Torsdag 17 mars
Telefonen ringde.
”Gårdinge-Kuriren. Adrijana Kovačić Angell.”
”Hej Adrijana. Det är Maria.”
”Hej!” Maria Pettersson, den tidigare kollegan, en av de många som i likhet med Adam accepterat erbjudandet om avgångsvederlag. Maria skulle utbilda sig till massör. ”Hur har du det?”
”Jättebra. Utbildningen är fantastiskt rolig.” En paus. ”Jag bara tänkte höra om du har tid och lust att äta lunch med mig idag?”
Adrijana funderade. Lust? Absolut. Tid? Jo, faktiskt. Det var en ganska bra dag på jobbet. Saker och ting flöt på, hon kände att hon hade flödet under kontroll – så mycket det gick att ha saker under kontroll så tidigt på dagen.
”Hemskt gärna. Det var ett tag sen vi sågs.”
De träffades på Orient, en lunchrestaurang som serverade både pizza och svensk husmanskost. Det var inte enbart en tillfällighet att de gick dit, restaurangägaren var kusin till Marias man.
”Hallå Nasir” hälsade Adrijana när ägaren leende vinkade välkommen åt dem från sin plats vid grytorna. Hon rynkade pannan när hon erinrade sig något. ”Usch, vad jobbigt med det som hände härom veckan, va?”
Leendet försvann från hans ansikte snabbt som en tropisk solnedgång och han såg olycklig ut.
”Dumma människor! Dricka sig fulla och sen bråka. Varför?”
Det hade inträffat vid köpmännens jippo ett par veckor tidigare, Långlördagsmys, som iscensatts för att liva upp stadens borgare i den dystra månaden februari. Såväl butiksägare som restauranginnehavare hade haft extra öppet och specialerbjudanden både på dagtid och på kvällen.
Vad som hade hänt utanför Orient visste Adrijana bara från vad hon läst i Kuriren på måndagen. Men av allt att döma hade två grupper ungdomar råkat i luven på varandra – den ena hade suttit inne på pizzerian och ätit, och druckit, och den andra hade kommit förbi utanför. Det hela hade urartat till slagsmål och polisen hade tillkallats.
De beställde och satte sig ner för att vänta på maten. Adrijana lutade sig tillbaka i stolen och betraktade väninnan.
”Du ser strålande ut!” utbrast hon. ”Pigg och glad, och … ja, tillfreds.”
”Det är jag” svarade Maria och log. ”Just nu, åtminstone. Jag går till lektionerna och övningarna varje dag och lär mig nya, spännande saker. Och jag känner att jag verkligen vill bli massör.” Hon ryckte på axlarna. ”Så får vi se, när jag är klar, om det finns något jobb till mig. Det vet vi inget om ännu.” Så rynkade hon pannan. ”Men du, du ser trött ut. Hur är det egentligen med dig?”
Servitrisen kom med deras portioner och räddade tillfälligt Adrijana. Hon högg in på maten och Maria gjorde detsamma. Men frågan kvarstod och när den värsta hungern stillats la Adrijana från sig besticken.
”Det har varit skitjobbigt” erkände hon. ”Värre än jag kunnat tro.”
”Tajt organisation, va? Alla jobbar som idioter och ändå hinner man inte med?”
”Ja, men … jo, så är det också. Men det värsta är faktiskt när man motarbetas av kollegor.”
Maria tittade länge på henne.
”Erling?”
”Hur visste du det?”
Hon ryckte på axlarna.
”Kvalificerad gissning, kanske. Jag vet ju att han också sökte tjänsten. Hur märks det, att han motarbetar dig? Jag menar, om du tycker han skriver dåligt, så har han ju alltid gjort det!”
Adrijana var tvungen att skratta till, och Maria föll in i skrattet.
”Ibland,” sa hon sedan, ”känns det som han medvetet försöker sätta käppar i hjulen för mig. Skiter i saker, eller lämnar dem så sent att det blir problem med flödet … fast där är Gunnar Paulsson ännu värre!” Hon låste fast Marias blick. ”Och en dag hade ett viktigt jobb försvunnit från samvetet. Jag hade sett det där några dagar innan och när det var dags fanns det inte där, och då kom jag inte ihåg det. Så vi missade den grejen. Jag kan förstås inte bevisa något, och jag har inte sagt något, men jag har en så kusligt stark känsla av att Erling tog bort papperet för att jävlas med mig.”
Maria såg allvarlig ut. Men hon kommenterade inte vad Adrijana sagt.
”Adam då? Hur har han det?”
Adrijana kunde inte låta bli att sucka, något som väninnan inte missade.
”Han …” Hon var osäker på vad hon skulle säga. ”Han har det väl bra. Tar dan som den kommer.” Hon tittade ner i bordet. ”Gör inte mer än han måste.”
Hon kände hur Maria affektivt la sin hand på hennes arm.
”Är det inte bra mellan er?”
Hennes röst var mjuk som sammet och Adrijana kände att det fanns äkta värme i den. Hon kände hur tårarna kom i ögonvrån, och blinkade till.
”Jag vet inte” viskade hon.
* * *
Hon höll på att somna på tåget, vaknade till mitt i ” …ppehåll Höör. Nästa Höör.”
För en sekund tänkte hon sluta ögonen igen och sova vidare, åka vidare; till Lund, eller Malmö, eller över till Köpenhamn. Och sen då? frågade hon sig. Vad ska jag göra när jag kommer dit?
Medan hon trots allt samlade ihop sin väska och sin kappa och steg av tåget insåg hon att hon aldrig hade lärt sig att … inte göra något, bara vara och låta tiden gå. Och den insikten kom som en spark i mellangärdet.
Alltid har jag varit på väg mot något mål, tänkte hon. Att klara det och det provet i skolan, att gå ut nian, att gå ut gymnasiet med bra betyg. Att hitta en bra utbildning – eller, när jag inte kom in på journalisthögskolan trots bra betyg, för att så många hade bra betyg, hitta en utbildning som ändå skulle ta mig dit jag ville.
Att göra en perfekt intervju, efter att ha gjort en perfekt research; att skriva en perfekt artikel, lämna in den i tid, rättstavad, rätt typograferad. Att nu, som chef, styra reportrarna så vi varje dag producerar en bra tidning.
Likadant i hemmet. Att se till så där är välstädat i huset. Att se till så barnen har hela och rena kläder på sig. Att lotsa dem genom barndom och ungdom … så gott som möjligt. Och visst hjälper Adam till med maten och annat. Det har han faktiskt lärt sig. Och ja, han tar också ansvar för barnen med läxor och sånt.
Om jag läser en bok … så väljer jag en bok där jag kan lära mig något, inte en bok bara för att den är underhållande. Om jag ser på teve så ser jag på nyheterna eller något konsumentinriktat program, eller något om natur och vetenskap, där man lär sig något.
Tänk, tänkte hon medan hon låste upp bilen och la in handväskan, om jag hade fortsatt med tåget. Då hade bilen stått kvar här och ingen hade kunnat använda den. Undrar just vad de hade tänkt då!
Skulle de bry sig om jag försvann? Om jag dog! Hon ruskade på huvudet för att bli av med de tankarna, samtidigt som hon startade och körde ut från parkeringsplatsen. Adam? Skulle han bry sig? Barnen … jo, barnen skulle väl i alla fall sakna mig.
”Sluta nu!” ropade hon högt inne i kupén. ”Sluta tyck synd om dig själv!” Om jag inte har förmågan att bara vara, så får jag väl leva med det, helt enkelt. Eller ändra på det.
När hon svängde in på Garvaregatan och rullade fram till nummer fem såg hon Jimmys gröna Volvo utanför tomten. Adrijana körde fram och parkerade i carporten. Långsamt steg hon ur bilen och gick fram till trappan. Hon tvingade sig att stanna till några sekunder och … vara, trots att det var bara någon enstaka plusgrad och det faktiskt föll lite snö, innan hon gick in.
Adam stod i hallen när hon kom in, med skorna på och just i färd att ta ner sin jacka från hängaren.
”Hej” sa han och, efter en kort paus: ”Har du haft en bra dag?”
”Ja, föralldel. Kunde varit sämre.”
Han nickade, fortsatte ta på jackan.
”Jag sticker bara bort till Hermod en stund. Vi ska snacka lite om …”
” … hästarna” fyllde hon i. ”Okej.” Hon såg till så hon lät lätt på rösten. ”Hälsa Hermod. Säg att han är välkommen hit klockan ett på söndag.”
Han log, lite nervöst, tyckte hon. Som om han ville komma iväg.
”Ska jag göra.”
Så var han borta. Hon satte handväskan i ett hörn och hängde av sig jackan. Och det tragiska är, sa hon sig själv nyktert, att jag faktiskt inte bryr mig om att han går. Inte när han kommer hem heller. Eller om …
Hon erinrade sig helgen knappt två veckor tidigare, när han stuckit upp till sin mamma, och säkert till sin älskade kusin också. Undrar just hur mycket skit han har snackat om mig för henne!
Återigen ruskade hon på huvudet och försökte stänga av sådana tankar. Hon visste att hon hade saknat honom då, varit verkligt orolig för att han inte skulle komma tillbaka alls. Men hur hade det egentligen varit sedan dess? Hade han inte utnyttjat hennes oro?
Hon hade bemödat sig om att inte tjata på honom att han skulle ligga i för att hitta ett jobb. Hon hade försökt att bara vara snäll och vänlig. Bråket kvällen innan han gav sig iväg hade skrämt henne. Hon ville inte ha fler sådana.
Men hur hade han reagerat på hennes mjukare sätt? Jo, han hade tagit det som intäkt för att han kunde göra som han ville, det vill säga ingenting alls, mer än det han tyckte var roligt. Visst, han hade tydligen varit iväg några timmar på en aktivitet som Trygghetsrådet hade ordnat, en dag veckan innan.
”Hur var det då?” hade hon frågat på kvällen.
”Tja. En gubbe som stod och babblade lite om hur man ska presentera sig själv på tre minuter.”
”Men det kan väl vara nyttigt?”
Han ryckte på axlarna och verkade inte intresserad. Och inga andra kurser eller aktiviteter var på gång, tydligen. Och inga anställningsintervjuer i sikte. Sökte han överhuvudtaget några jobb? Och hon undrade fortfarande om han hade lagt in sitt ceve på någon av de databaser som rekommenderats honom, men hon hade satt sig för att inte fråga.
Men det är inte rättvist! skrek hon inom sig. Jag sliter och kämpar mot idioter som Erling och Gunnar, medan han bara går och har det bra.
”Hallå Missis A!” Jimmy, ett stort leende som vanligt, med Birgit i släptåg kom ut i hallen från vardagsrummet.
”Hej mamma” sa Birgit.
”Hej. Är ni på väg ut?”
”Tänkte bara köra ner till torget och köpa var sin hamburgare” sa Jimmy.
Adrijana kastade en blick in i köket. Inga kastruller eller grytor stod på spisen. Tydligen hade Adam inte lagat mat idag.
”Köp en till mig också” sa hon just när de var på väg ut.
De vände sig om, såg förvånade ut. Jimmy fann sig först, och log brett.
”Absolut, Missis A. Med allt på eller?”
Hon nickade stumt. Så slog det henne att hennes son kanske inte hade ätit kvällsmat.
”Vänta. Christian kanske vill ha något.”
”Han och pappa satt och åt köttbullar när vi kom hem” meddelade Birgit.
”Jaha.” Hon klistrade på ett lite förvånat leende. ”Konstigt att det inte fanns till oss alla.”
”Pappa sa att det var rester från lunchen.”
”Jaså. Annemo, då? Var är hon?”
Birgit gjorde en grimas som sa att hon inte visste och definitivt inte brydde sig heller. Sedan slog hon igen dörren.
Hamburgaren smakade förskräckligt, tyckte Adrijana. Det var länge sedan hon ätit en, och hon hade glömt att hon inte tyckte om dem.
Birgit och Jimmy satt och konsumerade sina med välbehag. Adrijana kände hur det kröp lite i henne vid tanken på att hennes dotter kanske vräkte i sig skräpmat flera gånger i veckan. Men hon är myndig, sa hon sig. Jag kan bara berätta för henne vad jag tycker hon ska äta.
”Visst är det jobbigt med väglöss?” sa Jimmy så där utan vidare, och tittade på henne. ”Alltså, när man har bråttom, och så ligger där en bil framför och kör i, typ, 45 när där är 50, eller så.” Han väntade någon sekund på en reaktion, men fortsatte sedan utan att få någon: ”Och naturligtvis är där mötande trafik eller kurvor så man kan inte köra om dem, eller ett dagis eller så. De borde ha en skylt på bilen, tycker jag. ’Djurtransport’ skulle där stå. Eller hur, Missis A? Djurtransport! Jag menar, väglöss, ha ha!”
Han skrattade för full hals. Adrijana tittade på Birgit, som såg ut att vara någon annanstans i sina tankar.
Hon gick uppför trappan till andra våningen och tittade in i Christians rum. Han satt … inte vid datorn. Han satt och skrev i en bok och hon såg att det var franska.
”Franskläxa?”
”Prov imorgon.”
”Kan du det?”
”Tränar lite nu på glosorna. Men jag kan det mesta.”
Hon drog med handen över hans axlar och gick ut i övre hallen. Till vänster om Christians rum fanns ett fönster ut mot trädgården. Utanför fanns ett stort platt tak; under det låg vardagsrummet. Det var uppenbarligen en utbyggnad av huset en gång i tiden, som bara gjorts på nedre plan. Adam och Adrijana hade flera gånger diskuterat att göra en stor, trevlig terrass där ute. Men hittills hade det inte blivit av.
Intill fönstret stod den gemensamma datorn. Eftersom Adrijana plötsligt inte kunde komma sig för att göra något speciellt, något nyttigt, satte hon sig ner och tryckte igång maskinen. När operativsystemet laddats in och alla ikoner dykt upp på skärmen öppnade hon en Internet-läsare.
Gårdinge-Kurirens hemsida. Inget hon inte kände igen. Den såg ut som den skulle. Aftonbladet? Nej, orkar inte läsa fler nyheter idag.
Från nyheter gick hennes tankespår till det som i tidningsbranschen kallades blåljus – polisnyheter; brott, trafikolyckor. Sådant som mekaniskt lades in i tidningen, oftast som små notiser, varje dag. Men bakom varje liten notis dolde sig troligen en tragedi för den eller de som drabbats av vad det nu var som hade hänt.
Inte så kul att vara polis heller, tänkte hon vidare. Tvingas se allt elände som händer i samhället. Hon stannade i en rörelse med handen på datormusen. Polis. Ett ansikte trädde fram för hennes inre syn, och det fick henne att rodna där hon satt i sin ensamhet.
Hon gick in på Eniro och skrev: Hans Ellingmark.
En träff. Hans Ellingmark, med en adress och ett telefonnummer i Kalmar. Men … nej, hon vågade inte ringa. Tänk om det var en helt annan person? Eller, tänk om det var han, och han var gift och hans fru svarade i telefonen?
Hon satt obeslutsam framför datorn en lång stund. Så slogs hon av det självklara alternativet, och öppnade Facebook. Det var flera veckor sedan hon varit inne där, och där fanns ett antal nya aviseringar till henne – rättare sagt, de hade varit nya när de skrevs, nu var de flesta av dem passé.
Hon tyckte att det surrade inne i hennes huvud när hon gick in på sökfunktionen och skrev hans namn.
En profil kom upp; en bild, och hon kände omedelbart igen honom. Hans ansikte verkade vara lite fylligare – lagt på vikt över åren, förstås. Men den fasta blicken i de blå ögonen var exakt densamma som då, under gymnasiet.
Har gått polishögskolan i Växjö. Bosatt i Kalmar. Det var han! Gift med Hillevi. Intressen: Bandy … Adrijana smålog. Han hade tagit henne med på matcher i Lidköping. Och hon hade stått hela matchen och tyckt synd om målvakterna, som stod där, utan klubbor, i sina jättestora mål och skulle försöka fånga den där pyttelilla bollen. … fiske, thrillers. Ja, han hade tagit med henne på bio också, på actionfilmer där hon hade tryckt sig intill honom när det var som mest spännande.
Gift med Hillevi. Och? Jag är gift med Adam.
Innan hon hann ångra sig tryckte hon på knappen för att göra en förfrågan om att bli vänner på Facebook.
Fortsättning i morgon
Vill du köpa den tryckta boken
kan du göra det här i Anders Bokhandel >>>
Den tecknade serien från boken: Biggs Rockar fett >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>