Vernissage
Tisdag 31 maj – Fredag 10 juni
”Okej allihop, nu har ni ett par timmar för fria strövtåg. Men vi håller oss här i Gamla stan, och vi samlas där borta …” Stella Månsson, lärare i engelska och tyska, pekade ner mot färjeläget ” …klockan 16.30 för att ta färjan över till Djurgården och gå på Gröna Lund.”
Christian hakade på Peter och Joakim och ett par andra pojkar uppför en av de smala gatorna; någon av dem visste vägen till ”världens häftigaste spelaffär”.
En märklig spänning belägrade honom, låg som ett nät av osynliga men järnhårda trådar genom hela hans kropp. Dramatiken på lördagskvällen satt kvar inom honom; ljuden från köket som förkunnade att mamma brutit samman, hennes förtvivlan – utspydd i stackato mellan gråtattackerna – över situationen på jobbet och det hemska besked hon fått i telefonen. Men också den mobilisering som chocken utlöst, den känsla av att sluta sig samman – underligt nog ledd av den där Fanny som råkade befinna sig hos dem den kvällen. Eller det var kanske inte så underligt, kanske behövdes det någon som hon för att väcka dem.
Både mamma och pappa hade följt med honom till Marknadstorget på söndagen, när bussen mot Stockholm avgick. Och där hade funnits något i deras sätt som inte hade synts till på så lång tid, något som gjorde honom hoppfull trots att den där stackars okända mostern låg uppe i Mellansverige och kämpade mot en dödlig sjukdom.
Han drogs med in i spelaffären och flanerade runt där en stund. Datorspel, konsollspel, rollspel – med enorma arsenaler av figurer att sätta ihop och färglägga. En hel värld; mer spännande och underbar än den verkliga. Men, tyvärr, en låtsasvärld.
Plötsligt kände han sig trött på den. Alla de timmar varje dag, varje vecka och månad som han satt framför datorn och spelade, gjorde de hans liv bättre? Blev inte bara verkligheten värre när han förr eller senare var tvungen att återvända till den? Och de pengar som han lånat för att köpa grejor … Han kände hur hans samvete tyngde honom. Det ska bli slut med det nu, sa han sig. Aldrig mer ska jag gå in på mammas och pappas konto i smyg.
Han gick ut ur affären och ställde sig på trottoaren, obeslutsam, osäker på varför han egentligen gått ut. Vad har jag för alternativ? frågade han sig och vände på klacken för att gå in igen. In i den bättre världen.
”Christian.”
Rösten gick rakt igenom honom och tände tusen små eldar. Han vände sig om och tittade på henne, Ester Mansour, som stod där, ett par meter från honom, och log försiktigt.
”Har du … lust att gå och fika nånstans?”
Han kände sig vimmelkantig. Men så ruskade han lätt på huvudet. Och en plågsam bild visade sig för hans inre – en flicka och en pojke som höll varandras händer.
”Jag trodde du hellre ville fika med Oscar.”
Hon rynkade pannan och gjorde en grimas. Så verkade det som om hon förstod hans ångest, för hon kom ända fram till honom.
”Det är ingenting mellan mig och Oscar. Jag … trodde att jag tyckte om honom. Men det var ett misstag.” Hon log igen, snabbt. ”Jag såg ett litet mysigt fik på nästa tvärgata.” Så höjde hon på ögonbrynen. ”Men du kanske är upptagen med spelen här inne?”
Christian märkte plötsligt att han stod och log med hela ansiktet – märkte det för att Ester log tillbaka mot honom.
”Jag … går gärna och fikar med dig” fick han fram.
Hon ledde vägen upp längs gatan och någonstans stack hon sin hand i hans. Och hon pratade hela tiden, pladdrade på om det ena och det andra; Christian hade inte en aning om vad hon sa, bara kände den där varma gyllenbruna handen som höll i hans. Och han kramade den hårt. Och nätet av spända trådar inom honom började lösas upp.
* * *
Solen sken på det stora huset och avslöjade obarmhärtigt flagorna i målarfärgen. Kan inte vänta längre nu, tänkte Hermod. Måste sätta igång och måla om skitet.
Han kände sig underlig till mods, det kröp i kroppen på honom. Det är försommarångesten, sa han sig själv, och tyckte att han kände igen den från tidigare år. Den där förfärliga känslan att, efter en lång, tung vinter och en oftast kall vår exploderade plötsligt naturen i maj – det gick med blixtens hastighet och det fanns ingen möjlighet att hänga med. Och så, utan att man visste hur fan det gått till, var det redan mitten av juli och sommaren började gå mot sitt slut.
Men nej, det var inte bara den som spökade, det visste han. Det hände saker i hans närhet – hade hänt för många saker den senaste tiden. Hela våren hade varit jobbig, med spänningarna i familjen Angell, hans närmaste vänner. Nu skiljer de sig, hade han tänkt mer än en gång de senaste veckorna. Så hade Adam ringt i veckan – från Uppsala: ”Jag och Adrijana är här uppe hos hennes syster. Ja, det är helt sjukt, Hermod! Inte ett ord har hörts ifrån människan på 25 år och så ringde hon plötsligt i helgen och berättade att hon fått bröstcancer och skulle opereras. Adrijana blev ju helt ifrån sig och ville förstås åka upp hit. Ja, och det är klart att jag följde med för att stötta henne. Så vi stannar här hela veckan. Fixar du hästarna själv?”
En helt ny Adam var det, eller snarare den Adam som han lärt känna innan allt det där trasslet med Gårdinge-Kuriren satte igång. Och Hermod gladde sig å vännens vägnar, å hela familjen Angells vägnar, att de kanske passerat bottenmärket och var på väg uppåt.
Och så det här med Annemo. De var ett strålande par, hon och Carl Ripa. Carl hade varit inom för att diskutera en separatutställning i september, och varit lyrisk när han talade om sin ”underbara tjej”. Deras relation hade trätt in i en ny fas, hade han berättat, och det var så roligt hur Annemos närvaro hade förändrat hans mamma; hon var som en ny människa, det var som om hon plötsligt hade blivit tio år yngre.
Hermod satte sig ner på yttertrappan och suckade. Det är bara här hos mig som ingenting händer.
Hasande steg hördes och han vred på huvudet. Det var Otto Holm som kom gående. Ottomannen, som de kallade honom på byn. Han och jag är lika, tänkte Hermod bittert. Vi är de kastlösa.
Otto fångade hans blick och sprack upp i ett leende.
”Hallå Hermod. Har du en kopp kaffe o ett wienerbröd me’ lite prästasnor te me ida’?”
Hermod tvingade sig att le tillbaka.
”Självklart. Det fixar vi.”
Otto satte sig ner bredvid honom och suckade tungt – tyngre, tyckte Hermod, än vad han själv lyckats med nyss.
”Problem, Otto?”
”Fan, Hermod … jag mår så jävla illa etter den där olyckan. Du vet, när den där pågen Fredde dö. Di hade ju köpt spriten av me. Jag mår så jävla illa!”
”Men sluta sälj till dem då, Otto. Det är ingen som tvingar dig.”
”Men di tjatar å tjatar. Jag har så svårt o säga nej, Hermod.”
”Säg att snuten har koll på dig. Säg att de på bolaget i Höör vägrar sälja till dig. Så slutar de snart tjata.”
”Ja, de e nog en bra idé.” Han log igen. ”Du e inte dum, Hermod. Så bra att jag kom hit å snacka me’ de.”
Hermod reste sig.
”Sätt dig här uppe på verandan så hämtar jag kaffe och wienerbröd.”
Han tog med en kopp kaffe till sig själv också, och gick ut med hela brickan. Otto satt vid ett av borden på verandan och såg blek ut. Han pekade ner mot torget.
”Jimmy han kommer gående där borta. Hermod, jag vågar inte snacka me han.”
”Drick ditt kaffe, Otto.”
Hermod följde den annalkande figuren med blicken. Jimmy Juhlin såg lika håglös ut som han gjort varje dag sedan olyckan. När han närmade sig kastade han en skygg blick upp mot de båda männen, och tittade sedan bort.
”Jimmy!” ropade Hermod och pojken vände motvilligt ansiktet mot honom. ”Kom hit en stund!”
Långsamt, tvekande närmade Jimmy sig. Han stannade några meter från verandan och såg osäker ut, som om han fruktade att han skulle få stryk.
”Är du kvar på lagret hos Börjessons?” frågade Hermod.
”Nej.” Han såg mager och hopsjunken ut. ”Jag var borta så mycket efter … efter det som hände, så de kickade mig.”
”Hmm.”
Han tog ett par steg närmare.
”Jag fattar det, alltså. Det är mitt eget fel. Förmannen var schysst, han snackade länge med mig. Sa att jag var duktig när jag var där, men eftersom jag var borta så mycket kunde de inte ha kvar mig.”
”Hmm.” Hermod strök sig längs den orakade hakan. ”Har … rättegången varit?”
Pojken skakade på huvudet.
”Det kan dröja, säger de.” Han tittade ut i ingenstans. ”Blir det vållande till annans död får jag böter eller fängelse upp till, typ, sex månader.” Blicken blev ännu ett snäpp glansigare: ”Om det blir grovt vållande får jag fängelse minst sex månader och kanske … flera år.”
Hermod sneglade på Otto i ögonvrån. Han såg ut som om han helst velat vara någon annanstans, alternativt inte ens född. Det var svårt att veta, funderade Hermod, vem som mådde sämst av de två.
”Jag ska måla om den här kåken i sommar” sa han och fick Jimmys uppmärksamhet. ”Tvättning, skrapning, grundmålning, hela proceduren. Jag behöver nån som hjälper mig. Nittio spänn i timmen. Intresserad?”
Jimmy tittade länge på honom, som om han knappt trodde att han hörde rätt. Så nickade han, flera gånger.
”Absolut. Jag kan börja nästa vecka!”
”Då säger vi så.”
”Tack, Hermod. Tack.”
Med något rakare hållning gick han vidare upp längs Kristianstadsvägen.
”Hermod, du e en bra man!” sa Otto och högg in på sitt wienerbröd med gyllengul vaniljkräm.
* * *
En hel del folk hade samlats på den öppna platsen nedanför scenen, såg Birgit när hon kikade genom en glugg i tältväggen. Det såg lovande ut, så mycket folk redan, fast det var tidigt på eftermiddagen.
De var andra band för dagen – en uppvärmningsakt bland flera innan de stora dragplåstren gick upp på scenen längre fram mot kvällen. Men ändå! De skulle spela på Fiesta, det var det största som hänt i Birgits liv hittills, det fanns ingen tvekan om den saken.
Hon sneglade på bandmedlemmarna. Johannes, klaviaturspelaren, gick fram och tillbaka och såg ärligt talat ut som han hade nerverna på utsidan av kroppen. Birgit gjorde en grimas; själv var hon spänd men full av tillförsikt. Hon visste att hon kunde varje ackordbyte, varje textrad.
”Läget Jonte?” frågade hon och log mot honom. ”Snart dags nu!”
Han nickade, försökte le tillbaka. Hon tittade på Josef och Martin – som tur var verkade de lugnare. Rytmsektionen, det skulle vara katastrof om den ballade ur.
Den femte medlemmen i bandet fanns också där, men Birgit undvek att titta åt hans håll.
Luis hade dykt upp på sista repetitionen före festivalen. Utan att säga så mycket hade han spelat med i låtarna, och han hade disciplinerat lagt in sina fills mellan Birgits textrader.
”Skitbra gitarrspel, Luis!” sa Josef och Birgit tackade honom tyst för det.
Själv sa hon inget till Luis. Han hälsade inte på henne när han kom in, och då bemötte hon honom med samma tystnad. Skit samma, tänkte hon. Han kan låtarna, och jag kan dem. Vi fixar gigget ändå.
Hon drog sig till minnes att hon någonstans, någon gång läst om den gamla schismen i Deep Purple mellan sångaren Ian Gillan och gitarristen Ritchie Blackmore – varför är det alltid mellan sångare och gitarrist? frågade hon sig – och kom ihåg hur det stått att de ’bara hälsade på varandra på flygplatserna’. Det kan jag leva med, tänkte hon, att bara hälsa på Luis på flygplatser, om vi lyckas slå igenom.
De hade kört upp till Gårdinge i två bilar, så Birgit och Luis hade sluppit sitta i samma bil.
”Och nu välkomnar vi, från Bylilla, i hjärtat av Skåne: Angellic!!!”
”Kom igen, grabbar” väste hon när de gick in på scenen. ”Nu rockar vi skiten ur den här festivalen.”
Hon tuggade själv igång första låten, med dämpat gitarrspel. Josef och Martin kom in där de skulle och hon log mot publiken innan hon tog ett steg fram till mikrofonen, njöt av att stå där, i centrum av uppmärksamheten, och sjöng de första textraderna:
”Sitting by the bar and drinking her whiskey, smoking Parliament from New York, stateside…” Och där, precis som det skulle, kom Luis första fill, och det satt som en smäck!
Till och med Johannes nerver släppte så småningom och i sista låten, ett åtta minuter långt rockoperaverk med det i sammanhanget föga överraskande namnet A Scream from Hell, briljerade han på tung orgel. Luis levererade ett överdådigt gitarrsolo, publiken – som växt i antal efter hand – uttryckte sitt bifall över prestationerna och en bit ifrån scenen vajade en banderoll med texten We love Biggs. Birgit log lyckligt när hon såg den, hon visste att det var Malin och hennes lillasyster som var där.
Hon sneglade på Josef där han stod ett par meter från henne, och Josef stod också där och bara log mot allt och alla. Kanske … Redan i gymnasiet hade hon varit lite intresserad av honom, inte bara som basist, och hon var ganska säker på att känslorna var ömsesidiga.
Nej, tänkte hon. Det är en universell sanning att två medlemmar i samma band inte kan vara ihop. Det går ut över bandet, och bandet är viktigast. Det andra får komma senare.
”Rock and roll!” vrålade hon när applåderna lagt sig. ”Tack Gårdinge, vi älskar er!”
* * *
Annemo betraktade roat sin ’svärmor’. Ann-Marie Ripa vände och vred sig framför spegeln, kunde inte riktigt se sig mätt på sig själv. Och Annemo förstod henne – för det var en helt ny kvinna som stod där i hallen i huset på Bytaregatan.
Ny frisyr, och det var den stora skillnaden, men också nya kläder. Inget extravagant, bara stilenligt och snyggt. Det var ingen modehoppa som stod framför Annemo, det var en mogen kvinna som nu gjorde det bästa av sin ålder.
Och det är jag som ligger bakom, tänkte Annemo och ruskade nätt på huvudet. Jag som aldrig någonsin brytt mig om kläder. Men så insåg hon att det inte var sant. Hon hade aldrig brytt sig om mode. Däremot hade hon alltid varit noga med hur hon såg ut, vilken bild av sig själv hon sände ut med sina kläder.
De har stil. Någon, troligen en lärare, hade uttalat de orden någon gång under gymnasietiden, om Filosoffliggarna.
Carl stod i dörröppningen och såg en smula tagen ut. Hans mamma vände blicken mot honom och hennes ansikte var ett enda stort leende.
”Hon är fantastisk!” utbrast hon. ”Annemo. Det är hon som har regisserat den här kvinnan som du ser framför dig.”
”Ja” svarade han ”nu har vi två fantastiska kvinnor i huset. Hela sommaren.”
Det var samma dag som Annemo lite trevande hade frågat honom om han fortfarande ville att hon skulle flytta in hos honom. Han hade genast släppt vad han hade för händer – en pensel fylld av färg hade landat på golvet – och tittat på henne som om en bit av himlen vikts åt sidan och han kunde skåda in i paradiset.
”Ska vi prova under sommaren?” frågade hon. Och sedan, för att ta ner honom en liten bit mot jorden, tillade hon: ”Sen, i höst, ska jag resa till Ghana.”
”Ghana?” Han såg chockad ut.
”Jag ska jobba där som volontär i fyra månader.” Hon la armen om honom och log sött. ”Kommer hem lagom till jul!”
Han verkade inte lugnad men verkade inse att han inte kunde göra något för att ändra på hennes beslut. Det är bra, tänkte hon, att han har förstått det.
”Men nu har vi först en lång, härlig sommar tillsammans” spann hon.
”Menar du allvar med att du skulle vilja göra en social insats?” hade Annika Ekblom frågat när de låg i hennes dubbelsäng.
Det var lunchtid. De hade smekt varandra till klimax tillsammans, gång på gång, och låg nu och bara njöt av varandras närhet.
Annemo tittade in i de blå ögonen.
”Jaa …” sa hon och drog lite frågande på det. ”Varför undrar du?”
”Jag har en bekant inom en volontärorganisation och jag råkar veta att de söker folk som kan åka ner till Ghana i höst. Det är en seriös organisation med gott rykte.” Hon drog med fingrarna längs Annemos kind och nöp henne nätt i örsnibben. ”Vi får mat och husrum där nere. Och resan dit och hem bjuder jag på.”
Annemo gapade. Annika ville åka med! Rättare sagt, Annika ville ta med henne på en långresa, bara de två. Hon kunde se det framför sig – ett rum, med en säng, i en stad i Ghana. Och det kröp i hela hennes kropp.
”Jobba på ett barnhem” sa Annika stillsamt. ”Behoven är oändliga.”
”Jag visste inte att du är intresserad av att jobba ideellt” anmärkte Annemo med skuggan av ett leende.
Annika himlade med ögonen.
”Familjen Warner är av tradition socialdemokrater” svarade hon. ”Klart jag vill göra en insats för de sämst ställda. Vad säger du?”
”Men … hur gör vi med Valle?” Gode tid, jag säger vi, detta är allvarligt. Och hon kände hur röd hon blev om kinderna.
Annika log sött, möjligen noterade även hon Annemos spontana ordval.
”Min brorsdotter älskar hundar, jag kan lämna honom till henne. Så? Hur låter det?”
”Det är vad jag alltid har drömt om” sa Annemo och kröp närmare sin paranta granne i den stora dubbelsängen. Och hon visste redan att Annikas roll i den förestående resan skulle redigeras ordentligt i den version som föräldrarna och syskonen skulle få sig till livs. Fanns absolut ingen anledning att berätta hela sanningen för dem.
Kapitlet fortsätter i morgon
Vill du köpa den tryckta boken
kan du göra det här i Anders Bokhandel >>>
Den tecknade serien från boken: Biggs Rockar fett >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>