Fortsättning …
– Jag gör te så länge, sa han till hennes rygg. – Starkt, mumlade han för sig själv.
Han läste tyst texten för sig själv ett par gånger för att sedan titta upp och möta Benediktes olyckliga blick. Han kände en lika stor olycka. Det fanns inga tvivel att de båda hade uppfattat texten som att Birgitta uttryckt att Benedikte inte var hennes barn.
– Du förstår Gustav, inte för att jag fött barn, men det är fullständigt osannolikt att en kvinna inte märker att hon föder barn. Att det finns kvinnor som inte märkt att de varit gravida, det känner jag till, men detta är alltför märkligt för att vara sant.
Gustav nickade och tittade på henne. Han tog hennes hand en stund och försökte sätta sig in i situationen. Om han själv fått ett liknande besked. Hur skulle han angripa problemet? Ville han veta? Eller han var nöjd med hur han haft det? Hans föräldrar var de bästa man kunde tänka sig och han drabbades av en plötslig längtan till föräldrahemmet. Det var alltför märkligt för tillfället i Torslunda församling.
– Jag måste fråga far. Nu på en gång. Han måste veta.
– Skulle du kunna vänta tills han sovit ut? Han var vit i ansiktet av utmattning när han gick till sängs och talade osammanhängande. Han behöver återhämta sig en aning. Jag tänkte ordna med en rejäl frukost åt honom när morgonen kommer.
Hon nickade sakta. Och beundrade hans tålamod med den sörjande kyrkoherden.
– Vad tror du ligger bakom detta Gustav? Det är som om hela mitt liv har rasat till en obeskrivlig hög av trasiga tegelstenar.
– Det kan jag inte svara på. Det är ingenting som det talats om i något sammanhang sedan jag kom hit. Situationen är för mig lika obekant som för dig. Jag tror att vi kan behöva te nu.
– Ja, du har rätt. Jag överreagerar säkert men det är mig så främmande.
En stund senare satt de tysta och smuttade på den heta drycken. Den var stark så det drog i nackhåren med det krävdes för att orka med de mödosamma tankegångarna.
– Hur kan hon ha hållit tyst om detta? Tror du Olof vet? Vet någon annan? Vem skulle kunna veta? Snälla Gustav hjälp mig att tänka efter. Har du någon gång stött på någon som antytt något? Vad har vi missat?
– Snälla rara, jag tänker allt vad jag kan. Men det klarnar inte någonstans. Tänk om det hon skrivit inte är sant? Att hon fantiserade? Drömt? Ibland blir kvinnor märkliga efter att de fått barn. Där jag växte upp fanns en kvinna som blev galen efter hennes första barn föddes. Hon kände inte igen sin man eller grannarna. Hon talade som i tungor. De tog henne till anstalt och sen såg vi inte henne mer. Jag menar inte att din mor var galen. Jag menar bara att det kan ha hänt något liknande. Om så var fallet skulle Olof kunna berätta det. Om han minns. Han är ganska förvirrad.
De satt tysta ytterligare en stund. Situationen kändes overklig. Benedikte var fast besluten att konfrontera Olof så snart han uppenbarade sig. Han var den ende som kunde veta sanningen. Men tröttheten överrumplade henne och det fanns inte mycket att göra än att gå till sängs. Hon vaknade tidigt nästa morgon och tog sig ner i köket. På bordet låg en lapp. Gustav var ute i ett ärende. Teet var kokt och det fanns bröd i skafferiet. Hon hade precis satt sig tillrätta när Olof steg in genom dörren. Han nickade och försökte dölja en gäspning med ena handen. Håret var okammat, byxorna skrynkliga och stegen korta. Han gick fram till tekannan och hällde upp en skvätt i en kaffekopp med rosendekor och guldkant för att sedan dra ut en stol och sätta sig mitt emot Benedikte. Här fanns ingen tid att förlora. Hon hade väntat länge nog och sköt ut frågan som ett piskrapp.
– Vem är min riktiga mor?
Olof spratt till och drabbades av en hostattack som fick honom att bli högröd i ansiktet. Ögonen blev stora och stod ut ur ansiktet på ett onaturligt sätt. När han återfått ett visst mått av sans svarade han osammanhängande med märkbar irritation i rösten.
– Du är från vettet som ställer en sådan fråga. Det vet både Gud, du och jag att salig Birgitta var din mor. Ställ aldrig den frågan igen. Tvivlare tar Gud sin hand ifrån och du kommer att drivas av djävulen för resten av ditt liv. Nog för att jag nåtts av berättelser om vad som händer på universiteten runt om i landet. Det ifrågasätts överallt men detta, tog priset.
Han reste sig så hastigt hans oviga kropp förmådde och ställde sig bakom köksstolen. Båda händerna greppade stolsryggen så att knogarna vitnade. Han var oerhört upprörd och en droppe saliv satt i ena mungipan.
– Smutskasta icke din mor med sådana tankar. Lova mig det.
Utan att vänta på svaret gick han med raska steg ut genom dörren. Halvvägs i trappan stötte han ihop med Gustav men sade inte ett ord. Hon skymtade honom genom fönstret. Han hade tagit sikte på kyrkan. Gustav kom in och såg på henne.
– Jo, jag frågade honom. Han blev ursinnig och förklarade på ett tydligt sätt att detta ämne inte var diskutabelt. Jag vet inte vad jag ska tro. Någonstans kan jag inte tro att min mor skrivit detta om det inte fanns något korn av sanning. Det andra hon skrivit finns det inga tvivel om. Hon har beskrivit händelser som skett. Vad tror du?
– Vill du att jag talar med honom? Gustav reste sig och gjorde en ansats att gå mot dörren igen.
Hon nickade.
– Vill du göra det för min skull vore jag tacksam. Men det kan ställa till det för dig. Din relation till honom kan bli förstörd för all framtid.
– Den risken tar jag. Vill du att jag går med en gång?
– Strax, läs detta först. Hon sträckte dagboken till Gustav som försjönk i tystnad med en allvarlig rynka i pannan.
Efter en stund slog han igen boken. Hon kunde inte tolka det på annat sätt än att det måste vara sant. Men hur? Tårarna brände återigen. Hur kunde det ske? Birgittas väninnor på Alvaret. Nu förstod hon att kvinnorna inte var av denna världen och inte heller den värld som Olof och Gustav predikade om. Benedikte visste att hennes mor ibland besökt ett särskilt ställe. Hon följde vid något enstaka tillfälle med henne dit men de var alltid ensamma där.
– Det fanns tre osynliga kvinnor som uppenbarade sig för henne. De sa till henne att bära månsten och göra ett fruktbarhetsaltare. Det skulle skapa energier i hennes kropp. Det skulle öka blodflödet i livmodern, presentera henne för de väsen som fanns på jorden för att hjälpa kvinnor och få henne att finna tålamod att vänta. Vad betyder det Gustav?
– Ja, det står så. Låt mig tänka lite över vad jag läst. Såg du att hon varit hos Mor Anna i Kåtorp. Hon lever fortfarande. Hon sköter en grav vill jag minnas.
– Ja, det läste jag. En klok gumma står det. Det är hon som leder henne till Alvaret. Jag har varit där med min mor, på Alvaret, men jag förstod aldrig varför. Och Anna har jag nog träffat utanför affären.
Tankarna blev inte mindre påträngande och hon kände sig matt och förtvivlad.
– Kan jag vara adopterad eller fosterbarn. Eller det är Birgitta som är min mor men någon annan min far? Eller jag har blivit lämnad på trappen som var så vanligt förr? Att mina föräldrar är okända.
– Det behöver inte vara något märkvärdigare än att din mor behövde hjälp på traven för att bli gravid, sa Gustav nyktert och såg på henne med mild blick.
– Jag går ut och frågar Olof så kan vi kanske få veta hur allt hänger ihop. Är inte det en bra idé? Han har säkert lugnat sig.
– Gör du det så ska jag försöka sansa mig en aning och fundera om det kan finnas någon annan förklaring. Eller om det står något längre fram i boken som förklarar den märkliga texten.
Benedikte läste och bläddrade. Det fanns inget som återkopplade till avsnittet där det stod att Birgitta inte fött barnet. Följande texter beskrev vardagliga händelser, barnets utveckling och årstidernas skiftningar som i vilken dagbok som helst. Plötsligt hörde hon snabba fotsteg i hallen och Gustav ryckte upp dörren:
– Vi behöver hjälp. Kyrkoherden har blivit galen. Kom med mig!
Hon kastade sig upp och sprang efter Gustav ut till kyrkan, längs altargången och svängde hastigt runt träbänkarnas första rad. Dörren till sakristian var stängd och låst. Gustav försökte öppna. De hörde Olof vråla därinne och han kastade saker. Dörren träffades av hårda föremål och Gustav duckade trots att det var en bastant trädörr emellan. Han knackade hårt och försökte få Olofs uppmärksamhet.
– Olof, öppna så vi kan pratas vid. Det löser inget att du slår sönder saker. Du kan skada dig själv. Snälla öppna. Benedikte är också här. Du skrämmer henne.
– Förvinn era luspudlar, asätare och avskräde. Lämna min kyrka hel och ren. Ni är djävulens påfund och ättlingar! Olof vrålade i affekt och verkade inte mottaglig för deras försök till att samtala.
Benedikte såg med förskräckt min på Gustav. Hon hade aldrig upplevt något liknande. Olof hade varit en oerhört behärskad man under hela hennes liv. Känsloyttringar av detta slag hade hon aldrig upplevt.
– Han har blivit galen. Aldrig han har varit i närheten av att bära sig åt såhär. Vad gör vi Gustav? Jag har verkligen ingen aning.
– Vet du någon han har stort förtroende för som skulle kunna komma och tala honom till rätta, försökte Gustav.
Hon tänkte på personer som passerat hemmet genom åren men hon kunde inte komma på någon. Hennes inre var i starkt uppror och hon mådde illa. En stark kyla rev längs ryggraden och pannan kallsvettades. Gustav såg på henne med en frågande och bedjande blick.
Kapitel 22
Gustav och Benedikte hjälptes åt att städa upp i sakristian. Det hade gått ett par dagar sedan Olofs utbrott. Han fick föras av provinsialläkaren till ett vilohem. Det fanns ingen annan råd. Läkaren menade att han visade alla tecken på att vara utarbetad. Symptomen var allvarliga och eftersom han dessutom var aggressiv kunde han inte vårdas i hemmet. Han skjutsades med taxi till ett välrenommerat vilohem, känt för sina vackra omgivningar och stärkande havsluft. Där skulle han få medicin regelbundet och tillsyn dygnet runt.
– Vilken förödelse. Han har slagit sönder allt som gick att förstöra. Benedikte höll upp resterna efter en ljusstake i keramik.
– Arme man vilken mara som ridit honom härinne. Hoppas han mår bättre snart.
– Fick du några svar av honom när du var där?
– Nej, han tände till och blev aggressiv när jag frågade hur han mådde. Vi hann inte så långt i samtalet. Under rådande omständigheter ska du kanske koncentrera dig på annat och låta dagböckerna vara.
– Om du hjälper mig att leta i folkbokföringen och ser vad det står om oss.
– Visst, det ber vi Karin om med en gång.
Gustav hade bråda dagar inför allhelgonahelgen. Han skulle ensam förbereda för helgens texter och hålla öppet hus i församlingshemmet. Benedikte hjälpte honom så mycket hon kunde men hennes tankar var fortfarande på ett helt annat håll. Hon började på egen hand dra upp riktlinjer för vad hon skulle göra för att nå vetskap om vad som hänt. I folkbokföringen stod prydligt att Olof och Birgitta fått en dotter vid datumet för hennes födelsedag. Här fanns inte mer att hämta och hon fortsatte att grubbla. Nästa steg var att undersöka om Mor Anna kunde ge några ledtrådar. Enligt dagboken besökte hennes mor kvinnan i Kåtorp. Det var inte mer än ett par kilometer inåt ön och Benedikte beslöt sig för att hitta gumman. Hon tog fram cykeln en förmiddag när Gustav gått till kyrkan. Den stora ljuskronan fyllde de höga fönstren med sitt gula, varma ljus och hon längtade in till Gustav när hon puttade ut cykeln på vägen. November var isande grått och hon såg inte fram emot någon cykeltur. Det hade varit varmare inomhus. Men tankarna på att söka svar på alla frågor motiverade henne och hon trotsade grånaden runt sig. Det blåste snålt från nordost och ansiktet stelnade av kyla. Efter en stund såg hon att det lyste i köksfönstret i ett boningshus nära vägen. Hon svängde upp på gården och ställde cykeln mot gärdet. Kvinnan i köket välkomnade henne in och frågade efter hennes ärende. Benedikte presenterade sig och kvinnan tittade förläget ner.
– Jaha, är du från prästgården. Ja vi är inte så flitiga kyrkobesökare. Det är kanske därför jag inte kände igen dig. Det är bara vid julottan vi kommer. Om ens då. Det brukar alltid vara nåt kreatur som åmar sig så mannen behöver vara i stallet.
Benedikte försäkrade att hennes ärende inte var att missionera utan att hon letade efter Mor Anna som bodde i närheten.
– Jodå, hon bor kvar. Det är grannen här intill som hjälper henne att handla nuförtiden för hon kan inte cykla längre. Annars såg man henne ibland på en stor damcykel. Hon är väldigt liten till växten och det såg roligt ut. Hon cyklade så sakta att man var rädd att hela rasket skulle falla omkull. Men hon var inte mycket för att prata. Höll sig för sig själv, då som nu. Det har alltid pratats att hon höll på med häxkonster, men jag vet inte. Här ute på landet pratas det så mycket om de som inte är som alla andra. Folk lägger sig i och är nyfikna. Det är lätt att såna som hon får stämplar och kallas konstiga på olika sätt. Hon har aldrig gjort en fluga förnär mig veterligen.
– Jag fann en anteckning om henne i ett dokument från längesedan och tänkte fråga om detta. Därför vill jag gärna träffa henne.
– Jaha. Du svänger vänster vid de två stora ekarna som ligger ett par hus bort. Efter gården på höger sida fortsätter en stig. Eller väg. Du tar höger där stengärdet tar slut. Tredje huset på vänster hand. Det är sista huset. Ligger en bit ner om jag inte minns fel. Lycka till och det var trevligt att du tittade inom. Kom gärna igen.
Benedikte tackade och begav sig efter kvinnans vägbeskrivning. Vägen var mer som en stig och det verkade tveksamt om någon bil varit i närheten på många år. Taggbuskar kantade vägen och det var ojämnt underlag att cykla på. Dessutom en aning halt och slipprigt av höstfukta. Hon förstod enkelt vägbeskrivningen och upptäckte strax Mor Annas stuga. Hon lutade cykeln mot gärdet och hakade av grinden till den stengärdeskantade betesmarken. Annas stuga låg inklämd mellan betesmarker på tre håll. Det rök ur skorstenen men såg mörkt ut i fönstren. Hon rös an aning. Vad hade hon här att göra. Vad skulle detta leda till. Kanske tanten var ilsken och elak. Eller sjuk och eländig. Hon gaskade upp sig och tog sig igenom den andra grinden. Den hade sett sina bästa dagar och hon fick lyfta den med båda händerna för att få den på plats igen. Hon klev upp på de två trappstegen och knackade på dörren. Det dröjde innan handtaget rörde på sig och en lite krokig gumma plirade mot henne.
– Välkommen men vem är hon? knarrade kvinnan. Jag ser knappast någonting längre så du får allt berätta vem du är och ditt ärende.
– Jag heter Benedikte. Jag kommer från prästgården i Torslunda.
– Kom in, kom in.
Hon följde efter. Stugan var oerhört liten och behövde en rejäl städning. Det låg ett lager av damm över det mesta. Det anades att det en gång varit ordning i stugan men att den numera var eftersatt.
– Vad kan jag hjälpa dig med?
– Min mor, Birgitta, har skrivit i en dagbok att hon besökt dig för många år sedan.
– Det kan hända. Det är många kvinnor som besökt mig genom åren ska du veta. Det är säkert tusentals. Både fotfolk och andra. Har du hört talas om mig brukar det inte vara i några särskilt smickrande ordalag. Häxa, spåkärring eller vad de nu kallat mig genom tiderna. Nu börjar krafterna sina och jag kan inte bidra med så mycket längre. Synen är på väg bort och energierna visar sig inte lika tydligt längre. Det är som om jag suddas ut från jordelivet lite och lite för varje år. Men det är så det ska vara. Nya friska krafter behövs för att göra gott. Mor Annas haka stack ut på ett märkligt sätt och hon var så rynkig att det inte fanns en slät fläck någonstans i hennes ansikte. Ögonen skymdes av ögonlock i slöjor, kinderna hängde ner över halsen och koftan var knäppt till en sup. Benedikte upplevde inte henne som särskilt skrämmande men hon hade nog haft betydligt mer kraft förr i tiden.
– Jo, det är så att jag läste i min mors dagbok.
Den gamla kvinnan höjde på ögonbrynen och såg frågande ut.
– Min mor dog för några månader sedan. Och jag har letat upp ett par koffertar med saker hon sparat. Där i låg dagböcker. Och det är klart att man inte ska läsa andras dagböcker. Jag tänkte tanken men längtade intensivt efter att höra hennes röst och det gjorde jag genom att läsa hennes text. Hon beskrev det mesta som hände runt hemmet och församlingen fram till för ungefär tjugo år sedan. Då började hon nämna sina bekymmer med att bli havande.
Mor Anna nickade.
– Det var en av de vanligaste anledningarna till att unga kvinnor kom till mig. De hade problem med det kvinnliga. Fortsätt din berättelse.
– Hon skrev att hon gick till dig och fick hjälp. Hon skulle göra ett altare, bära en månsten och gå ut på Alvaret och träffa kvinnor ur andra dimensioner som skulle hjälpa henne. Detta skedde utan min fars kännedom.
– Mycket vanligt. Du ska veta att de flesta kvinnor gick hit i hemlighet. Jag minns henne. Hon var en vacker, ömsint och mycket klok människa. Och eftersom din far var kyrkoherde, skulle hon aldrig kunna tala öppet om att hon gick hit. Då skulle hennes mans förtroende och anseende varit i stor fara. Det jag har gjort i alla tider har fått göras i hemlighet.
– Ja, det skriver hon om. Och det kan jag förstå. Men en annan sak. Några månader efter att jag är född säger hon att hon inte tror att jag är hennes barn. Hon tror inte hon födde mig.
Den gamla gumman tystnade tvärt och såg mycket fundersam ut. Hon höll ut sina händer tittade i dem och sedan blundade hon.
– Jag ska se om det kommer någonting till mig i någon av de världar jag kan besöka. Gör det inte det så ska du gå härifrån. Hon börjar humma och mumla.
– De döda ska få vara döda, eftersom de ändå kommer tillbaka, sa hon sedan högt och spände ögonen i Benedikte för att sedan åter sluta dem.
Hon satt som förstenad. Situationen var märklig och hon önskade att hon inte gått hit. Gumman tittade upp och sa:
– Solen står högt när månen inte längre hjälper dem som är ödmjuka. Tiden är kommen för att öknen ska breda ut sig.
Hon började vagga fram och tillbaka och fortsatte humma.
– Det är bäst att jag går, sa Benedikte och reste sig sakta. Kvinnan såg inte åt henne utan fortsatte humma. Det lät som en klagosång.
Hastigt tog hon sig ut ur torpet och stannade till. Hon blickade upp i trädkronorna för att få perspektiv på det hon nyss upplevt. Det kändes inte lika skrämmande här ute. Hon såg rester av något som varit en vacker trädgård bak stugan. Ogräs växte ymnigt över kanter och vid husväggen. Hon genomströmmades av en harmoni som hon inte kunde förklara. Som om de stora träden delade med sig av all visdom. Sakta lyfte hon grinden och tog sig ut genom fårhagen. Hon ledde cykeln en lång bit innan hon satte sig upp. Vad var det egentligen jag upplevde nyss, tänkte hon.