Själasörjare 19

Fortsättning …

Du talar med Helena Stenberg som är hennes efterträdare. Kanske kan jag hjälpa dig?

Gustav redogjorde för sitt ärende och fick besked att det kunde ta  tid att få fram uppgifter. Han skulle återkomma några dagar senare för att få uppgifter om Anna-Lisa Edvinsson varit inskriven på hemmet. Han började nu utgå från att Anna-Lisa var hans mor och det underlättade att han hade ett namn. Då kunde han be efter bekräftelse att namnet stämde. Utan namn skulle det vara betydligt svårare att gå vidare. Nu gick det smidigt resonerade han. Nästa utmaning var att ta reda på dödsorsaken. Det enklaste vore att få tag på den person som fastställt den så han letade efter numret till läkarmottagningen i telefonkatalogen. Efter vad han kunde minnas borde den läkare som undersökt henne kunna vara densamma som tjänstgjorde fortfarande. Det var upptaget när han slog numret och han satte sig att vänta. Rolf Gustavsson, läkare, var personen han sökte. Efter tre försök svarade en ljus kvinnostämma som presenterade sig som syster Kajsa. 

– Hej, jag heter Gustav Krantz och är präst i Torslunda församling. Han framförde sitt ärende och bjöds att träffa Rolf kommande morgon.

Glad över sina framgångar öppnade han sin arbetsbibel. Det hade gått betydligt lättare att få kontakt med både läkare och barnhem än han räknat med. Nu var det hög tid att sätta samman söndagens texter. De hade kommit i skymundan och nu var det hög tid att ägna sig åt detta arbete. Energinivån hade höjts något efter de två samtalen som gett löften om svar på några av de pusselbitar som saknades och Gustav fick njuta en stund av den arbetsglädje som han längtat efter. Efter en timmes tid hörde han Benediktes grova skor i gruset utanför. Hon var tillbaka från besöket i affären.  

– Om det stämmer, så stod jag ansikte mot ansikte med din bror för en liten stund sedan, kvittrade Benedikte. Det är bra här ute på landet. Utvecklingen går sakta framåt och det är fortfarande vanligt att man tar över efter sina föräldrar, sa Benedikte och log.

 – Skriver du på din predikan?

Gustav höjde blicken och lät henne förstå att hon gissat rätt.  

– Vilka var det du träffade? undrade han.

– När jag kom in berättade jag att jag släktforskade och beskrev att en Månsson dykt upp i våra efterforskningar. Den trevlige mannen i affären sa att han hette Måns och berättade att grosshandlare Harald Månsson var hans far. De växte upp i Gårdby och var tre söner. Modern hette Agnes men båda föräldrarna var borta sedan en tid. 

– Så om Månsson är min far är det högst troligt en utomäktenskaplig relation, vid sidan om ett idylliskt familjeliv. Gustav såg fundersam ut.

– Jo, det stämmer, svarade Benedikte. Den unge Måns Månsson, och hans syskon var alla äldre än oss. 

– Inget ovanligt i och för sig, men när det kryper så här nära inpå blir det så påtagligt vad unga kvinnor kunde hamna i, sa Gustav. 

– Inte konstigt att de sökt sig till andevärlden och gudinnorna, sa Benedikte. Kyrkans patriarker har inte gett det skydd de borde. Hon ångrade sig genast och slätade över:

– Jag menade inte dig så klart. Du är av en humanare sort. Mer velourman och med jämlikhet som rättesnöre. Det är därför jag tycker så mycket om dig. Du hade gärna fått lov att vara min bror.  

Gustav log mot henne. Han förstod vad hon menade.

 Dagen efter begav han sig för att besöka Rolf Gustavsson. Efter en kort promenad nådde han sitt mål och satte sig i det tomma väntrummet. En äldre kvinna som han kände igen lämnade strax mottagningsrummet och han antog att det snart var tid. Rolf kom själv ut och hämtade honom. En lång man, med grått hår och hornbågade glasögon. En vit läkarrock knäppt hela vägen och ett fast handslag. 

– Välkommen. Vi har inte haft nöjet att träffas tidigare men jag förstår att du är den nye prästen. 

– Ja, jag har tagit över efter Olof sedan ett år tillbaka. Jag är uppvuxen i en prästfamilj i Västervik där min far fortfarande är kyrkoherde. Du och jag har träffats en gång tidigare i samband med att Olof behövde akut läkarvård. 

– Aha, ja det minns jag, nu när du nämner det. Tragiskt öde det där. Men vad kan jag göra för dig idag, min unge man. Du ser ut som hälsan själv så jag förmodar att det inte är några sjukdomssymptom du kommer hit för?

– Det stämmer. Jag känner mig fullt frisk och får stärkande medicin i mitt andliga arbete varje dag. 

Rolf ställde en del följdfrågor om församlingsarbetet och förhörde sig om de olika aktiviteter som ordnades i och kring kyrkan. Han menade att det var bra för honom att känna till då en hel del av invånarna kom till honom med bekymmer som ensamhet och brist på sammanhang. 

– Det är bra, svarade Gustav. Det är så oerhört välkommet. Men mitt ärende har ingenting med mitt yrke att göra. Som jag sa tidigare kommer jag från Västervik. Jag har inte haft några som helst funderingar på att forska om min släkt. Tills jag kom hit och kyrkoherdens dotter Benedikte hittade en dagbok efter sin mor. För att göra en lång historia kort, visade det sig att jag adopterades som nyfödd. Min biologiska mor ska ha fött mig på ett hem för ensamstående mödrar som drevs av kyrkan. 

– Besynnerligt, svarade Rolf och såg förvånad ut. Hade du ingen aning om detta?

– Nej, men jag har nyligen frågat mina föräldrar och de bekräftar att jag är adopterad. Det är inget jag funderar över eller dömer dem för. De har varit oerhört kärleksfulla och jag har fått allt jag behövt. Däremot är jag naturligtvis intresserad av min biologiska mors öde och har börjat efterforska hennes levnadshistoria. 

– Vad är det du tror att jag skulle kunna hjälpa dig med? undrade Rolf och såg en aning bekymrad ut. 

– Det kan vara så att hon har varit din patient. Vad jag förstår har du praktiserat här under många år. 

Läkaren nickade och såg med ens sammanbiten ut. 

– Det är möjligt. Vet du vad hon heter och när hon är född?

Gustav räckte fram en lapp där han antecknat Anna-Lisas uppgifter. 

Rolf tog emot och läste. Hans ansiktsuttryck var neutralt.

– Det är ingenting jag känner igen så här på rak arm, men jag ber Kajsa leta i arkivet så hör vi av oss om vi finner något. 

Gustav förstod att mötet var slut eftersom Rolf reste sig och började gå mot dörren. Han sträckte fram handen och tackade för sig. När han kom tillbaka låg Benedikte i soffan i det stora rummet bakom köket. Hon hade en filt uppdragen över hakan och en glasartad blick mötte honom. 

– Du ser inte ut att må bra. Vill du ha något?

Hon skakade på huvudet och vevade otåligt med ena handen för att han skulle börja berätta.

– Inte blev jag så mycket klokare, men han var uppenbart besvärad när han läste Anna-Lisas namn på lappen. Han avslutade mötet snabbt efter detta och sa att han skulle höra av sig. Känner du till honom?

– Ja, svarade hon med en tjock röst och försökte harkla sig. Hon satte handen för halsen som för att hålla emot. Han har varit familjens läkare i alla år. Inte för att vi haft några större problem med hälsan men du vet, förkylningar, vaccinationer och så. Jag vet att Olof inte gärna gick till honom eftersom han hade problem med spriten. Han har alltid varit glad för whiskey och förlorade sin familj på det sättet. Han bor ensam i ett hus utmed landsvägen efter att frun tagit barnen med till fastlandet. Den stora pampiga villan i Borgholm såldes. Lite av en skandal var det för sådär tio år sedan. 

– Där ser man. Det kunde man inte tro. Kanske jag ska besöka honom hemma?

– Gör du det. Det är en snäll man vad jag vet. Förmodligen är han ohyggligt ensam. 

Ett par kvällar senare stod Gustav utanför ett grönt trähus som tillhörde provinsialläkaren. Det lyste i köket när han knackade på dörren. Han såg en skugga röra sig men ingen öppnade. Besviken gick han därifrån och väntade på att höra något från syster Kajsa. Tystnaden gjorde honom otålig. Benedikte låg i sängen med en kraftig infektion och hade inte kraft till något annat än att hosta och dricka honungsvatten. Han kontaktade återigen barnhemmet och fick bekräftat att Anna-Lisa hade fött en pojke där och han var välkommen att ta del av uppgifterna men behövde närvara personligen och ta med de adoptionspapper som hans föräldrar hade. Och legitimation. 

– Jag förstår att det handlar om sekretess, sa Gustav trött till föreståndarinnan.  Ge mig en tid så kommer jag. Men vad jag förstår så fick inte mina föräldrar några dokument. 

– Det finns alltid födelseattest eller motsvarande. 

– Jaha, jag förstår. Gustav anade att föräldrarna valt att inte behålla några papper efter adoptionen. 

– Finns det något foto jag kan få en kopia av? 

– Det lovar jag att vi ska ordna tills du kommer, svarade Helena Stenberg och hälsade honom välkommen.

Julen passerade och han hade fullt upp med församlingsarbetet. Det var en dag in på det nya året när han återigen knackade på dörren till läkarens bostad. Sköterskan hade inte hörts av och han tänkte ge det en chans till. Denna gång var hans knackningar hårdare och mer uppfordrande. Rolf öppnade och stirrade på honom. Skäggstubb, skrynklig skjorta och en andedräkt som talade sitt tydliga språk. Formerna för festligheterna att fira in det nya året gick inte att dölja.

– Äh, är det du? Förlåt kom in. Det var visst fest här igår om du ursäktar. Kom in så länge. Sätt dig i köket så ska jag röja upp, sade han med en gest åt vardagsrummet. 

Gustav skymtade soffbordet belamrat med tomflaskor, överfulla askfat och matrester. Han försökte dölja sin avsky. Det var tydligt att det varit en lång fest. Troligen ett par veckor. 

– Vi kan sitta i köket, det går bra för min del. Rolf nickade tacksamt och strök handen längs med framsidan på sin skjorta som för att släta till den. Den var fläckig och han bar ett par tunna pyjamasbyxor.

Han harklade sig och bad om ursäkt att han inte hört av sig. Det hade varit mycket på mottagningen innan den stängde för juluppehåll. 

– Jo, det förstår jag, sa Gustav och tänkte att det nog fanns mer än en anledning till att han inte fått några besked. Men fick du tag i någon information?

Rolf reste sig och hämtade en flaska ur ett köksskåp. Han bjöd Gustav att smaka ett glas och Gustav tackade ja. Brun sträv whiskey fyllde två små bägare på köksbordet och de höjde sina glas under tystnad. Drycken brände hela vägen och han försökte låta bli att göra en grimas. Mannen mittemot halsade obekymrat innehållet i ett svep och såg längtansfullt efter påfyllning innan Gustav satt sitt glas på bordet. Han nickade som för att ge tillåtelse men höll handen över sitt eget. Han var inte van. Tyckte inte det smakade och ville ha hjärnan klar om det skulle komma något ur denna situation. För tillfället tvivlade han och trodde att läkaren tänkte ägna sig åt självmedicinering resten av denna dag också.  

– Jag ska säga dig att jag kände till din mor. Så som jag känner till alla som bott, levt och dött i denna håla. Visst hade jag en aning om att hon fött ett barn på ett hem som kyrkan hade hand om. Inte vet jag något om historien i detalj men det pratades om hennes olycka såklart. Och så sitter du här i dag. Ung, frisk och stark med ett engagemang i hennes hembygd. Det rör mig ska du veta. Men inget rör mig mer än det som är fortsättning på historien. Den har rört mig i många år och jag kan inte göra mig fri från den. Lika lite som min vän i flaskan. Det är den helige ande i flaskan som hjälper mig uthärda det som kallas livet. Ja, du får ursäkta, det är inte din helige ande. Jag har en egen, en sån där som gör mig lugn. 

– Men vad hände? Gustav fick en obehaglig känsla och drog sig till minnes Mor Annas ord om stor olycka och fortsatte: – Vi fann en tidningsartikel där Anna-Lisa hittats död i Bläsinge hamn. Vår gissning var att hon ännu en gång blivit gravid och ville göra av med sig. Hon hade varit hos Mor Anna och frågat efter den giftiga växten tidlösa utan att få något. Vi besökte Anna och fick en del svar men fortfarande är mycket oklart. 

Rolf sträckte sig efter flaskan och hällde upp ytterligare ett glas. 

– Jag har aldrig berättat för någon. Inte trodde jag att jag skulle sitta med hennes son en vacker dag. Nog var hon gravid allt. Det stämmer. Fullgången. Ännu en gång. 

– Fortsätt. Gustav tittade uppfordrande på den äldre mannen. 

– Jag kallades till platsen en septemberförmiddag. De tre vise männen, som de kallades, tre gamla fiskargubbar, hade hittat henne i strandkanten. Polisen hade pratat med de tre och de var övertygade att hon gått i sjön av egen kraft. De brukade handla kaffe i handelsboden där hon arbetade och kände igen henne. De kände även till att hon var på det viset, som de sa. Det var så långt gånget att det syntes tydligt och som alltid talades det i elaka tungor bakom hennes rygg. Hon var ogift även denna gång. 

– Fortsätt. Gustav kunde inte stilla sin nyfikenhet. 

– Hon va redan uppe ur vattnet och låg på båren när jag anlände. Jag kom för att bekräfta dödsfallet. Det var snart gjort och kroppen fördes vidare till kylrum för att fastställa dödsorsaken. Men vad som slog mig var att hon inte längre var gravid. Det var inget jag frågade om på platsen, men när jag åkte därifrån kom jag att tänka på att hon inte hade någon mage att tala om. Alltså var barnet redan fött när hon hamnade i vattnet. Just då tänkte jag inte mer på det eftersom det inte var min sak att ta hand om nyfödda barn. 

– Fick du reda på var barnet tog vägen? undrade Gustav. Han var torr i munnen och kroppen spänd som en fiolsträng. Olofs berättelse brände under huden på honom. Fanns det ett samband skulle han snart få veta. 

Rolf sträckte sig efter flaskan och tog ytterligare ett glas. Han såg på Gustav med ostadig blick.

– Jag vet inte vad jag fick reda på, vad jag visste eller vad jag misstänkte. Men det var det värsta snitt jag sett. Det kommer jag aldrig att glömma. Hon måste haft fruktansvärda plågor och det hade aldrig läkt vackert det där. OM det läkt överhuvudtaget. 

– Snitt?

– Ja, kroppen bar spår efter sectio cesarea av en uppenbart stressad kirurg. Sårkanterna möttes inte på ett enda ställe och underliggande vävnad trängde ut. Jag blev illa berörd och tänkte anmäla läkaren. Eftersom jag antog att även detta barn hade fötts på samma ställe som det förra kontaktade jag Olof för att få reda på vilken läkare de använt, men blev bestämt avrådd att gå vidare i ärendet. Han menade att läkaren till stor del arbetade ideellt och de var rädda om hans insatser. Han lovade att framföra mina åsikter åtminstone.

– Så barnet föddes med kejsarsnitt. Och Anna-Lisa tog sitt liv efteråt. Genom att dränka sig i Bläsinge hamn?

– Ja, det är min bedömning. Tragiskt. Så oerhört tragiskt och jag beklagar verkligen, sa Rolf och såg märkbart bedrövad ut.    

– En sista fråga Rolf, finns det möjlighet för mig och Benedikte att göra medicinskt test för att fastställa släktskap?

– Ja, det kan man göra. Kom ner till läkarstationen och lämna blodprov så skickar jag det för analys.