Nästa dag var det Bengt som var doktor på Barbros område. Jenny hade semester. Den andra sköterskan hette Sara och var semestervikarie. Det var hennes sista dag. När remisserna lästes upp vid den gemensamma samlingen var det ingen som reagerade över Britt-Maries namn. Den allmänna meningen var att inskrivningen borde ske snarast med hänsyn till sjukdomsförloppet. Patienten var redan hemma. Ingen vårdplanering hade hunnits med på sjukhuset. Allt tydde på att hon behövde sjukvårdshjälp snarast. Gunnar hade semester och de andra hade ju inte varit så involverade att de kom ihåg hennes namn och adress. Barbro hade på tungan att berätta vem Britt-Marie var. Be någon annan ta inskrivningen, men alla verkade ha fullt upp med sina besök. Den som återstod var i så fall Sara, men hon skulle ju sluta och kunde inte följa upp den kontakt som förhoppningsvis skapades vid det här första besöket. Jag måste i alla fall åka dit förr eller senare, tänkte Barbro. Lika bra att vara med från början. Om hon vägrar släppa in mig får vi lösa det då. De delade upp de andra besöken. Bengt tog hand om Britt-Maries remiss och lovade ringa upp henne för att bestämma tid. Han var en snäll och kunnig doktor, bra att jobba med. Han hade varit på den palliativa enheten i omgångar. Efter ett tag brukade han tröttna och söka andra jobb, men han kom alltid tillbaka. På det sättet hade han skaffat sig ett stort nätverk inom vården, vilket var värdefullt. Han var mycket social, trevlig mot både patienter och personal.
– Säg att vi vill komma på förmiddagen, sa Barbro. Då har vi tid efteråt om vi behöver ordna saker, till exempel hjälpmedel eller hemtjänst.
– Det är sant, jag föreslår klockan tio. Då hinner vi fika först. Fixar du en vägbeskrivning?
– Visst, sa Barbro, fast det inte behövdes. Hon hittade ju dit.
I bilen berättade hon för Bengt om Holger, Britt-Marie, tidningsartikeln och utredningen som skulle göras.
– Det var som tusan, sa Bengt. Är det den mannens fru? Men det är inte ovanligt att makan eller maken insjuknar strax efter att de blivit ensamma. Det här är väldigt kort tid förstås. Hon måste ha haft tumören när du träffade henne. Men hur blir det här för dig? Nu när du ska utredas kanske du inte borde åka dit?
– Jag vet, sa Barbro. Jag har tänkt på det sen igår när jag såg remissen. Men det verkade inte finnas någon annan. Alla har fullt upp. Sara ska sluta och jag måste ju ändå åka dit förr eller senare. Om jag ska vara helt ärlig så vill jag åka dit. Jag vill träffa henne och höra om hon har lidit av att jag sa min version i tidningen. Jag vill höra hur hon mår efter all uppståndelsen kring Holgers död. Jag ska inte ta upp det, men om hon känner igen mig säger hon kanske något.
– Hm, sa Bengt. Jag har ju läst den där tidningsartikeln och vet att du var borta ett tag, men jag blev inte insatt i några detaljer. Det här känns inte riktigt bra. Kanske ska vi vända och be någon annan?
Barbros mod sjönk. Den reaktionen hade hon inte väntat sig av Bengt. Var det verkligen så allvarligt, det som hade hänt i samband med Holgers dödsfall och tidningsartikeln. Hade hon gjort så fel. Visste alla något som hon inte hade förstått. Det kändes som att Barbro, som var huvudpersonen i utredningen var den enda som inte fick veta något. Inte fick göra något för att ställa till rätta. Det här besöket skulle ju kunna ge klarhet. Bengt tittade på klockan, snart tio.
– Klockan är mycket, sa han. Vi kan inte ringa återbud nu. Det får bära eller brista. Bra att du berättade nu i alla fall, även om du kunde sagt något i morse. Då hade jag velat lösa det på annat sätt.
De var framme vid avtagsvägen. Barbro svängde av och följde hjulspåren som nästan var övervuxna av gräs.
– Här? sa Bengt. Det är ju ingen väg. Här kan hon väl inte bo?
Barbro stannade bilen.
– Har jag inte sagt att jag har varit här innan? sa hon och vände sig mot Bengt.
– Jo, men jag visste inte att det såg ut så här, sa Bengt lite lamt när han såg uttrycket i Barbros ögon.
– Nej, det är så mycket du och alla andra inte vet, men åsikter är det lätt att ha. Jag vet att det är rätt väg och jag tror att det här kommer att gå bra.
Barbro körde sista biten fram till huset, parkerade utanför ladugården. Bengt sa inget mer. De klev ur bilen och gick fram till huset. Det var tyst. Några hönor tittade upp från sitt pickande och sprang in under buskarna. Huset låg lika vackert och idylliskt i den inbäddade grönskan. Nu blommade en stor rosenbuske med röda doftande blommor. Förra gången var det syrenerna. Bengt ville knacka på verandadörren, men Barbro drog honom med om hörnet till den andra dörren. Den stod redan på glänt, de knackade, väntade lite och gick sedan in. Hallen luktade fortfarande surt, det var mörkt. De knackade på köksdörren och då hördes ett svagt – kom in.
Britt-Marie satt på en pinnstol vid fönstret. Hon såg liten och blek ut, klädd i svarta byxor och en mönstrad tunika i starka färger. Kläderna såg nya ut. Hon reste sig och tog i hand. Bengt presenterade sig och sen var det Barbros tur.
– Jag heter Barbro. Det är jag som är sköterska, sa Barbro.
– Det vet jag. Det minns jag, sa Britt-Marie och såg länge på Barbro. Var så goda och sitt!
De satte sig på var sin pinnstol och Bengt läste upp det som stod i remissen. Han frågade hur Britt-Marie mådde och vilka läkemedel hon tog. Det blev ett bra samtal, helt annorlunda än när de besökte Holger. Nu var Britt-Marie huvudpersonen. Hon var samlad och berättade att hon haft huvudvärk länge, även att synen förändrats och att hon haft krampanfall några gånger. Hon var rädd för att det skulle hända igen.
– När Holger levde och sen blev sjuk, hade jag inte tid att gå till doktorn fast jag visste att något var fel. Jag kunde inte tänka klart, och när han dog visste jag inte vad jag skulle göra. Jag får tacka sköterskan här som kom tillbaka och såg till att han kom iväg, även om det tog lång tid. Ja det var en hemsk natt. Jag tror att jag var chockad. De stackars grannarna hade det inte lätt med mig. De tog hit tidningen dagen därpå, onödigt tyckte jag. Jag ville bara vara ifred.
Barbros hjärta tog ett skutt av lättnad och glädje
– Ja det var verkligen olyckligt att det blev så men hur tänker du nu? sa Bengt. Vad tror du att vi kan hjälpa dig med?
– Jag vill att ni gör allt det där som den andra doktorn sa till Holger. Kan jag slippa krampanfall och smärtor är det bra. Ni får hjälpa mig med medicinerna och ändra när det behövs. Jag är inte dum. Jag förstår åt vilket håll det går och jag vill vara hemma så länge som möjligt. Ni får gärna komma hit, men ring först så låser jag in hunden. Jag orkar inte med hans morrande när jag har besök.
– Hur tänker du när du säger att du vill vara hemma så länge det går? frågade Bengt.
Barbro höll andan, väntade på svaret. Britt-Marie såg på Bengt, sedan på Barbro och sa:
– Jag är inte som Holger, honom kunde man inte prata med om sådant. Den andra doktorn skulle inte ha sagt det där om hjärtat som skulle stanna. Han blev arg, och rädd – det har han varit hela sitt liv. Men jag är inte rädd för att dö, jag vill inte ha någon igångsättning. Är det slut så är det slut. Jag vill vara hemma nu och ordna för djuren, men när jag inte kan ta vara på mig själv så vill jag till sjukhuset.
Samtalet fortsatte en stund till om praktiska saker och Bengt gjorde en enklare undersökning. Det var renare i huset nu, luktade bättre utom i hallen. Kanske en död mus, tänkte Barbro. De var inte inne i rummet där Holger legat men det hördes hundskall därifrån. Britt-Marie hade ett annat sovrum som var ganska trevligt med blommiga gardiner och en gammal byrå.
Solen tittade fram när de körde därifrån. Barbro kände sig lättare om hjärtat. Det är märkligt, tänkte hon. Att jag kan vara glad när jag just mött en människa som har fått en dödsdom. Kanske är det bara mitt eget egoistiska tänkande, att hon sa att jag gjort något bra, att jag gjorde rätt. Men det är också villkoren i det här jobbet – att se det som är positivt och att kunna göra allt som kan göras för varje patient. För den som har få dagar kvar att leva blir innehållet i varje dag så viktigt. Jag ska göra vad jag kan för att Britt-Maries dagar ska bli så bra som möjligt, tänkte hon.
– Det verkade ju inte som hon tagit så illa vid sig av tidningsartikeln, sa Bengt. Inte det du sa i alla fall. Du gjorde nog rätt den där kvällen. Hur hade det blivit annars? Det är vi andra som är för fega för att gå utanför reglementet. Jag ber om ursäkt Barbro, för att jag inte litade på ditt omdöme. Du har all min respekt. Jag hoppas det ordnar sig med den där anmälan, att den läggs ner så saken kommer ur världen.
– Tack Bengt, sa Barbro och kunde inte hålla tårarna borta. Tårar av lättnad och glädje.
På eftermiddagen ringde Barbro hem till Carina. Hennes syster Gunilla svarade. Barbro förklarade vem hon var.
– Hej Barbro, så bra att du ringer! Jag behöver prata med någon. Du hade visst semester när Carina dog men hon nämnde ditt namn.
– Det stämmer, sa Barbro. Det är jag som är hennes patientansvariga sköterska. Vad vill du prata om?
– Det gäller barnen. Carina har sagt till dem att jag ska ta hand om dem när hon är död. Det har jag också lovat en gång för länge sen, precis när Carina blev sjuk. Då trodde ingen av oss att det skulle gå så här. Efter det har vi inte pratat så mycket om det. Vi har inte haft så bra kontakt. Jag bor i en etta i Stockholm. Jag har inga möjligheter.
– Det låter komplicerat, vad säger barnen?
– Vi har inte talat rakt ut om det här, det är svårt. De säger inte så mycket till mig. De håller sig för sig själva men de pratar med varandra. Ibland känns det som att de har något på gång, en annan plan. Lina, som är äldst är väldigt styrande. Hon har fått bestämma allt om begravningen. Carina gav henne instruktioner. Olle och Lisa lyssnar på henne och gör som hon säger. Jag känner mig mest som en hushållerska och snart är min semester slut, jag måste åka hem senast om en vecka.
– Jag fick uppfattningen att du och Carina hade kommit överens om att du skulle flytta hem till barnen. Att ni alla skulle bo i lägenheten och barnen gå kvar i skolan.
– Har Carina sagt det? Det har jag inte lovat. Vi pratade inte om det. Jag har mitt jobb i Stockholm. Mitt liv är där. Ärligt talat så trodde jag att hon hade ordnat det på något annat sätt, men någon väninna eller så.
– Sa hon ingenting om det innan hon dog? Du var ju där då.
– Nej, jag trodde att det var klart eftersom hon inte sa någonting. Att det skulle finnas ett papper där hon skrivit hur det skulle bli. Hon var så sjuk, så skör. Jag vågade inte fråga henne.
– Hur är det med barnens pappa? Finns han?
– Jag vet inte vem han är. Bara att han är far till alla tre barnen. Men de har aldrig bott med honom, inte umgåtts. Jag tror inte ens barnen vet vem han är.
– Det låter helt otroligt. Att få tre barn med samma man utan att han har kontakt med dem.
– Jag vet, men så vitt jag förstår så är det så.
– Det här är verkligen ingen lätt situation för dig men hur som helst så gäller det barnen nu. Jag tror att jag ska tala med vår kurator som kan mer om det här. Jag återkommer. Försök att prata lite med dem om hur de tänker och vad de vill så länge.
– Det ska jag göra. De är ute nu. Jag försöker när de kommer hem.
Barbro blev sittande vid skrivbordet, såg ut genom fönstret. Ett gäng småfåglar kom farande och landade i trädet utanför. Hur gör de när föräldrarna dör, tänkte Barbro. Hon lyfte luren igen, ringde kuratorn på den palliativa enheten och berättade kort om situationen.
– Vi får åka dit, sa Julia. Jag lärde inte känna Carina så väl. Vi träffades ett par gånger och så hade vi ju det där samtalet med barnen. Hon var ingen öppen person, inte mot mig i alla fall. Jag fick en känsla av att hon var en praktiker som ordnade saker på sitt eget sätt och inte gillade att prata så mycket om känslor. Min hjälp till henne handlade mest om ekonomin. Barnen träffade jag två gånger, men de sa inte så mycket heller.
– Det stämmer med min bild, sa Barbro. Carina och jag kom varandra ganska nära ändå. Jag var där ofta eftersom hon hade besök två gånger per dag. Hon hade många fysiska problem som vi försökte lösa på olika sätt. Vi fick en relation även om det mest handlade om hennes sjukdom och symptom. Barnen känner jag inte lika väl. De höll sig i utkanten.
– Ok, sa Julia. Vi får prata med dem och höra vad de säger. Men sen måste jag nog slussa dem vidare till socialtjänstens familjeenhet när det gäller deras framtid.
De kom överens om ett gemensamt hembesök hos Carinas barn och syster ett par dagar senare. Barbro ringde tillbaka till Gunilla som skulle prata med barnen och se till att de var hemma.
Barbro sögs in i arbetet. Nästa dag gjorde hon ett uppföljande besök hos Britt-Marie för att lämna lite tabletter och en lista över de läkemedel som Bengt ordinerat. De hade ett bra samtal. Britt-Marie berättade att grannarna kom förbi varje dag och frågade om de kunde hjälpa till med något. De handlade åt henne i stan. Själv vågade hon inte köra bil efter det senaste krampanfallet. Det var då hon hade vaknat upp på golvet utan att minnas vad som hänt. Hon blev rädd och berättade det för Lena som lyckligtvis hade kommit strax efter. Lena hjälpte henne att söka vård. Lena och Jan hade tagit hand om djuren när Barbro var på sjukhuset. Några andra anhöriga hade hon inte på nära håll. Holger hade aldrig berättat om några släktingar. Britt-Marie kom från Lycksele och hade en syster och kusiner i den trakten, men de hade inte haft kontakt på många år. Holger hade inte velat umgås med någon, särskilt inte Britt-Maries släkt eller vänner. Hon suckade och såg ner på sina händer.
– Du kanske ska höra av dig till din syster nu, föreslog Barbro. Har du adressen?
– Ja, men inte vet jag om hon bor kvar där. Hon kanske inte vill heller. Jag var så tvär mot henne när hon ville att vi skulle träffas. Hon tänkte komma och hälsa på, men jag kunde inte ta emot henne. Inte med Holger.
– Du har inte haft något lätt liv, sa Barbro. Hur har du orkat?
– Jag vet inte. Jag har haft trädgården, växterna och djuren. Många gånger har jag tänkt ge mig iväg. Göra mig fri och hitta ett nytt liv, men det har inte blivit av. Hur skulle det då bli med hönsen och blommorna – och med Holger. Innerst inne var han god, men en mycket ensam människa. Jag trodde länge att jag skulle kunna öppna upp honom, komma nära och få honom att se det ljusa i livet. Det fanns stunder när vi hade det bra. Till slut gav jag upp, men vart skulle jag då ta vägen?
– Hur träffades ni?
– Det var på fabriken där jag jobbade. Jag hade hand om utlämningen av varor. Vi tillverkade dörrar och fönster. Holger körde lastbil och kom och hämtade. Vi pratade. Han berättade om sitt hus på landet. Jag bodde i en liten mörk lägenhet där jag vantrivdes. Vi gick på bio några gånger och sen flyttade jag hit. Han var omtänksam då. Ordnade med allt i samband med flytten. Det kändes tryggt. Jag njöt av uppmärksamheten och närheten till naturen. Vi skaffade höns, planterade rosor och odlade grönsaker. Vi gifte oss. Det var Holger som ville det. En enkel ceremoni på rådhuset. Vi gick på ett café efteråt. Två arbetskamrater var vittnen.
– Nu är det bra att ni var gifta, sa Barbro. Huset blir ditt. Känns det bra att bo kvar?
– Ja, det är sant. Huset blir mitt. Jag har bränt upp en del av Holgers kläder och andra saker som påminde för mycket om hans svarta sidor. Nu är det mer som mitt, men snart är livet slut. Britt-Marie snöt sig och såg ut genom fönstret.
– Inte riktigt än, sa Barbro. Du kommer nog att må lite bättre nu. Bengt har ändrat på dina mediciner. Han vill också kontakta onkologerna igen och höra om det finns något mer de kan göra. Inte för att bota, men kanske minska tumören och hejda utvecklingen. Vill du det?
– Ja, det är klart. Han verkar vara en bra doktor den där Bengt. Kan han göra något så är jag med på allt. Vet du Barbro – när Holger levde kändes allt så hopplöst ibland. Jag tänkte på att göra slut på mig. Dränka mig eller något. Men jag var väl för feg. Nu, när jag vet att jag kommer att dö, vill jag leva!
– Så kan det bli, sa Barbro. Nu ska du leva och göra det du vill så länge du kan.
– Ja, det ska jag, sa Britt-Marie. Men nu är jag trött, så här mycket har jag inte pratat på många år. Du får väl sår i öronen av att höra på.
– Nej, det är ingen fara med det, sa Barbro. Det är bra att du berättar, det blir lättare för oss att hjälpa dig då. Jag ska köra nu. Bengt kommer att höra av sig till dig och jag eller någon annan sköterska kommer tillbaka om en vecka. Vill du ha kontakt innan får du ringa.
Barbro körde tillbaka. Funderade över Britt-Maries liv, alla åren med Holger. Vad fick henne egentligen att stanna. Hur många fler finns det som sitter fast i hopplösa situationer. Hon tänkte på pojkarna i Grekland, deras kraft och vilja att skapa sig bättre liv, trots alla faror. Är de på väg hit?
Vi som bor här är trygga och har möjligheter att utforma våra liv. Vi kan säga ifrån och göra det vi vill. Ändå kan det bli som för Britt-Marie.
Vill du köpa den tryckta boken klicka på Hildas Bokhandel >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>