Kapitel 1

med förord

Under de drygt trettio åren jag jobbat inom svensk sjukvård, först som distriktsläkare och sedan inom den avancerade hemsjukvården, har jag sett hur villkoren för det enskilda mötet mellan patient och personal förändrats. 

Mötet är kärnan i all sjukvård och framgångsreceptet så länge jag kan minnas har varit en kombination av kunskap och empati. Men sjukvården är mer än detta, sjukvården är en apparat och den måste styras. 

Sjukvårdspolitiker, tjänstemän och en hel hierarki med chefer har anammat en styrningsfilosofi som brukar gå under namnet New Public Management. Det är ett globalt fenomen och trots att man aldrig vill yttra namnet på svenska har svenskarna blivit duktigast i klassen. Det är en resultatinriktad styrningsmetod med förkärlek för siffror, mätningar och nyckeltal. 

Problemen börjar på allvar när det enskilda mötet mellan patient och personal reduceras till ett mätobjekt och styrningen utövas på en nivå där man inte längre har inblick i det enskilda mötet och inte har förståelse för mötets verkliga framgångsfaktorer, nämligen empati och kunskap, med ett stort inslag av personligt engagemang, initiativförmåga och åtminstone när det gäller den avancerade hemsjukvården även en lång erfarenhet som gör att man korrekt kan läsa av en känslig situation. 

Det är i spänningsfältet mellan dessa två vårdperspektiv som Hilda Bjerstedts roman utspelar sig. Handlingen bärs upp av trovärdigt tecknade karaktärer med allt från vardagsbekymmer till livskriser. Det är en trovärdighet som kommer från författarens mångåriga arbete inom sjukvården på gräsrotsnivå kombinerad med hennes politiska och etiska engagemang som gett viktiga inblickar i sjukvårdsstyrningen.

Vart är sjukvården på väg? Något enkelt svar kommer ni aldrig att få, men läser ni Hilda Bjerstedts roman är ni verkligen på väg till en bättre förståelse.

Richard Skinner
legitimerad läkare

Kapitel 1

– Ni kan gå nu. Ut! Försvinn härifrån!

Med Holgers ord ekande i öronen nästan sprang Barbro och Jenny ut till bilen. Efter en rivstart skumpade de bort från den idylliska stugan i skogen.

– Du skulle inte ha sagt det där om att hjärtat skulle stanna, sa Barbro. 

– Kom inte med det nu igen, sa Jenny. Du vet att det inte är jag som har bestämt det här. Jag har precis varit på konferens där det villkoret blev väldigt tydligt. Vi ska säga från början att vi inte återupplivar. Patienterna får välja om de vill ha vår vård eller inte. De flesta uppskattar det. Det är valfrihet. Dina kollegor tycker det också, det vet du. De vill inte att det ska finnas tvekan om hur de ska göra i en akut situation.

Barbro och Jenny jobbade i ett palliativt vårdteam. Barbro var sjuksköterska och Jenny doktor. Deras uppgift var att ta hand om de svårast sjuka i deras hem. De som inte kunde botas, där sjukhusen inte kunde göra mer. De som kom hem för att dö – eller för att leva så bra som det bara var möjligt den tid som var kvar.  Det fanns lite olika syn på den saken. Teamets uppgift var att lindra symptomen fysiskt, psykiskt, andligt och socialt och att ge stöd till de anhöriga. Inskrivningen som var frivillig, skedde efter remiss från en läkare. För det mesta kirurger, men även från andra vårdenheter.

– Du skulle inte ha sagt att vi ska höra av oss, han blev ju inte inskriven. Han får ringa själv om han ändrar sig, sa Jenny.

– Du såg väl att han behöver oss. Han var smärtpåverkad trots att han precis kommit hem från sjukhuset. Han kunde inte ens ta sig upp ur sängen. Hela insidan av huset luktade misär. Hustrun verkade helt under isen och hunden var ilsken, sa Barbro. 

 Hon kunde inte sudda bort bilden av den sjuke mannen i den smala sängen. Under ett tunt solkigt täcke avtecknade sig hans magra kropp. Med möda hade han försökt resa sig, men föll tillbaka i sängen på grund av smärta eller orkeslöshet. Vid fotändan låg en raggig hund och morrade. Hustrun stod på tröskeln och deltog inte i samtalet. Hon var liten och mager, hade stripigt hår och klädd i en städrocksliknande klänning. När Barbro och Jenny sökte ögonkontakt flyttade hon blicken ut mot de blommande syrenerna som kunde anas genom den dammiga fönsterrutan. Det var ändå tydligt att hon hörde allt som sades. Inskrivningssamtalet hade flutit på som vanligt ända tills Jenny kom till punkten om återupplivning. Det som bränt sig fast på näthinnan var Holgers blick när han skrek åt dem att gå. En blick full av svart förtvivlan och hat.

– Du ska alltid vara så god, sa Jenny. Aldrig sätta gränser och låta patienterna själva ta ansvaret. Jag beskrev all symptomlindring som finns. Det enda vi inte gör är att ge hjärt- och lungräddning eller ringa ambulans. Han har fått den informationen av oss och får höra av sig om han ändrar sig. Misären kan vi inte göra något åt. Han har väl själv valt sitt liv.

Barbro suckade, den välbekanta olustkänslan spred sig inombords. Känslan av att göra fel, tänka fel, vara fel – fast hon innerst inne visste att hon hade rätt. Så var det inte när hon började på den här enheten. Då skulle patienter och anhöriga lotsas genom den sista tiden med varm hand och stor förståelse. Allt fokus var riktat mot vad patienterna behövde, hur de och deras familjer ville ha det och de kriser de gick igenom. Det var därför hon hade sökt det här jobbet, för att få göra just det. Det var sex år sedan. Förändringen hade kommit smygande. Nu handlade det för mycket om att hinna fylla i alla skattningsscheman och riskbedömningsinstrument innan patienterna dog. Allt skulle mätas och registreras. Men hur mäter man tillit och ett bra samtal? Det blev mer tid vid datorn och mindre hos patienterna och dessutom var antalet sjuksköterskor nerdraget så var och en fick fler att besöka och ta ansvar för. Det borde varit tvärtom, tänkte Barbro. Vi behöver bli fler för att hinna med allt kvalitetsarbete. För det var ju det som var syftet. Genom riskbedömningar och analysinstrument skulle kvalitén höjas och vården bli bättre. Det skulle dokumenteras, och utvärderas. Klartext skulle det vara så alla visste exakt vad de skulle göra i alla skeden. Men så är ju inte livet, tänkte Barbro. Det går inte att vara helt förberedd. Ibland måste man bara vara tyst och lyssna och under tiden man lyssnar blir det kanske tydligt hur det är bäst att göra.

Tillbaka på kontorslokalen möttes de av Gunnar – teamchefen. Han strålade som en sol och bad dem skynda sig till personalrummet där eftermidagens arbetsplatsmöte just skulle börja. Vilken tur då att det inte blev någon inskrivning, tänkte Barbro med viss ironi. Annars hade jag haft minst en timmes dokumentationsarbete nu.

Halva arbetsstyrkan plus de som skulle jobba på kvällen hade redan bänkat sig när Barbro och Jenny kom in. Mitt på bordet stod en stor prinsesstårta. Gunnar knäppte på projektorn som visade en bild med staplar och diagram i olika färger. 

– Titta här, sa Gunnar och pekade på en hög blå stapel. Förra månaden överträffade vi målet för antalet besök med 15 procent. Isa-Britt har precis ringt och gratulerat. Vi har de bästa siffrorna i hela regionen den här månaden. Ta en tårtbit! 

Han nickade uppmuntrande mot tårtan och fortsatte sedan:

– Arbetet med kvalitetssäkringen har lyckats bra i hela regionen. Vår enhet ligger i framkant. Vi har genomfört Nortons skattningsscheman till 83 procent för första halvåret i år. Det är inte perfekt, men bättre än förra året då vi låg på 53 procent. Vi har blivit bättre, men målet är fortfarande 100 procent! När det gäller munhälsan är det mycket viktigt att genomföra hela undersökningen. Muntorrhet är ett stort problem och kan inte bedömas utan ficklampa och spatel. Och det spelar ingen roll om det har gjorts på sjukhuset dagen innan, tillade han med en blick åt Barbros håll. Vi ska göra en egen bedömning som redovisas från vår enhet. Annars syns det inte att vi har gjort det.

Barbro tyckte också att det var viktigt med munhälsa, men brukade fråga om patienterna hade problem i munnen. När de sa nej kändes det märkligt att be personen gapa, lysa med en ficklampa och föra in en sked eller spatel i munnen för att kontrollera om det var sant. Som på en hästmarknad, tänkte hon. De som verkligen hade smärtor, blåsor eller torra slemhinnor ville vanligtvis bli undersökta och då kändes det naturligt.

Telefonen ringde i Barbros ficka, inte patienttelefonen, det var den privata. Barbro reste sig och gick ut i korridoren.

– Hej det är Pia, hördes en ynklig röst. Förlåt om jag stör. Är du hemma?

– Nej, jag är på jobbet. Hur är det? Du låter inte särskilt pigg?

– Jag fryser och svettas och har ont i ryggen. Tänkte bara höra om du har några Alvedon hemma.

– Har du feber? Är det urinvägarna nu igen?

– Antagligen. Jag ringde sjukvårdsupplysningen. De sa att jag skulle ta Alvedon idag och gå till vårdcentralen imorgon. Men jag har inga, har du?

– Jag fixar det och kommer förbi efter jobbet. Drick något så länge.

Barbro bestämde sig för att inte gå tillbaka till personalmötet. När hon varit ute på patientbesök ända fram tills mötet började var det omöjligt att hinna med både sin egen administration och att delta i hela mötet. Istället satte hon sig vid en dator och började dokumentera det hon gjort på förmiddagen, skriva in nya besök i almanackan och läsa lappar som låg på skrivbordet. Det var personer som hade ringt och ville bli uppringda, anhöriga eller patienter som hade frågor. Barbro skrev in i almanackan det som kunde vänta till morgondagen. Ringde två samtal. Olustkänslan efter den misslyckade inskrivningen kom tillbaka. Holger Bengtson – telefon eventuellt besök, skrev hon på morgondagens datum. Jenny får säga vad hon vill. 

Rapporten till Helena som hade kvällspasset tog lite tid, det blev diskussion om den uteblivna inskrivningen. Helena höll med Barbro, men tyckte inte att de skulle ringa upp Holger igen. Hade Jenny sagt nej så var det hennes ansvar. Helena tänkte inte gå emot det som var bestämt av doktorn. 

– Du behöver i alla fall inte göra något ikväll, sa Barbro till slut. Vi ses imorgon.

Vill du köpa den tryckta boken klicka på Hildas Bokhandel >>>

Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>