Fortsättning från i går
Julen skulle firas traditionellt hos hennes svärmor. Den skulle firas tillsammans med Adams faster Herta och kusinen Rigmor och hennes barn. Så brukade det vara, och det brukade vara lättsamt och trevligt.
Men denna jul var ingenting som vanligt. Händelserna på tidningen låg som tjocka svarta streck över hela familjen. Adrijana kände det, och hon visste att Adam och barnen också kände det. Hon visste inte hur mycket hennes make berättat för sin mamma och kusin. Hon gissade att han inte sagt särskilt mycket till modern, för Birgitta Angell var en energisk kvinna som knappast, åtminstone inte i sin krafts dagar, skulle applådera att sonen bara gick hemma och drog benen efter sig.
Däremot hade han troligen en orubblig bundsförvant i kusinen. Adrijana hade vissa reservationer inför Rigmor. Jo, hon var söt och trevlig och alltid hjälpsam, med ett stort hjärta. Men mycket i hennes liv gick på intuition och stundens ingivelse – tre barn, till exempel, med var sin far. Och ingen av dessa män hade Rigmor någon närmare kontakt med.
Julen blev besvärlig. Alla Adams släktingar uppträdde, tyckte Adrijana, som om ingenting hade hänt. Det var skämt och glada skratt och ingen verkade bry sig om att han var arbetslös och inte gjorde mycket för att ändra på den saken. Inte ens svärmodern verkade intresserad av att diskutera saken. Hon är på ett sluttande plan, tänkte Adrijana bittert.
Hon kände sig, plötsligt, som en främmande fågel i klanen Angell, och hon saknade sin egen familj mer än på många år. På julafton gick hon och la sig tidigt, skyllde på huvudvärk, och gick sedan på juldagen bara och väntade på att lunchen med de obligatoriska revbenen skulle ätas, så de kunde bryta upp och köra hem till Bylilla.
Tidningen måste förändras med tiden, varsamt men bestämt. Det var Adrijana övertygad om, och hon insåg att som redaktionschef var det hennes uppgift att leda en sådan process. På ett redaktionsmöte före jul hade hon berättat för personalen om några idéer hon hade, och som hon ville genomföra vid nyår.
En del var mest kosmetika – fast den kunde vara nog så viktig, ansåg hon. Som att göra alla faktarutor i anslutning till artiklar utseendemässigt likadana, och i en harmonierande färgskala. Där önskade hon att hon haft Adams hjälp, men hans brist på intresse för sin forna arbetsplats var som en svart vägg framför henne.
Den enda punkt på hennes förändringslista som framkallat något mer än pliktskyldiga ”Mhm” från kollegorna var hennes förslag att byta ut den särskilda lördagssidan med lättsamt material som hade funnits under ett flertal år. Den sidan hade under lång tid bestått av en bild, av vissa på redaktionen kallad ’porrbilden’ – hackspettar ridande på kängurur, hackspettar ridande på delfiner, halvnakna damer ridande på delfiner – från den bildbyrå där tidningen hade abonnemang, vidare ett kåseri signerat en äldre hembygdsforskare på orten, och slutligen det som kallades Gårdinge-Femman. Gårdinge-Femman var tre aktuella frågor som ställdes till fem ’profiler’ från trakten, samtliga äldre eller medelålders män. (Den kåserande hembygdsforskaren ’råkade’ vara en av dem.)
”Vi skippar porrbilden” sa Adrijana, ”vi flyttar Svens kåseri till familjesidan och vi låter Gårdinge-Femman vila ett tag. Istället introducerar vi en ungdomssida…” Hon höll upp en A3-utskrift med ett exempel på hur den nya sidan skulle kunna se ut. ”…som vi kallar Unga Kuriren.”
Huvudingrediensen på ungdomssidan var ett reportage om en ung person bosatt i Gårdinge. Vidare skulle sidan innehålla en ny seriestrip som handlade om unga och deras relationer, samt en variant på Gårdinge-Femman, Unga Femman.
”Carolin, vår duktiga redigerare som ni alla känner, ska vara ansvarig för sidan” fortsatte Adrijana. ”Jag hade velat ha med Lenny också, men han har fått annat jobb. Till sin hjälp, på frilansbasis, ska Carolin ha ungdomar som hon själv känner här i kommunen.”
Inte oväntat var det Erling som öppnade munnen först, och uttrycket i hans ögon talade om för Adrijana att han inte tänkte komma med något beröm över hennes förslag.
”Ursäkta, men det här är blaha blaha” sa han. ”Du plockar bort en sida som enligt våra läsarundersökningar har oerhört hög läsprocent, och slänger in en massa material som ska produceras av obildade ungar ute på Videtorp. Det är ju där hon bor, Carolin. Det förstår vem som helst vad det är för vänner hon har.”
Adrijana andades in och ut två gånger för att hålla sig lugn.
”Vår prenumerantstock blir ständigt äldre” sa hon. ”Och hur mycket vi än uppskattar våra äldre läsare, så försvinner de från oss av naturliga skäl efter hand. Vi måste locka den unga generationen till tidningen. Och vi måste även locka invandrarna till tidningen.”
”Det är dömt att misslyckas” sa Gunnar. ”De unga skiter i tidningen, de bara surfar på Nätet. Och de där som bor ute på Videtorp är knappast läskunniga.”
En ljudlig suck hördes från Bill Riddervall och han tittade demonstrativt upp i taket.
”Det finns gott om pizzabagare i den här stan som har betydligt bättre utbildning än du, Gunnar” sa han. Han gjorde en gest med armarna. ”Ge det en chans! För min del, Adrijana, kunde du slängt Sven Borgefalks pladderspalt i soptunnan med en gång. Gubben är ju senil.”
”Vi sjösätter sidan den 22 januari” meddelade Adrijana, samlade ihop sina papper och lämnade rummet.
Hon kom fram till den egna tomtgränsen och, under paraplyet, kikade in genom köksfönstret. Hon såg Adam sitta vid bordet tillsammans med Hermod Gustafsson, och hon såg att de också såg henne.
När hon öppnade dörren och steg in i hallen kom Hermod ut från köket.
”Låt inte mig störa” sa Adrijana och märkte att hon lät irriterad i rösten, mer irriterad än hon avsett.
”Det är lugnt” svarade han och gav henne en snabb, värderande blick. ”Jag var ändå på väg. Ett jäkla väder där ute, eller hur?”
”Usch ja. Ja, hejdå Hermod.”
Hon ställde ifrån sig paraplyet, fick av jackan och skorna samtidigt som Adam tittade ut från köket.
”Hej” sa han avvaktande. ”Eh … hur har du haft det idag?” Hon dröjde med svaret och han fortsatte: ”Det finns mat om du vill ha. Fisk.”
Hon kände inte för att äta. Hon kände inte för att prata. Hon ville bara vika ihop sig och lägga undan sig i en låda någonstans och vila. Vila, och inte tänka på Erling Andersson eller Gunnar Paulsson, eller på att hennes man gick här hemma och slöade medan hon försökte hålla liv i en tidning.
”Senare” sa hon kort och gick mot vardagsrummet. Nej, tänkte hon. Han kommer nog in här, det orkar jag inte med. Så hon vände i hallen och gick istället in i deras sovrum. Han kanske kommer hit också. Än en gång vände hon, gick uppför trappan och satte på datorn. Den brukade han aldrig bry sig om.
Onsdag 9 februari
Äntligen! tänkte Adam medan han samlade ihop sina penslar och la dem i en plastpåse, stoppade ner tuberna med akrylfärg i en annan och packade ner alltihop i den grön-vita väska som han vid något tillfälle fått från Kuriren. Äntligen är det dags att börja måla igen!
När målarkursen slutade i november hade han varit inställd på att fortsätta måla på egen hand där hemma. Idéer fanns, material att måla på fanns och tid hade han ju. Han var då några få veckor in i sin period med avgångsvederlag. Besöket hos arbetsförmedlingen hade blivit ganska odramatiskt – han hade ju bara uppmanats att hålla koll på Platsbanken, och sedan komma tillbaka och anmäla sig om han fortfarande var arbetslös när de nio månaderna gått.
Tid hade han således att måla. Men av någon anledning hade det inte blivit. December och januari hade bara runnit iväg utan att han mer än tänkt en del tankar om möjliga motiv. Det dök liksom alltid upp en bra ursäkt att inte måla; måste skala potatis, måste hjälpa Christian med läxan, måste ut och skotta snö, måste se nyheterna på teve.
Han förstod inte riktigt själv varför han kunde gå omkring målargrejorna utan att sätta sig ner med dem. Speciellt som måla var det roligaste han visste! Under hösten hade han till och med gjort i ordning Annemos gamla rum på övervåningen. Sedan äldsta dottern efter en serie våldsamma konflikter med sin syster flyttat ner en våning hade detta rum enbart använts till att slänga in saker som det inte fanns någon annan plats för. Under en frenetisk helg hade han, med assistans från i första hand Christian, städat upp där. En del hade slängts, annat hade körts iväg till idrottsföreningens loppislager, och så hade rummet blivit Adams ateljé. Och det hade känts fantastiskt, rentav lyxigt, att faktiskt ha ett rum som han kunde kalla sin ateljé!
Men där fanns ett moment av ångest förknippat med måleriet. Det var särskilt starkt när han hade en helt orörd duk eller grundad masonitskiva framför sig och skulle börja måla på den. Det var som om en liten djävul satt på hans axel och viskade: ”Det blir bara skit! Det är inte lönt att du försöker!”
Han visste att han inte var den enda som kände så. Under de tidigare perioder i sitt liv då han ägnat sig åt konstnärlig verksamhet, och inte minst under den utbildning i grafisk design han gått en gång i tiden, hade han förstått att skräcken inför det första penseldraget var något som drabbade många konstnärer.
Men nu kändes det verkligen som en befrielse att få ta väskan i handen och vandra bort till bildsalen i skolan. De senaste dagarna hade varit påfrestande.
Under helgen hade i och för sig Adrijana varit i princip helt passiv – nästan så att Adam öppnade munnen för att fråga hur det stod till med henne. Men han avstod, visste inte hur hon skulle reagera, ville inte riktigt veta det. På kvällarna hade hon levererat en synnerligen mekanisk kyss när de lagt sig, och därefter vänt sig om och försökt somna.
På måndagen hade hon emellertid ringt från redaktionen och berättat att hon på Nätet sett att ett av gratisbladen som florerade på den skånska tidningsmarknaden sökte en redigerare.
”Låter intressant” svarade Adam sömndrucket.
”Gör nu inte så att du bara skickar in din ansökan” undervisade hon i luren. ”Ring först och prata med dem, presentera dig, berätta lite om dig och säg att tjänsten verkar mycket spännande. Då kommer de ihåg dig sen när de ser dina papper.”
På kvällen undrade hon förstås hur det hade gått.
”Det var ingen som svarade när jag ringde” meddelade han.
Hon rynkade pannan och tittade misstänksamt på honom.
”Och hur dags ringde du då? Tjugo i sex ikväll?”
”Nej nej, det var … tidigt på eftermiddagen.” Han ryckte lite på axlarna. ”De där gratistidningarna, man undrar ju lite hur seriösa de är.” Hon öppnade munnen för att säga något, men han hann före. ”Jag ska ringa igen imorgon.”
Men tisdagsmorgonen hade inte varit som mornar brukar. Under natten hade ett intensivt lågtryck kommit in från väster, det hade blåst så både Adam och Adrijana, som vaknat, trott att takpannorna skulle flyga av huset. Det hade de inte gjort, men strömmen hade gått och inte återvänt på morgonen. Via sin mobiltelefon hade Adrijana av en av tidningens annonssäljare som bodde i Höör tagit reda på att morgontågen var inställda.
”Jag får ta bilen” sa hon och såg osäker ut, tittade ut på buskarna vid gatan, vilka låg dubbelvikta i vindbyarna.
”Vänta lite” tyckte Adam. ”Tågen kommer väl igång så småningom.”
”Vänta? Men jag måste till jobbet! Jag har en tidning att planera.”
”Om jag känner dig rätt så gjorde du halva det jobbet innan du gick hem igår. Ta det lugnt nu, när det är sånt väder. Det är livsfarligt att köra.”
Hennes ansikte var, som Adam tyckte sig ha läst i någon litterär produkt, en provkarta på motstridiga känslor.
”Jag kör försiktigt” sa hon och tog på jackan. Hon gav honom en blick som innehöll en god portion förakt: ”Det är inte alla som har din talang att sätta sig ner och låta tiden gå.”
Hon öppnade dörren och han gick med ut på trappan, plötsligt ursinnig.
”Bara så du vet det, Adrijana, kyrkogårdarna är fulla med oumbärliga människor!” ropade han efter henne. Han såg hur hon vände sig om mot honom, men stängde dörren innan hon hann säga något.
På kvällen hade hon inte tagit upp tråden, inte heller sagt något om vad han borde göra och inte göra. Hon hade verkat trött och sliten. Adam hade tagit en bok med sig och gått upp i ateljén. Adrijana hade suttit där nere och tittat på teve. Han hade, sent på kvällen, krupit ner i sängen, varit säker på att hon inte sov, men inte sagt något. Och inte hon heller.
”Crille! Säg till mamma att jag är på målarkurs!” ropade han nu när han satt i hallen och tog på skorna. Lika bra att smita iväg innan hon kommer hem från jobbet, tänkte han. Annars har hon väl synpunkter på mitt måleri också.
Han tog av åt vänster utanför huset, följde Garvaregatan söderut, bort från centrum, istället för att som vanligt gå åt höger. Det skulle minimera risken att stöta på hustrun.
Han vinkade mekaniskt åt Annika Ekblom, deras paranta granne i söder, som var ute i sin trädgård och kastade en gammal boll åt Valle, hennes vita labrador, att springa efter. Hunden, till åren kommen, verkade tycka övningen var synnerligen onödig, och lufsade håglöst iväg över gräset. Annika, en frånskild kvinna i 50-årsåldern, tillhörde härskarklanen Warner. Dessutom var hon såväl ekonom som före detta moderat kommunpolitiker, mot släktens stolta traditioner. Alla dessa faktorer gjorde att Adam betraktade henne med stor misstänksamhet. Men hon var en oklanderlig granne och han kunde inte förneka att hon var vacker med sitt glänsande mörkblonda hår och en välbevarad kropp.
Efter en omväg längs byns södra utkanter kom han så småningom fram till Storgatan. Han följde den in mot centrum och hade snart skolan på sin högra sida.
”Hej Adam. Välkommen hit! Trevligt att ses igen.” Lorenz Christoffersson, bildcirkelns lärare, sträckte fram sin stora karda och Adam tog den med ett leende.
Hade han träffat Lorenz i något annat sammanhang än i bildsalen hade Adam förmodligen tagit en omväg runt honom. Bildläraren hade rakad skalle, tatueringar och en kraftig, muskulös kropp. En skarp blick från de blå ögonen kunde upplevas en smula hotfull om man inte kände mannen. Men Lorenz Christoffersson var snäll som ett lamm, och hade själv berättat att det var en sjukdom som tagit det mesta av hans hår, och att han därför valt att ta bort även det lilla som återstod. Och den där skarpa blicken var, hade Adam snart förstått, värderande och nyfiken snarare än hotfull.
”Jag har målat i hela mitt liv” hade han berättat när Adam började kursen på hösten, och nu, denna första kväll under vårterminen, gjorde han det igen eftersom där fanns en ny deltagare. ”Allra helst går jag ut en dag, när eftermiddagen går över i skymning, och sätter mig med paletten och några dukar på en plats där jag har ljuset från de fria vidderna.”
Adam hörde ett lätt suckande ljud bredvid sig. Han sneglade på kvinnan som satt där och noterade hennes blick som, nästan i dyrkan, var fäst på läraren.
”Jag har inte gått någon formell konstskola, men massor av kurser” sa Lorenz, och om han hade uppfattat att en av eleverna var i extas så visade han det inte. ”Den jag lär mig allra mest av just nu är faktiskt min son Anton. Han har gått på konstfack och har sedan ett par år tillbaka en egen ateljé i Köpenhamn.” Han log glatt. ”Det var jag som lärde honom grunderna i måleri, nu är det han som undervisar mig. Det tycker jag är häftigt!
”Jag tycker,” fortsatte han, ”att vi tar en snabb runda runt bordet här. Berätta vad ni heter och lite tankar som ni har inför den här terminen. För den här kursen gör vi tillsammans, det är inte bara jag som lär ut. Ni lär er av varandra och jag är säker på att jag också har saker att lära av er. Ska du börja, Berit?”
Kvinnan som satt till vänster om Adam, och som nu verkade ha återvunnit kontrollen över sig, var en mullig blondin med pigga blå ögon. Hennes rynkor utgjorde enda påtagliga beviset på att hon hade uppnått mogen ålder. Hon tittade sig runt bordet, log och tog till orda.
”Ja, jag heter Berit Ljungberg och jag har gått här hos Lorenz i …” Hon tittade på läraren och glimten återkom i ögonen. ”Hur länge är det? Sex år? Sju?” Han log mot henne och ryckte på axlarna. ”Nåja, det kvittar. Jag har jobbat som städerska fram tills för ett par år sen, när ryggen sa stopp. Nu får inte ens Fredrik Reinfeldt mig tillbaka till arbetslivet, ha ha! Nu målar jag istället. Starka färger …” Hon gjorde en dramatisk gest med båda händerna. ”Tycker om att måla människor. Det är spännande. Men svårt! Jag brukar nöja mig med ansiktena, tycker om …” Hon vickade på huvudet som för att finna de rätta orden. ” …rynkor, linjer och egenheter. Men också skönheten i ett par ögon. Önskar bara att jag kunde återge allt detta lite bättre.”
”Jag tror du har gått hos mig i sex år” sa Lorenz. ”Och du har utvecklats helt otroligt under den här tiden. Du har gjort flera fantastiska porträtt.” Berit rodnade klädsamt och log sött mot honom. ”Och Berit,” fortsatte han och svepte med blicken runt bordet, ”hade sin första utställning i höstas. Jag tror jag var lika stolt som hon.”
”Usch, det var pirrigt” sa Berit. ”Men kul. Jag sålde faktiskt en tavla.”
Adam satt i tur att presentera sig.
”Adam Angell. Har jobbat som journalist fram tills ganska nyligen. Går andra terminen här. Jag målade mest landskap i höstas, men …” Han sökte Berits blick för ett ögonblick. ” …det skulle vara kul att måla människor. Jag har gjort det lite grann för länge sen, i datorn. Men det är ju en helt annan sak.”
”Ja, men det är också konst” menade Lorenz. ”Och jag märkte direkt när du kom i höstas att du inte är någon nybörjare. Visst, Adam, jag tycker absolut att du ska försöka dig på porträtt. Det ska bli spännande att se! Okej, då tar vi Gunnel.”
Gunnel Nilsson, en lång, mager, glasögonprydd kvinna som passerat pensionsstrecket med några år, var också veteran på kursen. Hon berättade att hon tyckte om att måla stilleben, och gärna i ljusa färger.
”Om man målar landskap får man hålla till godo med hur landskapet behagar se ut” förklarade hon. ”Men ett stilleben kan man bygga upp precis som man vill ha det. Och porträtt …” Hon himlade med ögonen. ”Nej, det är inget för mig. Och inte ställa ut heller. Jag kommer hit och målar, det räcker så bra för min del.”
”Och det är väl härligt,” utbrast Lorenz leende, ”att vi kan få använda kursen precis som vi vill!” Han vred blicken mot den unga kvinnan som satt mitt emot Adam vid bordet. ”Så har vi ett nytt ansikte här och vi hälsar dig speciellt välkommen, Karita.”
”Jo, tack” sa den söta mörkhåriga flickan och avslöjade genast en finlandssvensk dialekt. ”Jag heter Karita Jalonen. Jag jobbar uppe på industriområdet och Niklas, min sambo, kör lastbil åt samma företag. Vi har två små barn hemma – ja, de är hos farmor nu för Nicke är på vägarna nånstans. Hmm, jag har kladdat lite med färger hemma, men vill gärna lära mig mer. Jag tycker om kontraster, ljusa och mörka färger som agerar med varandra.” Hon tittade på Lorenz. ”Jag vill gärna försöka måla abstrakt.”
”En utmaning” svarade läraren. ”Men det skulle kunna vara en kul övning för alla, en av kvällarna här i vår. Det ska jag grunna på. Jaha, Britt-Marie. Då har vi dig kvar.”
Britt-Marie Härdel, en kvinna i 40-årsåldern med kortklippt, cendréfärgat hår, glasögon och ett opersonligt men lagom vänligt leende meddelade att hon arbetade på biblioteket i Hörby och var relativt nyinflyttad i Bylilla.
”Med man. Inga barn.” Kort paus. ”Jag har väl mest målat landskap, men jag vill gärna prova på lite av varje. Porträtt, stilleben …” Hon tittade mot Karita och log lätt. ” …abstrakt.”
”Underbart!” sa Lorenz med eftertryck. ”Då ska vi måla så det ryker!” Han tog fram en bok och la framför sig. ”Som ni som har gått här förut vet, så tittar vi på konst också.” Han höll upp boken så alla kunde se den. ”Det här är en intressant målare, George Wesley Bellows. Så länge han fick producera, han dog alltför tidigt. Fick något slags akut blindtarmsinflammation, eller vad det var. Han brukar nämnas i samma andetag som den amerikanska ashcan-skolan, som kom fram i början av 1900-talet, och han är väl vad man kan beskriva som socialrealist.” Han ryckte lätt på axlarna. ”Man behöver inte tycka om det här, han är väl inte min störste favorit. Men det är lärorikt att titta på konst, olika sorters konst. Nästa gång ska jag ta med något helt annorlunda. Och, för den delen, om ni har någon spännande bild eller bok som ni vill visa oss andra, så tycker jag det är jättekul.”
Han räckte boken till Berit, som satt närmast. Hon bläddrade och skickade den vidare till Adam med ett litet leende.
”Lite för mörkt och dystert för mig, tror jag” sa hon.
Adam öppnade boken och hamnade på en sida med en svartvit litografi, betitlad Stag at Sharkey’s. Bildens tema var en boxningsmatch mellan två män, och där fanns ett liv och en intensitet i den, i de två boxarna som stångades mot varandra i ringen, som gjorde att Adam inte kunde slita blicken från den. Så småningom, när han började känna att de andra förmodligen undrade vad det var med honom, bläddrade han vidare. Smutsiga urbana miljöer, porträtt av människor som knappast tillhörde ’det vackra folket’, och fler boxningsmatcher. Slutligen lämnade han boken vidare.
Hans blick mötte Lorenz och läraren märkte genast att bilderna gjort intryck på Adam. Adam skakade lätt på huvudet.
”Om man kunde få en tiondel så mycket känsla i sina bilder” klagade han.
Lorenz log mot honom.
”Det kan du. Du har det i dig, Adam. Bara vänta ska du få se!”
Fortsättning i morgon
Vill du köpa den tryckta boken
kan du göra det här i Anders Bokhandel >>>
Den tecknade serien från boken: Biggs Rockar fett >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>