Avsnitt 2

Söndag 31 oktober

”Skaffa dig ett liv och ett studentrum i Lund, Annemo!” sa Birgit Angell.

Hennes syster lyfte, med demonstrativ tröghet, blicken från ryggbiffen på tallriken och betraktade henne. Läpparna och ögonen var som tre streck i det bleka ansiktet. 

Om hon hade varit en pojke hade jag blivit orolig, tänkte Adam och studerade sin äldsta dotter. Pojkar med smala ögon löper risk att bli brottslingar, hade han hört någonstans. Men flickor blir inte brottslingar. Bara ett fåtal, åtminstone. Och han kände ingen oro för Annemo, som nu långsamt öppnade sin mun.

”Jag borde vetat bättre än att försöka ge dig ett gott råd, Birgit” sa hon lugnt. ”Du är en destruktiv varelse och jag tänker ignorera dig fortsättningsvis.”

Adams blick gled från matbordets ena kortsida över till den andra; det var ingen tillfällighet att de två döttrarna satt så långt från varandra som möjligt. Mitt emot honom skar Adrijana en bit kött och stoppade i munnen, tydligt ovillig att engagera sig i meningsutbytet. Ljuset från taklampan blänkte i hennes gaffel och glasögon. Även Christian, yngst i familjen, som satt mellan sin mamma och andra syster, försökte gå vidare med sitt liv och sin måltid trots det uppseglade grälet.

”Stick och brinn!” fräste Birgit.

Hon tittade knappt på sin antagonist när hon yttrade sin replik; visste att hon inte skulle få något svar den här gången, och det fick hon inte heller.

Den sjätte platsen runt det avlånga bordet, den mellan Adam och Birgit, var ingens. Där lades varje dag morgontidningen och posten. När farmor kom och hälsade på, eller när Christians kompis David eller Birgits själsfrände Malin kom och fikade, eller när Jimmy – den levnadsglade, obekymrade unge man som Birgit för tillfället refererade till som sin ”kille” – slank in för en måltid, flyttades dagens postskörd till den ena högtalaren tillhörande stereoanläggningen som stod på en bänk vid väggen bakom Adrijanas och Christians stolar. Ibland, innan Adrijana fick nog och beordrade ett städryck, var tidnings- och posthögen lika hög som högtalaren själv.

Nu, när de två flickornas adrenalinångor just börjat lägga sig, höjde Adrijana på huvudet och tittade på sin andra dotter.

”Hur ofta dricker du egentligen, Birgit?” frågade hon. ”Och hur mycket?”

Sucken som kom som en reaktion från bordsändan var så djup att den skulle kunnat fortplanta sig och sprida sig i allt vidare cirklar runt hela Bylilla och vidare mot Hörby och Ringsjön. Birgit såg plågad ut.

”Jag dricker inte alls mycket” sa hon undvikande. ”Förmodligen minst av allihop.” Hon gav sin syster, som hade tagit upp den obehagliga samtalstråden, en ilsken blick. ”Det var bara för att jag inte hade ätit ordentligt igår som jag … som det slog på lite.”

Adrijana skakade lätt på huvudet, som för att skaka alla trådar på rätt plats.

”Att andra dricker ännu mer är ingen ursäkt. Det är ditt drickande vi talar om, inte … inte Malins, eller Jimmys eller … ja, vad de där andra pojkarna nu heter.”

Det kommer inte att komma något svar, visste Adam. Ingen direkt fråga hade ställts i den senaste repliken och därför visste Birgit att hon kunde komma undan med tystnad. Möjligen visste Adrijana det också, för hon sökte en ny vinkel att slå sig genom dotterns försvar:

”Och hur får ni tag i sprit? Du är bara 19. Malin också. Och hon borde inte dricka alls, hon ammar väl?”

”Hon har slutat amma.”

”Ottomannen köper ut.”

Orden, från Christians mun, hängde liksom i luften över bordet. Och det var som om pojken skulle vilja sträcka ut tungan och slicka upp dem, låta dem försvinna, förbli outtalade, när han i ögonvrån anade den direkt dödande blicken från sin andra syster. Röd i ansiktet betraktade Christian sin tallrik.

”Ottomannen? Byfånen?” Adrijanas talorgan verkade ha vissa problem att forma orden. Hon spände blicken i sin yngsta dotter. ”Är det sant?”

Birgit skakade på huvudet. Hennes blick var fäst vid någon intressant detalj i närheten av taket.

”Jag vet inte var Crille får sånt ifrån” sa hon svävande.

”Christian?” Moderns obevekliga blick genomborrade pojken.

”Jag … jag har bara hört att han … att han köper ut till folk.”

”Möjligt” sa Birgit snabbt. ”Men han har i alla fall aldrig köpt ut till mig.” Hon korsade armarna över bröstet så de talrika armringarna skramlade mot varandra, och såg extremt uttråkad ut. ”Hur länge ska den här inkvisitionen hålla på?”

Hennes syster, vid andra sidan bordet, höjde på ögonbrynen.

”Så fina ord du kan, Birgit! Jag trodde du sov dig igenom historielektionerna.”

”Kära syster, vi vet att du tror att du är den enda i den här familjen som kan något” replikerade Birgit och vred på ringen i sin vänstra näsvinge.

Adam reste sig upp.

”Tack för maten. Jag ska se på nyheterna. Birgit, du dukar av. Det är Annemo som diskar idag.”

Med ett elakt leende mot systern tog Birgit sin använda pappersservett och tryckte den långt ner i dricksglaset.

* * *

När Adam kom in i sovrummet för att lägga sig satt hans hustru på sängkanten. Efter en snabb blick på honom la hon sina glasögon på sängbordet och tog hårborsten.

”Jaha” sa hon medan hon drog borsten genom det långa, blonda håret. ”Imorgon börjar jag som redaktionschef på Kuriren. Och vad ska du göra?”

För en sekund tillät sig Adam att låta blicken dröja vid henne; det glänsande hårsvallet, i hela färgskalan från vitt guld via ockra och sienna till mörkaste umbra, underbart vackert när hårborsten vitaliserat det; axelns och ryggens fina linjer som han kunde ana under nattlinnet; en kvinna som fortfarande, vid 48 års ålder, var lika attraktiv som när han sett henne för första gången.

Så trängde hennes ord in i honom, och tonen med vilken hon utttalat dem.

”Du vet att jag ska köra till arbetsförmedlingen i Hörby och anmäla mig.”

”Och sen då?”

”Vaddå sen då? Vad menar du?”

Hon vred ansiktet till hälften mot honom och han blinkade instinktivt till, som för att försvara sig mot den nedlåtande blick hon gav honom.

”Ja, du måste ju själv ta kontakt med lämpliga företag. Och du borde också söka in till någon utbildning för att bredda dig. Att bara registrera dig hos arbetsförmedlingen lär inte ge dig ett jobb.” Ett klipp med ögonfransarna. ”Men du kanske helst bara vill gå hemma och dra de här nio månaderna?”

Adam suckade resignerat. För ett ögonblick tänkte han ta med sin kudde och gå ut i vardagsrummet för att sova där. Men han nöjde sig med att ta en bok från sitt sängbord och lämna rummet utan att säga något.

När han kom in i vardagsrummet kände han plötsligt hur upprörd han var. Men du kanske helst bara vill gå hemma och dra de här nio månaderna? Den taggen hade satt sig direkt i hjärtat. Hur kunde hon säga något sådant till honom? Vad … vad hade hon egentligen för uppfattning om honom?

Han la boken på tevebordet och sjönk ner i soffan. Från ovanvåningen uppfattade han, som vanligt, ljud från Birgits musikanläggning. Maggropsbas och trummor med dubbelpedal, kraftigt distade gitarrer – och i värsta fall growlande sångare. Birgit älskade hårdrock, hon levde hårdrock, hon var hårdrock. Hennes rum var tapetserat med gigantiska posters på Metallica, Rammstein och Slayer, men också – vilka Adam kunde relatera till – Alice Cooper och Joan Jett.

Ljuden från Birgits rum var dock förhållandevis diskreta – hon hade dörren stängd. Det var ett krav från såväl föräldrarna som Annemo. Christian, den ende förutom Birgit som sov på ovanvåningen, hade inte haft några synpunkter. Men det hade han sällan. Christians dörr stod öppen. Det var också ett krav – från Adrijana, för att han skulle få in ”frisk luft”.  Men aktiviteterna i hans rum kunde ändå bara anas en trappa ner. Det var de diskreta ljuden av Christians röst när han pratade med sin kompis på Skype medan de spelade datorspel.

I Annemos rum på nedre våningen var det tyst. Hon satt eller låg förmodligen och läste en bok, gissade Adam. Och troligen en kursbok – hon var otroligt ambitiös i sina studier. Den höga ambitionsnivån har hon fått av sin mamma, konstaterade han och därmed var hans tankar tillbaka på hustrun och deras meningsutbyte.

Adrijana Kovačić Angell ställde höga krav, både på sig själv och andra. Sådan hade hon alltid varit, ända sedan Adam lärt känna henne. Då hade han beundrat den sidan hos henne – ja, han hade beundrat alla sidor hos henne – att hon kämpade, aldrig gav upp. Nu kändes den mest jobbig.

Han misstänkte att det var något hon fått med sig med modersmjölken, under sin uppväxt i den del av gamla Jugoslavien som senare, på ett fruktansvärt blodigt sätt, blev Kroatien. Men den konflikten hade Adrijana bara följt på avstånd, då hade hon redan bott i Sverige närmare 20 år.

”Gnäll inte!” brukade hon säga när någon – barnen, Adam eller någon bekant – klagade på någon svårighet i vardagen. ”Vi lever i paradiset. Där jag kom ifrån fick man kämpa för allting.”

Men man anpassar sig till den verklighet man är van vid, tänkte han. Hur kan någon begära att jag, som alltid har bott i Sverige, ska kunna reagera som en som kommer från ett annat land? Ska det faktum att jag är infödd svensk diskvalificera mig från att ha kritiska åsikter om hur saker och ting fungerar här?

Men han hade bara tänkt det där, inte sagt det, inte argumenterat med henne. Han undvek det, hade alltid gjort. För det första visste han att han aldrig skulle vinna en sådan intellektuell batalj. För det andra tyckte han inte om att vara den som satte igång ett gräl eller något meningsutbyte där tonläget riskerade att höjas. Det var illa nog att någon annan satte igång en sådan jobbig process, och speciellt Adrijana.

Någonstans kände han att det var en orsak till varför deras förhållande hade fungerat så bra som det hade gjort, under så lång tid – att han aldrig sökte konflikt med henne, att han i princip alltid lät henne bestämma.

Men nu märkte han hur känslan av att ha blivit orättvist bedömd, nedvärderad spred sig i hans medvetande. Det var samma känsla som drabbat honom, som en vass armbåge mot ett revben, i samband med hans beslut att lämna tidningen, och återigen dagarna före hans 50-årsdag i september, men nu mycket starkare. Ha! Varför skulle inte jag kunna få jobb på en reklambyrå? 

Hans redigeringsskicklighet, hans känsla för vad som blev snyggt, hade firat triumfer på folkhögskolan. Efter de första redovisningarna, när klasskamraterna började känna varandra, hade standardrepliken vid varje ny layoutövning då Adam reste sig för att gå fram till vita tavlan och presentera sin lösning på problemet varit: ”Och nu ska vi få se facit!”

Även på tidningen hade han fått massor av beröm för sitt sidmakeri. När någon av reportrarna varit ute på ett större reportagejobb med en fotograf var det mer regel än undantag att de gick direkt till Adam och bad honom redigera. Text och bild, färg och form, de var storheter där han kände sig som fisken i vattnet. Att åka ut som reporter och göra knäck kunde ibland ta emot, han trivdes allra bäst när han satt vid Macken och hade öppnat QuarkXpress, hans favoritmjukvara.

Jag kan det där, sa han sig. Och inte bara det. Jag har ju för tusan jobbat på reklambyrå! Tankarna vandrade tillbaka i tiden, långt tillbaka, till en dag på våren det året han skulle fylla 22 år.

Reklambyrån Sultanen låg på åttonde våningen i ett postmodernt kontorskomplex. Det var stål och glas i obarmhärtig konsekvens; allt från byggnadens yttre som mötte ögat vid busshållplatsen, in genom entrén med den stora, könlösa orienteringstavlan, hissblocket och trapphuset, upp till raden av företagsmoduler på varje våningsplan.

Han öppnade dörren som hade reklambyråns namn i ett, givetvis, artistiskt typsnitt, och gick in. De diskreta ljud han åstadkom fick någon att resa sig från sin arbetsplats i ett av de inre rummen och komma ut i entrén. Det var en ung man, 25–30 gissade Adam, med välklippt kort hår, breda axlar och en atletisk kropp. Han var ledigt klädd i manchesterbyxor, skjorta och en V-ringad tröja. Han kom fram till Adam, tittade på honom med genomträngande blå ögon och ett vinnande leende, och sträckte ut handen.

”Du måste vara Adam.”

Adam kunde bara nicka åt denne svärmorsdröm.

”Frank Westerfeldt. Välkommen!”

Handslaget var bestämt men varmt. Adam höll kvar Franks hand en sekund och fann att han log.

”Tack.”

Frank gjorde en svepande gest över kontoret.

”Här håller vi våra möten. Där borta är chefens skrivbord. Men hon är inte här idag. Kom, så ska du få träffa kollegorna!”

Adam följde med Frank in i ett av de andra rummen medan han försökte smälta de två upplysningar han fått om chefen för byrån – en kvinna, och en som hade sin arbetsplats… inte längst in i en labyrint av hårdbevakade gångar, utan ytterst, sårbar, i själva entrén där folk kom in.

När han sedermera fått träffa vd:n för reklambyrån hade inte ens svärmorsdrömmens beskrivningar räckt till för att förbereda Adam på vad som komma skulle. Solveig Sultahn genomborrade honom som en tornado, vände ut och in på hela hans existens och lämnade honom, så småningom, som ett skal, tömd på allt innehåll.

Han rös till vid tanken, sträckte ut handen och tog sin bok.

När han någon timme senare diskret gick in i sovrummet och kröp ner i sängen andades och rörde Adrijana sig på ett sätt som gjorde Adam nästan säker på att hon inte hade somnat. Men hon sa inget, och inte han heller. 

Måndag 1 november

Adrijana Kovačić Angell hittade en parkeringsplats i den långa raden intill stationen i Höör, tog sin handväska, låste bilen och vandrade bort till perrongen.

Hon kände irritationen i hela kroppen medan hon stod och väntade på Pågatåget upp till Gårdinge. ”Jaha, och Adam har väl inte stigit upp, eller?” Hon kunde höra kommentarerna, från de kvarvarande kollegorna, långt innan de hade uttalats. Och hon visste att det enda tillfredsställande svar hon skulle kunnat ge  – ”Faktiskt ringde de igår kväll från en reklambyrå i Malmö … kan ni tänka er, de ringde en söndagkväll! Ja, han var ju på intervju där för några dagar sen. Han ska börja på onsdag!” – var inte tillgängligt.

Intervju? Ha! Vem vet när han ens kommer att börja söka jobb? Och även om han söker … vem skulle anställa honom? En 50-årig man, mjuk och följsam snarare än utrustad med vassa armbågar, vars grafiska utbildning ligger mer än 20 år tillbaka i tiden. På en arbetsmarknad där man räknas som passé vid 40, där allt som gäller är att man kan smälta in i ett ’ungt, piggt gäng’. Nej, det gäller att bita sig fast med näbbar och klor vid det jobb man har.

Varför förstår han inte det? Hon ställde sig frågan för tusende gången, trodde hon, medan hon såg lyktorna från tåget närma sig. Hur kunde han bara släppa taget om sin tjänst på tidningen, acceptera ett avgångsvederlag och sedan … ingenting mer än ett enda stort frågetecken?

Han hade inte velat diskutera saken. Visst, han hade svarat på hennes frågor, men undvikande, undflyende, duckande för hennes angrepp. Och var det inte så det alltid hade varit med honom?

De grälade sällan, det var sant. Men anledningen till det  – den enda anledningen? – var att Adam alltid tog ett steg tillbaka eller åt sidan om hon utmanade honom. Han var helt enkelt konflikträdd.

Dålig arbetsmiljö. Det var hans skäl till att sluta. Han var rädd för att arbetsbelastningen skulle bli alltför betungande. Varje reporter förväntades skriva sina artiklar, ta bilderna till de flesta av jobben samt lägga in det färdiga materialet på en sida och redigera den. Och dessutom lägga ut sina artiklar på tidningens hemsida. Sant, det skulle bli tufft. Men då var det väl bara att bita ihop och försöka!

Adrijana gjorde en grimas, där hon satt på tåget, när hon insåg att Annemo skulle stötta sin far i en sådan diskussion. Hon kunde höra äldsta dotterns argument: ”Precis som i alla andra branscher försöker ägarna maximera profiten genom att utnyttja arbetskraften till gränsen för vad som är möjligt. Inget konstigt med det. Det är så det fungerar i ett kapitalistiskt samhälle.”

De andra barnen skulle förmodligen inte säga någonting. Christian skulle definitivt inte öppna sin mun. Det gjorde han inte i onödan. I det avseendet var han som en kopia av Adam. Birgit skulle troligen inte heller ha något att tillföra diskussionen. Hennes politiska engagemang, om man kunde kalla det så, kunde bara väckas i mer spektakulära sammanhang. Om någon hade föreslagit att de skulle köra hem till direktör Görners villa på Limhamn och kasta ägg på fönstren, då hade hon utan tvekan ställt upp.

Adrijana suckade och slöt ögonen för en kort stunds vila innan tåget skulle anlända till Gårdinge.

Promenaden från stationen bort till tidningshuset var uppfriskande. Men det var en känsla av ödslighet som tog över henne när hon steg in i byggnaden, in i de rymliga lokaler som nu, denna måndagsmorgon, verkade rymligare än någonsin.

Hon tyckte att hennes steg ekade där hon gick genom korridoren – en korridor som tidigare sjudit av liv, där rummen nu stod tomma. ”Vi samlar allt till gamla sidverkstan” hade Nils Wilhelmsson föreslagit, och vänt blicken till Adrijana. ”Så har du en bra överblick över flödet.” Wilhelmsson, styrelseordföranden, hade visat sig ha oanade förmågor – och ett större hjärta för personalen på Gårdinge-Kuriren än någon hade trott. När den nya, hårdbantade organisationen var färdigförhandlad och tjänsterna tillsatta var det han som hade åkt upp från Malmö och lett arbetet med att planera lokalerna. Och Adrijana, som nytillsatt redaktionschef, hade blivit hans naturliga bollplank på redaktionen.

Adrijana var först på plats denna morgon, precis som hon förväntat sig. Som redaktionschef behövde hon en stund på morgonen för att planera dagens arbete innan reportrarna kom in och det var dags för morgonmötet. Och denna dag, den allra första på nya tjänsten, behövde hon extra mycket tid.

Visserligen hade hon varit med på fredagen, när Erling gjorde sin sista arbetsdag som redaktionschef, och gått igenom jobbpärmen för måndagen, så hon visste ungefär vad som väntade. Men Erling hade inte varit särskilt kommunikativ; Adrijana visste också anledningen till det. De hade båda sökt tjänsten som redaktionschef och den 61-årige Erling Andersson hade säkert förväntat sig att få den – han hade ju suttit på den platsen de senaste åtta åren.

Men ledningen hade markerat att den ville ha en förändring, och valt Adrijana som ny chef; Adrijana, rutinerad kommunreporter som tydligt visat att hon hade ambitioner utöver att skriva om socialnämndens överskridna budget eller pensionärernas missnöje med gatukontorets snöröjning. Och Erling hade inte ens försökt dölja sin besvikelse och ilska. Adrijana visste att hon inte skulle få någonting gratis när hon tog över det operativa chefskapet.

* * *

Hon tittade på sin klocka. Tjugo i ett. Magen kurrade. Måste äta något, fast egentligen fanns det ingen tid.

Jo, måste. Beslutsamt reste hon sig från nyhetsdesken och gick ut till det lilla pentryt. Ur kylskåpet tog hon den plastlåda med rester från söndagsmiddagen som hon förberett på morgonen; tur i alla fall att hon insett att det inte skulle bli tid att ta sig ut på stan för att äta lunch.

Medan mikrovågsugnens klocka tickade ner och rummet började fyllas av doften från nötkött och bearnaise-sås tog Adrijana fram sin mobiltelefon för att ringa Adam.

Kommentarerna vid det avlånga bordet – ovala bordet, som de kallade det – på morgonen hade varit de förväntade; så här, första dagen med tidningens nya organisation, hade det talats om dem som inte längre var där, de som hade valt att gå med avgångsvederlag.

”Och Adam tog sovmorgon idag?” Leendet gick tvärs över Erling Anderssons breda ansikte, men det nådde aldrig upp till ögonen när dessa fokuserades på Adrijana. ”Ja”, tillade den detroniserade redaktionschefen utan att vänta på svar, ”han har alltid varit en levnadskonstnär, den grabben.”

”He he he.” Gunnar Paulsson, tingsreporter sedan hin håles dagar och en av Anderssons förtrogna, tog snabbt upp tråden. ”Han satt alltid och knåpade i sitt hörn, men om man gick förbi och kikade någon gång kunde han lika gärna ha öppnat något obskyrt ritprogram och höll på med ett häftigt konstverk, eller läste om formen på hästarna på Jägersro, som att jobba med en sida.”

Adrijana kände hur adrenalinet började rinna till, men hon valde att hålla tyst.

”Han gav mig faktiskt en av de där bilderna, printade ut den på annonsavdelningens färgskrivare” fortsatte Paulsson. ”Ett maffigt maskinmonster i kamp med någon spenslig Lara Croft-figur.”

”Nåja” inföll Kristina Gardelius. Den rundnätta familjeredaktören skänkte bara genom sin närvaro genuin värme åt rummet. Hon klappade nätt Adrijana på handleden. ”Jag tror nog det var Adrijana här som var modell. Hon är både smärt och modig, och minst lika snygg som Lara Croft!”

Det hade löst upp spänningen hos Adrijana och hon hade kunnat gå vidare med morgonmötet. Ni sprang minsann i skytteltrafik hos Adam med era reportage som ni ville att just han absolut skulle göra ut, hade hon tänkte säga. Och det är kanske sant att Adam inte är världens snabbaste redigerare, men det han gör, det blir bra. Och han är säkert uppe redan, han ska först till arbetsförmedlingen och sedan till Trygghetsrådet, så det så.

I samma andetag mindes hon hur besk hon själv varit mot maken kvällen innan, och kände ett styng av ånger.

Hjärtat slog hårt på henne när hon lät signalerna gå fram till hans mobil, för hon hade inte en aning om hur samtalet skulle utveckla sig. I bästa fall skulle han, kanske lätt stukad efter hennes angrepp igår, meddela att han varit både hos förmedlingen och Trygghetsrådet, och nu höll han på att sätta ihop sitt ceve och formulera ett slagkraftigt personligt brev. I bästa fall …

”Ja, det är Adam.”

”Hej, det är Adrijana. Hur …” Hon försökte glätta till rösten. ”Hur har du det?”

”Jodå, jag …” Tvekan i hans röst och hon förstod direkt att hennes drömscenario inte skulle komma att uppfyllas. ” …jag pular med lite grejor här.”

”Lite grejor?” Hon hörde att irritationen började komma, och försökte dämpa den. ”Vad sa de på arbetsförmedlingen?”

”Eh … det var ju så att jag hade inte tänkt på att du tog bilen idag. Så då tvingas jag vänta på bussen. Jag är faktiskt på väg till busshållplatsen just nu.”

Hon kunde höra ett ljud i bakgrunden som skulle kunna vara hans fotsteg mot de asfalterade gatorna in mot torget. Med en grimas försökte hon få bort bilden hon fick i huvudet, att han gick och trampade runt, runt hemma i vardagsrummet för att lura henne.

”Okej. Varför åkte du inte ner redan i förmiddags?”

”Nej, jag … jag var nere i byn för att fixa ett par grejor och då stötte jag på Hermod. Så vi tog en fika och snackade lite. Men det är lugnt, de stänger inte förrän tre. Jag hinner lätt. Och hur har du det då?”

Snabbt byte av ämne. Han ville inte tala mer om sin egen dag. Hon pausade precis så länge att han skulle märka att hon inte var tillfreds med hans svar.

”Jodå, här kör vi för fullt och gör en tidning. Alla jobbar på.”

”Jaha, det … det låter ju bra.”

Det blev tyst. Men ljudet från hans steg hördes fortfarande. Kanske var han verkligen på väg till bussen.

”Okej” sa hon och försökte låta mjuk. ”Hoppas det går bra i Hörby. Vi ses i kväll.”

”Ja. Puss.”

”Puss.”

Hon log snabbt, fällde ihop mobilen och tryckte upp luckan till mikrovågsugnen. 

Fortsättning i morgon >>>

Vill du köpa den tryckta boken
kan du göra det här i Anders Bokhandel >>>

Den tecknade serien från boken: Biggs Rockar fett >>>

Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>