Kapitel 20
Begravningen hölls en torsdag och kyrkan var fylld till sista plats. Efter minnesstunden sa Olof att han skulle ta bilen till norra delen av ön för att medverka i ett samkväm tillsammans med andra kyrkoherdar. Både Benedikte och Gustav försökte avstyra detta och ansåg att han var alltför uppriven för att fara iväg. Men Olof föste omilt undan dem båda och stegade bort till sin bil.
– Sörj ni på ert sätt så sörjer jag på mitt.
Hans ansikte var stelt och allvarligt. Rösten hård och korrekt. Nästintill skrämmande. Benedikte sökte sig närmare Gustav. Hon längtade efter sin far som han en gång varit. Hon behövde hans varma hand på sin hjässa och hans välbekanta röst som tröst i denna stund. Gustav lade armen om hennes axlar och föste henne mot församlingshemmet samtidigt som några av de sista besökarna lämnade parkeringen. Benedikte huttrade och längtade in till värmen. Hon vinkade till några av besökarna. Hon skulle tillbaka till församlingshemmet för att hjälpa Gustav att röja upp. De samlade all disk på en rostfri vagn, satte resterna av smörgåstårtan i kylen och sopade golven. Köket var ordentligt uppställt och de turades om att diska, torka och stuva in i skåpen. Till en början arbetade de under tystnad och det var endast klirret från porslinet som hördes. Båda var försjunkna i tankar. Benedikte ville så gärna säga något uppskattande till Gustav om hans insats som officiant vid begravningen men situationen var alltför svår. Hon kunde inget annat säga än att det var förfärligt rakt igenom. Hon kunde inte på något sätt tillstå att det varit fint, vackert, stämningsfullt eller minnesvärt. Allt det där som man brukade säga om en begravning skulle bara låta fel. Det var hemskt, avskyvärt och skrämmande. Hennes älskade mor låg under skynket i en träkista, kall, blek och ordlös. Stela blomsterarrangemang, högtravande psalmsång och en ljudligt kvidande far var minnesbilder som satt på hennes hornhinna. Det var Gustav som bröt tystnaden.
– Det var fint att se att så många kom till begravningen idag. Det var näst intill fullt i bänkarna. Och Olof hade satt ihop ett fint griftetal och valt de allra vackraste psalmerna. Tycker du inte det?
– Jo, det var fint, svarade Benedikte frånvarande.
– Det har varit ett varmt mottagande över lag här i församlingen. De var verkligen med mig när vi lämnade över Birgitta i Guds händer.
– Jo, det var fint, men kan du vara snäll att prata om något annat?
– Förlåt, jag är uppfylld av min upplevelse och glömde helt bort hur du har det. Du har tagit så väl hand om mig sedan jag kom hit. Och nu står jag här själviskt och pratar på.
– Du är kanske inte van att få en syl i vädret? Visst har du två bröder?
Gustav berättade trevande en del om sin egen barndom och hur den skilde sig från hennes. Han var en av tre bröder och det hade varit hårda tag många gånger. De andra bröderna var muskulösa och mätte gärna sina krafter med nävarna. Gustav däremot var lång och tanig. Han kunde inte hålla emot och förlorade ofta kraftmätningar. Läshuvud var endast för de som var klena ansågs det. Han fick ofta utstå spe för att han helst satt i köket med huvudet över en bok eller med händerna i grytor och kärl snarare än i kraftarbete på gården eller på fotbollsplanen.
– Däremot har jag alltid drömt om att flyga, utbrast han. Det var inget mina föräldrar var särskilt förtjusta i. Så det har jag fått spara tills jag blivit vuxen.
– Flyga? frågade Benedikte. Det hade jag inte väntat mig av dig. När tänker du förverkliga detta?
– Det har jag redan börjat med men hållit det lite hemligt. Du ska få följa med någon gång om du vill.
Benedikte lugnades av hans småprat. Det fick henne att tänka på annat och hennes svullna kinder fick vila en stund. Hon sköljde ansiktet och torkade sig på en kökshandduk. Den var genomblöt efter alla våta kaffekoppar men svalkade åtminstone.
– Nu ser det riktigt ordnat ut härinne. Vad säger du om att stänga och släcka? Vi kan gå hit i morgon förmiddag och se så vi inte glömt något. Ska vi bära över tårtorna till prästgården? frågade Benedikte.
Gustav nickade, lyfte gräddtårtan och satte den i hennes utsträckta händer. Själv tog han smörgåstårtan. Under tystnad balanserade de sin last. Gruset knastrade under fötterna och hon mindes hur gruset lät när hon gick in i församlingshemmet efter begravningen. Alla människor var tysta och dämpade. Stämningen var tryckt, dyster och sorgsen.
De tillbringade kvällen i varsin fåtölj framför kakelugnen. Benedikte grät stilla med blicken fästad vid lågorna som flämtade bakom mässingsluckorna. Glipan mellan dem var precis så bred att hon skulle kunna tvinga in sin hand och bränna sig. Hon tänkte tanken. Smärtan inom henne kunde dämpas om hon brände en annan kroppsdel. En kamp och en tävlan. Nu vann den inombords utan kamp. Sprängde målsnöret och tog hem segern varje sekund, varje minut och varje dag.
– Vill du ha en bit smörgåstårta? undrade Gustav, reste sig och gick ut i köket.
Han slamrade med porslin, gick i skafferiet och flyttade stolar. Hon hörde honom avlägset. Tacksam att han var där men inte alldeles intill. Hon ville ha sin sorgbubbla för sig själv. Den ville hon inte dela med någon. Hur skulle han förstå, när han hade sin egen mor kvar i livet. Han kunde inte känna det hon kände, han kunde inte sakna på samma sätt och han kunde inte förstå hur hon tvekade inför att leva vidare. Hennes barn skulle aldrig få se sin mormor, hennes blivande man ingen svärmor och vem skulle kunna hämta tillbaka Olof. Han hade glidit ifrån henne alltmer sedan sjukdomen tagit över Birgittas kropp. Han blev allt mindre en del av henne. Ensamheten låg som en kall hand i ryggslutet.
Telefonen ringde i köket och Gustav svarade. Hon förstod på samtalet att det var Olof. Gustav höll kvar en lugn ton och hon kunde släppa den första tanken på att något hänt. Olof var säkerligen ingen optimal bilförare och en olycka hade inte varit orimlig. Hon andades ut och slutade lyssna på orden som växlades mellan de två männen. Strax efter att luren tungt landat i klykan uppenbarade sig Gustav i dörrhålet.
– Olof hälsar att han övernattar i Föra. Han bad mig stanna här över natten.
Benedikte anade att han säkerligen själv tyckte att det var ytterst olämpligt men förstod att Olof inte ville att hon skulle vara ensam en natt som denna. Kyrkoherden hade själv sökt sig till sammanhang där han kunde få stöd. Att han tackat ja till att delta i en sammankomst med sina gudsbröder var inget annat än ett rop på hjälp. Han visste att begravningen skulle pressa ur honom det sista lilla av hopp och förtröstan. Han skulle inte klara av att ta hand om Benedikte. Inte klara av att se den tomma prästgården, inte möta den unge Gustav och försöka uppbåda kraft att vara den mentor till honom som han förtjänade.
– Jag cyklar hem och hämtar ombyte och några saker jag behöver under morgondagen. Det tar en kvart ungefär. Hoppas det blir bra? Klarar du dig en stund? Vill du ha något innan jag går? Eller vi tar en bit smörgåstårta när jag är tillbaka?
Hon vinkade med handen för att han skulle förstå att han kunde ge sig av. Han vände snabbt och var strax ute. Hon förstod att han ville vara tillbaka innan det blev mörkt. Hon kunde höra hur hans steg rasslade i gruset när han halvsprang mot cykeln, som säkert stod i cykelstället borta vid parkeringen. Gustav hade kommit henne nära och hon tänkte hur hon skulle kunna hålla kontakten med honom när hon återupptog sina studier igen. De kunde skriva brev. Han var duktig på att skriva det visste hon. Olof berömde ofta hans texter. Hon behövde bestämma när hon kunde komma tillbaka till skolan. Hennes rum sågs efter av en klasskamrat så det var omhändertaget men studierna, tentorna och proven samlades på hög. Hon skulle planera en praktik och hennes uppdrag som sekreterare i studentföreningen låg även det i träda. Hon suckade. Ville hon ens fortsätta studera. Tänk om hon kunde åka till Israel och plocka apelsiner i solen istället? Hennes tankar bröts av att Gustav dök upp i köket. Han rasslade med en påse och ställde in några flaskor och byttor i skafferiet.
– Jag tog lite skafferirester som kanske räcker att par dagar. Om du inte har något emot det. Olof har lagt en del arbete på mig de närmaste dagarna.
Hon log för första gången på flera dagar. Han lät som en familjesörjare som skötte både arbete och hushåll. Med en krympling till fru.
– Det är dags att ta sig för något, sa hon och reste sig mödosamt för att lägga in ett par vedträ.
Kapitel 21
En tidig morgon stod hon vid bussen med en stor brun skinnväska och axelremsväska. Den stånkande och illaluktande bussen transporterade henne till hamnen. Det gick vita gäss på havet och vindarna träffade henne i ansiktet som för att gaska upp henne. Det hade sina sidor att bo på en ö. Färjan krängde och gjorde henne illamående. Ensamheten omslöt hela hennes väsen och hon tryckte sig intill den vita stålväggen för att känna stöd. Ser alla på mig att jag nyss förlorat min mor? Jag är genomskinlig och de kan se min ynklighet. Jag är en som inte kunde klara mig själv, en som behövde min mors omsorger och vägvisning långt längre än alla andra. Jag kunde inte bli vuxen, tänkte hon. Tårarna brände bak ögonlocken och hon gömde ansiktet i händerna. Innan hon åkte tog Gustav henne i handen och önskade en angenäm resa. Han lovade att de skulle hålla kontakten. Hon nickade tillbaka och sa att hon skulle lägga energi på att klara sina studier och att de skulle träffas när det blev Allhelgonahelg. Då skulle hon resa tillbaka och tillbringa en vecka i prästgården.
*
En viss styrka hade återvänt till benen när hon satte nyckeln i dörren till studentrummet som luktade instängt och damm. Ingen hade varit där på veckor. Genom fönstret såg hon studenter på gångvägen nedanför. Hon slängde väskorna på sängen och började packa upp. Tystnaden var påtaglig och hon vred på transistorradion för att mota destruktiva tankar. Hon lade upp alla böcker, skrivmappar och lösblad på skrivbordet. Kvällen gick åt till att sortera sina arbeten och stuva in de få kläder hon haft med sig. Innan hon somnade skrev hon ett brev till Gustav. Varje kväll den kommande veckan skrev hon till Gustav. Brev som hon aldrig postade. Veckorna rullade på och hon läste intensivt för att göra undan de skrivningar som passerat medan hon var hemma. Breven till Gustav blev allt färre men saknaden och sorgen efter modern förlamade henne. Hon kunde inte känna någon glädje eller mening med det hon gjorde. Det var endast ett sätt att hålla sig igång och fylla kalendern med hållpunkter som kunde bockas av när de var avklarade. Hon tvivlade på att hon skulle uppleva meningsfullhet igen. Långa listor med allt hon skulle läsa och skriva fyllde sida upp och sida ner i skrivboken. En dag låg det ett brev på mattan innanför ytterdörren. Hon kände igen Gustavs handstil och ett styng av dåligt samvete genomfor henne för att hon inte skickat ett enda av alla brev hon skrivit. Hon sprättade upp brevet med brödkniven och satte sig på köksstolen för att läsa. Det var ett långt brev på fyra tätt skrivna sidor.
Benedikte
Hur mår du? Har du fullt upp med tentorna? Kommer du ifatt allt som du missat? Jag tänker ofta på hur du har det. Hur din sorg ser ut och hur du kämpar med tillvaron. Din far kämpar på sitt sätt och jag försöker finnas här för honom och ta över så mycket arbete jag kan efterhand. I går såg jag efter Birgittas grav. Jag tycker att den ligger i den vackraste och fridfullaste delen av kyrkogården. Det märks att den är vald med omsorg …
Benedikte satt en lång stund och lät känslorna vandra i kroppen efter att hon läst klart. Hon kämpade varje dag för att hålla de svåra tankarna borta för att kunna koncentrera sig på arbetet med studierna och nu vällde det över. Hon önskade så intensivt att hon vore hemma igen och kunde dela allt det Gustav berättade om. Tårarna som rann längs kinderna landade i bläcket där de bildade solformade avtryck. Hon lyfte blicken mot almanackan och räknade fram till allhelgonahelgen. Då skulle hon resa hem och stanna en hel vecka. Mödosamt ställde hon sig upp och lade brevet på sängbordet. Hon skulle läsa det igen innan hon somnade. Hon torkade tårarna med avigsidan av handen. Kinderna röda och svullna och pannan blek. Hon såg spegelbilden av sig själv och gjorde en grimas.
– Vart tog livet vägen, undrade hon och gick till skrivbordet för att fortsätta med nästa tenta.
När det blivit kväll och hon krupit ned i sängen tog hon åter fram Gustavs brev och letade efter underliggande budskap. Hon visste inte vad hon hoppades på. Kanske att modern kommit tillbaka och att det hon lämnat endast vore en ond dröm. Hon föreställde sig moderns grav såsom han beskrev den efter att alla blomster vissnat. När hon släckte sänglampan fortsatte tankarna att virvla och natten bjöd på mardrömmar. Efter flera timmar steg hon upp och drack vatten i köket. Hon stödde sig mot diskbänken och torkade den kallsvettiga pannan. Måtte jag få ro snart. Jag har en viktig skrivning i morgon och missar jag den kan hemresan vara i fara. Hon suckade och gick med tunga steg tillbaka till sängen.
– Sov, sov, sov … viskade hon till sig själv och dunkade handlederna mot pannan.
Dagarna släpade sig fram och hon kämpade för att pressa ut krafterna till de sista uppgifterna. När det äntligen blev hemresedag vaknade hon långt innan hon behövde. Väskan stod packad och matpaketet låg klart och inslaget i smörgåspapper i kylskåpet. Hon tog en lång dusch, drack en kopp te och klädde sig omsorgsfullt medan klockans visare masade sig fram. Efter något som var lika långt som en evighet stod hon och väntade på färjan. Grått, mulet men vindstilla var så gott det kunde tyckte hon. Det skulle inte bli något illamående i alla fall. Den vita stålkolossen gled ut ur hamnen och hon ställde sig i fören. Det fläktade i pannan och saltstänk virvlade i vattenlinjen. Det isade i ansikte och fingrar men hon välkomnade en smärta som kom utifrån. Kanske skulle den svalka den brännande sorgen på insidan och göra att hon åter kunde få känna sig lugn, harmonisk och känna tillförsikt. Eller var det så här det var att bli vuxen. Att hantera förluster. Och försöka leva mellan oroshärdarna. Hon suckade och vände blicken mot land. Snart var hon där. Hemma. Gustav tog oväntat emot henne. Han gav henne en tafatt kram och ett fast handslag.
– Hej, så härligt att se dig igen. Vill du mellanlanda på café för att värma dig? Du måste blivit rejält kall om du stått utomhus under överfarten?
Han var längre än hon mindes och skägget kraftigare. Han rullade sin cykel med ena handen och den andre vilade i byxfickan. Prästkläderna hade han lämnat hemma och han var klädd i moderna manchesterbyxor och en rutig flanellskjorta i matchande brunt. En öppen beige parkas som skydd för höstkylan. Hon slogs av en hastig tanke att han såg stilig ut och kunde inte minnas att hon någonsin tänkt tanken tidigare. Hon visste inte så mycket om honom. Inte vad han hade för intresse, inte vilka hans vänner var eller vilka drömmar han drömde. Hon genomfors av en skamkänsla att hon inte visat mer intresse för hans person tidigare. Visst berättade han en del, när de satt framför brasan men hon var alltför upptagen av sig själv för att lägga något på minnet. Hon gladdes åt att han tagit initiativet att möta henne vid båten.
– Javisst vill jag gå på café och dricka choklad. Med vispgrädde. Och släta bullar till det. Med kardemumma och smör.
– Det ska bli. Den här vägen. Gustav skojade och höll demonstrativt ut båda armarna i riktning mot Dagmars.
Nu kunde hon ta igen en del av det hon missat att ta reda på om honom. Det kom över henne hur ensam hon känt sig sedan hon återvänt till studentrummet och klasskamraterna. Det fanns ingen där hon kunde prata med eller som förstod vad hon gick igenom. Alla hade fullt upp med studier, hippor och politiska diskussioner. Glad tog hon trappan upp till cafédörren medan Gustav parkerade cykeln. …
Fortsättning