Måndag 30 maj
Tågresan till Uppsala kändes oändligt lång. Men samtidigt bävade hon för att komma fram.
Och alltihop kändes fullständigt overkligt. Gång efter gång under resan trodde hon att hon när som helst skulle upptäcka att det var en dröm.
Hennes tankar gick tillbaka till minuterna efter det chockerande telefonsamtalet från systern. När hon kom till sans – efter gissningsvis bara någon eller ett par sekunder – hemma i köket fanns sex personer runt henne, oroligt stirrande på henne; Adam, barnen samt de två gästerna, Fanny Ekberg och hennes dotter.
”Mamma, vad har hänt?” Det var Annemo som först öppnade munnen.
Adrijana försökte resa sig. Adam och Fanny hjälpte henne från var sin sida. Sakta ledde de in henne i vardagsrummet och placerade henne i soffan. Tårarna hade upphört, nu satt hon bara och stirrade tomt framför sig.
”Det var min syster som ringde” sa hon och tyckte att hennes röst lät som om den kom från någon annans talorgan. ”Jag vet inte om det är fem eller tio år sen hon ringde senast.” Hon hittade Adam med blicken. ”Katrya. Hon har fått bröstcancer.”
Någon drog in andan häftigt. Hon kände naglar som borrade in sig i hennes underarm och mötte Birgits uppspärrade ögon. På något sätt fick hon kraft att med sin andra hand smeka dottern över kinden.
”Hon säger att hon ska opereras på måndag.” Där brast det igen. Tårarna kom sprutande som en kaskad ur ögonen och hon slog händerna för ansiktet. ”Detta blir för mycket! Jag har ett helvete på jobbet och nu ska min syster dö för mig också!”
Hon kände hur armar slogs omkring henne och på något sätt bildade en sköld mot den grymma yttre världen. Hon ville inte öppna ögonen; det spelade ingen roll vem det var som höll om henne, bara de inte släppte henne.
Så kändes det en smula bättre, och hon tog bort händerna och öppnade ögonen. Adams ansikte fanns intill hennes och han såg bekymrad ut – ungefär som han gjort när Annemo skulle födas och det tog tid och var jobbigt.
”Adrijana, vad menar du?” Hans röst var oväntat varm. ”Vad är det som händer på tidningen?”
”Jag blir motarbetad både i Gårdinge och av ledningen i Malmö och av Birger Axelsson, det gamla spöket, och … den där jävla journalistklubben gör inte ett skit!”
Hon berättade, fullständigt osammanhängande tyckte hon själv, om turerna kring affären Orient. Om artiklarna, om Erling Anderssons motvilja, om gamle Axelssons antydningar, om hur David Randaus artikel plockats bort, om besöken hos Margareta Kjelland och klubbstyrelseordföranden.
”Men reportrarna på Kuriren då?” frågade Adam. ”Anki, Kristina, Anette. Har du inte deras stöd?”
”Anki stöttar mig, och David och Bill. De andra … Anette och Kristina säger varken bu eller bä.” Så såg hon åter sin systers ansikte framför sig, som det sett ut när de sågs senast, när nu det var. Och så såg hon en bild från länge sedan; en gungande båt på väg västerut över Adriatiska havet. En liten flicka som satt på en träbänk – en bit ifrån syskonen och mamma, redan då. En liten rädd, ledsen flicka som försökte bita ihop och inte visa något. ”Katrya …” snyftade hon.
”Ska hon opereras på måndag?” Det var Fanny som frågade och Adrijana nickade.
”Jag måste åka upp till henne.”
”Ja.” Fanny igen, och i ögonvrån såg Adrijana hur hon med viss bestämdhet la handen på Adams arm. ”Och din man ska följa med dig.”
Och Adrijana sökte Adam med blicken. Först tittade han bort, och ner, länge, verkade närmast chockad över ’ordern’ från Fanny. Så mötte han slutligen hennes blick och nickade.
”Klart jag följer med.”
De fick tag i biljetter till ett förmiddagståg från Gårdinge. På söndagen ringde Adrijana hem till Margareta Kjelland och bad om ledigt.
”Men kära nån!” utbrast Kjelland när hon fick höra anledningen till begäran. ”Det var ju förskräckligt. Klart du måste åka dit.” Men Adrijana tyckte sig riktigt kunna se hur chefen log i mjugg. ”Jag talar med Erling. Oroa dig inte för någonting på tidningen, det löser sig.” Kort paus. ”Du kanske behöver … hela veckan?”
Det skulle du väl önska, din skata! Men, tänkte hon, varför inte? Varför ska jag vara plikttrogen och hasta tillbaka när ingen uppskattar vad jag gör?
”Ja, det är väl lika bra.”
Hon var trött när Annemo på morgonen släppte av dem vid stationen i Höör och sedan körde hem igen med bilen.
Första natten efter samtalet hade hon knappt sovit någonting. Hon såg bilder av Katrya framför sig och kände hela tiden – skuld. Varför har jag inte försökt ta kontakt oftare? Varför har jag inte bara åkt iväg och sökt upp henne? Och varje gång tankarna kom, så sa hon sig själv att det faktiskt inte var rättvist att känna den skulden.
Katrya hade själv valt att sticka hemifrån utan att meddela vart hon åkte. I början hade de försökt att leta upp henne; de hade fått tag i hennes telefonnummer och ringt, men hon hade slängt på luren och när de ringt upp nästa gång hade hon bytt nummer. Adrijana hade vid ett tillfälle rest till Gävle, dit de då spårat Katrya.
Hon hade hittat hyreshuset, gått in i trappuppgången och hittat lägenheten med namnskylten K Kovačić, och hon hade ringt på dörren. Hon hade ringt flera gånger utan att någon öppnade, fast hon kunde se genom postfacket att där fanns lampor tända inne. Katrya hade gjort fullständigt klart för sina familjemedlemmar att hon inte ville träffa dem.
Strax innan modern skulle återvända till Kroatien hade de lyckats spåra Katrya till Uppsala, och Jadranka hade efter mycket tjat lyckats få henne att gå med på att mötas – Katrya hade blivit mamma och Jadranka ville se sitt barnbarn innan hon lämnade Sverige. De hade träffats ett par timmar på en pizzeria, men på Adrijanas fråga hade modern svarat att Katrya varit sluten och inte önskade någon vidare kontakt.
Redan när flickorna var små hade Katrya varit annorlunda än sina två äldre systrar; den vilda, oregerliga, upproriska. Hon var också alltid pappas flicka – han hade mer överseende med hennes ’okvinnliga’ sidor än modern, som hela tiden försökte styra in henne på den duktighetens bana där Mirjana och Adrijana i späd ålder intagit sina platser.
Så kom de ödesdigra dagar då familjen iscensatte sin flykt. Planerna hade hållits hemliga för döttrarna in i det sista, inte förrän kvällen innan de skulle ge sig iväg hade Mirjana fått reda på sakernas tillstånd och fått i uppgift att diskret plocka ihop lite personliga småsaker som hon trodde att systrarna kunde vilja ha med sig; en docka, ett bokmärke, vad det nu kunde vara.
Mitt i natten lämnade de hemmet – den sovande Katrya bars av fadern. De skulle på en överenskommen plats i Zadar träffa en man som skulle ta dem i en lastbil upp till den italienska gränsen. Mannen dök aldrig upp – det var oklart om han lurat dem eller blivit förhindrad, till och med arresterad.
Men Branimir Kovačić hade en plan B, en annan kontakt, som han lyckades få tag på. Med hjälp av denne man tog de sig ner till hamnen. Men Branimir vågade inte sätta allt på ett kort – han visste att det var honom myndigheterna var ute efter i första hand. Så han lämnade sin familj i kontaktpersonens händer och gav sig av för att ansluta senare.
Jadranka och flickorna smusslades ombord på en båt som omedelbart lämnade Zadar. De följde kustlinjen en bit och kastade sedan ankar för att invänta en ljussignal från land – signalen som betydde att Branimir väntade på stranden. De väntade flera timmar, men ingen signal kom.
”Fru Kovačić, vi måste åka” sa skepparen oroligt. ”Det blir snart ljust. Vi letar upp er man och sänder honom efter.”
Jadranka var tvungen att ta ett beslut, och hon nickade sitt samtycke. Det var då som Katrya, plötsligt vaken i båten, började gallskrika. Det var ingen tvekan om att hon förstod vad som höll på att hända – de lämnade inte bara Jugoslavien, de lämnade också hennes älskade pappa kvar där.
Adrijana kastade en blick på Adam som satt mitt emot henne på tåget. Han hade tagit med en bok – om någon konstnär, förstås – och satt och tittade i den. Det kändes nästan overkligt att han satt där, att han var med henne på väg till Uppsala.
Vilken makt den här Fanny måste ha över honom, funderade hon. Barndomskamrater, som inte setts på massor av år, och så kan hon bara kommendera honom att följa med mig, och han lyder. Vad har de för relation egentligen? Är hon hans älskarinna?
Hon kom fram till att hon nog inte ville veta svaret. Hon tyckte instinktivt bra om Fanny och hade ingen lust att få information om henne som förändrade den bilden.
* * *
Adam sneglade på sin hustru över bokens kant; Adrijana satt och tittade ut genom fönstret. Han rös nästan när han märkte hur trött och blek hon såg ut.
Han hade chockats av beskedet att svägerskan – som han aldrig träffat – drabbats av cancer. Men han hade chockats lika mycket av nyheten att Adrijana hade det så kämpigt på jobbet. Visst hade hon väl suckat ibland när hon kommit hem, och svurit lite över Erling Andersson och någon annan drönare där uppe. Men detta var ju långt värre än han kunnat föreställa sig. Motarbetad av ledningen i Malmö, motarbetad av journalistklubben och motarbetad av typ halva redaktionen i Gårdinge. Och med supportrar som Bill Ridderwall, den självgode kulturstroppen, och David Randau – wannabe-rockstjärna som inte kunde skriva en ordentlig artikel. Okej, Ann-Christin var något att hålla i när det blåste, men hon ensam kunde inte stå emot så många fiender.
”Din hustru är en kämpe” sa Fanny när de stod ute på trappan och hon skulle åka hem. Hennes dotter satt redan i bilen och hade startat den. ”Nu behöver hon dig, kanske mer än någonsin. Du får inte svika henne, Adam.”
Och han hade, förstås, gjort som hon sa. Fast han var måttligt entusiastisk över att åka upp till Mellansverige och hälsa på den där konstiga människan som fram till för två dagar sedan inte velat ta i sin släkt med tång. Nu passade det, minsann.
Det var inte att han inte förstod varför Adrijana ville åka upp där. Det var snarare att han ansåg att hennes syster knappast var värd det. En strulmaja som misskötte skolan, som tjuvrökte och drack öl, och som en dag plötsligt var på smällen. Och som sedan bara stack sin väg med ungen.
En lätt rodnad, som om någon kunde läsa hans tankar, flög över hans kinder: Misskötte skolan … som Birgit. Tjuvrökte och drack öl … som Birgit. Blev på smällen … som Rigmor. Och stack hemifrån … som Nils Angell.
Adam suckade tungt och tog sin tillflykt till Carl-Fredrik Hills måleri.
Adrijana ledde marschen ut genom järnvägsstationen, vinkade till sig en taxi och bad chauffören köra till Akademiska sjukhuset.
”Operationen borde vara klar nu” sa hon medan hon rappt, nästan stressat, tog sig genom sjukhuskorridorerna med Adam i släptåg, rullande deras lilla resväska efter sig.
De nådde fram till rätt avdelning. Adam tittade sig omkring. Där fanns ett väntrum och, i anslutning till det, en reception. Adrijana var redan framme och tilltalade den vitklädda kvinna som satt innanför luckan.
”Hej. Vi har kommit för att hälsa på Katrya Kovačić. Jag är hennes syster.” Hon öppnade och stängde munnen ett par gånger, som om hon tvekade ifall hon skulle fortsätta. ”Hur har operationen gått?”
Receptionisten log lite snabbt mot henne.
”Så vitt jag vet har den gått enligt planerna. Var vänliga och sitt ner där borta” Hon gjorde en gest mot väntrummet. ”så ska jag be läkaren komma ut så fort han har möjlighet.”
Adrijana stod kvar och verkade ovillig att gå därifrån. Adam gick fram och tog henne varligt i armen.
”Kom. Doktorn kommer nog snart.”
Han kände hur hon på något sätt slappnade av i kroppen av hans ord och beröring; som om den lilla gesten fick henne att släppa kommandot över fälttåget, och hon lät sig villigt ledas bort till två stolar.
”Åh gud!” utbrast hon och tittade på honom. ”Jag är helt slut.”
Tre andra personer satt i väntrummet – en man, till synes något yngre än Adam, en ung kvinna samt en pojke som såg ut att gå någonstans på mellanstadiet. Med en lätt harkling reste sig mannen, gick långsamt fram mot dem och sjönk ner på huk framför Adrijana.
”Hej” sa han. Adrijana tittade tomt på honom; där fanns inte ens ett frågetecken i hennes blick. ”Jag råkade höra vad du sa till receptionisten. Mitt namn är Anders Andersson. Jag är Katryas sambo.”
Medan Adrijana gapade stumt och Adam bara stirrade på mannen fortsatte han med att göra en gest med huvudet mot pojken och den unga kvinnan:
”Där borta sitter vår son Henrik och Katryas dotter Marija.”
Adam blinkade för att försöka ta in situationen. Vad han än hade väntat sig – en svägerska i full misär, kanske med en knarkande dotter – så var det inte detta. Mannen som satt framför dem såg synnerligen ’vanlig’ och ordentlig ut. Pojken borta i stolen var välklädd och tittade nyfiket på dem, och den unga kvinnan hade visserligen en lång drake tatuerad på överarmen men såg i övrigt klart välanpassad och pigg ut.
Eftersom Adrijana fortfarande bara satt och gapade räckte Adam fram sin hand.
”Adam Angell. Jag är Adrijanas man.”
”Hej. Underbart att se er här, båda två.” Han log, men blev snabbt allvarlig. ”Katrya har opererats och läkaren har varit här som hastigast och meddelat att det har gått bra.” Han gjorde en grimas. ”Men, herregud, det är ingen blindtarm som skulle plockas bort så vi vågar inte andas ut ännu.”
Långsamt reste sig Adrijana och det syntes att hon fick anstränga sig för att faktiskt kunna stå på benen. Hon gick bort och satte sig i stolen intill den unga kvinnan.
”Marija?” Katryas dotter nickade och log försiktigt. ”Jag har inte sett dig sen du var nästan nyfödd. Gode tid!”
Hon la sin hand på sin systerdotters hand och Marija, märkbart rörd, la sin andra hand ovanpå. Adrijana sträckte ut sin fria hand och rörde vid pojken, Henrik, som satt i stolen intill. Samtidigt öppnades en dörr och en man i vit rock kom fram mot dem.
”Detta är Katryas syster och hennes man” förklarade Anders Andersson när läkaren tittade frågande på de två nyanlända.
Läkaren, en kortväxt, skäggig man i 40-årsåldern, böjde lite på huvudet; en hälsning eller en bekräftelse på att han uppfattat att Adam och Adrijana inte var några utomstående.
”Vi har flyttat över Katrya till avdelning 78” sa han. ”Alla hennes värden är efter omständigheterna bra. Hon sover just nu men om ett par timmar tror jag att hon kan ta emot besök. Det finns både restaurang och kafé på sjukhuset om ni vill ta någonting medan ni väntar.”
”Jag är socialsekreterare” berättade Anders Andersson när de satt i restaurangen och intog något mellanting mellan lunch och fika. ”Jag träffade Katrya för nästan tjugo år sen. Då mådde hon inte bra.”
Han berättade, utan att väja för de obehagliga detaljerna, hur grannar larmat socialtjänsten för att Katrya och den man hon då levde med missbrukade alkohol och grannarna var oroliga för den då femåriga Marija. De inledande samtalen med Katrya och hennes sambo hade ingen som helst verkan och socialnämnden beslöt då att tvångsomhänderta flickan. Hon placerades i fosterfamilj.
”Då hände det något med Katrya” sa Anders Andersson. ”Hon har själv beskrivit det för mig som att hon såg sin pappa titta på henne med sorg i blicken. Det var vändningen för henne. Hon slängde ut den där mannen och gick ner på bakgården och krossade alla spritflaskorna i en sopcontainer. Sen kom hon till mig och sa att hon ville utbilda sig inom informationsteknologi.”
Adam sneglade på sin hustru. Adrijana satt med blicken fäst på Anders Andersson. Adam visste att han var statist vid den föreställning som just spelades upp.
”Jag vet inte varför” sa Anders Andersson och han kunde inte hålla tillbaka ett litet leende ”men där fanns något hos Katrya som gjorde att jag ville ge henne en chans. Och jag lyckades få nämnden med mig. Hon fick läsa in några gymnasiebetyg först, för hon hade inte behörighet till högre studier. Det skötte hon perfekt och det stärkte min tro på henne, och det stärkte givetvis hennes egen självkänsla.”
Ett år efter att Katrya börjat en fyraårig teknisk utbildning ansågs hon åter kapabel att ta hand om sin dotter, och i och med detta upphörde hennes kontakt med socialförvaltningen.
”Mamma var här och hälsade på henne innan hon skulle flytta tillbaka till Kroatien” sa Adrijana eftertänksamt. ”Det måste ha varit 1997.” Hon tittade på Anders för att se vilken reaktion hennes ord skulle få.
”Då var hon mitt uppe i sin IT-utbildning” kommenterade han, och log igen. ”Och då hade vi träffats igen – men inte som socialarbetare och klient den här gången.”
De hade stött på varandra på en pub; Katrya hade varit där med en kurskamrat och bara druckit en cider på hela kvällen. Anders Anderssons första trevande frågor om hur det gick, och hur det var med Marija, utvecklades till att både han och Katrya kände att de ville träffas igen.
”Ja, 1999, samma år som Katrya blev färdig programmerare, flyttade vi ihop och året efter föddes den här krabaten” sa Anders och la armen om sin son.
* * *
Adrijana kände sig egendomligt lugn när de ledsagades genom korridoren på avdelning 78 fram till det rum där Katrya fanns.
Det var mötet med Katryas familj som lugnat henne – det faktum att hennes syster hade en familj och, som det verkade, en väldigt bra familj. Det hade förändrat hela bilden av Katrya och hennes liv – det var inte en utslagen stackare som nu hade fått nådastöten, det var en framgångsrik yrkeskvinna, IT-ansvarig på ett större företag i trakten, som stöttades i sjukdomen av man och barn.
Varför har hon inte tagit kontakt tidigare? Finns det fortfarande så mycket bitterhet i henne?
En bild tog sig långsamt fram från någonstans i minnet – tog sig mödosamt, och inte utan motstånd, fram till medvetandets yta. En ljudbild. En flickas röst:
”Neej, måste hon följa med? Hon är så jobbig.”
Sammanhanget okänt, men känslan stark. Mirjanas röst … eller? Adrijana blev torr i munnen, där, i sjukhuskorridoren.
Anders mötte dem i dörren – han och barnen hade varit där inne först.
”Varsågoda” sa han och log mot henne.
Hon steg in i rummet, och plötsligt bankade hjärtat som galet i bröstet. Och där i sängen låg hennes lillasyster – ett blekt ansikte med de där ljusblå, oroliga ögonen och det blonda, ostyriga håret, och två bleka armar ovanpå sjukhusfilten. Och tårarna bara strömmade nerför Adrijanas kinder.
Så fanns hon på sängkanten och Katryas ena arm letade sig runt hennes nacke; hon borrade ner ansiktet intill systerns – försiktigt, för att inte stöta till något operationsärr. Så, långsamt, lyfte hon huvudet igen och tittade på Katrya, tittade in i de tårblänkta ögonen.
”Draga moja sestro.” Hon förstod inte varför hon plötsligt sa orden, min älskade syster, på kroatiska.
”Oprosti.” Orden ur Katryas mun lät ovana. ”Förlåt mig. Jag är så glad att du är här.”
Adrijana kunde bara nicka. Förlåt mig, för att jag inte tagit kontakt. Så log Katrya, det vackra leende som hon visat så sällan under barndomen, men som kunde smälta hjärtan.
”Jag ska få strålbehandling nu, en tid. Och Marija har lovat att raka skallen i sympati om mitt hår faller av.”
De tog en taxi till hotellet som de förbokat.
”Imorgon kväll sover ni hos oss” hade Anders Andersson sagt innan de skildes åt för dagen.
Adam och Adrijana satt på rummet, på var sin halva av dubbelsängen, med en kudde mellan ryggen och sänggaveln. Och plötsligt tyckte Adrijana att det kändes som om det senaste halvårets, eller årets, händelser aldrig ägt rum.
Vi har hållit på och gnaga och nöta på varandra, tänkte hon. Medan Katrya, min syster som stötte bort oss – eller var det vi som stötte bort henne först? – har kämpat sig upp ur skiten, in i samhället, bildat familj, skaffat sig ett bra jobb och… Där märkte hon hur tidsperspektiven i hennes resonemang inte höll, men hon brydde sig inte om det. …och nu drabbats av en dödlig sjukdom, så har jag och Adam i vår ombonade villaidyll hållit på att fräta sönder varandra. Ja, vi ställdes inför ett jobbigt val av tidningsledningen, och vi gjorde inte samma bedömning. Men det har fått för stora proportioner. Jag har gett det för stora proportioner!
Ja, min man har kanske lätt för att slappna av, lägga sig på soffan istället för att kämpa på. Men kanske är det han som har rätt? Jag kämpar som en galning för den förbannade tidningen och vem tackar mig för det? Och så… åkte jag till Kalmar…
”Jag …” Jag har varit otrogen, höll hon på att säga, utan att ha planerat det; det skulle bara vara skönt att ha lättat sitt hjärta. Men i sista sekunden tänkte hon: Tänk om han blir helt förstörd? Tänk om jag bara gör saker och ting värre genom att säga det? ” …hoppas att vi kan lägga de här jobbiga månaderna bakom oss.” Hon visste inte var plan B kom ifrån, den bara fanns där. ”Kanske har vi båda gjort och sagt saker som vi inte borde. Jag ber om ursäkt för sådant som har kommit från mig.”
Om han var förvånad över hennes initiativ visade han det inte.
”Detsamma” svarade han. ”Och ja, vi lägger det bakom oss. Vi börjar om nu.”
Så enkelt var det, tänkte hon. Min man, min late man, är åtminstone inte långsint. Allt det som har hänt den här tiden … har aldrig hänt. Vi är tillbaka till dagen innan koncernledningen kom med sitt pestsmittade besked, där i kafeterian. Vi trycker på ångra-knappen, öppnar en tidigare sparad version av våra liv och fortsätter på den.
Hon trodde inte att hon skulle träffa Hans igen. Det kändes som en parentes, och nu hade hon passerat det bortre parentestecknet. Han hade frågat och frågat på Facebook, när de skulle ses. Till slut hade hon svarat: Vi får se. Jag hör av mig.
Hon sträckte sakta ut sin hand mot mitten av dubbelsängen. Och hon såg att det blänkte till i Adams ögon när han sträckte fram sin hand och kramade hennes.
Fortsättning i morgon
Vill du köpa den tryckta boken
kan du göra det här i Anders Bokhandel >>>
Den tecknade serien från boken: Biggs Rockar fett >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>