Fortsättning …
Kapitel 12
Hon såg bilen när den kom på långt håll och började gå. Den svarta Volvon stannade bakom en lada och hon stuvade in sin väska i baksätet. Han log och lade sin hand på hennes knä. Det fanns ingen som hade sån värme i sina handflator. Hon saknade dem så mycket. Kroppen längtade fortfarande trots sitt tillstånd efter hans värme och hon såg fram emot en natt då han skulle ligga bakom henne och värma henne igen. Kanske en sista gång. För nu visste hon att det var slut. Hon skulle aldrig mer utsätta sig för att bli havande med någon som inte kunde ta hand om henne, barnet och ge dem en familj. Hon granskade honom. Han förändrades inte. Det blonda håret, slätrakad och i fin form. Han var ganska många år äldre än henne, men ung i kroppen och vig. Med van hand rattade han bilen och berättade om platsen han tänkt föra henne till. Samma plats där de varit en hel helg för några år sedan. Om hon kom ihåg?
– Jo, det gör jag. En avlägsen sjöbod. Där havet är så vackert.
– Det gläder mig att du säger så. Avskildheten, ljuset och havet kommer att hålla oss sällskap.
Hon funderade hur de skulle kunna hålla värmen, men sade inget. Hon lutade sig tillbaka och slöt ögonen. Det var skönt att släppa kontrollen en aning. De senaste månadernas ihärdiga arbete med flytt och renovering satte sina spår. Och vetskapen att hon skulle behöva övertala honom att behålla barnet när det väl var fött gnagde. En trumf på hand fanns men hon hoppades slippa använda den. Han brukade inte gilla att bli ifrågasatt eller överraskad. Han förutsatte att hon litade på honom och att hennes tilltro till att han alltid tänkte på alla omständigheter var oförminskad.
– Håll i dig.
Vägen ner till sjöboden var nästintill igenväxt. Bilen gungade av och an och det började mörkna. Han håll hårt i ratten för att parera krängningarna.
– Går det bra?
Hon nickade och tänkte tacksamt att det var skönt att illamåendet gått över för annars hade hon täckt instrumentpanelen med maginnehåll. Det blev allt svårare att köra och sista sträckan rev buskage längs bilens sidor innan havsbandet skymtades och det blev öppet åt båda hållen. Boden låg mörk och ensam på högra sidan av vägen. Det som en gång varit en hamn syntes nu som spridda stenar som flyttats runt av havets krafter de senaste femtio åren. Bilen parkerades så nära husväggen mot havet som möjligt.
– Jag går in och sätter fyr i kaminen så kan du sitta kvar här och titta på havet en stund medan bilen fortfarande är varm.
Hon nickade trött och hörde honom öppna bakluckan på bilen. Han gick fram och tillbaka med packning några gånger innan hon antog att han börjat göra upp eld. Hon undrade i sitt stilla sinne hur han trodde att de skulle få plats på den smala britsen. Nu var hon höggravid och de var inte nyförälskade längre. Hon oroade sig för att inte kunna sova. Hon behövde varje timme för att orka. Kroppen var trött och tung. Blodvärdet inte det allra bästa och hon var mån om att ta hand om sig inför kommande prövningar. Lagom till att hon börjat huttra av kylan kom han ut och öppnade bildörren. Han bjöd henne in i boden och bad henne ta plats på britsen. Elden rasade i den svarta kaminen. Det luktade bränt damm, rök och fotogen. Hon rynkade på näsan åt de starka dofterna. Han räckte fram en bleckmugg med rykande hett kaffe.
– Drick det här så blir du snart varm.
Hon kunde se den rödrutiga termosen på det väggfasta bordet under fönstret. Tacksamt tog hon emot muggen och värmde fingrarna. Han ställde sig framför henne och strök de mörka hårslingorna bak öronen. Han fingrade på gulddropparna som hängde i hennes öronsnibbar. Strax böjde han sig över henne och lät läpparna omsluta den ena. Hon slöt ögonen och hela kroppen mindes alla omfamningar, heta andetag och varm hud. Så lätt det var att falla. Vad hade denna man som gjorde henne till en formbar massa under sina händer. Hon kunde inte motstå honom. Han fortsatte att undersöka hennes ansikte för att strax nå hennes nu längtande läppar. Efter en kärleksstund som inte liknade något annat hon upplevt, somnade de på den smala britsen Med stor mage, iskyla från väggen och havet som rullade in i takt med deras andetag. Han gick upp och satte ny eld i kaminen flera gånger under kvällen. Runt midnatt dukade han fram en enkel måltid. Han bjöd henne på ett glas strävt rött vin och hon blev dåsig. Hon kunde knappt se honom, blicken blev dimmig och hon fnittrade till.
– Du är alldeles suddig.
Han log mot henne och sträckte sig för att smeka hennes kind.
– Du är det vackraste jag upplevt. Du är trött av vinet. Lägg dig på britsen medan jag plockar undan, så kan vi ligga och lyssna på vågorna tills vi somnar.
Hon protesterade inte, reste sig och tömde glaset. Benen kändes svaga och hon fick stötta sig de två stegen bort till britsen. Ögonlocken föll tunga igen och hon flöt bort i en vacker dröm.
Kapitel 13
Birgitta hörde svagt en röst långt borta. Hon kände igen Olofs djupa röst och blev lugn. Den bekanta, varma rösten nynnade en psalm.
– Tryggare kan ingen vara, än Guds lilla barnaskara …
Huvudet sprängde och ögonlocken var omöjliga att öppna. Hon låg stilla och kunde inte röra sig. Det värkte i varje muskel och led. Stel och oförmögen. Obekanta dofter nådde hennes näsa. Hon kunde inte definiera vad som fanns runt omkring henne. Hon mådde illa och kämpade för att inte kräkas. Olof fortsatte att sjunga.
… Gläd dig då, du lilla skara, Jakobs Gud skall dig bevara, för hans vilja måste alla fiender till jorden falla.
Hjärtat bankade, tarmarna rörde sig och magsäcken försökte vända sig ut och in. Händerna knöts om lakanet och hon kände att hon var blöt från midjan och nedåt. Det kylde om låren och fötterna var iskalla. Kroppen i frossa och feberdimmiga tankar fick henne att glida i och ur vakenheten. En spruta i armvecket. Ett stick i fingret. Ett kallt stetoskop mot bröstkorgen. Hon kunde inte värja sig, än mindre hjälpa till.
… Vad han tar och vad han giver, samme fader han dock bliver, och hans mål är blott det ena, Benediktes sanna väl allena.
Hon kände hur de lyfte hennes ben och bytte under henne. Sömnen gav henne konstiga drömmar. Hon hörde barnskrik. Hon hörde gnyende. Hon hörde röster och kunde urskilja Olofs som en av dem. Han hade slutat sjunga och lät lugn och tillfreds medan han skojade med dem som fanns runtomkring. Det var så långt borta. Som en annan värld. Inte den värld hon somnat ifrån. Hon mindes inte och gled återigen in i drömmarna.
– Birgitta, käresta. Nu kommer sköterskan och hjälper dig ren. Det blev så mycket blod.
Hon vaknade med ett ryck och försökte ta in vad Olof sagt. Hon frågade honom men han upprepade samma mening.
– Det blev mycket blod och sköterskan kommer och hjälper dig ren. Birgitta, vi har fått ett barn. En dotter. Benedikte ligger här i min famn. Du kommer väl ihåg att jag önskade att hon skulle få det namnet. Den välsignade. Hon är så vacker, du kan inte ana. Titta här.
Birgitta ryckte till. Hon for upp och försökte sätta sig men smärtorna och illamåendet översköljde henne och hon kräktes rakt ut.
– Oh förlåt … stönade hon.
En sköterska kom, torkade upp och stöttade henne tillbaks till liggande mot en styv kudde. Birgitta såg Olof sitta med ett litet nyfött barn i famnen. Den lilla flickan inlindad i en vit bomullsfilt med ögonen slutna. Det gick inte att slita blicken från dem.
– Du förlorade mängder av blod, sa sköterskan. Blodförlusten gör dig svag och sjuk. Flickan är välskapt och mår bra. Kyrkoherden har visat på ett utmärkt handlag att sköta barnet tills du är kry igen.
– Kom ska jag hjälpa dig att byta i sängen igen.
– Jag minns inget, sa Birgitta svagt.
Sköterskan log. Birgitta kände inte igen henne. På hennes namnbricka stod det Viola Eriksson. Hennes dialekt skvallrade att hon kom norrifrån. Birgitta orkade inte bekymra sig utan sträckte sig mot Olof för att få se en skymt av flickan.
– Visst är hon fantastisk, Birgitta? Hon är perfekt. Du ska få hålla henne så snart du hämtat krafter.
Olof hade blicken fästad vid det lilla barnet. Han pratade och gullade med den lilla flickan, höll hennes hand, rörde vid de små fingrarna och smekte hennes panna med tummen. Han tog hennes fot och smekte även den, öppnade på filten så att Birgitta skulle kunna se hennes lilla kropp.
– Se här, se så fulländad och ljuvlig. Hon ska leka här utanför i sandlådan, gunga i den stora eken och springa barfota på gräsmattan. Hans ögon tårades när han vände blicken mot Birgitta.
– Jag är världens lyckligaste, Birgitta. Tänk att du gav mig ett barn till sist. Som vi har längtat och väntat på detta tillfälle. Inte bara du och jag, hela Torslunda församling har väntat på detta. Det var en synnerligen svår förlossning. Jag trodde att jag skulle förlora er båda när det var som mest kritiskt. Jag bönföll Jesus att visa sig och hjälpa oss. Han tystnade och försjönk i tankar. Ansiktsdragen stelnade och han smekte rytmiskt den sovande flickan.
– Du har varit så annorlunda en tid, Olof. Nu har vi äntligen vår familj och vi kan dra ett streck över de tokigheter som varit. Och jag håller helt med dig att Benedikte är ett passande namn.
Olof gav henne en svårtolkad blick, reste sig och ursäktade att det var dags att värma mat till barnet. Hon såg ryggtavlan på honom när han lämnade rummet tillsammans med sköterskan. Hon låg ensam kvar och försökte låta bli att känna sig övergiven. Det bultade fortfarande i pannan och hon lät händerna följa sidorna ner mot låren. Stärkta lakan frasade när hon rörde sig. Hon kunde inte känna något särskilt mer än att illamåendet återigen sköljde över henne. Hon låg utan underkläder och handen smekte över magen. Den låg insjunken mot bäckenet och hon nöp lite i skinnet. Ett mirakel, det var vad det var.
– Tack, mumlade hon och sände varma tankar till kvinnorna i dimman på Alvaret. Till Mor Anna. Och så gled hon in i drömmarnas värld.
Kapitel 14
Hon blev strax frisk och kunde ta hand om flickan. Det var ett ljuvligt barn och hon hade äntligen den familj hon så hett önskat. Allt var fullkomligt. Benedikte sov i sin säng intill hennes om natten och hon kunde sitta och titta i timmar på den varma kroppen, smeka hennes kind och hålla handen. Att det var ett mirakel att få ett barn anade hon men att det skulle vara så förunderligt och underbart på samma gång hade hon inte kunnat föreställa sig. Hon skulle så gärna velat dela dessa stunder med Olof. Förlossningen hade gjort henne förvirrad och det fanns så många obesvarade frågor inom henne. Sköterskorna som fanns runt henne i början gav inte så många svar. De undvek att gå in på de kroppsliga detaljerna trots att det var deras yrkesområde. Hon antog att anledningen var att de arbetade i ett hem med en närvarande kyrkoherde. Hon skulle också vilja fråga honom så mycket mer om förlossningen, men så snart hon förde det på tal höjde han avvärjande på handen.
– Detta är inget vi talar om i ett gott kristet hem, sa han och rynkade allvarsamt pannan. Det är överstökat och inget man talar om efteråt.
Hon märkte inte så mycket av det till att börja med men så fort hennes krafter kom tillbaka tog hon ansvaret för flickan och Olof ägnade sig åt att arbeta. Han hade kalendern full med möten och ägnade all övrig tid till skrivarbete. Hon såg honom alltmer sällan. Det var flickan som fyllde hennes dag, hennes natt, tankar och liv.
En kväll räckte hon över flickan till honom:
– Här Benedikte, ska du få sitta på din faders arm en stund.
– Ta du tillbaka henne genast. Du kunde fråga först om jag kunde. Det finns ett protokoll som ska vara klart i morgon innan åtta, sa Olof och reste sig en aning bryskt och försvann ut genom dörren.
Förstummad såg hon efter honom och förundrades över hans sätt. Han undvek även i fortsättningen att komma samtidigt som henne till toalettrummet. Hon kunde sakna deras förtroliga samtal där. Proceduren med hans rakning, doften av hans tvål och den varma närheten av hans kropp.
– Olof, du är välkommen att sova i sängkammaren igen. Benedikte sover hela natten i sin säng och du kommer inte att bli störd. Hon är lätt att trösta om hon vaknar.
Hans granskande blick som ofta både beundrade och kontrollerade henne på samma gång förstärktes av ett avvisande kroppsspråk.
– Jag är inte redo än.
Han verkade trött och blicken fladdrade.
– Min börda är stor och de är många som behöver min hjälp.
Den lilla flickan höll henne visserligen sysselsatt men hon hann ändå fundera över relationen till Olof. De var gifta och hon fick göra det bästa hon kunde för att få ett fungerande familjeliv. Men hur skulle hon närma sig honom? Ett styng av besvikelse låg på lur. Hon hade hoppats att ett barn skulle binda dem samman än mer. Detta talade Olof alltid om innan barnet kom. Hur välsignade de skulle vara med ett barn, om en treenighet på jorden och att målet med äktenskapet var att i kärlek fostra sin nästa. Allt detta hade han nu slutat tala om. Och visade alltmer att han ville hålla henne på avstånd.
Någon gång kunde hon ana något svart och svårmodigt glimta till i hans blick men han rättade sig genast. Hon förstod att han trott att Herren och Jesus övergivit honom den gången då han for ut förbi henne och var borta i flera timmar. Han hade lovat att aldrig bli galen igen. Och hon bad honom då söka stöd hos kontraktsprosten för att få råd. Förskräckelsen att han mist förståndet kom över henne den gången. Olof var en man som hon känt förtroende för. Han hade haft svar på allt, tagit hand om henne och varit hela församlingens trygga punkt. Aldrig visade han minsta tvivel eller osäkerhet varför denna händelse skrämde henne. Hans avvisande hållning tolkade hon som att det trots allt fanns något som gnagde i honom.
En stark saknad efter en mor rev i hennes innersta. Någon kvinna som fanns nära att kunna anförtro sig åt. Hon behövde kvinnogemenskap och den kvinna hon närmast kom att tänka på var Mor Anna. Det var dags att visa upp Benedikte och ställa de där frågorna. …
Fortsättning …
Vill du ha boken i bokhyllan följ länk
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>