Klockan halv fyra kom Barbro till jobbet. Tyst rapport, det vill säga läsning av journalanteckningar i datorn, sedan muntlig av Helena som jobbat på dagen. Kvällens besök diskuterades; dropp som skulle kopplas, injektioner ges, tillsyn hos en mycket dålig patient och en som skrivits in idag. Ingenting om Holger Bengtsson. Jenny hade redan gått hem. Om inget ytterligare inträffade, eller något av besöken kom att ta längre tid än beräknat, skulle det bli en hanterbar kväll.
Barbro packade och tog en snabb fika tillsammans med kollegorna på de andra områdena. Ingen behövde hjälp men alla hade kvällen fulltecknad.
Hon kollade tider och adresser och lade upp en rutt. Den nya patienten bodde åt samma håll som Holger Bengtsson. Skulle hon hinna titta in? Var det rätt att göra det?
I samma ögonblick som hon såg den smala avtagsvägen till Holgers hus, bestämde hon sig. Hon svängde in och följde den skumpiga vägen fram till det lilla röda huset. Solen var på väg ner över ängen utanför och strålarna speglades i glasverandans fönster. Himlen var orange. En doft av jasmin och rosor slog emot Barbro när hon steg ur bilen. Vilken idyll hann hon tänka innan hon fick syn på Holgers hustru som kom ut från ladugårdsbyggnaden med en hink i handen. Hon stannade mitt i rörelsen när hon fick se bilen och Barbro.
– Hur står det till? sa Barbro.
Kvinnan granskade henne noggrant innan hon svarade, skakade på huvudet med en uppgiven gest.
– Han är sjuk, mycket sjuk, sa hon med låg röst och såg ner i marken.
– Får jag gå in och se till honom? frågade Barbro.
Hustrun nickade och gick före. Hon hade inte sagt sitt namn men hette Britt-Marie hade Barbro läst i journalen. Det luktade fortfarande surt i hallen. När de kom in i rummet låg Holger vänd mot väggen precis som vid förra besöket. Hunden vid fotändan. Barbro rörde lätt vid Holgers arm och sa hans namn. Ingen reaktion. Hon höjde rösten och skakade lite i axeln. Hunden morrade svagt.
– Holger! Barbro förde in handen under täcket för att leta upp handleden och känna på pulsen. Handen var kall. Hela Holger var kall. Han var död.
Barbro vände sig mot Britt-Marie, blickarna möttes. Inga ord behövdes – hon visste redan. De gick ut i köket. Barbro funderade intensivt, vad skulle hon göra nu. De vanliga rutinerna gällde inte eftersom Holger inte blivit inskriven i det palliativa vårdteamet. Formellt sett hade hon inget med honom att göra och hennes arbetsgivare stod inte bakom henne i detta.
Då knackade det på dörren. Utanför stod en man och en kvinna i medelåldern. Britt-Marie nickade svagt igenkännande.
– Det är vi som bor i Kvarntorpet, sa kvinnan. Får vi köpa några ägg?
– Det går bra, sa Britt-Marie och gick till skafferiet. Besökarna tittade undrande på Barbro.
Barbro funderade, skulle hon inviga dem i situationen. Be dem stanna kvar medan hon ringde efter en doktor som kunde konstatera dödsfallet och skriva en attest. Kanske ringa polis också. Det var ju inte dokumenterat att dödsfallet var väntat. Sen fick begravningsbyrån komma och hämta Holger. Allt detta skulle ta tid. Barbro hade två besök kvar och behövde egentligen åka vidare nu. Men hon kunde ingenting säga utan hustruns medgivande.
– Hur är det med Holger? sa mannen när hon kom tillbaka med äggen.
Britt-Marie stannade upp, såg ut att tänka efter.
– Hon här säger att han är död. Ligger där inne, sa hon sen och nickade mot rummet.
Besökarna spärrade upp ögonen, såg från Barbro till hustrun i stum förvåning.
En knapp timme senare kunde Barbro med blandade känslor lämna huset. Primärvårdens jourlinje var kontaktad och en läkare skulle komma så småningom. Vad som sen skulle ske var utanför Barbros ansvar. Holger hade inte haft kontakt med kommunens hemsjukvård. Det besökande paret lovade stanna en stund hos Britt-Marie, som var förvånansvärt lugn. Inga anhöriga och inga vänner verkade finnas. Barbro letade fram telefonnumret till en begravningsbyrå. Skrev det på en lapp som hon lade på köksbordet.
Efter en sen rapport till nattsköterskorna kom hon äntligen hem. Det var det tyst i huset. Alla verkade sova. I köket stod tomma pizzakartonger, inga synliga tecken på städning. Barbro kunde inte gå och lägga sig. Det var för mycket att tänka på och så hade hon ju sovit länge på morgonen. Hon hällde upp ett glas vin och satte sig på altanen. Nattluften kändes sval och skön. Hon tänkte på Holgers hustru Britt-Marie. Hur hade hon det nu? Hade doktorn kommit? Blev Holger hämtad i natt? Hur kändes det för henne? Det var så olika hur människor reagerade i liknande situationer. Vilket liv hade de haft tillsammans? Kontrasten mellan den vackra idyllen omkring huset och den instängda ordlösa atmosfären inomhus, var så stor. Grannarna – hur klarade de av situationen de hamnat i?
Barbro längtade plötsligt efter kärlek. Att vara älskad. Hon tömde vinglaset, och stängde altandörren. Gjorde sig i ordning för natten och kröp ner i sängen bredvid Lasse. Han sov djupt och märkte inte att Barbro lade sig tätt intill hans rygg och slog armarna om honom. I en mjuk behaglig ro somnade hon.
När hon kom till jobbet nästa morgon var det fredagsfrukost, det vill säga kaffe och frallor under den gemensamma morgonsamlingen. Barbro hade tänkt berätta om sitt besök hos Holger kvällen innan. Bara nämna det för att alla skulle veta hur det gick. Nu var diskussionen redan i full gång. Klockan tre hade nattsköterskan Anneli fått ett telefonsamtal från Holger Bengtssons granne Jan Svensson med frågan varför det inte kom någon läkare. Numret hade han hittat i broschyren som Barbro lämnat. Anneli hade försökt förklara att det inte var hennes ansvar. Hon hade trots det ringt den ansvariga jourlinjen och fått svaret att de hade mycket att göra och inte kunde komma på flera timmar. Hon ringde tillbaka hem till Holger där hustrun nu brutit ihop och bara grät och grannparet satt uttröttade kvar utan att kunna lämna henne. Till slut hade Anneli ringt och väckt sin jourläkare som blev irriterad och svarade att han inget kunde göra eftersom patienten inte var inskriven.
Blickarna vändes mot Barbro. Varför hade hon åkt dit?
Hur kan det bli så här, tänkte Barbro. Hur kan en organisation ändras så snabbt? Om den varit som när jag började här, hade frågan om återupplivning eller ej aldrig kommit upp. Inte vid första besöket i alla fall. Han hade antagligen blivit inskriven direkt och både han och hustrun hade fått den hjälp de behövde. Han hade genast fått smärtlindring och ett kvällsbesök hade planerats. Allt som gällde dödsfallet hade tagits omhand av den sköterska som kom. Begravningsbyrån hade hämtat kroppen efter ett par timmar. Hustrun hade fått stöd genom samtal och praktiska råd.
Om det ändå hade kommit till den här situationen – att han inte velat bli inskriven, så hade vi diskuterat utifrån hustruns och grannparets belägenhet. Vad kunde göras för att hjälpa dem nu?
Idag verkade den viktigaste frågan vara vems fel det var. Om inte jag på eget bevåg blandat mig i, så hade ingen här behövt få veta något. Ingen hade behövt ta något ansvar. Hur länge hade Holger fått ligga död i sängen innan hustrun gjorde något? Om inte jag hade kommit? Ingen nämnde heller den orimligt långa väntetiden på en doktor.
– Varför åkte du dit Barbro? sa Gunnar, teamchefen. Han tackade ju nej till inskrivning.
Barbro kände hur det hettade till i bröstet. Hon satte ner kaffekoppen med en smäll.
– Han tackade inte nej, han slängde ut oss. Han var döende och behövde oss, både han och frun. Han slängde ut oss för att vi sa att vi inte skulle göra något om hans hjärta stannade. Vi skrev inte in honom, för att han inte orkade höra det just då. Vi ska ta hand om patienter som Holger, vi har resurser för det. Det är skattepengar. Nu har vi lämnat över till grannar och anhöriga, låtit honom dö utan smärtlindring, svikit!
– Det där är väl ändå inte sant, vi kan inte skriva in alla och vi måste följa våra regler …
Ett brak hördes vid det andra bordet. Jenny hade rest sig så häftigt att stolen välte. Med tårarna forsande rusade hon mot toaletten.
Det blev tyst i rummet. Gunnar reste sig efter en stund och gick mot toaletten.
– Kom in till mig lite senare, sa han med en blick på Barbro.
Dagens uppgifter väntade. Barbro och Helena delade upp besöken. Ingen nämnde morgonens laddade diskussion. Det fanns inte tid för det. Barbro tryckte på sin inre avstängningsknapp för känslor, blev effektiv och rationell. Inte heller Jenny sa något om det när hon kom tillbaka efter en stund. De löste frågor om ordinationer och planering inför helgen. Dagen rullade snabbt undan och när Barbro kom tillbaka efter sista besöket kom hon ihåg samtalet som Gunnar ville ha. Klockan var tre. Barbro hade dokumentation att göra och sen skulle kvällssköterskan ha rapport. På skrivbordet låg en lapp, ”Jag har gått för dagen, vi tar samtalet klockan tio på måndag/Gunnar.”
På hemvägen ringde Barbro till Pia. Hon svarade efter två signaler. Barbro fick ett styng av dåligt samvete för att hon inte hört av sig innan. Det hade varit så mycket, och Pia var ju i goda händer försvarade hon sig inför sig själv.
– Hur mår du? sa Barbro
– Bättre, men fruktansvärt trött. Jag får stanna här över helgen och det är skönt. Jag sover mest.
– Har febern gått ner?
– Ja lite, men jag har dropp och mediciner i armvecket och har varit på röntgen tre gånger. De undersöker njurarna. De sa att jag borde ha sökt vård tidigare, sa Pia
– Tidigare? som vi kämpade för att du skulle komma in.
– Jag vet, du kämpade Barbro. Jag är så glad att jag har dig, jag hade kanske inte överlevt.
– Huvudsaken är att du är bättre nu, sa Barbro
– Ja, men jag är så trött – och orolig för det där med njurarna.
– Försök att inte tänka för mycket på det. Vila och hämta krafter nu. Ska jag hälsa på dig?
– Ja, gärna när du har tid. Jag behöver mina läsglasögon också.
Vill du köpa den tryckta boken klicka på Hildas Bokhandel >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>