Kapitel 23
Gustav sprättade dagens post. Två tjocka tidningar, räkningar och allehanda brev som landade till församlingens präst. Han använde en vass brevkniv, ankomststämplade och lade allt i en prydlig hög. Han tittade på klockan och såg att det var hög tid för kaffe. Oftast drack han te men det hörde till att det fanns kaffe bryggt vid den här tiden på förmiddagen. Det hände att en och annan församlingsmedlem tittade inom på en kopp. Han reste sig och kikade bort mot Karins skrivbord. Hon satt med telefonluren i örat. Det föll alltså på hans lott att ordna förmiddagsfikat. Han gick förbi henne, med sikte på pentryt och hörde henne säga:
– Ja, jag skickar folkbokföringsbeviset redan idag, så har ni det i brevlådan innan veckan är slut.
Karin hade telefontid varje tisdag och ofta var det folkbokförings–ärenden som man ville ha hjälp med. Samtalen brukade vara snabbt avklarade till skillnad från samtalen kring vigslar och jordfästningar. Han hade gott hopp om att de skulle kunna umgås en stund innan han behövde gå till församlingshemmet och träffa de daglediga. Hon kom en stund senare och slog sig ned framför honom. Det var bara Karin i hela världen som kände till hans hemliga dröm. Hon skakade på huvudet de gånger han pratade om det. Nu var det längesedan sist efter allt som hänt och nu kände han hur det pockade på att berätta att han nu var på god väg med flyglektionerna.
– Jag flög i lördags. För första gången helt själv.
– Du är inte klok, sa Karin och doppade skorpan i kaffekoppen. Vad ska du där att göra?
– Det vet du. Du och endast du. Jag ska ge dig det allra första fotot om jag lyckas ta något när jag väl är där. Det lovar jag.
– Hoppas det dröjer. Jag vill ha dig på marken så länge det bara går.
Gustav flinade och doppade sin skorpa fortfarande med tankarna på att flyga ensam till det mål han så länge drömt om. Han gjorde upp planer på hur han skulle resa, hur han skulle bo, från vilken flygplats han skulle lyfta och hur rutten skulle se ut. Han tänkte nästan varje kväll innan han skulle somna, på sin dröm.
– Hur lång tid tar det att få certifikatet? undrade Karin.
– Det beror på. Jag behöver många flygtimmar, men det går framåt och jag tror att jag snart är klar.
– Ja, jag är glad för din skull även om jag tycker att en präst ska hålla sig på marken. Det är liksom själva meningen. Att vara ett sändebud till församlingen. Gustav log och tänkte hur gammalmodig hon var. Nuförtiden kunde präster ägna sig åt vilken hobby som helst. Nästan.
– Men mitt mål är Jerusalem. Tänk att få se byggnader, gator och människor från ovan mitt i vardagen så som människor alltid varit på den platsen sedan Jesu tid.
– Ja, det vet jag. Jag vet också att det går bussresor dit.
Gustav reste sig och skakade på huvudet.
– Det kommer att gå bra, Karin, jag lovar.
Han gick tillbaka till sitt kontor och lade sista handen vid ett par skrivelser innan det var dags att leda träffen för de daglediga. Radion stod på och nyheterna mässade om krig och förstörelse och han kunde inte låta bli att oroas en aning kring läget i världen. Sista tidens händelser uppfyllde honom och fick flygplanerna att hamna en aning i skymundan jämfört med tidigare.
– Det är möjligt du får rätt Karin, mumlade han till sig själv medan han knöt skosnöret.
Kapitel 24
Allhelgonahelgen blev inte som hon tänkt sig. Fadern inlagd på vilohem, Gustav upptagen med församlingsarbetet och hon själv i ett kaos av tankar. När söndagen kom och hon började packa ihop sina tillhörigheter inför återresan kände hon sig mer förvirrad än någonsin. Hon drevs fortfarande av en längtan att efterforska vad som egentligen hänt när hon föddes men visste inte hur hon skulle gå vidare. När kvällen kom bad hon Gustav sitta ner med henne och resonera kring framtiden.
– Gustav, vad säger du om att flytta in här i prästgården redan nu?
Gustav så förvånad ut.
– Hur kom du på den tanken?
– Som det ser ut kommer far att stanna på vilohemmet en tid. Jag kommer bara hem vid de större helgerna. Du får närmare till arbetet, kan se efter huset och installera dig efterhand. Det är du som ska bo här sedan.
– Jo, det är klart. Om du är helt säker så kan jag överväga. Mitt rum är inte så svårt att lämna. Hur vill du att vi gör med det praktiska?
– Så klart ska du ha någon som hjälper dig med hushållet och trädgården.
– Jag tänkte mest på var du tänker att jag ska hålla till. Ska jag ta pigkammaren eller du vill att jag flyttar längre in i huset?
Benedikte smålog. Han var blygsam och de började närma sig en känslig fråga. Kanske inte så känslig för dem som för omvärlden.
– Vad tycker du själv? Det är klart opassande att vi bor under samma tak utan att vara gifta. Kan tänkas att det kommer att pratas en del om vi bor här båda två utan kyrkoherden. Så länge han bodde här var det givetvis förankrat i både byn, församlingen och hos Herren.
Gustav log och funderade. Sedan såg han allvarlig ut och sa:
– Olof verkar tyvärr inte bättra på sig. Jag besökte honom i går igen. Han kände knappt igen mig när jag kom. Sköterskan fick berätta för honom vem jag var. Han pratade sedan med mig länge men han berättade som om Birgitta levde och att du var i tioårsåldern. Han verkade mycket tillfreds när han berättade och jag förstår att det har varit en väldigt lycklig tid i hans liv. Berättelsen var mycket detaljrik och målande. Han pratade om trädgården och vad som växte på baksidan in i minsta detalj, han beskrev dina och Birgittas klänningar, sa Gustav med ett leende.
– Han verkar ha trätt in i en annan värld. Sa han någonting om det som händer i nutid?
– Nej, ingenting. Vill du att jag besöker honom och frågar om han har något emot att jag flyttar in?
– Ja, det skulle du kunna göra. Det vore bra om han var delaktig i beslutet.
– Då gör jag det redan under början av nästa vecka. Så kan jag börja flytta under slutet av veckan. Om han medger det naturligtvis. Det är bra att jag kan bo här nu när det börjar bli kallt och värmen behöver hållas igång i huset. Det spar tid och kan vara trevligt också för den delen. Här finns så mycket litteratur jag kan ägna mig åt.
– Det låter som en bra plan. Jag reser hem igen till jul och stannar hemma i två veckor. Det är sju långa veckor till dess men jag ska studera flitigt så jag är helt ikapp till vårterminen börjar. Och Gustav, jag vill be dig om en tjänst. Skulle du vilja hjälpa mig att fortsätta fundera hur jag kan gå vidare med efterforskningarna kring när jag föddes?
– Jag hoppades att du kunde lämna det bakom dig. Det är kanske inget du ska fortsätta undersöka. Kanske är det bäst för dig att låta bli? Du kanske får reda på något som du mått bäst av att inte veta?
Benedikte tittade olyckligt på honom. Han förstod inte. Eller ville han inte förstå.
– Är det dina egna tankar eller någon annans? undrade hon.
– Det är mina. Men du har förmodligen rätt. Som Tobit säger: ”Nu vill jag avslöja sanningen för er utan att dölja någonting. Jag har redan avslöjat genom att säga att man skall dölja kungens hemligheter men uppenbara och ära Guds verk.”
– Hur tolkar du det? Benedikte tog sig för pannan.
– Att det är sanningen som behöver komma fram. Det kan finnas fler lögner.
– Jag sökte upp Mor Anna.
Gustav tittade upp och såg på henne med ett förvånat uttryck.
– När då?
– I går. Men du har varit så upptagen att jag inte har hunnit berätta för dig.
Gustav nickade och bad henne berätta.
– Jo, jag cyklade dit och frågade mig fram. Hon bodde kvar i samma stuga. Hon kom ihåg min mor och berättade att många kvinnor kom till henne i hemlighet med sina problem. Mor Anna var väldigt gammal. Jag tror aldrig jag sett en sådan liten och rynkig människa tidigare. Hennes stuga är också liten och dammig. Allt är på väg att förfalla. Jag berättade att jag visste min mors ärende och då var hon ganska pratsam men när jag tog upp vad jag läst i dagboken, om tvivlet på att hon fött mig, blev hon genast märklig och började himla med ögonen och nästan som om hon talade i tungor. Hon sa att solen skulle bränna till öken och att de döda skulle få vara döda. Jag blev en aning illa till mods men jag vet inte heller om hon är helt klar. När hon började prata om andra världar reste jag mig och gick. Jag vet inte vad jag ska tro. Jag fick med mig en känsla av att jag är på rätt väg. Den är svår att förklara men den fanns där redan när jag kom utanför dörren.
– Ja, där ser man, sa Gustav. Här händer det saker när man minst anar det. Såklart ska jag hjälpa dig. Har du några särskilda tankar på vad jag ska göra? Mor Anna måste vara riktigt gammal.
– Prata med min far? Men börja med att få klartecken till flytten. Du kanske ska besöka honom vid mer än ett tillfälle för att underlätta för honom. Han är redan förvirrad och att uppröra honom med två saker är kanske för mycket på en gång. Han sitter säkert inne med någon del som kan hjälpa oss. Jag är tveksam hur villig han är att medverka. Det gick inget vidare när jag försökte. Det kan till och med vara mitt fel att det gick så illa med honom.
– Nej, du ska inte känna dig skyldig. Läkaren bekräftade att han visade alla tecken på att vara utarbetad i kombination med ett svårt sorgearbete. Du kan inte klandra dig för det. Han har varit instabil sedan Birgitta lämnade och jag har kanske inte tagit så allvarligt på hans tillstånd som jag borde. Jag är trots allt den som varit närmast honom den senaste tiden.
Gustav tänkte att även han kunde besöka Mor Anna och göra en bedömning av hennes hälsa. Han nämnde inget för Benedikte om sina planer. Han förutsatte att han hade fullt mandat att söka efter ledtrådar till de frågor som fanns kring hennes födelse.
– Vi ska nog komma framåt med detta. Det lovar jag dig. Åk du och arbeta med dina studier så fortsätter jag hålla ställningarna här.
Hon log mot honom och tänkte att hon var lyckligt lottad med det stöd han bidrog med.
Kapitel 25
Olof satt i samlingsrummet med ryggen mot honom. Det grånade håret lyste över fåtöljsryggen. Han sken upp med ett brett leende när han fick syn på Gustav som genast upplevde en stark sorg över att inte Olof var med honom i det dagliga arbetet längre. De hade haft så fina diskussioner i de existentiella frågorna. Han uppskattade den äldre mannens stora kunskaper och hans varma framställan av allt det som hör livet till.
– God morgon Olof. Hur står det till idag?
– Välsignade broder. Herren har idag varit mig nådig. En god nattsömn, ett vackert väder och många vackra barn har jag fått till mig denna varma vårdag.
– Jag skulle hälsa från Benedikte. Hon har många skrivningar och kämpar på med svenska språket. Det är grammatikstudier som gäller. Hon kommer till jul och hoppas att du också är hemma då.
– Jag är hemma. Det kan du hälsa henne. Du kan hälsa till de andra barnen också. Om de är snälla.
Gustav tvivlade starkt på att samtalet skulle kunna ge honom något svar. Olof gled långsamt allt längre in i en annan värld. Han funderade någon minut för att komma på något som skulle kunna få Olof tillbaka.
– Olof, kan du hjälpa mig med söndagens texter. Du kommer ihåg att vi pratade om att förkunna kampen mot ondskan under det närmaste året. Vi bestämde oss för att försöka hjälpa vår församling att vara omhändertagande om de anhöriga som drabbats av sjukdom i sinnet. Det har länge förkunnats om demoner som ska drivas ut men det vet vi att det är inte så. Vi behöver hjälpa människorna att lämna bilden av demonerna och stärka dem i att våga finnas för de som är sjuka. Hur kopplar vi det till söndagens text?
Olof tittade upp på honom och såg djupt i hans ögon. Allvarlig, mild och väldigt medveten. Han sade med djup, varm och hög röst:
– Gud i dina händer vilar jag i tro, vilar i din värme och din ro. Varje brustet hjärta, varje skadad själ, famnar du i nåd och gör den hel. Nära vill jag leva, nära dig, min Gud, i din omsorg finner själen ro.
Gustav knäppte sina händer och blundade. Han begrundade Olofs klarhet över situationen och lät orden stå stilla mellan dem. Det var tyst i rummet. Kanske var han inte förvirrad trots allt.
– Det är fint Olof, att du finner ro här. Det är ett fint ställe du lever på. Du har arbetat mycket. Mer än en människa orkar och nu är du trött. Här ska du få vila, be och låta andra hjälpa dig som du har hjälpt dem. Känner du dig ensam här?
Olof skakade på huvudet och lade sin hand över Gustavs.
– Nej, inte alls. Det är bra mat, sköna sängar och fin trädgård att vandra i. Du kan ta med Benedikte hit någon gång ska jag visa henne syrenbersån. Jag har ett eget rum med utsikt över trädgården. Och havet i horisonten.
– Olof, vad säger du om att jag flyttar in i prästgården? Den står mestadels tom och jag skulle kunna sköta den bättre.
Fortsättning