Måndag 28 februari
Annemo lämnade filosofiska institutionens lokaler och vandrade ner mot Lunds centrum. På bottenplanet i byggnaden hade hon slunkit inom toaletten, tagit på en svart slips mot sin vita skjorta, och satt på hatten hon haft med sig.
På lördagen hade hon gått in till Tanya vid torget och låtit klippa håret kort. Kortkort bak och öronen helt fria. Hon hade först tänkt snagga sig helt, men Tanya övertalade henne att behålla en bit lugg och lägga den snett ner mot vänstra ögonbrynet.
”Supersexigt!” hade frisörskan utropat när hon var klar. ”Robyn kan slänga sig i väggen. Go and get them, baby!”
Och det var precis vad Annemo tänkte göra. Inte för att det egentligen behövdes, funderade hon när hon öppnade grinden in till det lilla tvåvåningshuset på Bytaregatan och gick in längs gången mot dörren på baksidan. Det fanns inga som helst tecken på att mannen som bodde där inne krävde någon förändring hos henne, men det skadade ju aldrig att göra sig lite extra spännande ibland, resonerade hon. Och det var verkligen inte bara för hans skull, hon ville själv ha en ny look. Den franskinspirerade pagefrisyr som rök all världens väg på lördagen hade hon haft sedan förra sommaren, dags för något annat.
”Tyckte du att du såg för kvinnlig ut?” hade Birgit frågat när hon kom hem i sin nya frisyr. ”I så fall har du fel.”
”Minns inte att jag bad om din åsikt” svarade Annemo och svepte förbi systern och in i sitt rum.
Hennes mamma hade, på ett lite mer sofistikerat sätt, uttryckt ungefär samma brist på uppskattning. Christian hade förstås inte sagt något, men från pappa kom det åtminstone ett: ”Spännande.” Mer än så hade Annemo inte hoppats på och hon brydde sig inte om det heller. De som verkligen räknas kommer att tycka om det, sa hon sig.
Hon märkte att hjärtat faktiskt bankade lite hårdare än vanligt när hon knackade på dörren till det gamla huset. Carl Ripa var tio år äldre än hon själv, men fortfarande en ung man. Och för första gången var det utsikten till sexuell njutning som var Annemos huvudanledning till att inleda och fortsätta umgänget.
Hon hade sett honom första gången fyra år tidigare då hon, mitt under sin sista termin på gymnasiet, timanställts av Hermod för att agera ’värdinna’ under påskutställningen i Galleri Bylilla. Hennes uppgifter var i huvudsak att se till så där fanns kaffe i kannan, cider på bordet och lite tilltugg, samt vara allmänt trevlig och om möjligt svara på frågor om de utställande konstnärerna. För alla dessa var inte närvarande hela tiden, flera av dem hade samtidigt utställning på annat håll.
Han hade kommit in som hastigast den första förmiddagen, pliktskyldigast, verkade det som, och hon hade hört honom ursäktande säga till Hermod att han inte kunde stanna eftersom hans mor låg svårt sjuk och han måste tillbaka till Lund. Annemo hade stått vid kaffebordet och iakttagit den blonde mannen med hästsvans och guldringar i öronen. Så hade deras blickar mötts, för en sekund, och hon hade blivit knäsvag.
Han hade stelnat till och bara stirrat på henne. Så var det som han tvingade sig att sänka blicken, vända på klacken och skynda därifrån.
”Vem var det som hade så bråttom?” hade hon frågat Hermod och försökt se så ointresserad ut som möjligt; bara en fråga i förbifarten.
”Carl Ripa. Hans mamma ligger tydligen på sitt yttersta.”
”Det var tråkigt att höra.”
Hon hade, när tillfälle bjöds, gått och studerat hans tavlor, och hon tyckte om vad hon såg. Hans konst var föreställande men abstrakt på samma gång; figurer, i huvudsak människor, i miljöer, men minimalistiskt målade. Hon förstod omedelbart hans tanke – bara det som behövdes för att kunna identifiera objektet på målningen hade målats, resten var vitt, omålat.
Hon hade läst vad som stod om honom på det presentationsblad han lämnat intill sina tavlor. Carl Ripa, född 1978 i Lund. Utbildad på Konstfack 2000-2003. Sommarkurser för Pär Gordon i Maglehem. Hon kände till Gordon, en excentrisk bohem, lika känd för sina sparsmakade tavlor i jätteformat som för de orgieliknande fester som förekom i och kring hans ateljé under utställningssäsongen.
Hon hade inte sett honom igen den påsken, och inte haft lust att fråga Hermod om honom igen. Men några månader senare, när pappa visat henne en konstsajt på Internet som han tyckte om, och hon hade suttit kvar vid datorn i övre hallen, hade hon bara fått ett infall och googlat på hans namn.
Hon hade kommit in på ripArt, som visade sig vara hans splitternya hemsida. Och hon hade omedelbart lagt den bland sina bokmärken. Bor i föräldrahemmet i Lund. Hade han tagit över huset efter moderns död förra påsken? Var hans pappa också borta? Plötsligt ville hon veta allt om honom.
Där hade förstås funnits ett porträtt på honom, och hon satt och tittade på det ända tills någon kom uppför trappan. Hon hade känt igen varje detalj tyckte hon: det långa ljusa håret, det lite veka uttrycket i hans blå ögon, näsans och kindernas fina linjer.
Nästa gång hon gick in på sidan hade hon läst vad han skrev om sin filosofi angående måleriet. Pär Gordon, min mentor, säger att man ska måla så lite som möjligt. Jag håller med, men vill kanske hellre uttrycka det som så att man ska inte måla mer än vad som behövs. Annemo log mot datorn och tittade på porträttet av Carl Ripa.
Inför följande påsk hade hon förhört sig hos Hermod om han behövde hennes hjälp igen.
”Vill du?” frågade han. ”Jag var rädd att du tyckte det var långtråkigt i fjol.”
”Jag vill gärna om du behöver mig.”
”Klart jag behöver dig. Du är min mest värdefulla medarbetare!”
Hon gav honom ett strålande leende och gjorde sedan en kraftanstängning att hålla rösten neutral:
”Vilka utställare kommer i år då?”
Han hade tagit fram ett papper och läst upp några namn. Ett av namnen var Carl Ripa och Annemo hade känt hur hennes hjärta hoppade över ett slag. På långfredagens morgon var hon så nervös att hon spillde ut kaffet hemma i köket; Birgit av alla människor hade sett en smula orolig ut och frågat om hon inte mådde bra. Annemo hade svarat undvikande och lämnat köket i en hast.
Hon försökte skärpa sig när hon kom fram till galleriet, och den första timmen gick, med en handfull besökare; det brukade vara lite segt fram till lunch. Därefter brakade det loss – massor av konstintresserade; kaffe, cider och tilltugg gick som smör i solsken, och mitt i alltihop steg Han in genom dörren. Och deras blickar möttes för andra gången i livet, och hon såg att han genast kände igen henne, att han inte heller hade glömt någonting.
Denna gång verkade han inte ha bråttom, och hennes hjärta smattrade på igen när han, så småningom, kom fram till henne. Det var en vågdal i antalet besökare och han passade på.
”Vi sågs förra året” sa han.
Hon nickade och visste med ens att hon log med hela ansiktet.
”Jag heter Carl.”
”Jag vet. Jag har varit inne på din hemsida … flera gånger.” Fan, jag låter som någon fjolla i en amerikansk kapitalistisk skitfilm! Men hon kunde inte hjälpa det. Och värre skulle det bli. ”Jag heter Annemo.”
”Annemo. Det var det mest poetiska namn jag någonsin har hört!”
På påskaftonskvällen, när galleriet stängt för dagen, hade hon åkt med honom till Lund, och så när gjort bort sig under en konversation i bilen.
”Din pappa?” undrade hon. ”Är han …”
”Han gick bort för sju år sedan.” Och, just när Annemo skulle säga något passande om hur svårt det nu måste vara för honom att inte ha någon förälder kvar: ”Jag och mamma bor i mitt föräldrahem. Hon har ena halvan, jag har andra.”
”Åh …” Mamma Ripa hade uppenbarligen lurat Liemannen då, ett år tidigare. Hon lämnade snabbt det ämnet. ”Jag älskar din konst. Jag tycker om Pär Gordon också, men … han är nästan för abstrakt för mig. Du har hittat precis rätt!”
Han blev glad, det märktes. När de kom till Lund, till huset på Bytaregatan, presenterade han sin mamma för henne, och vice versa:
”Mamma, detta är Annemo. Hon jobbar på galleriet där jag ställer ut. Jag ska visa henne lite andra målningar jag har gjort.”
Och mamman, en tillbakadragen, oansenlig kvinna, log förbindligt och lämnade dem i fred resten av kvällen. Och de gick upp på andra våningen, in i hans ateljé, och tittade som hastigast på hans målningar. Sedan drogs de med magnetisk oundviklighet intill varandra och sjönk ner på hans säng.
Något halvår senare, när de träffats ett antal gånger, hade den första och hittills enda krisen i deras relation inträffat.
”Annemo” sa han när de låg i hans säng och småmyste. ”Har du lust att flytta hit? Att bo här med mig?”
Hon kände hur paniken kom med blixtens hastighet, oväntat stark, och tog stryptag på henne.
”Nej.” Hon menade inte att låta så avvisande som hon gjorde och, när hon såg hur förvånad, nästan stött, han blev, skyndade hon sig att tillägga: ”Det är jag inte redo för.”
Han lämnade frågan för stunden, men tog upp den ytterligare ett par gånger under de följande månaderna, och till sist stod hon inte ut mer.
”Carl, om du frågar mig det där en gång till, så kommer jag aldrig mer att komma hit.”
Medan hon förberedde sig på hans svar försökte hon, där och då, själv förstå vad det var som fick henne att så kraftfullt rygga tillbaka inför hans förslag. Och hon såg framför sig en kedja av relaterade händelser som skulle starta den dag hon gick med på att bli sammanboende – eller rentav i ord formalisera deras relation: successivt uppbyggande av ett gemensamt bo, förlovning och giftermål, och barn. Barn! En liten Birgit!
”Har du någon annan?” undrade han och hans röst var mild, som alltid.
Nu var hon så uppjagad att hon inte hade en tanke på att formulera ett svar som skulle stryka honom medhårs. Helst skulle hon bara vilja kasta på sig sina kläder och fly därifrån.
”Kanske, kanske inte.” Hon undvek att möta hans blick, höjde istället huvudet för att lokalisera sina trosor.
Han suckade och – eller var det bara som hon inbillade sig? – drog sig några millimeter från henne. Det fick henne att själv resa sig och ta på sina trosor och sin tröja.
”Är han någon jag känner?” Hans röst var fortfarande mild, så mild att den nu retade henne till vansinne.
Hon hoppade ur sängen och klädde hastigt på sig.
”Någon du känner?” fräste hon. ”Varför tror du att det skulle vara bara en? Jag kanske har tio, eller hundra! Män, kvinnor, hästar, hundar!”
”Snälla Annemo …” Nu fanns det panik även i hans röst, för han insåg att hon var på väg ifrån honom. ”Förlåt mig. Jag ska inte …”
Hon var redan färdigklädd. Medan hon försökte kontrollera sin galopperande andning tittade hon på honom och kände sorg i hjärtat. Och hon slängde ut en liten livlina till deras förhållande.
”Jag ringer. Eller mejlar.”
Sedan rusade hon ut ur hans rum, nedför trappan, hoppade i skorna och lämnade huset på Bytaregatan.
Hon ringde efter en och en halv månad. Hon var frestad att ringa långt tidigare, för hon saknade honom. Men hon stålsatte sig, ville vara absolut säker på att han tog till sig budskapet; inga fler antydningar om någon gemensam framtid med vigselring, villa och bäbisar.
Och det hade fungerat. Under de två år som förflutit sedan dess hade han inte tagit upp ämnet igen. De hade träffats, i princip när Annemo kände för det, men det hände också att han ringde och föreslog ett möte, och då gick hon alltid med på det.
Det var en perfekt relation. Visserligen slogs hon emellanåt av tanken på att han kanske skulle lämna henne för en annan; han var trots allt tio år äldre och kanske inte ville vänta hur länge som helst med att bilda familj – och skulle hon någonsin gå med på det? frågade hon sig själv. Men hon kom fram till att det var ett problem som hon inte behövde ta ställning till förrän det eventuellt uppkom. Den dag han ställde frågan på sin spets, först då var det dags att fundera över den saken.
Han öppnade dörren med ett leende. Hon steg in, lät snabbt blicken glida över honom – röda byxor och färgglad skorta – och gav honom en kyss.
Hans mamma fanns i bakgrunden och insisterade på att bjuda Annemo på fika. De drack kaffe och åt fastlagsbullar, och pratade om hennes lektioner och om hans förestående utställningar. Fru Ripa var förtjusande, det kunde Annemo inte förneka. Hon avgudade sin son, och eftersom han avgudade Annemo gjorde modern det också. Sämre svärmor kunde jag få, reflekterade hon flyktigt.
Följande en märklig impuls att visa sig duktig dukade hon av, bar ut allt i köket och diskade det. Det fanns ingen diskmaskin i det gamla huset.
”Kära du, det behövde du verkligen inte gjort” protesterade fru Ripa.
”Det var så snabbt fixat” sa Annemo med ett leende.
Därefter drog sig den äldre kvinnan taktfullt tillbaka. De tog trappan upp till Carls rum och ateljé. Annemo tittade lite på ett par alster han höll på med, och hoppades kunna ha med under påsken. Hon drog handen genom hans långa ljusa hår.
”Fläta det?” frågade hon med mjuk röst.
”Om du vill” svarade han och hon visste att han ville.
De satte sig i sängen; hon med ryggen mot väggen vid huvudändan, han med ryggen mot henne, och hon började göra en prydlig fläta. Det hade hon lärt sig under gymnasietiden – hennes kompis Francesca hade långt, vackert hår och Annemo hade fått fläta det ibland. Hon sände en tecksamhetens tanke till Francesca nu när hon satt i Carls säng och pysslade med hans hår. Hon njöt av det lika mycket som han gjorde, och hon betraktade de stora guldringarna i hans öron, petade lite på dem.
Birgits snabbt växande armada av örringar var bara vulgär, tyckte hon, men i Carls öron var ringarna plötsligt sensuella, uppeggande. När Annemo var 13 och hennes syster, då tio år, tjatat sig till hål i öronen var det självklart för Annemo att göra tvärtom, att avstå. Det motivet hade försvagats med åren och ersatts av en känsla av identitet; när i princip alla kvinnor gjorde hål i sina öron så ville hon utmärka sig genom att inte göra det.
Men hos Carl var det … spännande. Och hon njöt av tanken på att gå med honom ut – gärna i Köpenhamn, dit de åkte ibland, där de kunde vara helt anonyma; han i sina röda byxor, örhängen och vackert flätat hår, och hon i kavaj, byxor, slips och hatt.
Ibland misstänkte hon att han var transvestit, att han gärna skulle klä sig helt som en kvinna. Hon var inte säker på hur hon skulle reagera om så verkligen var fallet. Hon hade aldrig frågat och han hade aldrig sagt något rent ut.
Ibland misstänkte hon också att han var bisexuell, och det var en tanke som fick hennes hjärta att slå snabbare. Det var lätt för henne att tänka sig Carl i armarna på en stark man, som … Hermod, till exempel, även om Annemo visste att Hermod hellre skulle dö än vara intim med en annan man. Men det var lätt för henne att tänka bort. Lika lätt var det att placera sig själv hos de där två männen; en trekant som gjorde henne fuktig.
Fortsättning i morgon
Vill du köpa den tryckta boken
kan du göra det här i Anders Bokhandel >>>
Den tecknade serien från boken: Biggs Rockar fett >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>