Fortsättning …
Hon satt vid matsalsbordet med sin mors dagbok i handen. De hade städat upp på det stora bordet och av deras projekt att lägga pussel syntes ingenting. Hon lät handflatan stryka över sidorna och hon tvingade sig att läsa orden gång på gång. Den som skrivit dagboken hade blivit en annan människa i hennes ögon. Det var inte den mor som fött henne. Det var den mor som älskat henne. En sanning som från och med nu skulle vara den som skulle leva vidare. Den mor som fött henne fick aldrig chansen att älska henne. Hon slängde boken tvärs över bordet och satte båda händerna för ansiktet och grät.
– Varför, varför … hulkade hon och tryckte fingertopparna hårt mot pannan.
Tanken på att hon aldrig fick reda på sanningen av Olof och Birgitta smärtade henne mer än historien om hennes biologiska mor. Hon drog upp knäna under hakan och höll om sig själv en stund och lät gråten välla upp från sitt inre. Självömkan, litenhet och förlust av livskartan gjorde henne förlamad. Hur skulle hon kunna leva vidare och finna en ny riktning. Det var svårt nog att famla sig fram genom livet utan att ens historia ändrades och att referensramarna ändrade färg och form. Hon lät mörkret falla i rummet och såg konturerna av prästhavren och pelargonerna i vintervila på fönsterbänken. Den stora monsteran i koppargrytan sträckte hotfullt sina mörka blad mot henne och lovade mardrömmar om natten. Hon rös och reste på sig. Vad larvig jag är, tänkte hon. Bättre att jag tar mig ut i köket och tänder ett ljus.
En stund senare satt hon vid köksbordet med te och limpsmörgås. Ett ensamt ljus tänt på bordet och hon stirrade in i lågan och föreställde sig Anna-Lisas ansikte. Gustav hade visat henne ett foto han fått på barnhemmet när han var där. En flicka i hennes egen ålder. Det mörka håret samlat i en knut. Allvarliga ögon, blek hy och blicken sänkt. Hon försökte få liv i bilden. Försökte få henne att röra sig, prata och skratta. Föreställde sig hur hon dansade, cyklade eller bakade bröd. Men det lyckades dåligt. Det förblev den stumma bilden på fotot taget någon gång i ett sammanhang där livet långt ifrån lekte eller ens var i närheten av vardagslycka. Hon suckade och reste sig för att rastlös gå av och an.
– Vem är jag? sa hon högt till takbjälkarna. Kan ni säga vem jag är?
Kapitel 34
Gustav knäppte händerna i knät och funderade över Olofs berättelse. Tillsammans med provinsialläkaren, sina föräldrar och Mor Anna la han en mosaik utifrån en händelse som endast var några rader i en dagbok. Och Benedikte, inte att förglömma. Jämsides med henne letade, funderade och tvivlade han på alla konstigheter de mött under resan. Och nu satt han här. Med många svar. Han kunde inte värdera om det var bra eller dåligt. Det fick bli sammanvävning av erfarenheter och relationer som tagit oväntade riktningar. Han tittade upp i taket. Var han en annan nu? Vad blev det av Gustav Krantz som för något år sedan stod blyg, blek och undfallande inför Olof och hans perfekta familj, hans perfekta församling och hans strålande kyrkoherdegärning. Olof hade med stora gester visat honom sin värld. Den värld som han ville att Gustav skulle ta över och förvalta. Den världen visade sig vara något annat och han sände en tacksamhet till Birgitta som vågat skriva en ledtråd. En ledtråd till hur Olofs värld blivit till. Versionen som inte var den vackra, goda eller fina berättelsen. Ledtråden med blod i sitt spår, olycklig kärlek och förlust av en mor och hennes barn. Han blundade och lät bilderna på näthinnan skapa färger inom honom.
– Gode himmel, stärk mig!
Någonstans hoppades han att han skulle få ett tecken från någon som kunde berätta för honom hur han skulle förhålla sig till allt det nya. Kanske Gud, Jesus eller Benedikte. Eller varför inte Rolf, provinsialläkaren. Om han skulle förhålla sig till att det var en tragedi eller om det var motsatsen eller som så mycket annat, att livet hade flera perspektiv samtidigt. Ville han fortfarande förverkliga sin stora dröm att flyga över Jerusalem eller hade hans visioner förändrats nu när hans egen historia var en annan?
Kapitel 35
Benedikte besökte regelbundet Olof på sjukhemmet och hon kom alltmer för att ställa frågor om det förflutna, än av omsorger för honom. Vissa dagar kände han knappt igen henne medan det förekom andra bättre dagar då han i mångt och mycket var som tidigare och kunde ge relevanta svar. Hennes vrede över vad som avslöjades ökade och hon försökte konfrontera honom med det han gjort. Hans lugna anletsdrag, nonchalanta sätt att svara gjorde något med henne och hon kunde inte behärska sig.
– Menar du på fullt allvar att du suttit här i ett halvår och låtsats att du varit förvirrad?
– Förvirrad? Det är du som varit förvirrad. Inte jag. Jag har suttit här och väntat på att du skulle komma och besöka mig men du har hållit dig borta.
– Men jag går i skolan. Jag ska bli lärarinna. Kommer du inte ihåg det?
– Jo, det kommer jag ihåg. Där har jag hämtat dig många gånger. På skolgården. Den ligger bara ett par hundra meter hemifrån så det vet jag mycket väl.
– Det var när jag var barn. Jag går och läser till lärare. På högskolan.
– Eh, jaha. Ja det kanske du nämnt. Olof tittar ner på sina händer som om han försökte vinna tid.
– Men visst har Gustav flyttat in? När ska ni gifta er?
– GUSTAV ÄR MIN BROR!
– Är han?
– Ja, du har stulit både honom och mig från Anna-Lisa.
– Jag har aldrig stulit något. Det förstår du väl själv att det aldrig skulle gå för sig. En man i min ställning.
– Menar du att Anna-Lisa gav dig två barn?
– Gav och gav. Det handlar inte om att ta och ge. Det har ett högre syfte än så. Det var Jesus som gav mig barnen.
– Men hur kan det vara att Anna-Lisa tog sitt liv? Det hade hon knappast gjort om hon hade fått behålla sina barn. Harald Månsson såg till att städa efter sig. Utomäktenskapliga barn. Och du tog barnen från barnhemmet.
– Jag är barnens far, sa Olof och spände ögonen i henne. Och salig Birgitta din mor. Den unge pojken fick andra föräldrar.
– Nu är du förvirrad igen, det är Månsson som är far till barnen. Till oss.
– Vem är Månsson, undrade Olof och var plötsligt långt borta i blicken för en stund.
Benedikte låtsades inte om att han inte hängde med, utan fortsatte.
– Men hur kan du vara så känslokall och dela ut barn till andra föräldrar? Du har stulit ett barn och du är ansvarig för att Anna-Lisa inte ville leva längre.
– Jag har bara gjort som jag blivit tillsagd. Det förstår du när du blir äldre. Och Gustav kommer att hjälpa dig att förstå om du låter honom läsa för dig. Jag känner nu att du fått vara alldeles för fri under din uppväxt och du fått alldeles för många vildvuxna tankar de senaste åren. Du behöver skärpa dig Benedikte och inte komma och anklaga mig.
– Blanda inte in Gustav i det här. Han är lika drabbad som jag. Ilskan bubblade upp allt kraftigare inom henne.
– Drabbad? Det är ingen som blev drabbad. Jag gjorde så att en katastrof kunde undvikas. Och det blev bra tills du började komma hit och anklaga mig.
– Gustav har också varit här i samma ärende, sa Benedikte och flyttade sig en bit ifrån honom. Hon kände hur avståndet till den man hon kallat sin far ökade. En främling. Han hade haft en dold agenda som hon hoppats att han skulle kunna be om förlåtelse för.
– Det har han inte. Gustav har aldrig ställt sådana frågor. Han kommer hit och vi samlas i gemenskap. Ibland har han frågor kring församlingsarbetet. Ingenting har han frågat om sin uppväxt. Skyll inte på honom. Det är du som har agg mot mig och ställer mig till svars för helt grundlösa beskyllningar.
Benedikte kände hur hon fylldes av ett raseri och hon kastade sig fram emot Olof och satte händerna kring hans hals och tryckte till i ett strupgrepp. Hon var bortom allt vett och sans över hans sätt att svara henne.
Han greppade hennes underarmar och sköt henne ifrån sig och röt med sin kraftfulla stämma:
– Nu får du lugna ner dig. Du är lika galen som … ja jag vet inte vad jag kan likna dig vid. Sisyfos!
De satt mitt emot varandra. Andfådda av ansträngningen. Benediktes hår var i oordning och hennes kinder brännande röda. Hon började gråta. Först stilla och sakta men förtvivlan ökade i intensitet. Minuterna gick och Olof satt med slutna ögon och verkade varken se eller höra henne. En sköterska kom in och såg frågande ut med blicken fästad vid Olof som för att försäkra sig om att han var vid god hälsa:
– Hur är det fatt? Kan jag hjälpa dig?
– Jag blev så arg på honom. Förlåt. Jag kunde inte hjälpa det. Det rann verkligen över för mig.
– Olof, vill du följa med ut i matsalen. Det är kvällskaffe? frågade hon avledande för att hjälpa upp situationen.
Olof öppnade ögonen och såg frånvarande ut.
– Vad gör du här Benedikte? Kan du inte följa med mig och dricka kaffe nu när du precis kommit? När kommer Birgitta? Står hon i hallen och rättar till blomsterarrangemangen?
Hon tittade med trött blick på sin far och längtade bort. Tack och lov reste han sig och tog den bjudna armen och följde med till matsalen. Hon lommade efter och hoppades kunna få några ord med sköterskan. Situationen behövde förklaras. Mest av allt behövde hon höra sin egen berättelse en gång till.
Kapitel 36
De satt i bilen och motorljudet fyllde kupén. De hade precis lämnat färjan och susade norrut på den breda landsvägen. Båda två stirrade på vägbanan och väntade på att den andre skulle säga något. Det var hennes idé att de skulle besöka hans föräldrahem. De hade bestämt att de skulle tillbringa en hel helg hos familjen. Nu väntade en tre timmar lång bilresa och det låg en förväntansfull men spänd stämning mellan dem.
– Vill du ha en apelsin, undrade Benedikte och tog upp en ur Favör-kassen som låg på golvet mellan hennes fötter. Jag kan skala den åt dig.
Han nickade utan att släppa blicken från trafiken. Hon satte framtänderna mot skalet och bet till. Syrliga droppar stänkte i hennes ögon och hon kisade.
– Vad gör du? undrade Gustav och släppte blicken för ett ögonblick. Biter du i apelsinskal? Det är fullt med gift och smakar starkt.
Hon skrattade och skakade på huvudet.
– Tänk att du är min bror och aldrig sett mig öppna en apelsin tidigare. Visst är det väl konstigt? Om vi växt upp tillsammans hade du aldrig lagt märke till detta. Då hade vi ätit allting tillsammans under hela uppväxten och haft full koll på våra egenheter. Nu vet jag inte ens din favvomaträtt och du vet inte min?
– Nej, vi får ägna bilresan med att ställa hundra frågor till varandra, sa han milt och kramade ratten som om han hade velat krama henne.
– Det skulle va roligt att se dig öppna apelsin på det sättet när du var liten. Du var så söt på de där bilderna som stod på pianot i matsalen. Hur gammal var du där? Där hade du flätor precis som idag.
– Ja, jag har alltid haft flätor. Hårt knutna som liten, gärna knutna uppe på huvudet med nålar när det var kalas och hängande inbakade när det var vardag. Efterhand som jag blev äldre blev de lösare och lösare. När jag fick fläta dem själv.
– Och nuförtiden har du en modernare färg. Den klär dig den orange färgen.
– Henna heter den. Det är från en växt.
– Javisst, sa Gustav och log åt sin syster. Han hade växt upp med bröder och visste ingenting om terminologin som omgav en syster. Han funderade om någon av hans kompisar hade någon lillasyster och om han kunde få hjälp av minnen från deras uppväxt men det var tomt på systerminnen. Han fick fråga sig fram helt enkelt.
Hon skalade apelsinen och puttade in varannan klyfta i Gustavs mun och de båda flinade åt hans utlämnade situation. Apelsinsaft droppade på hakan och hon strök bort det med sin sträva lovikkavante utan att fråga. Självklarheten att ta sig friheter mot varandra hade växt över en natt och de var båda ivriga att komma ifatt den tid de inte fått tillsammans. De hade levt under samma tak ett halvår men varit så uppfyllda av annat att det där vanliga uteblivit. De flesta stora gåtorna var nu lösta. Det var dags att gå vidare. Benedikte var fortfarande omåttligt rasande på Olof. Hon vågade inte besöka honom själv igen, utan ville helst ha med Gustav vid nästa besök. Hon hoppades att ilskan skulle rinna av henne bit för bit och ersättas av nyfikenhet och acceptans. Nu ville hon veta så mycket mer om Gustav.
– Jag har bara träffat dina föräldrar två gånger varav en under märkliga omständigheter där jag inte var mitt allra bästa jag heller. Detta ska bli så kul Gustav. Hur gamla är dina bröder? Är de hemma? Vad har de för intressen? Har de flickvänner? Frågorna forsade ur henne och hon lade handen över sin mun och sneglade på chauffören. Han behövde koncentrera sig på vägen och inte på miljoner frågor.
– Vägen blir bredare efter nästa by, då kan jag slappna av och frågesporten kan börja, sa han och blinkade med ena ögat.
Hon sparkade av kängorna och drog upp knäna under hakan. De tighta jeansen spände över höfterna och hon rätade in sig mot stolssätet för att sitta bekvämt. Hon lutade huvudet bakåt och blundade. Gustav rattade på bilradion och fick in Ring så spelar vi. De lyssnade, tävlade om vem som kunde svaret på frågorna och sjöng med i de melodier de kunde. När programmet var slut fortsatte de sjunga olika barnvisor från sina respektive uppväxter. De förenades i de flesta och kom fram till att de båda haft Nu ska vi sjunga i bokhyllan och försökte enas om vilken som var den bästa barnvisan.
– Härlig är jorden är bäst, även om den finns i psalmboken och inte i sångboken. Både nu och då, sa Benedikte och Gustav nickande. Han kunde inte annat än hålla med. Vissa saker förlorar man. Som den egna sanningen och då fylls den vita fläcken av någonting annat. Något härligare. Hur märkligt det än verkade, så såg han härligheten i att de tillsammans knutit upp hemliga nystan av händelser som berört dem båda. Och fått varandra.
– Vill du att jag ska köra en bit?
– Gärna. Vi kan byta på Essomacken i Mönsterås. Det är nån mil dit. Kan du kittla mig om jag ser ut att somna?
– Det låter du bli. Se till att hålla oss på vägen. Vi behöver inte mer elände nu, tack. Nu ska vi skörda frukterna av det vi faktiskt kan i vår historia.
– Vilken är din stora dröm i livet Gustav?
– Oj, stora frågor.
– Ja, jag är nyfiken.
– Jag vet inte vilken som är min stora dröm längre. Innan var det att få flyga över Israel men det känns inte så nu … Det var kanske att få en syster, sa han och log mot henne. Men jag kan berätta något annat. Om hur mycket jag älskade att spela fotboll med mina bröder och våra kompisar. Vi hade en enorm gräsmatta som löpte på baksidan av hela prästgården. Där fick vi härja hur mycket som helst. På framsidan fanns en stor gräsrundel och vackra rabatter med krattade grusgångar runt. Där fick vi hålla oss i skinnet.
– Spelade du fotboll, Benedikte?
– Nej, jag var ensambarn och jag tror inte jag såg en fotboll förrän jag började skolan.
– Vi cyklade mycket också vi grabbar, kommer jag ihåg. Och jag vet hur det kändes att ramla på grusgångarna och skrapa knäna. Då fick vi komma in i köket, bli omplåstrade och sedan dricka hallonsaft i syrenbersån med blåaste syrener till det slutade göra ont.
– Åh, vi satt också ofta i syrenbersån. Den finns kvar. Ska vi uppleva gamla minnen där till sommaren? Vi får lära oss koka saft, sa Benedikte.
– Det kokades mängder av saft hos oss under sommaren. Min mor fyllde en jordkällare från golv till tak med flaskor. Dit in fick vi inte gå. Men det gjorde vi såklart och jag kan än i dag känna kylan under fotsulorna. Den svala doften av jord och spänningen när vi valde vilken flaska vi skulle stjäla. Det fanns fläder, rabarber, hallon och svarta vinbär, berättade Gustav.
– Jaha, vilken tog ni då? undrade Benedikte. Vilken var din favorit?
– Vi vågade oftast inte ta någon. Vi fegade ur trots att vi först verkade så kaxiga inför varandra.
– Hade ni några husdjur? Vi hade en katt, sa Benedikte.
– Jo, några katter hade vi. Och höns.
– Pelle var svart och vit. Han älskade att hålla till längst ner i trädgården och jaga fåglar. En dag när jag satt i bersån och väntade på saft och bullar, blev det ett väldans liv. Då hade han fångat en koltrast.
– Hur gammal var du då? undrade Gustav.
– Sådär sju år, gissar jag. Jag skrämde Pelle så han tappade fågeln. Den snappade jag snabbt åt mig och sprang in och la den på köksbordet intill brickan med fika. Min mor ordnade med en skolåda med bomull där vi bäddade ner fågeln. Den fick följa med till bersån och ligga i lådan. Efter vi ätit upp kröp det i mina ben och jag sprang iväg.
– Vad hände med fågeln då?
– Birgitta försäkrade att hon suttit och vaktat den hela dagen till den blev pigg. Den hade rest sig och pickat i sig lite kardemummabulle innan den flög iväg, berättade hon.
– Jag fick förfärligt dåligt samvete som låtit mor sitta o vakta fågeln hela dagen medan jag roat mig, fnissade Benedikte. Högst troligt hade hon också gått iväg och Pelle hade kalasat vidare på sitt byte.
Hur långt har vi kvar? Finns det mer värme i den här bilen, jag börjar känna mig frusen.
– Vi stannar strax och byter så du får köra. Då kan du hålla värmen bättre om du får något att koncentrera dig på tror jag.
Ett par timmar senare rullade de in på en krattad rundel framför ett långt vitt putsat trähus. Gustav klev snabbt ur bilen och tittade tyst med betänksam min. Benedikte satt kvar bakom ratten och gav honom ett par minuter att smälta synen av sitt barndomshem.
– Kommer du?
– Jo, tar du hand om bilnyckeln?
Han sträckte ut sin hand och hon släppte nyckeln demonstrativt från hög höjd. …
Fortsättning …