Söndag 15 maj
Livet är skitjobbigt, tyckte Christian.
Han satt framför sin dator, fingrarna rörde sig mekaniskt mellan musen och tangentbordet. På skärmen var hans ’gubbe’ och Davids i fullt slagsmål mot några jättelika spindlar.
”Kan du heala mig? Snabbt!” raspade Davids röst i hörlurarna.
”Visst” svarade Christian håglöst.
Det är jag som behöver bli healad, tänkte han dystert. IRL. In Real Life. Det här jobbiga livet som finns utanför datorn.
Klassresa om två veckor – två nätter i Stockholm. Tre dagar och två nätter med dessa idioter! Han såg Esters söta ansikte framför sig. Och så Oscars inte fullt så söta. Och så hans hand, hans förbannade hand som borde huggas av med ett tvåhandssvärd, som höll i hennes fina hand. Hur kan hon? Oscar, av alla skitstövlar. Som är bästa kompis med Tobias, som är rakad och kallar sådana som Ester för jävla blattar.
Aldrig mer, tänkte han. Aldrig mer ska jag ha följe med henne till skolan, eller gå in på hennes pappas pizzeria, eller ens snacka med henne.
Hemma var situationen också outhärdlig. Inte så att det skreks och bråkades, men det hade nästan varit bättre, tyckte Christian. Nu var det så, kände han, att alla – och mest föräldrarna – gick omkring som på glas, log vänligt men tillgjort mot varandra och pratade om allting som inte hade någon betydelse.
Som idag, tänkte han. Söndagsmiddagen. Alla hade varit hemma, även om Birgit snabbt ätit upp och avvikit med förklaringen att bandet skulle repa. Men alla hade suttit runt bordet och de hade pratat hela tiden … om melodifestivalen kvällen innan. Och då, på lördagen, hade alla tittat på programmet fast det varit hur tydligt som helst att ingen egentligen var intresserad. Det var som om, tyckte Christian, alla hade suttit där och tittat för att kunna ha något att prata om under söndagsmiddagen.
Mamma och pappa brukade i och för sig ibland titta på finalen, och de tyckte aldrig om samma låtar. Men igår hade pappa plötsligt hållit med mamma när hon sa att hon tyckte Ungerns bidrag, en synnerligen dansvänlig låt, var bra. Han som aldrig brukade gilla sådana låtar! Och när mamma sedan bara slängt ur sig att de borde ringa in och rösta – vilket de aldrig brukade göra – och pappa då sagt att han tänkte rösta på Bosnien, så hade mamma sagt ”Ja, den var bra, jag röstar också på den!”
Och Birgit som, om hon alls tittade på programmet, alltid brukade uttala sig nedsättande om låtarna och artisterna, hade inte sagt ett fult ord på hela kvällen. Och Annemo, som så länge Christian kunde minnas aldrig någonsin lagt en minut av sin tid på melodifestivalen, hade också suttit med.
Och allt hade känts så tillgjort och äckligt att han själv hade gått från teven innan omröstningen var klar, och tagit sin tillflykt till datorn.
Han blinkade till och stirrade på skärmen. Ett meddelande, från en spelare – Christian visste inte vem det var: Offer. Holy Judgement Staff. Christian kände hur hans hjärta bultade. Det var just en sådan stav hans figur i spelet saknade. Med den staven skulle han bli grymt mäktig!
Nej, sa han sig. Jag ska inte. Tänk om de märker det. Tänk om … Han ruskade på huvudet.
Men … just den staven, den hade han suttit och tittat på hur många gånger som helst, önskat att hans figur haft den.
Inget verkade hända. Var det ingen annan som ville ha staven? Då kanske den inte skulle kosta så mycket. Bara … bara denna gången också.
Hans fingrar rörde sig, nästan oberoende av hjärnan, över tangentbordet. Och så var han mitt uppe i budgivning. Fingrarna smattrade mot tangenterna. Halvt bedövad fann han sig plötsligt vara ägare till staven.
Han kände hur hjärtat bultade och han andades djupt, för att klara tankarna. Så, med öronen på helspänn om någon skulle vara på väg uppför trappan, smög han ut till sekretären i övre hallen där den allmänna datorn stod. Från en av lådorna tog han den lilla dosan med vilken föräldrarna loggade in sig på internetbankkontot.
Han hade ’råkat’ lära sig deras kod när han släntrat förbi en kväll när mamma betalade räkningarna. Och han visste att det där kontoutdraget, som kom från banken en gång i månaden, brukade ögnas igenom synnerligen översiktligt, om ens alls. De överföringar han gjort – bara en handfull, bara småsummor, eller hur? – hade inte märkts. Ingen hade sagt något.
Fem minuter senare var transaktionen klar och han gled ut och stoppade tillbaka dosan i lådan.
* * *
Varför ska livet vara så jobbigt? undrade Adrijana.
Två arbetsveckor gångna sedan den högst ofrivilliga time-out som Margareta Kjelland beordrat henne att ta. Och det var två veckor som fått henne att må allt sämre.
Det hade varit lugnt på redaktionen. Dagarna hade gått, jobbet flutit på. En tidning hade producerats varje dag och den hade inte haft fler fel än den brukade. Men det lugn som fanns där var inte lugnet som betydde harmoni och trygghet. Det var ett tillkämpat, falskt lugn som snarare betydde att ingen vågade öppna munnen för att släppa ut de demoner som fanns bristfälligt inlåsta någonstans i väggarna.
Adrijana vågade inte heller. Hon hade bemödat sig varje dag att hålla sig lugn, strikt sköta sitt jobb utan att sticka ut hakan. Mekaniskt delade hon ut jobben och lika mekaniskt följde hon upp dem under dagen tills hon gick hem. Och inte en enda dag dessa två veckor hade hon stannat över, vilket hon annars ofta brukade. Prick klockan fem stängde hon sin dator och åkte hem.
Hon gick ut och åt på lunchen varje dag, tog hela den timme hon hade rätt till. Och i det vackra försommarvädret tog hon en gång på förmiddagen och en gång på eftermiddagen en kopp kaffe och gick ut och satte sig på balkongen.
Om det vid något enstaka tillfälle hände att någon arbetskamrat kom och satte sig där, eller om hon råkade på någon av dem på väg till eller från jobbet, såg hon till att kallprata om meningslösa saker.
Hon mådde illa. Hon hatade situationen, hatade sig själv för att hon inte kämpade emot, men var samtidigt livrädd för att faktiskt förlora sitt arbete. De har satt mig på plats, tänkte hon. Och på fredagen, när hon åkte hem för helgen, frågade hon sig vad hon egentligen gjorde på tidningen. Ska jag sitta så här, som en lam anka, en patetisk galjonsfigur, i 15 år tills jag går i pension?
Hon visste att hon inte skulle stå ut med det. Men hon visste inte vad hon skulle göra åt saken.
Jag behöver någon att prata med, tänkte hon. Men hon kunde bara komma på fyra personer och ingen av dem var möjlig.
Maria Pettersson, den före detta bästa kompisen på tidningen. Hon hade ringt och föreslagit lunch men Adrijana hade sagt att hon tyvärr inte hade tid. Vad ska jag säga till henne? Hon kommer att tro att det är hennes fel, ta skulden på sig och gå hem och må dåligt, utan att kunna göra något för att hjälpa mig.
Hans, uppe i Kalmar. Under slutet av den föregående veckan hade hon allvarligt övervägt att bara köpa en biljett och åka upp till ostkusten över helgen. Inte för att ha sex med honom utan för att få berätta, gråta ut lite, söka tröst och förståelse. Men hon vågade inte. Det var ju tydligt att han önskade en betydligt mer långtgående relation med henne. Fast … med den nya vetskap hon hade om Adam, så kanske hon inte hade någon anledning att känna sig skyldig.
Adam, hennes man. Som under sex månaders tid inte ställt en enda fråga om hur det var på tidningen. Adam, som hon varit otrogen mot i Kalmar. Adam, som hade en Facebook-vän som hette Fanny Ekberg. Vem var hon? Adrijana kom sig inte för att öppna munnen och ställa frågan; hennes eskapader under kursveckan gjorde att hon inte tyckte sig ha rätt till det. Hon öppnade helst inte munnen för att prata med honom alls, och det gjorde inte han heller. De gick och tassade runt varandra som på nålar när båda var hemma. Hon drog alltid en lättnadens suck när han meddelade att han skulle ut och springa, eller gå bort till Hermod, eller åka till en gammal kompis i Lund. En gammal kompis i Lund … Var det den där Fanny? Och var hon i så fall bara en kompis, eller var hon något mer?
Mirjana, hennes storasyster. Men att tala om jobbiga saker på telefon mellan Skåne och Kroatien skulle bara bli frustrerande, det kände hon. Dessutom var hon inte säker på att Mirjana längre skulle kunna förstå och hjälpa henne. De hade bara setts en handfull gånger de senaste 20 åren och hade glidit längre och längre från varandra.
Nej, där fanns ingen, ingen som hon kunde prata med.
* * *
Gud, varför är jag så jobbig! stönade Annemo.
Carl hade ringt föregående helg och frågat om de skulle träffas; gå på bio, gå ut och äta, åka till Malmö eller Köpenhamn och gå på gallerier, eller bara sitta hemma och mysa. Annemo hade, nästan i panik, sagt att hon inte mådde bra.
På fredagen hade han ringt igen.
”Vill du följa med upp till Wanås konstpark utanför Kristianstad?” frågade han. ”På söndag har de vernissage på årets utställning, och gissa vem som kommer att vara där?”
”Eh … du?” undrade Annemo förvirrat.
Han skrattade lite nervöst i luren.
”Ja, jo, det kommer jag att vara. Men bara som besökare. Yoko Ono kommer att vara där, hon ska ställa ut fyra verk. Yoko Ono!”
Annemo önskade att hon hade hoppat jublande upp ur fåtöljen, men det gjorde hon inte.
”Åh … ja men, det verkar … jättespännande.” Hon hörde själv den absoluta bristen på entusiasm i sin röst. Vem eller vad skulle kunna få mig att åka med honom till Wanås? frågade hon sig. ”Men Carl, jag … jag mår fortfarande inte bra. Jag känner mig … yr.”
Det var sant, hon kände sig yr; vimmelkantig, men det låg helt på det emotionella planet.
”Jag ringde för ett par dagar sen och då berättade din pappa att du var på föreläsning i Lund” sa han lite prövande.
Annemo gjorde en grimas och kände sig irriterad.
”Han vet tyvärr inte så mycket om … nånting” fick hon ur sig. ”Om det är en dag då jag har föreläsning och han inte ser mig, så tror han att jag är i skolan.”
”Mamma hade glatt sig så åt att träffa dig. Hon tycker så mycket om dig.”
Din mamma kan dra åt … Hon blundade hårt, mindes glädjen i Ann-Marie Ripas blick när de talat om att gå ut och stajla henne. Hon kände att hon inte orkade prata med honom längre.
”Carl, förlåt, men kan jag ringa dig när jag känner mig bättre?”
Pappa hade haft alldeles rätt, då han upplyst Carl om att hon var på föreläsning. Det hade hon varit, och hon hade tagit en lång omväg till järnvägsstationen efteråt, för att inte riskera att stöta ihop med Carl eller hans mamma.
Och hon visste precis vad det var frågan om. Den känslomässiga yrseln hade behärskat henne från det ögonblick hon tog på sin svarta, veckade kjol och den svart-rosa toppen och lämnade Annika Ekbloms bostad.
Hon hade gått de få meterna hem och väl inne sjunkit ner i tevesoffan och bara suttit där, omedveten om världen omkring sig; hon kunde känna hur Annika Ekblom utforskat hennes kropp med sin tunga och sina fingrar, och det var nästan så att den känslan var nog för att ge henne en orgasm där i soffan.
Plötsligt hade Birgit stått i dörröppningen och tittat på henne. Annemo hade, otroligt nog, sinnesnärvaro att dölja sin högerarm där ett knippe av systerns armringar huserade.
”Du gillar faster Rigmors present” konstaterade Birgit.
Annemo ryckte lätt på axlarna.
”Är det ett problem?”
”Nej.” Birgit gick långsamt in i rummet och vek av åt höger, mot matbordet och fönstren mot gatan. Annemo väntade till det ögonblick systern vände ryggen mot henne, då slet hon snabbt av armbanden, fick ner dem i kjolens ficka – tack och lov för den! – och stormade ut ur rummet.
Hon såg dem framför sig när hon låg i sin säng på kvällen; hon själv och Annika Ekblom. Hon såg dem på en gata i Köpenhamn, på en strand i Falsterbo, på en hotellterrass någonstans söderut. Annika, med sitt långa glänsande hår, klapprande stilettklackar och en kort klänning, och hon själv, kortklippt, klädd i byxor och kavaj.
Hon hade sett alla bilderna förut, men då var det Carl som gick där med henne. Nu var han borta. Hon har förhäxat mig, tänkte hon i sina nyktra stunder. Men i nästa sekund bara längtade hon efter nästa besök i grannvillan.
Vad håller jag på med? frågade hon sig själv. Vad gör jag med mitt liv?
Går och flummar nere på filosofiska institutionen, termin efter termin. Springer mellan olika älskare som Birgit gjorde för fem år sedan. Jag är inte ett dugg bättre än hon! Medan andra försöker göra något för världen, för mänskligheten, så sitter jag, som kallar mig solidarisk och vänster, här och vältrar mig som en förbannad adelsdam.
Året innan hade hon sagt till föräldrarna att hon ville följa med Ship to Gaza, hjälpsändningarna till de instängda palestinierna som levde under en konstant israelisk blockad. Mamma och pappa hade, unisont, förbjudit henne, och hon hade sett paniken i pappas ögon. Nyheten en tid senare att israeliska soldater bordat ett av skeppen och skjutit ihjäl ett tiotal personer hade gjort henne matt. Det kunde varit jag.
Det borde varit jag! tänkte hon nu. Om jag hade dött där så hade jag åtminstone dött för en god saks skull. Hon visste att hon inte menade det, hon ville inte dö, men i stunderna av djupaste självförakt kändes det befriande att tänka så.
Men om jag nu inte har modet och företagsamheten att åka till fronten, så skulle jag åtminstone kunna kämpa med pennan. Jag borde utnyttja min författartalang, säger Hermod, och mina lärare tidigare har också sagt det.
Jag måste skriva! Jag ska börja med att skriva färdigt boken om Gunnhild, Erik Blodyxas kvinna. Och jag ska göra henne till en hjältinna, en förebild för alla kvinnor. Och hon var inte bara kvinnornas förkämpe. Som så kallad häxa, kunnig i läkekonst och de gamla traditionerna, bekämpade hon också den patriarkala kristendomen som har förpestat oss i tusen år.
Och hon visste redan vem hon skulle se framför sig när hon beskrev sin huvudperson.
* * *
Varför ska allting vara så jobbigt? suckade Adam.
Under en vecka hade han levt i paradiset, tyckte han. Han hade tagit sig ner till Lund var eller varannan dag och träffat Fanny. Mest hade de pratat – det vill säga Fanny hade sagt vad hon tyckte om allt från Fredrik Reinfeldt och Anders Borg, och ”den där hemska Maud Olofsson”, till vilka kameror och vilken datormjukvara som var bäst för kreativt skapande, och Adam hade hållit med.
Han hade tagit med sig målningen – målningen av Fanny som visat sig föreställa hennes dotter – och Fanny hade älskat den.
”Visserligen är jag part i målet” sa hon ”men på något sätt är det både Sandra och jag. Och det gör att jag tycker ännu mer om den. Vad kostar den?”
Adam kände hur han rodnade. Någon ville köpa hans tavla, det hade aldrig hänt förut. Och det var inte vem som helst, det var den mest fantastiska kvinnan på jorden!
”Det skulle vara en ära för mig om den får hänga hos dig” sa han. ”Jag vill inte ha något för den, det blir min gåva till dig … till er. Jag ska rama in den till dig.”
Den kvällen hade hon tagit fram en flaska vin och de hade haft sex igen.
Ett par dagar senare hade han tittat in som hastigast och haft med sig den nu inramade målningen. Fanny blev förtjust och gav honom en kyss.
Men när han så kom dit ytterligare ett par dagar senare, nu proppfull av självförtroende och med en flaska vin i bagaget, drog hon sig undan. Inte först, men successivt. De drack vin och Adam berättade hur vacker och sexig och underbar hon var, men hennes reaktion var avvaktande.
”Jag tror inte jag vill ha sex ikväll” sa hon slutligen.
Han drog sig omedelbart tillbaka, sårad men lydig; det skulle inte falla honom in att försöka övertala henne att ändra sig.
”Okej” sa han och försökte låta lättsam på rösten.
”Ja, jag …” Det märktes att hon inte riktigt visste hur hon skulle lägga orden. ”Jag tycker mycket om dig, Adam. Älskar dig, tror jag, på sätt och vis. Och att ha sex med dig var …” Han kände direkt att hon sökte efter ett ord som skulle beskriva hur hon upplevt akten, utan att såra honom. ”…fint.” Hon suckade. ”Men jag vet inte … jag kommer nog alltid att föredra en kvinna, det är bara så.”
De satt tysta en stund. Han försökte komma på något att säga, att på något sätt fortsätta den konversation som fram tills just precis nyss varit så trevlig, men plötsligt var han helt tom inombords.
”Dessutom” sa hon eftertänksamt ”lever du i en relation. Även om ni har det jobbigt just nu så vill jag inte vara orsak till att ert äktenskap spricker.”
Det händer igen, tänkte han, när han gick omkring ute i trädgården. Solen hade försvunnit bakom de hotfullt mörka moln som i tjocka, pastosa penseldrag tog himlen i besittning från väster. Och de speglade exakt tankarna inom honom, tankar så plågsamma att han skulle velat fly från dem om det varit möjligt.
När han gick i gymnasiet och fortfarande var sjukligt blyg för alla flickor hade de haft en spelning, bandet som han och Rigmor hade tillsammans med två andra. Det var Rigmor som hade ordnat spelningen, förstås – rörfirman där hon jobbade skulle ha fest. Spelningen hade gått bra och efteråt hade Adam följt med sin kusin hem; Rigmor hade flyttat in i en egen lägenhet.
De hade lyssnat på musik och hon hade bjudit på vin. Båda hade blivit behagligt lulliga och så hade hon frågat honom om han hade varit med någon tjej. Nej, det hade han inte. Och hon hade glidit intill honom och börjat smeka honom, hon hade tagit av sina kläder och hans, och han hade blundat och bara låtit det hända – och njutit av det. Efteråt hade han slitits mellan skamkänslor och tacksamhet; aldrig hade något känts så underbart.
Ett par år senare, när han bodde i studentrummet i Lund och läste grafisk design, hade hon kommit ner och hälsat på honom. Hon hade varit i sjunde månaden med Simon, stor som ett hus men fortfarande, i Adams ögon, grymt attraktiv. Och där, på golvet i hans lilla rum, hade hon satt sig ovanpå honom och det hade hänt igen.
I hans ensamhet var hon det enda ljuset i mörkret, och några månader senare, när hon var hemma med bäbisen, gick han bort och hälsade på henne. Han gjorde det med stort självförtroende. Det gick bra i skolan, han räknades som en av stjärnorna i klassen. Han var redo … att ta ansvar för Rigmor och hennes son. Och han satte sig hos henne i soffan och la armen om henne.
”Vi … borde inte göra det här” sa hon. ”Vi är ju kusiner.”
Och han drog sig tillbaka, förstås. Han älskade henne, och hatade henne samtidigt för att hon stött bort honom. Men mest av alla hatade han sig själv.
* * *
Fan vad allting är jobbigt! tänkte Birgit där hon satt på en bänk på Marknadstorget och inte kände för att gå hem. Gitarrfodralet stod lutat mot bänken bredvid henne.
Knappt tre veckor kvar till spelningen på Fiesta och bandet i gungning. Den jävla Luis, vem fan tror han att han är? Plötsligt, under repetitionen, hade gitarristen lagt in en massa nya saker i låtarna – instick som, tyckte Birgit, dränkte hennes sång. När det hade hänt i tre av fyra låtar hade hon slutat att spela, mitt i den fjärde låten, och tittat på honom.
”Luis, vad fan håller du på med?”
”Spelar gitarr” svarade han men han flackade skyldigt med blicken.
”Om du ska lägga in fills, så ska du lägga dem mellan mina textrader, inte samtidigt som jag sjunger. Det fattar du väl!”
”Det fattar du väl!” härmade han hånfullt och såg uppretad ut. ”Det här är faktiskt inte bara ditt band. Det är inte bara du som bestämmer.”
Hon gapade.
”Bara jag? Vi har väl snackat igenom varenda låt, om och om igen. Du har väl fått skriva dina egna solon.”
”Som du ska godkänna.”
”Klart jag kan ha synpunkter. Det är faktiskt jag som har skrivit låtarna.”
”Finns väl fler som kan skriva låtar” sa han surt. ”Och förresten borde vi byta namn igen. Angellic, nu, innan Biggs and the Bitch … Hela tiden är det du som är i centrum. Det är som sagt inte bara ditt band även om du tror det. Du är ingenting utan oss.”
Birgit kände hur vredens blixtar sköt ut ur hennes hjärna och hon kunde inte stoppa sig.
”Och vem fan är du då? En liten sketen gitarrist som tusen andra. Ta du dina helvetes fills och stoppa upp dem!”
Luis blev svart i ögonen. Han slet av sin gitarr och slängde ner den i sitt fodral, knäppte ihop det, drog åt sig sin jacka och lämnade lokalen.
Hon ångrade sig nu, när hon satt där på torget. Hon borde ha tagit det lugnt, inte hetsat upp sig. Luis var inte en gitarrist som tusen andra, han var en duktig gitarrist. Men hon hade aldrig haft lätt för att hålla igen när känslorna kom.
Stämningen i replokalen hade varit dämpad efter Luis uttåg. Ingen kritiserade henne, för hon var ändå bandets obestridliga ledare, men någon uttryckte oro för hur det nu skulle gå med spelningen. Och det var tydligt att de inte uppskattade det som hade inträffat.
Hon hade åkt med Martin hem till Bylilla och när han släppte av henne på torget – ”Jag ska in och köpa en sak i kiosken” sa hon som anledning till att han inte skulle köra henne ända hem – bad hon honom att försöka prata med Luis.
”Eh … jag tror det är lättare än om jag gör det.”
Han nickade sammanbitet och körde därifrån.
Hon satt kvar, dyster i sinnet. Bandet var det som gav hennes liv mening. Det var där hon kunde glänsa, som låtskrivare och sångerska; där var hon inte den struliga ungen som alltid bara var jobbig – ja, inte förrän ikväll åtminstone.
Visserligen kändes det som hon och syskonen kommit varandra lite närmare den senaste tiden, fast anledningen till det var ju problemen mellan mamma och pappa, och det var ingen som visste hur det skulle sluta. Och så det där med Jimmy …
Hon hade inte talat med den före detta pojkvännen sedan bilolyckan. Faktum var att hon vid mer än ett tillfälle gått en omväg och tittat bort när hon skymtat honom i byn. Det var inget hon var stolt över, hon insåg hur nerbruten och ensam han var, men hon visste inte hur hon skulle hantera honom om de plötsligt stod öga mot öga.
Hon hade inte heller umgåtts med de andra pojkarna i ’gänget’. Det kändes bara jobbigt. Och Malin verkade bara ägna sig åt lilla Amanda – flickan hade nyss fyllt ett år och ooo, så söt hon var och guuud, hon har börjat gå nu och åååh, visst sa hon ’mamma’ där! Birgit var avundsjuk för att bästisen hade något så oerhört, en dotter, som hon själv inte hade, och hon var svartsjuk för att nu var det Amanda som betydde mest för Malin.
Med en tung suck reste hon sig, tog sitt gitarrfodral och började vandra hemåt.
Fortsättning i morgon
Vill du köpa den tryckta boken
kan du göra det här i Anders Bokhandel >>>
Den tecknade serien från boken: Biggs Rockar fett >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>