Fortsättning …
Fadern var lika förtvivlad som hon själv. Dock fanns ett stråk av kyla som hon aldrig tidigare känt av. Hennes älskade far? Han som alltid varit varm, klok och kärleksfull. Han som hållit henne i sin hand, gett henne svar på frågor i stort som smått och funnits som en stor trygg manlig förebild. Han som älskade människor, alltid hade något gott och trösterikt att säga till den som behövde ett värmande ord. En stor man i en liten församling, en liten man i sin frälsares famn och den som ansvarat för deras familj.
– Far, vad händer med oss? Hon drog efter andan och snyftade. En katastrof vara nära. Det kände hon starkt. De skulle förlora en tredjedel. De skulle förlora modern.
Det var natt när det hände. Hon låg i sitt flickrum och hade endast sovit ett par timmar. Sköterskan löste av henne vid midnatt för att vaka på efternatten. Yr av den korta sömnen, på gränsen till illamående reste hon sig hastigt upp när sköterskan nämnt hennes namn.
– Det är dags nu, Benedikte. Din mor är på väg att lämna.
Sköterskan lade beskyddande sin arm om hennes axlar och styrde henne mot sjukrummet på bottenvåningen. Fadern satt redan vid sjuksängen med huvudet böjt mot sina knäppta händer. Han läste en bön. Och när den tog slut nästa. Och nästa. Han såg inte upp när Benedikte och sköterskan kom in. Han var helt försjunken i bön. Hon satte sig närmast moderns huvud. Ögonen och ansiktsfärgen var blekare än tidigare under kvällen. Hon andades stötvis och det var långt mellan andetagen. Olof satt mitt emot på långsidan av sängen. Det var overkligt. Sköterskan gick runt, rätade till sänglakan, tog pulsen och strök ömsom Birgitta ömsom Benedikte över håret. Moderns hand låg blek och livlös längs kroppen. Hon tog den i sin och fingrade på vigselringarna. De var så vackra och som liten lekte hon med dem under moderns vakande öga. Hon mindes hur de satt i den hårda soffan vid det öppna glaspartiet som vette ut mot trädgården på baksidan av prästgården. Ljuset som silade in genom de spröjsade fönstren fick dem att glänsa och hon trädde dem på sina knubbiga barnfingrar och låtsades att hon gifte sig. Modern hade skrattat.
Hon strök den svala handryggen och försökte värma den mellan sina båda händer. Hon lyfte den till sina läppar och blåste varm andedräkt över fingrarna som om hon ville blåsa liv i dem.
– Benedikte, sa modern tyst och det ryckte i ögonlocken. Hon kämpade med att öppna ögonen och tittade upp med en oerhört trött och förvirrad blick. Hon formade trevande läpparna som om hon inte riktigt kom ihåg hur man formade ord. Med en ansträngd tunn röst fick hon till sist fram ett kort budskap.
– Vi ses snart igen. När jag är starkare och friare. Du har fått allt jag kunde ge dig …
Hon slöt ögonen och andningen upphörde en lång stund. Olof tittade upp och såg förskräckt på Benedikte. Sköterskan kom och tog pulsen, nickade och lade ner handen igen. Birgitta andades igen men allt ytligare och snart rann livet bort för alltid.
Det blev ohyggligt tyst. Sköterskan tittade på armbandsuret och backade sakta ut ur rummet. Olof reste sig hastigt och gick över till Benediktes sida av sängen. Han ställde sig bakom henne, höll sina händer på hennes axlar och grävde fingrarna krampaktigt in i hennes axlar. Han darrade i hela kroppen. Hon förstod att han var mycket tagen av situationen och lade sin ena hand över hans för att lugna honom. En kort tanke for genom henne som snuddade vid en bräcklig del av den annars så stabile Olof. Hon skymtade den endast vid några få tillfällen och väntade inte den i detta ögonblick. Hans yrkesroll innehöll ett ständigt möte med lidande och död. Under hela hennes uppväxt hade det varit ett vardagligt inslag som han behandlat med stor respekt men med en självklar naturlighet som inte behövde ifrågasättas. Att färdas över till den gudomliga himlen var en ynnest och inget som Olof hade några betänkligheter med. Det var den slutgiltiga belöningen för ett arbetsamt liv på jorden. Men när det nu var dags för hans hustru ställdes hans världsuppfattning på kant. Plötsligt var det inte självklart att släppa taget, att bli kvarlämnad och ensam axla sin roll som familjens överhuvud. Birgitta hade funnits i hans omedelbara närhet under många år och stöttat honom. Han grät plötsligt högt över alla svek hon fått utstå genom åren, att han emellanåt tvivlat på hennes tro och anat att hon haft ogudaktigt samröre. Han hade underlåtit att be för hennes frid som hämnd. Och i denna stund slog det honom att det var han som inte skulle få förlåtelse. Vid Birgittas sida fanns både Herren, Jesus och änglarna. Det kände han så starkt hela natten. Det inre vreds i tärande skuldkänslor och han kippade efter andan. Hans egen framtid blev plötslig ynklig, mörk och dyster. Sköterskan tände ett ljus, lade fram de kläder det var bestämt att Birgitta skulle bära och drog sig ut i hallen för att ringa efter läkaren. Hon lät Olof och Benedikte sörja i fred tills läkaren kom för att konstatera dödsfallet. Efter en halvtimme uppenbarade sig jourhavande tillsammans med en sköterska.
– Kyrkoherden, jag beklagar …
Läkaren tog itu med uppgiften att undersöka kroppen och skriva på attesten. De båda sköterskorna kokade te och dukade fram i köket för att få de sörjande ur sjukrummet när det var dags för tvättning. De satt mitt emot varandra utan att säga något. Vad fanns att säga. Trötta och förvirrade tankar virvlade i Benediktes huvud och hon såg på sin far som satt med huvudet hängande mot bröstet. Han blundade och mumlade det ena bibelcitatet efter det andra. Saliv rann ur hans en mungipa och skäggstubben var flera dagar gammal, vilket aldrig hänt tidigare. Hon kunde inte urskilja vad han mässade om men anade att det var helt och hållet för sin egen skull. En kort sekund föresvävade det henne att han höll på att bli galen. För att avbryta den märkliga situationen böjde hon sig fram och fattade tekannan. Hon hällde upp i båda kopparna. Hon slamrade oförsiktigt med porslinet för att bryta igenom hans barriär. Det hade önskad effekt och han öppnade ögonen och kisade mot henne med en förvirrad uppsyn som om han inte visste var han var. Han tittade runt på väggarna för att sedan fästa blicken på henne.
– Kära barn, hur ska vi ta oss igenom detta?
Sedan tystnade han och lade all uppmärksamhet på den varma drycken. De satt länge på detta sätt. De hörde hur ytterdörren gick och förstod att läkaren gett sig av. De båda sköterskorna tog hand om Birgitta. Hon tvättades, kläddes med sin vackraste klänning och sängen bäddades med broderade lakan. Rummet röjdes och alla tecken på sjukdom och förestående död sopades undan. De tände ljus och bar in friska blommor från matrummet. Efter nära en timmes tid knackade de på dörren och bjöd in till ett fortsatt avsked.
Kapitel 19
Att vakna upp moderlös varje morgon var ett hårt arbete. Ögonen tunga av grus och tankarna skärande smärtsamma. Drömmarna gav de flesta nätter lindring men morgonen kom med en aldrig tidigare upplevd hudlöshet. Hon ville bara gråta och skrika. Det sved av saknad i varje cell och hon klagade mumlande med ansiktet mot kudden.
– Mor … mamma!
Hon ville inte att Olof skulle höra henne. Sakta släpade hon sig upp över sängkanten och gjorde en hastig tvätt i handfatet, klädde sig utan engagemang och kammade håret framför spegeln utan att se. En fastande mage gjorde sig påmind då hon stod på trappavsatsen och blickade ner mot köket. Kaffedoften lockade men samtidigt önskade hon att hon var någon annanstans med sin sorg.
I köket stod Gustav som tagit hand om dem sedan kvällen Birgitta lämnade dem. Han svarade i telefon, tog emot kondoleanser och såg till att det praktiska i ett hushåll fungerade där husmodern fattades. Olof såg hon inte mycket till. Hon hörde hur ytterdörren gick och anade ryggtavlan på Gustav när han försvann nerför trappavsatsen. Skönt – jag får vara ensam i köket. Hon sände en tanke av tacksamhet till Gustav och slog sig ned vid köksbordet med en kopp kaffe och en marmeladsmörgås. Händerna höll den tunna koppen med sirlig blomsterdekor och blad i guld. Hon försökte värma det där inom henne som frusit till en svart och bottenlös tjärn. Så satt hon länge och försökte svälja den motbjudande frukosten i små tuggor. Väl medveten att hon behövde alla krafter hon kunde få för att ta sig igenom ännu en dag i det obegripliga tillståndet som närmast sörjande, moderlös och med en ny orientering att förlika sig med i tillvaron. Hon försjönk i dagdrömmeri och märkte inte att Gustav återkom. Han visslade en sorgsen melodi när han kom in och som fick henne att rycka till.
– Skrämde jag dig? Det var inte meningen. Vill du ha påtår? Ditt kaffe ser ut att vara slut.
Han väntade inte på svar utan hämtade kannan och fyllde koppen till brädden. Han lade i förbifarten handen på hennes axel för att trösta henne. Eller var det för att göra henne uppmärksam på att han kom med den varma kannan. Hon gav honom en tacksam blick. Tänk att man kunde uppskatta en sådan liten gest så mycket.
– Olof, sitter i sakristian och läser Korinthierbreven. Han har gjort det sedan klockan fem i morse. Jag bar precis ut kaffe och smörgås till honom. Han ville inte komma in.
– Han har sitt sätt att sörja och jag mitt, sa Benedikte tyst och Gustav nickade.
Hon kunde se att han var bekymrad över kyrkoherden och hade svårt att hantera den avgrundsdjupa sorg Olof gav uttryck för.
– Jag stannar här inne till i eftermiddag. Det kommer ett par leveranser och det ska göras middag. Han får den avskildhet han önskar så länge han inte far illa. Gustav såg ut genom fönstret och lät en lugn tystnad råda. Efter en stund frågade han:
– Vill du berätta något om din mor? Hon fyller hela vår tillvaro på något sätt och det hade varit fint att höra dig säga något.
Benedikte ställde ner koppen och pekade mot arbetsbänken. Minnena översköljde henne och en tår letade sig nedför kinden.
– Hon stod oftast där när hon var i köket. Lutad med ryggen mot bänken och fingrarna flätade som en korg vilande på förklädet. Egentligen älskade hon inte köksarbetet. Hon var lite för drömsk för det. Hon nynnade små visor och hastade med de monotona arbetsuppgifterna. Hon blickade ofta ut genom fönsterna och fäste blicken långt bort. Jag tror hon gjorde dikter i huvudet. På kvällarna satt hon ibland och skrev. Men det blev inte mycket av det. Hon glömde det mesta när hon väl fick papper och penna i handen.
Hon tittade på Gustav. Han log milt till svar och fortsatte sitta tyst med blicken fästad på knogarna. Det var på intet sätt besvärande utan snarare vilsamt. Kanske han redan visste en del om hennes mor. I snart ett halvår hade han gått vid Olofs sida för att lära sig allt om församlingsarbetet. Som präst och kyrkoherde glider det privata och arbetet ihop på ett sätt som gjort att Gustav fått en stor inblick i deras familj. Även om hon varit och läst på annan ort så tillbringade hon alla helger, lov och högtider hemma i prästgården.
– Olof har varit oerhört hängiven sin församling, sa han, fortfarande utan att se på henne. Det kan inte ha blivit så mycket tid över för dig och din mor.
Hon förstod innebörden och låtsades inte om att hon reagerade. För samtidigt som hon innerst inne alltid vetat detta, kom det som en överraskning att någon annan lagt märke till det. Hennes far som alltid funnits runt henne men inte på samma sätt som hennes mor. Han hade alltid pågående uppdrag, andra människor i nöd och kommande predikningar att ta hand om. Alltid mild mot henne, tålmodig med frågor och hon kunde känna hans varma hand mot sin hjässa då hon var liten. Han lade ofta handen så när de var ute och promenerade tillsammans. Eller det var snarare när hon följde honom till kapellet, kyrkan eller till kyrkogården. När han var på språng någonstans till sina uppdrag sprang hon efter för att söka hans sällskap och uppmärksamhet en stund. Då fick hon några minuter gå vid hans sida och känna att hon var någons prinsessa för en liten, liten stund.
– Vill du att vi ber för din mor? Gustav vände blicken mot henne och såg in i hennes ögon. De var blå med inslag av grått. Hon hade inte lagt märke till honom på detta sätt tidigare. Nu var han så nära. Hon kunde höra hans andetag, se krusningen runt läpparna och känna att han doftade människa. Det var välkomna upptäckter. Hon hade varit så upptagen av sjukdom och död att hon uppskattade en levande människa.
Hon knep ihop läpparna och ruskade milt på huvudet.
– Jag vill inte riktigt det just nu. Jag sitter och förbereder mig för att gå igenom hennes garderober och rensa ut klänningar och linne idag. Det blir en krävande uppgift. Men du får gärna komma och fråga igen om du vill. Det är fint att du finns här för oss.
Gustav nickade utan att se det minsta sårad ut, vilket hon var tacksam för. Hon ville bara uppbringa krafter att resa sig och ta sig an det hon hade bestämt sig för innan hon gick till sängs igår. Även om sorgen förlamade så fanns det oundvikliga uppgifter att ta sig igenom. I dag var det rummet och i morgon skulle hon välja blommor till begravningen. I övermorgon skulle de bestämma hur minnesstunden skulle hållas.
– Vad tänker du med kläder och linne? Behöver du hjälp att transportera det så hjälper jag dig gärna.
– Jag går igenom och sorterar. Vet du någon som är i behov av klänningarna? En del var riktigt fina och av hög kvalitet som säkert kan hålla några år till. Och linne kan bli till mattrasor om det är slitet.
Benedikte tog sig med tunga steg till sin mors kammare och började det hjärtskärande arbetet att sortera bland hennes garderober och lådor. Hon började med byrån med mindre plagg. Underkläder, linnen och bysthållare i soppåse. Skärp, skor och väskor till att skänka bort. Förkläden, slitna vardagsklänningar och blusar till mattrasor. Tårarna rann i strid ström. Hon hängde fram alla klänningar och kjolar för bedömning och minnena sköljde över henne. Sängen stod bäddad men Birgitta hade inte legat i den på länge. Sedan hon blev sjuk hade hon fått ett rum på bottenvåningen. Benedikte lade sig på överkastet och höll underarmen över ögonen en stund. Kinderna brände mot huden. Fuktiga och svullna av gråt. Hon lade den andra handen på magen. Hon slumrade till och vaknade med ett omilt ryck när Gustav stack in huvudet.
– Får jag komma in? Han satte sig försiktigt på sängkanten och strök hennes axel milt och varmt.
– Vill du komma ner och äta? Olof har fått ut en portion till sakristian. Han kan inte släppa Korinthierbreven säger han. Han har fastnat på något sätt och jag vet inte hur jag ska kunna få honom därifrån. Har du sett något liknande tidigare?
Benedikte var för trött och upptagen av sin egen sorg för att hitta något svar. Det fanns inte någon kraft eller utrymme till faderns sorg. Hon skakade på huvudet.
– Vi låter honom vara. Kanske han kommer till sans i morgon när det är dags för de praktiska detaljerna.
Han tog henne i handen och hjälpte henne upp från sängen. Tillsammans gick de ner i köket som doftade hårt stekt kål, fläsk och kokt potatis. Hon uppskattade hans ansträngningar för att sköta hushållet. Hon kunde inte låta bli att fråga honom vilken hushållsskola han gått på. Gustav rodnade men fann sig snabbt och berättade att han hade en mor som ägnat hela sitt liv åt att laga mat så han hade lärt sig ett och annat. Vilket kom väl till pass kunde han konstatera. Han ville inte se den avgående kyrkoherden och hans dotter lida av undernäring. Och samtidigt kändes det bra att vara till hands. Han trivdes med familjen, sitt blivande uppdrag och kände en stor samhörighet med bygden på något oförklarligt vis. Tankarna gick till hans egen mor. Även hon prästfru men i Västervik. På ett helt annat vis än Birgitta. Liten, rund med kraftfulla armar och jordnära.
– Har Birgitta någonstans skrivit eller sagt hur hon ville ha det?
– Ja, det finns ett brev skrivet. Hon ville hålla det så enkelt som möjligt men hon skriver också att Olof får fria händer att bestämma. Det finns ett par psalmer hon önskat.
– Ska vi be någon solist sjunga?
– Karin är väldigt duktig och anlitas ibland.
– Karin på pastorsexpeditionen menar du?
Benedikte nickade.
– Jag hade ingen aning om att hon var duktig på att sjunga. Men jag frågar henne. Eller jag ska fråga Olof först? Om han har fria händer kanske han har andra tankar.
– Gör som du vill. Jag önskar bara att det blev överståndet. Blir man någonsin redo att begrava sina föräldrar? Vad är meningen med detta Gustav? Benedikte såg upp på honom med tårfyllda ögon.
– Det har jag inget svar på. Kom låt oss duka av och gå ut en sväng. Vi behöver frisk luft, sa Gustav.
Fortsättning …
Vill du ha boken i bokhyllan följ länk
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>