Kapitel 19

Helgen gick åt till att rensa i gästrummet för att ge plats åt Matilda. Att kunna duscha med ett gipsat ben var inte lätt, men nödvändigt. De löste det med en pall, en stor platspåse och gummiband. Barbro var ledig och inget särskilt var inbokat. Jens och Lasse hade fotbollsmatch och Tove kom till Maria. 

Tove hade börjat i samma klass som Maria och Jens för ungefär ett år sedan. Flickorna hade genast funnit varandra. Maria hade precis slutat spela fotboll då och kommit ifrån de kompisar hon hade i laget. Även om de inte var ovänner så tog fotbollen så mycket tid för aktiva fjortonåringar att de inte hann mycket mer än fotboll och skolarbete. 

Fotbollstjejerna umgicks med varandra på träningar och matcher. Maria blev utanför och fick mycket tid över. Tove kom som en frisk fläkt och verkade vara precis den som Maria saknat. Hon var ambitiös i skolan, hade en egen stil som gick ut på att inte sminka sig och inte ”ta skit” som hon uttryckte det. Det passade Maria som alltid varit i opposition mot regler och andras förväntningar. Fotbollslivet hade blivit för inrutat. Nu sökte hon något annat. 

Maria och Tove gjorde ofta läxor tillsammans och umgicks nästan bara med varandra. Lite för mycket tyckte Lasse och Barbro ibland. Tove var självständig, bad aldrig om hjälp och sökte inte kontakt med vuxna. Barbro tyckte inte att hon lärde känna henne riktigt. Nu satt Tove och Maria inne hos Matilda, som blivit som en storsyster eller äldre kusin. 

På eftermiddagen gick Barbro en långpromenad med Pia. När hon kom hem möttes hon av Lasse och Jens som var på mycket gott humör. Fotbollslaget hade vunnit med 2–0. 

– Så fint vi har det, sa Lasse när de hjälptes åt att laga middag. Snart är säkert din utredning också ur världen, bara de där damerna från IVO blir klara med sin rapport.

– Jag hoppas det, sa Barbro. Jag fick protokollet från mötet och det såg bra ut så jag skrev under att jag godkände. Men de gav inte så positiva vibbar när jag var där.

– Sådana personer ska inte ge vibbar över huvud taget. De ska vara neutrala och hålla sig till fakta. Om du har gjort rätt så blir du frikänd.

– Ja, jag blir i alla fall inte av med legitimationen. Det sa juristen. Jag hoppas deras utlåtande dröjer lite, sa Barbro. Jag vill inte tänka på att träffa Isa-Britt just nu.  Vi måste kolla upp hur det blir med resor för Matilda. Kanske behöver hon hjälp att förflytta sig i skolan också.

– Jag ringer skolan eller kommunen på måndag, sa Lasse. Jag har pratat med henne om det. Hon är ju myndig, men behöver hjälp med det. Annars får vi ordna det på något annat sätt. Huvudsaken är att hon mår bra och kan sköta skolan.

Så fint vår familj fungerar nu, tänkte Barbro. Barnen hänger inte över I-pads och telefoner hela tiden. De gör saker, umgås och bryr sig om andra. Lasse är positiv och tar tag i problemen. 

Måndag morgon var det full rulle på Barbros jobb. Flera patienter hade försämrats under helgen och behövde nu läkarbesök och olika medicinska åtgärder. Barbro åkte med Jenny på en runda som tog större delen av dagen. Väskorna var fyllda med läkemedel och provtagningsmaterial som de kunde behöva. Det var ändå inte det viktigaste. Det var att de kom, att en doktor undersökte, att de ställde frågor och kunde ge råd om vad som var bäst att göra. Att de båda var närvarande och visade att de verkligen ville patientens bästa. Att de även tog del av de anhörigas situation. Den var annorlunda än patientens, men ofta väldigt jobbig med oro, sorg och bundenhet. Det var viktigt att ställa frågor även om det.

Ibland hade patienterna bättre förslag än det som vården erbjöd. Barbro blev full i skratt när hon mindes ett besök hos en kvinna som gått ner mycket i vikt. Hon hade tappat aptiten och fick inte i sig tillräckligt med näring. Barbro och en annan sköterska som hette Rolf var där tillsammans. Rolf hade läst mycket om näringslära och började genast föreslå olika näringsdrycker med extra vitaminer och proteiner som han tyckte att hon skulle prova. Samira slog ifrån sig med båda händerna.

– Nej, nej det där har jag provat. Det smakar ingenting. Det kanske är nyttigt men jag kan inte få ner det.

– Vad tycker du om då? frågade Rolf.

– Jag vill ha mat som smakar och luktar gott. Jag kan laga mat. Jag kan laga den bästa tomatsåsen i hela världen.

– Hennes man Josef som satt bredvid nickade bekräftande.

– Samiras tomatsås är den godaste som finns. Titta här, sa han och pekade på sin omfångsrika mage. Det är hennes mat som har gjort det här. Jag blir bara större men Samira håller på att försvinna. 

Han såg ledsen ut och suckade.

– Vad ska jag göra? Jag kan inte laga så god mat som hon och nu orkar hon inte längre.

– Hur gör du din tomatsås? frågade Barbro.

Samiras blick fick liv och hon började beskriva hur hon skållade tomaterna, fräste vitlök och chili i olja och tillsatte olika sorters kryddor. 

– Det är viktigt att det är fina tomater med mycket smak. Det går med burktomater också men då måste det vara det här märket, sa Samira och tog fram en konservburk ur skafferiet. Bara det här märket.

Samiras beskrivning fick Barbro att känna doften av den fantastiska tomatsåsen. Hon blev hungrig.

– Du kanske ska laga den nu? sa Rolf. Josef, kan väl hjälpa till.

– Ja kanske, sa Samira. Jag har kanske lite aptit i alla fall. Hämta en gryta Josef!

Det var det som Barbro gillade med det här jobbet. Att hjälpa patienternas att hitta sina egna resurser. Att lära sig av dem. Att se guldkanterna i tillvaron så det blev så bra som möjligt, trots sjukdomar och problem. Barbro berättade historien för Jenny som skrattade.

– Jag lagade tomatsåsen hemma samma kväll, sa Barbro. Den blev jättegod.

Jenny och Barbro jobbade oftast fint tillsammans. De kompletterade varandra både i sina yrkesroller och i sina personligheter. De hade inga exakta klockslag att passa. De fick ta den tid som behövdes till varje besök, men var väl medvetna om att tiden gick och ju senare de kom tillbaka, desto senare kunde de gå hem. I bilen uppdaterade de varandra om den patient de var på väg till. Ibland dikterade Jenny till journalen i en bandspelare, medan Barbro körde. Barbro fick dokumentera i datorn efteråt. Till slut blev de hungriga. 

– Klockan är ett, sa Jenny. Jag känner doften av den där tomatsåsen du beskrev. Jag måste äta något innan sista besöket. 

– Jag med, sa Barbro. Vi hinner inte köra tillbaka till kontoret men vi kan väl dela en pizza på det vanliga stället. Samiras recept har de väl inte.

– Nej säkert inte, sa Jenny. Men de har goda pizzor.

De var nu i en mindre by med en enda pizzeria. Där gillade de sjukvårdspersonal. De såg till att det gick snabbt och de accepterade att servera en delad pizza på två tallrikar. Det blev för mycket med en hel. De skulle ju orka med eftermiddagen också.

De hade inte talat om utredningen och Holger Bengtsson sedan det misslyckade inskrivningssamtalet. Jenny hade haft sen semester och det hade inte funnits tillfälle. Men nu fanns det.

– Hur går det med utredningen, sa Jenny medan de väntade på pizzan.

– Jag var på IVOs kontor i Kristinelund förra veckan och blev förhörd eller intervjuad, eller vad man ska kalla det. Det handlade om tidningsartikeln och inte om inskrivningen egentligen. Jag är misstänkt för sekretessbrott. Jag fick veta att min legitimation inte är i fara. Det krävs mer för att den ska dras in och det var skönt att höra, sa Barbro. Ett beslut om ifall jag ska åtalas eller vad som ska hända kommer så småningom. 

– Jag har tänkt mycket på det här. Jag följde reglerna vid inskrivningen, men det blev helt fel. Jag har förstått det nu, sa Jenny och såg allvarligt på Barbro. Jag tänker föreslå att den regeln ska ändras. Vi ska inte vara tvungna att säga att vi inte kommer att göra hjärt-lungräddning redan vid inskrivningen. Bara till de patienter som själva tar upp det. De har ju funderat över det och har en beredskap. Vi kan ta det vid andra besöket, vad tror du om det?

– Det låter ju bättre, men det är svårt att bestämma en tidpunkt som gäller alla. Jag tror på samtalet, när patienten är mogen för det.  

Men vi jobbar mer strukturerat nu. Jag gillar struktur, att veta vad som gäller. Det är en trygghet även för er sköterskor, eller hur? 

– Ja, på sätt och vis, sa Barbro. Det låter väldigt bra teoretiskt, men människor är olika. När det gäller Holger var han redan så sjuk att döden var nära. Hans dödsångest var så stor att han inte orkade höra om döden och hjärtat som skulle stanna. Vi kom in för sent i hans sjukdom. Honom skulle vi bara vårdat palliativt i dess rätta betydelse. Palliation betyder ju att breda ett täcke över någon. Att lindra plågorna och finnas där. Att stötta hustrun och hjälpa till med praktiska saker. Det är det vi skulle ha gjort.

– Jag håller med dig, det är väl så vi försöker jobba också, men det har blivit svårare. Det är mer uppstyrt nu, och så många frågor om allt möjligt som ska besvaras och redovisas för varje patient. 

– Det är sant, sa Barbro. Alla de här frågorna ska väl leda till att vi lär känna patienten. Att vi får veta vilka risker och behov som finns. Men de är så omfattande att den som är sjuk inte orkar. Det som patienten själv tycker är viktigast kommer liksom bort och vi hinner inte förstå det innan livet tar slut.

Det var eftermiddag när Jenny och Barbro kom tillbaka. För Barbro återstod en hel del dokumentation, uppackning och kasserande av använt material, påfyllning av den ryggsäck hon haft med sig, och som en annan sköterska skulle ta över. Hon planerade också in nästa besök hos de patienter de varit hos, tog kontakt med kuratorn och arbetsterapeuten för att de behövdes hos vissa patienter. Caroline, en ny sköterska som skulle jobba kvällen, hade redan kommit och ville ha rapport.

– Kan du läsa lite journaler så länge, jag är inte riktigt klar, sa Barbro.

– Jag har redan läst om alla, behöver bara en snabb rapport, sa Caroline.

– Jag har inte hunnit dokumentera allt, men då tar vi det muntligt så får jag skriva sen. Jag ska bara hämta en kopp kaffe.

Det blev sent innan Barbro kom hem. Lasse och ungdomarna var hemma och satt i köket och åt spagetti med köttfärssås. Barbro slog sig ner, glad att maten var klar. Matilda hade varit i skolan. På morgonen hade hon åkt med Lasse och sen skjutsade en av lärarna hem henne. Lasse hade inte fått något besked om ifall skolskjuts kunde vara möjlig. Det fanns i alla fall hissar och kompisarna hjälpte till med dörrar och brickan i matsalen. Matilda var på bättre humör.

Vill du köpa den tryckta boken klicka på Hildas Bokhandel >>>

Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>