Det var Barbros tur att jobba helg. Samtidigt skulle resten av familjen inklusive Matilda på kalas till grannen Krister som hade fyllt år. Han bjöd alla grannarna på fest i bowlinghallen. Först skulle det bli bowlingturnering och sen hamburgare. Ett nytt och populärt koncept. Det här var den värsta stunden på arbetshelgen, tänkte Barbro. Det kändes som om det bara var hon på hela jorden som inte fick följa med på festen, känna sig ledig och umgås med andra.
När hon kom till jobbet försvann den känslan. Då var hon och arbetskamraterna i en annan gemenskap med andra uppgifter och mål. Jag hoppas på en lugn helg, tänkte Barbro, men redan när hon öppnade dörren kände hon den lätt kaotiska stämningen i luften. En jourläkare som Barbro inte kände så väl var där. Det var inte så vanligt. Det mesta löstes per telefon med läkarna som hade jour i hemmet. Bara i undantagsfall behövde de komma till expeditionen. Olof som hade jobbat på dagen sprang mellan de olika expeditionerna till sköterskorna på de andra två områdena.
– Jag kommer snart Barbro. Du ska få en utförlig rapport, sa han i förbigående.
När de satte sig ner fick hon höra hela historien och planen för kvällen.
På eftermiddagen hade de ringt från en medicinavdelning och bett om hembesök under helgen för att ge antibiotika intravenöst och lägga om ett sår på en patient. Det var ingen ovanlig begäran, lite kort varsel bara. Patienten, som var en kvinna, hade kommit i konflikt med en person på avdelningen. Det hade till och med blivit slagsmål. Den andra personen var skadad och när personalen hade ordnat ett enkelrum till kvinnan och sagt att hon fick hålla sig där, hade hon själv skrivit ut sig. Hennes antibiotikakur skulle pågå en vecka till. Hon hade kommit in med höga infektionsvärden. Det var viktigt att hon fick två dagar till av den ordinerade kuren intravenöst, även om hon mådde bättre nu.
– Det har varit mycket diskussioner här i eftermiddag. Vi ringde jouren. Det var Mikael som till och med kom hit. Man kan ju tycka att patienten får stå sitt eget kast, sa Olof, men den här kvinnan har inte möjlighet att förstå konsekvenserna. Jag har träffat henne förut när jag jobbade på akuten. Hon har en hjärnskada som gör att hon ibland får epileptiska anfall. Det var efter ett sådant hon kom till akuten den gången. Anfallet gick över och när hon vaknade till blev hon aggressiv och ville åka hem. Det fick hon naturligtvis och alla var glada för det. Det tar mycket resurser att ha en aggressiv patient bland andra sjuka människor.
– Och nu är det jag som ska åka dit ikväll förstås? sa Barbro och kände hur pulsen ökade.
– Inte ensam, sa Olof. Hon bor inte på vårt område, men Camilla som jobbar där vill inte åka själv. Kan du tänka dig att följa med? Hon är säkert lugnare när hon är hemma.
– Vet hon om att vi kommer?
– Ja, Mikael ringde och presenterade sig som doktor. Sa att det var mycket viktigt att hon fick sitt dropp och att ni kommer klockan sju. Ni är välkomna, sa hon. Vi har planerat om besöken lite så ni hinner. Det är en bit att köra så hela besöket tar nog en och en halv timme minst. Hon heter Karin Berglund och är född 1960.
Barbro fick skynda sig att göra ett par andra besök innan hon och Camilla möttes i medicinrummet för att förbereda antibiotikadroppet. Det kändes aldrig bra att behöva göra besöken så korta som möjligt, men det hände allt oftare.
– Tror du att det kan ha att göra med situationen på sjukhuset, att hon blev så aggressiv? sa Barbro.
– Kanske, vi får hoppas att hon är vänligare hemma. Skönt att du följer med. Vi gör bara det vi ska och låter bli att säga emot henne. Hon slet ut venflonen så vi får sätta en ny. Hoppas hon inte är svårstucken eller stickrädd.
Efter en halvtimmes körning kom de till ett litet blått trähus med trädgård.
– Här ska det vara, sa Camilla med en titt i telefonens GPS.
Ett hundskall mötte dem och en stor lurvig hund kom springande. Trädgården var omgiven av ett staket och hunden stannade vid grinden. Där stod den och skällde.
– Vi går inte in så länge hunden står där, sa Barbro.
De väntade. Efter en stund öppnades ytterdörren och en kvinna steg ut på trappan. Hon var klädd i långbyxor och tröja av sweatshirt-typ. New York var tryckt på framsidan. Håret var tunt och mörkt och uppsatt i en svans.
– Sune, kom hit, ropade hon till hunden som lydigt sprang in med svansen mellan benen. Är det sköterskorna? frågade hon.
– Ja, sa Camilla. Är det du som är Karin Berglund.
– Det stämmer, sa Karin. Kom in bara. Sune är inte farlig. Han vill bara hälsa.
De gick in, klappade hunden som visade sig vara mycket vänlig och svansviftande. Karins kök var belamrat med saker på både bänkar och bord. En lätt matosdoft blandat med damm och hund satte sig i näsan. Inredningen var gammaldags med upphöjda spisplattor och glaslådor för mjöl, gryn och socker.
– Gå in i rummet, sa Karin.
I rummet intill köket stod två låga soffor, ett bord och en stor teve på en bänk. Längs väggarna stod en mängd kartonger där kläder, böcker och diverse saker stack upp.
– Det är ungarnas, sa Karin och pekade på lådorna. De är stora nu och säger att de ska komma och hämta sina grejer, men det blir visst aldrig av.
– Bor du här själv nu, frågade Barbro.
– Ja, sen gubben dog är det bara Sune och jag. Karin skrattade. Någonting i skratten och de smala ögonen fick Barbro och Camilla att påminnas om hjärnskadan.
– Skulle du kunna sätta dig i soffan här och lägga armen på armstödet. Vi måste sätta en ny nål i armen, sa Camilla.
– Nål, sa Karin och skrattade igen. Varför säger du nål när det handlar om ett litet plaströr?
– Det har du rätt i Karin, men plaströret måste in på något sätt.
De hjälptes åt och det gick bra att få in venflonen och koppla antibiotikadroppet. Karin satt stilla och Sune låg på mattan framför och såg ut som om han sov. I hastigheten hade de glömt att ta med en droppställning, men det gick bra att hänga påsen i lampan. Det gillade Karin.
– De tror att de är något där inne på sjukhuset med alla sina fina apparater. De tror att de vet allt. Men det ska jag säga, är det någon som har varit med om saker så är det jag.
Medan läkemedlet droppade in fick de fick höra en lång berättelse om Karins uppväxt i en större stad. Om hugg och slag och fattigdom.
– Men mor, hon kunde minsann slå tillbaka. Henne satte de sig inte på. Det gör de inte på mig heller. När socialen var här läste jag lusen av dem. Mina ungar ska ingen röra. Käringarna sprang ut genom dörren, ha ha ha.
Camilla och Barbro lyssnade och nickade. Vad ska man säga, tänkte Barbro. En utsatt kvinna som verkade ha haft aggression som vapen. Undrar hur hennes barn har det nu.
– Jag blir så arg ibland, fortsatte Karin. Som nu på sjukhuset när de kom in med de där djävla ungarna. Utlänningar som inte har här att göra. En av pojkspolingarna glodde på mig. Jag gav honom en lusing, för det har ingen tagit skada av. Inte snorvalpar i alla fall. Mina egna har jag inte slagit. Det behövdes inte. De lydde ändå.
Barbro kände hur det hettade till, hon blev arg.
– Slog du pojken på sjukhuset?
Karins ögon smalnade när hon såg på Barbro.
– Ja, det gjorde jag, sa hon trotsigt. Han sa ingenting men han glodde på mig. Kunde säkert inte ett ord svenska. Mamman var med. Ett sånt där spöke med hela huvudet invirat i ett huckle. Sen började de förstås skrika och ropa på hjälp. Blodet stänkte och jag vet inte om det var från honom eller mig. En tand råkade fara ut ur flabben på honom och jag fick ett sår på handen. Oj,oj,oj som sköterskorna beskärmade sig. De kom springande från alla håll. Mig föste de in i ett rum och sa att jag inte fick gå ut. Nej, det rummet kan de ha för sig själva. När de hotade med polisen sa jag till dem att beställa en taxi. Jag åkte hem.
Karin reste sig upp medan hon pratade, gestikulerade och viftade med armen där droppet satt.
– Kan du försöka sitta ner och hålla armen stilla? vädjade Barbro och tog automatiskt tag i Karins överarm.
– Rör mig inte! skrek Karin.
Barbro drog undan sin hand och Karin satte sig ner. Hon tittade lömskt på Barbro. Hunden reste sig och ställde sig framför Karin.
– Är det för det sårets skull du har ett bandage på handen? sa Camilla avledande.
– Ja, han hade vassa tänder den där snorvalpen. Kanske bakterier också sa sköterskorna när de virade om det. Det ska ni lägga om imorgon. Det sa doktorn som ringde.
Äntligen tog droppet slut. De kopplade bort, spolade och fixerade med en engångsbinda och tejp.
– Nu är det klart, sa Camilla. Var rädd om förbandet här så plaströret håller imorgon med.
Det lovade Karin. De tog adjö och gick ut till bilen.
– Vilken pärs, sa Barbro. När hon berättade om sin barndom förstår man ju var hennes ilska kommer ifrån. Men att sen ge sig på ett oskyldigt barn. Att vara så fientlig, så helt utan empati. Jag tror hon såg på mig att jag blev arg fast jag försökte att inte visa det.
– Men hon sa att hon inte slog sina egna barn, sa Camilla.
– Det är här de etiska värderingarna ställs på sin spets, sa Barbro. Vi ska ta av våra resurser för att ge henne behandling i hemmet. Vi ska lägga om hennes sår som hon har orsakat själv. Hon har slagit en pojke för att han kom från ett annat land. Jag tänker på de två flyktingpojkarna vi träffade i Grekland i somras. De var så utsatta. Pojken på sjukhuset hade bara tittat på henne. Tänk om det hade varit mina barn eller pojkarna i Grekland.
– När det gäller Karin, sa Camilla, är hon ju själv en utsatt människa. Säkert mycket ensam. Hon skrämmer bort folk. Hade hon fått hjälp som barn hade hon kanske varit annorlunda. Olof sa att hon har en hjärnskada för att hon varit undernärd som barn. Hon har inte samma förutsättningar som andra, men samma människovärde.
Kvällen flög snabbt iväg liksom natten som kändes kort. Den var kort. På söndagen hade nattsköterskorna varit hos Karin på morgonen. Det hade gått bra, men även de hade fått höra ett och annat om vad Karin varit med om och hur hon såg på tillvaron. De skrattade lite. Vi tar henne inte på allvar, tänkte Barbro. Hon får hållas och vi stryker henne medhårs för att vi ska få göra vårt jobb och för att hon ska bli frisk. Är det vad som menas med att möta någon där den är.
Det var skönt att komma hem på söndagskvällen. Barbro var trött. Lasse hade gjort pizzadeg och var och en fick garnera sin egen pizza. Pia och hennes två pojkar var också där. Den ene hade sin flickvän med sig. Det blev en rörig men trevlig måltid. Matilda var med och kändes som en i familjen nu.
När Pia och hennes ungdomar gått hem och Jens och Maria försvunnit till sina rum, satt Matilda kvar i köket. Hon skruvade på sig och sökte ögonkontakt med Barbro och det krävdes ingen större lyhördhet för att förstå att det var något hon ville säga.
– Hur är det Matilda? frågade Barbro och satte sig på stolen bredvid. Känns det bättre i benet?
– Ja, sa Matilda. Det känns inte så spänt längre. Jag lägger upp det på en stol så mycket jag kan och det hjälper. Det går ganska bra med kryckorna också nu, även om jag har lite träningsvärk i armarna.
– Du blir stark som en oxe, sa Barbro. Tycker du att det funkar bra att bo här också?
– Det är just det, sa Matilda. Det är jätteskönt att bo hos er. Att bo i en familj. Jag gillar inte riktigt att bo ensam och nu skulle jag inte klara det. Men jag saknar en del kompisar. Vi gick ofta ut och åt eller fikade om vi inte träffades hemma hos varandra. Nu åker jag ju med min lärare hem hit direkt efter skolan.
– Jag förstår, sa Barbro. Det är klart att du ska träffa dina vänner. Du får gärna bjuda hit dem om du vill.
– Är det OK? Blir det inte för mycket besvär för er? Mamma sa något om det.
Barbro skrattade.
– Det beror ju på vilken service de väntar sig. Bjud hit dem på fika och ta in dem på ditt rum om de är besvärliga. Det ordnar sig Matilda.
Fortsättning 21 b
Vill du köpa den tryckta boken klicka på Hildas Bokhandel >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>