Fortsättning …
Tystnaden under bilfärden var total. Ingen av dem sade ett ord. Benedikte stirrade rakt fram och undvek att se på Gustav. Hennes ögon var fuktiga och nära att svämma över. Överrumplad och chockad försökte hon fästa blicken på den mörka vägbanan precis framför bilen. Stämbanden hade snörts samman och någon kramade hennes inre hårt. Overklighetskänslor och illamående sköljde över henne och hon önskade att snart få komma in i prästgården och kräkas upp allt vämjeligt hon fått till sig. Med händerna för magen for hon ur bilen, framåtlutad med kallsvettig panna. Nyckelknippan trilskades och svordomen kom irriterat innan hon äntligen kom innanför ytterdörren. Det surrade i öronen och det blev vitt framför ögonen innan hon till sist segnade ner på golvet inne på toaletten. Med pulsen dunkande i tinningarna låg hon på sidan och försökte koncentrera sig på sina andetag. ”Jag måste resa mig upp och kräkas”, var det enda hon kunde tänka på.
Om det gått en sekund eller en timme visste hon inte när Gustav stod utanför och bankade hårt på dörren.
– Benedikte, hur mår du? Du har varit där inne väldigt länge. Kan du inte komma ut?
Hon reste sig upp på ena armbågen och såg sig omkring.
– Jag kommer, svarade hon med en svag, sprucken röst. Spegelbilden talade om ett blodfattigt, blekt ansikte med mörka ringar under ögonen vilket fick henne att vika ner blicken och dra några tag med fingrarna genom håret. Gustav var en annan nu. Någon som inte var den hon åkt hemifrån med. Kroppen huttrande efter värme och hon strök armarna hårt med handflatorna så gott det gick.
Gustav stod utanför och väntade med orolig blick.
– Kom med ut i köket. Vi behöver te och smörgås. Det är det minsta man kan begära efter en sådan här dag. Jag vet inte vilket ben jag ska stå på men sätt du dig ner så ska jag fixa fram vad vi behöver.
– Syskon Gustav? Att vi skulle vara syskon?
– Jag vill kasta mig på telefonen och ringa mina föräldrar för att få reda på om det är sant. Kan de verkligen ha lurat mig i alla dessa år?
– Men att vi skulle vara syskon? upprepade Benedikte och såg på honom och skakade lätt på huvudet.
– Vem är då vår far? Det nämnde hon aldrig, konstaterade Gustav som tillfälligt släppt tankarna på att konfrontera sina föräldrar.
– Månsson. Det måste vara Månsson, svarade Benedikte utan tvekan i rösten.
– Och vem var då Månsson. En grosshandlare med smak för unga flickor, gott om pengar och makt att ta vad han ville ha? Är det vad vi kan gissa på? undrade Gustav.
Han försökte dra sig till minnes vad Olof berättat. ”Det första barnet lämnades bort …” Kunde det barnet vara han själv? Skulle han berätta för Benedikte i alla fall? Eller det skulle bara göra det ännu värre. Skulle han ge henne valda delar av det som nu i efterhand verkade stämma. Han rös vid tanken att han ännu inte visste hur mycket som var sant och hoppades innerligt att det mesta var osanning.
– Olof pratade om Anna-Lisa och att det första barnet lämnades bort. Det skulle kunna vara jag då? sa han och smakade på orden samtidigt som han betraktade Benedikte.
– Gjorde han? Hur visste han det? Kunde han tala om det för dig? sa Benedikte och gjorde stora ögon.
– Han berättade att han bad mycket tillsammans med henne och att hon hade fått komma på ett hem för ensamstående blivande mödrar. Där sedan barnen lämnades bort till bättre förutsättningar, återgav Gustav.
– Jaha och vi två lämnades till vars en prästfamilj? Det verkar osannolikt. Och varför skulle i så fall min mor skriva att hon tvekade att hon fött mig. Om jag var ett av de där barnen så visste hon om att jag var adopterad eller fosterbarn. Det är en alltför enkel förklaring Gustav. Hon tittade under lugg på honom som om hon motsatte sig allt han skulle komma att säga.
– Ja, det kan hända. Det har du säkert rätt i men varför skulle Anna då ha en annan uppfattning? Hon verkade ha velat glömma hela historien och tog upp den för att vi bodde under samma tak. Varför skulle hon annars göra detta? Det blir bara rörigare det här. Ett steg vi kan ta är att ställa frågan till mina föräldrar. De bör kunna svara på vart jag kommer ifrån i alla fall.
Hon nickade och bredde smör på en brödskiva, sträckte den mot den unge mannen som långsamt tog emot den och förde den mot läpparna. Hans tankar var långt borta.
– Tror du mina föräldrar blir upprörda över frågan om det inte är sant? frågade Gustav.
– Ja, det är möjligt. Det tror jag du själv innerst inne vet eftersom du känner dem bäst. Men vem skulle vi annars kunna fråga? Svarar de oförstående så är Mor Anna på fel spår och vi kan lägga ner den tråden. Gammal som hon är kan hon ha rört ihop saker likaväl som Olof.
– Jag bjuder hit dem, sa Gustav. Det är inget jag vill prata med dem om över telefon. Det får bära eller brista.
Även om Benedikte hade velat att han fick fram svaret så snabbt det bara gick fick hon finna sig i att det skulle ta tid. Hon reste sig och gick till matsalsbordet i rummet intill och fick lust att rafsa ihop alla papper i en hög och slänga i spisen. Hon lyfte en penna och skrev snabbt ”Gustav och Benedikte” under Anna-Lisas namn och inom parentes, ”Månsson”.
– Jag vill veta mer om Månsson också, gastade hon över axeln mot Gustav som fortfarande försökte äta upp smörgåsen. Hon hade lämnat sin. Magen var inte tillräckligt lugn för att ta emot fast föda.
– Men vad spelar det för roll i detta läge? undrade Gustav. Vi behöver först reda ut vårt släktskap tänker jag. Månsson är endast intressant om det visar sig att han är far till oss. Eller för all del någon utav oss. Troligtvis till mig i så fall om vi ska gå på din linje att du inte är Anna-Lisas barn.
– Ja, det har du rätt i, men jag har svårt att bara sitta här och vänta, svarade Benedikte otåligt.
– Kom med ut i hallen. Vi ställer oss intill varandra framför den stora spegeln och ser om det finns någon syskonlikhet, svarade Gustav.
Hon följde efter honom men var tveksam och tvivlet växte sig allt starkare mot Mor Annas historia. De stod tätt intill varandra för att rymmas framför spegeln. Situationen var märklig och mitt i allt elände började de fnissa när de kommenterade varandras likheter och olikheter. De kom fram till att hårfärg och huvudform var ganska lika medan det mesta annars var olikt.
– Men om vi är syskon, kan vi ha olika mödrar men samma far? spekulerade Gustav. Så att Månsson är vår far och Anna-Lisa min mor och Birgitta din mor? Om vi ska gå på Annas tes att vi är syskon.
Benedikte skakade på huvudet och ville inte höra mer. Tröttheten rev i henne och hon vände ut i köket för ett svälja en halv kopp kallt te. Om han bara kunde kontakta sina föräldrar så att de kom vidare.
– Jag ringer dem om en stund, sa han. Jag går ut och släcker på gården sedan provar jag och ber dem komma så fort det bara går. Du ser ut att behöva en natts sömn. Tror du att du kan sova? sa Gustav omtänksamt.
– Ja, jag gör ett försök. Det har varit en lång dag som har gått utanpå det mesta jag upplevt. Kanske skulle jag börja skriva dagbok jag också. Hon log trött mot honom och reste sig.
Det blev en orolig natt med märkliga bilder på näthinnan. Först framåt efternatten föll hon i djup drömlös sömn och sov några timmar i sträck. När hon väl vaknade var det ljust på himlen. Det betydde att det var långt uppåt dagen eftersom december inte bjöd på så mycket dagsljus. Hon låg kvar och tänkte att hon inte hade någon brådska. Det skulle ta tid innan Elmer och Evy Krantz skulle kunna komma. De hade säkert fullt upp inför den kommande julhelgen. Med en suck reste hon sig till sittande och drog händerna genom håret. Klockan visade på elva och hon log. Jag har sovit som om jag var en tonåring eller varit på en sen tillställning. När hon var klar i badrummet med en uppfriskande dusch gick hon ned för att se om den kurrande magen skulle kunna få något. Hon hoppades att Gustav hade förberett lunch. Märkligt nog var dörren till köket stängd. Det brukade den aldrig vara. Han kanske steker kåldolmar, tänkte hon. När hon tog i handtaget hörde hon röster innanför och ångrade genast sin obetänksamhet. Men det var för sent och hon var tvungen att fullfölja sitt drag. I köket satt paret Krantz tillsammans med Gustav. De såg upp på henne och hon fick genast känslan av att det inte stod rätt till. Alltså stämde det! … var det enda hon kunde tänka.
– Godmorgon Benedikte, skyndade sig Gustav att säga.
Han förekom henne genom att visa henne en stol att sitta på, servera en kopp och skulle precis till att säga någonting när han blev avbruten av sin mor.
– Ja, som du ser kom vi inom med kort varsel. Vi var ändå på väg ut för att handla en del och förstod på Gustav att det var angeläget, sa Evy och såg urskuldande på sin son.
– För att göra en lång historia kort, Benedikte, så stämmer det att Gustav inte är vår biologiske son, sa Elmer och harklade sig.
Båda föräldrarna vred besvärat på sig i soffan och modern tittade ner på sina händer.
– Det är svårt att tala om, fortsatte Elmer. Vi hade tron att det inte skulle bli mer om den saken. Vi gjorde det vi trodde var det bästa.
– Jag har inte fattats något, sa Gustav. För mig spelar det ingen roll. Givetvis kommer detta bud som en chock men jag kan inte säga att jag skulle haft det bättre någon annanstans. Jag är oerhört tacksam över att det blev som det blev, om det nu var menat något annat från början.
– Tack för att du säger så, sa hans mor och torkade en tår i ögonvrån. Vi har verkligen älskat dig lika mycket som de andra pojkarna det kan jag lova. Och sorgligt för den kvinna som fick lämna dig ifrån sig. Visst har jag tänkt på henne ibland genom åren.
– Så uppenbarligen har Anna rätt i att Anna-Lisa är min mor, sa Gustav. Dock är det fortfarande oklart vad det gäller faderskapet. Högst troligt är att ett sådant aldrig fastställts.
– Det var vanligt förr, med fader okänd. Hur många gånger har vi inte stött på det i kyrkböckerna Gustav? menade Elmer.
Benedikte gapade. Det var ofattbart att detta var vad hon serverades till frukost vid köksbordet. Hårdsmält och obevekligt. Det betydde att Gustav hade rötter i byn. Hade Olof vetat? var en tanke som for genom hennes huvud men den ersattes snabbt av annat. Hon bestämde sig för att berätta hela historien för paret. Det var inte mer än rätt att de fick bakgrunden till att Gustav hastat med besöket och den svåra frågeställningen.
– Jo, det är så att min mor efterlämnade en …
Det tog en god stund att berätta om sin mors sjukdom och allt hon upptäckt efter hennes bortgång. Hon berättade om sina besök på Alvaret, om Mor Anna och vilket stöd Gustav varit. Han vred sig en aning besvärat när hon berömde honom men hon ville inte undanhålla det för någon. Tacksamheten att han funnits där och stöttat var så stor.
När hon var klar ursäktade hon sig för vad hon utsatt dem för och hon tänkte lämna familjen att tillsammans reda ut hur de skulle gå vidare.
– Hade jag inte rotat genom min mors saker hade detta aldrig uppdagats.
– Kära Benedikte, känn inte så. Såklart ska vi hjälpa dig i den här historien. Du har rätt att få besked precis som Gustav. Du är alltid välkommen till oss, sa Evy och Elmer instämde med ett lågt hummande.
Benedikte kramade om alla tre och skyllde på att hon skulle till biblioteket och träffa en väninna. Med en tjock mössa nedtryckt över öronen gick hon ut i den kalla decembervinden mot kyrkogården för att besöka sin mors grav. Hon satte sig vid gravstenen och rättade till dekorationen. Det låg vissna löv som hon samlade ihop och tänkte att det var hög tid att byta till något som skulle passa över jul. En julros kanske. Med fönsterlav och lingonris. Hon såg på armbandsuret för att se om handelsträdgården fortfarande var öppen men avskrev tanken. Det skulle bli mörkt och energin tröt. Hon tänkte hålla ett öga på prästgården och se när Gustav blev ensam. Det fanns mycket att tala om.
Kapitel 31
Gustav vinkade efter bakrutan till föräldrarnas amazon och såg de röda bakljusen försvinna i diset. Han lyfte blicken, drog handen över skägget och utbrast:
– Herre min skapare, ge mig kraft att möta det vi kommer att gå igenom!
Benedikte kom gående emot honom. Armarna hängde slappt utmed kroppen när hon gick med långsamma steg. Första gången han träffade henne var hon pigg och nyfiken. Med illrött hår, blommig klänning och skulle utbilda sig till lärare. Tänk vad vi prövas tänkte han och höjde handen till en hälsning.
– Jag ljög, erkände hon genast. Jag hade ingen träff på bibblan utan gick till mammas grav istället. Ni behövde vara själva och prata.
– Jag fick reda på lite till men jag vet inte om det är något vi kan ha nytta av. Mina föräldrar hade verkligen ingen aning om vilka som var mina biologiska föräldrar och hade aldrig fått se några papper. Jag kom från ett hem dit ensamstående mödrar åkte för att föda och därifrån adopterades barnen bort. De hämtade mig där men fick inte träffa min mamma. När jag frågade varför de adopterade mig sa de att Olof kontaktat dem och bett dem överväga att ta hand om en pojke. De antog att han var engagerad i hemmet som drevs av kyrkan. Benedikte såg sammanbitet på honom. Det kunde stämma. Olof var ofta på resande fot under hennes uppväxt. Engagerad i så många olika projekt, föreningar och välgörenhetsarrangemang att hon tappat räkningen på hur ofta och hur många. Och inte kunde hon minnas vad de hette heller.
– Ska vi söka efter hemmet och höra efter om vi kan få fram några uppgifter? undrade hon.
– Ja, jag gör det med en gång, sa Gustav.
– Och jag tar mig till affären och frågar efter Månsson. Har vi tur har affären som Anna-Lisa arbetade i gått i arv och vi kan spåra barnafadern. Om Månsson är din far så kanske du har fler syskon? Jag lånar bilen, sa Benedikte utan att vänta på svar från Gustav och fortsatte:
– Det är för kallt att cykla. Och mörkt för den delen. Vi kan ses ikväll och ta oss in till byn. De har öppnat en pizzeria där. Det kan va trevligt att prova något modernt i matväg någon gång, eller vad säger du Gustav?
Gustav ryckte till när han hörde sitt namn, redan försjunken i funderingar kring barnhemmet.
– Menar du att du inte vill ha fläsklägg och rotmos, som jag planerat? Han log och välkomnade innerst inne hennes förslag. De behövde verkligen något nytt. Han längtade redan efter doften av oregano, basilika och smält ost.
När Benedikte gett sig av satte han sig i sitt arbetsrum och ringde några samtal för att ta reda på om det fanns något hem inom kyrkans organisation. Efter någon timme fick han det bekräftat och kunde kontakta föreståndaren. Namnet på hemmet stämde med det hans föräldrar nämnt.
– God dag, mitt namn är Gustav Krantz och jag undrar om det är föreståndare Märta Larsson jag pratar med?
– Nej, tyvärr har Märta nyligen gått i pension. …