På eftermiddagen lånade Barbro Pias bil och letade sig fram till den lilla röda stugan där Holger och Britt-Maries grannar Lena och Jan Svensson bodde. Hon hade ett diffust minne av att de sagt att de bodde i Kvarntorpet. I så fall var det här enligt Google. Det var inte långt från Holger och Britt-Maries hus, men längs en annan avtagsväg. Säkert fanns det en stig genom skogen mellan husen. Stugan såg ut att vara från artonhundratalet och låg också mycket idylliskt. Bruset från ett vattenfall hördes från skogen bakom. Antagligen låg där en gammal kvarn som fått ge namn åt torpet. Det var förmiddag, men en blå bil stod parkerad utanför. Kanske var någon av dem hemma. Barbro visste inte riktigt vilket hon hoppades. Hon visste inte heller vad hon egentligen ville med besöket, eller vad hon kunde vänta sig. Vad som helst var i alla fall bättre än att gå hemma och undra vad de tänkte om henne. Hon vände bilen så att hon lätt kunde köra därifrån om hon skulle få bråttom. Sedan knackade hon på dörren.
Jan öppnade efter en stund. Han såg undrande ut.
– Hej, det är jag som är Barbro. Sköterskan som var hos Holger, sa Barbro.
– Vad vill du?
– Jag vill bara prata lite, höra hur ni mår. Jag hade vägarna förbi, la Barbro till och kände hur modet sjönk.
– Lena, ropade mannen inåt huset. Här är någon som vill prata med dig.
Lena dök upp, såg rufsigt yrvaken ut och lika förvånad som sin man.
– Jag heter Barbro. Det är jag som är sköterskan som var hos Holger, upprepade Barbro.
– Ja, jag ser det. Vad vill du?
– Prata lite, höra hur ni har det.
– Hur vi har det? Det är väl bättre att du går ner och frågar hur Britt-Marie har det!
– Det kan jag göra, men nu frågar jag er – med tanke på tidningsartikeln. Jag förstår ju att ni hade en hemsk natt.
– Det var den värsta natten i mitt liv, sa Lena.
– Om ni ändå ska dra upp allt det här är det väl lika bra att du kommer in, sa Jan med en nick mot Barbro.
– Tack, sa Barbro och så slog de sig ner vid det gamla köksbordet med vit spetsduk.
Här ser ut som för hundra år sen, tänkte hon.
Samtalet började lite trevande. Lena sökte ögonkontakt med Jan som om hon ville ha hans mandat att tala. Genom hans tysta uppmärksamhet fick hon det.
– Vi flyttade hit för två år sedan. Innan dess var det här vår sommarstuga. En tillflyktsort där vi kunde gömma oss från världen. Till slut ville vi vara bara här. Här finns en ro, en harmoni som är helt borta inne i stan. Vi lever enkelt, behöver inte så mycket materiella saker. Vi jobbar hemifrån med en postorderfirma via datorn. Vi säljer böcker om naturens läkande kraft. Vi har ingen teve, ingen tidning. Vi slipper höra och se allt elände om krig och våld och misshandel. Vi lever här och i skogen, med fåglarna och djuren och vid vattenfallet. Här händer så mycket spännande saker. En igelkott har ungar under trappan och blåmesarna ägg i fågelholken. De är inte rädda för oss. Vi lever ett kärleksfullt liv och mår så mycket bättre nu.
Lena tystnade. Jan lade sin hand över hennes. Hon fortsatte:
– Jag trodde att livet här ute var vackert överallt. Att människorna blev goda av att leva här. Vi gick genom skogen för att köpa ägg av Britt-Marie. Hon har aldrig sökt kontakt med oss, men inte heller varit ovänlig. Holger har vi aldrig pratat med. Vi såg bara när han kom hem från sjukhuset. Hur han bars in på en bår. När du frågade om vi kunde stanna kvar var det självklart att vi gjorde det. Doktorn skulle ju komma snart. Hon sa inte mycket först, behärskade sig. Vi satt där och väntade. Tiden gick. Plötsligt reste hon sig och gick in i rummet där Holger låg. Hon började skrika åt honom, slå på honom. Skrek att han hade förstört hennes liv. Hunden flög upp och skällde. Vi var tvungna att dra henne tillbaka ut i köket och sparka till den för att han inte skulle flyga på henne eller oss. Sen stängde vi dörren om Holger och hunden. Britt-Marie började skaka och gråta. Vi försökte lugna henne och till slut kunde hon prata. Då kom allt på en gång …
– Lena drog ett djupt andetag. Såg på sin man. Bad honom fortsätta. Han såg upp. Tittade på Barbro, som var så inne i berättelsen att hon bara sa:
– Fortsätt!
Han rätade upp sig och tog sats:
– Holger slog inte Britt-Marie, men han hotade. Han misshandlade henne psykiskt genom hela deras äktenskap. Kuvade henne, bröt ner henne, sa aldrig ett vänligt ord. Han övervakade allt hon gjorde och sa. Vem hon pratade med. Han fick henne att bryta med sin familj, sina vänner, allt. Hon träffade inga andra än sådana som vi som kom förbi någon gång. När hon kom tillbaka in var han arg för att hon hade pratat med oss. De levde ihop i trettio år det måste har varit ett helvete. Säkert för honom också. Något måste ju ha gjort honom till den han var.
– Det var så fruktansvärt, sa Lena. Hela idyllen här är förstörd när jag tänker på vad som hänt. Hur det har varit i deras hus som ligger så nära utan att vi har märkt något, känt något. Det tänker jag på nu. Just då på natten ville jag bara fly därifrån, inte vara med längre. Hon grät i flera timmar. Vi fick hålla henne för att hon inte skulle ta sig in till Holger igen. Den andra hunden låg under köksbordet och morrade. Jag blev arg på dig som hade dragit in oss i det här. Det är väl ändå något som sjukvården eller någon annan myndighet ska ta hand om. Jag retade mig på att du var så lugn. Som om det händer varje dag att en man ligger död i sängen och hustrun blir galen. Det skulle vi ta hand om. Du bara körde din väg.
Lena såg stint på Barbro.
– Jag fattar det, sa Barbro. Men hur skulle jag kunna veta hur natten skulle bli? Jag trodde också att det skulle komma en doktor ganska snart. För mig kom ni som räddande änglar. Det var ju svårt att lämna henne ensam med Holger och jag var tvungen att köra vidare.
– Det är ju det som är fel i vården, sa Lena. Ni tycker att sjuka människor ska vara hemma, men ni har inte tid at ta hand om dem. Det får grannarna göra. Det var därför jag ringde till tidningen fast jag aldrig läser den. Men jag tycker att alla ska få veta hur det går till.
Hon har ju rätt, tänkte Barbro. Men samtidigt fel. Är det bara vården som ska ta hand om mänskliga problem. Har vi inte alla ett ansvar för varandra. Det vågade hon inte säga till Lena.
– Hur mår Britt-Marie nu? Har ni pratat med henne? frågade Barbro.
– Jag var där nere igår, sa mannen. Då eldade hon i en tunna på gården. Brände tyger och kläder. Jag tror det var Holgers. Jag frågade om hon ville ha hjälp med något, men hon svarade inte. Det är inte bra med henne. Vi håller ögonen på henne så hon inte bränner ner både huset och skogen.
Barbro kände sig helt utmattad, som om hon också varit med den natten. Det fanns inte mycket mer att säga. Hon nämnde inte sin egen konflikt med cheferna. Ingen frågade.
På vägen tillbaka ringde telefonen. Det var Jenny. Barbro stannade vid vägkanten för att kunna prata.
– Jag är jätteledsen för det här, sa Jenny. Det är vi alla. Vi vill att du kommer tillbaka!
– Det är jag med, men det är inte jag som har bestämt att jag ska bli avstängd. Det är Isa-Britt. Har inte Gunnar sagt det? Att jag är avstängd för brott mot sekretesslagen?
– Nej, han sa att du behövde ta en paus för all uppståndelse efter tidningsartikeln. Varför anklagar de dig för det? Det var ju inte du som gick till tidningen.
– Nej, men jag uttalade mig om sjukdomen och deras personliga förhållanden. Isa-Britt har stängt av mig, men jag kommer imorgon om hon ringer. Helst ska hon be om ursäkt också. Det kan du hälsa henne!
– Det gör hon aldrig, men vi behöver dig. Det fattas folk.
– Jag har pratat med facket, vi får se hur det blir.
Samtalet var slut utan ett ord om orsaken till problemet – den uteblivna inskrivningen.
Vill du köpa den tryckta boken klicka på Hildas Bokhandel >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>