Avsnitt 8

Fortsättning  från i går

Det var i gymnasiet som Birgit lärt känna Josef Hausmann, och när hon fick reda på att han spelade bas hade hon ögonblickligen sett till att charma in sig hos honom. Hon hade redan då länge haft drömmen att bilda ett band, och så mycket visste hon, att basister växer inte på träd. Josef kände den ett år yngre Luis Rojas och när de repade första gången började en eld brinna inom Birgit Angell, för hon insåg omedelbart hur duktig han var på gitarr. Själv sjöng hon, skrev låtar och spelade pliktskydligast kompgitarr.

”Det kanske räcker med en gitarrist” hade Josef funderat vid ett tillfälle. ”Jag menar, nu när vi har Jonte på keyboard.”

Birgit hade spänt ögonen i honom.

”Jag tänker inte stå på scen utan en gitarr” meddelade hon. ”Gitarren är … en del av mig!” Och därmed var den diskussionen slut. För Birgit var den odiskutabla ledaren för bandet. Hennes röst och hennes låtar var för bra för att hon skulle kunna offras eller försättas på dåligt humör.

Johannes Carlberg, ’Jonte’, hade de hittat via trummisen Martin Pettersson. Och Martin hade de hittat på det absolut mest oväntade sätt Birgit kunnat föreställa sig. Han var nämligen bekant med Annemo. Det var vid något tillfälle när relationen mellan de två systrarna hade nått den värme som utmärker en strålande sommardag i Antarktis, som Annemo undsluppit sig att en före detta klasskamrat till henne i Bylilla spelade trummor. Kontakt hade tagits och Martin hade blivit en i bandet, och han hade tagit med sig Jonte.

”Den enda tjänst du någonsin har gjort mig … och det var förstås inte meningen!” kunde Birgit fräsa till när förhållandet mellan systrarna återgått till det normala och Annemo påmint henne om det där med Martin.

”Det där med Martin var förvisso ett misstag, men det är inte det värsta jag har begått” bet Annemo tillbaka. Och då visste Birgit att hon skulle få höra om den där gången när hon vid tre års ålder, ett fullständigt okontrollerbart barn, rusat rakt ut på en trafikerad väg och Annemo rusat efter, på ren instinkt förmodligen, och lyckats dra henne i säkerhet precis innan en bil kommit susande. ”Varför i helvete räddade jag dig den gången?” spottade hon ur sig.

Lagom till middagen infann sig Birgits bästa kompis Malin, samt Jimmy och hans kompis Fredrik.

Malin hade växt upp i huset snett över gatan från Angells. Hennes pappa Reinhold var målare och mamma Tanya hade hårsalongen vid Marknadstorget. Malin och Birgit var jämnåriga och hade lekt tillsammans och blivit bästisar redan före skolstarten. De hade tillsammans försökt ta sig igenom den oändligt långa och ibland tröstlösa skolgången och haft ungefär lika medelmåttiga betyg. Enligt deras verklighetsuppfattning var det de två mot världen, och de tänkte min själ inte låta världen vinna.

I högstadiet började de tjuvröka samtidigt, och hitta på lite bus med skolk och alkoholbruk. Tillfälligt hade de skilts åt under de sommarveckor som Birgit tillbringade hos sin faster Rigmor mellan sjuan och åttan. Men när Birgit kom tillbaka fanns Malin där och längtade efter henne.

Ungefär samtidigt hade de också försökt utveckla sitt idrottsintresse genom att gå med i friidrottsklubben. Birgit kastade spjut och sprang medeldistans. Malin, kraftigt byggd som föräldrarna, men mer atletisk än dem, hoppade längdhopp och var sprinter. Malin var den som tröttnat fortast. Birgits intresse hade hållit i sig nästan ett år in på gymnasiet. Hon hade börjat på idrottsprogrammet men i slutet av första vårterminen ville hon inte mer. Då hade musikintresset tagit överhanden och hon bytte till estetiska programmet, träffade Josef och visste att hon hamnat rätt.

Malin hade gått hotell och restaurang. Under gymnasietiden hade de fortsatt att umgås med det pojkgäng som de lärt känna i grundskolan, och en sommarkväll strax innan starten av tredje ring hade Malin och Ekrem, en i gänget, haft oskyddat sex och Malin blivit gravid. Hon hade kämpat på sista skolåret fram till mitt på vårterminen. Lilla Amanda hade fötts i april och Malin hade lämnat gymnasiet med ofullständiga betyg.

Ekrem erkände förvisso att han var far till barnet. Men han var arbetslös och hade därför ingen möjlighet att bidra till dotterns försörjning. Han var heller inte intresserad av ett förhållande med Malin, vilket gjort flickan halvt hysterisk eftersom hon var förälskad i honom.

”Skit i den fan” hade Birgit försökt trösta henne. ”Han är inte värd dig. Du hittar någon bättre, ska du se. Vi fixar det här!”

In i handlingen hade Jimmys kompis Fredrik trätt, och galant uppvaktat den nyblivna modern. Och även om ’Fredde’ inte var Malins drömprins, så nöjde hon sig med honom åtminstone tills vidare.

”Är inte Amanda med?” undrade Birgit nu, när de tre gästerna hängde av sig ytterkläder och steg in.

”Mormor är snäll och ställer upp ikväll” sa Malin leende. ”Jag har lovat att laga söndagsmiddag imorgon som tack.

* * *

Adam kunde inte låta bli att se bilden av Malins mamma för sitt inre. Tanya Johansson var en kurvig skönhet och Adam gjorde sig gärna ärende till salongen när håret blivit lite för långt. När Birgit och Malin gick i nionde klass hade lärarna organiserat en aktivitet ute vid stranden söder om Landskrona, med lekar och tävlingar för elever och föräldrar. Som av en händelse hade varken Adrijana eller Reinhold varit med.

En av grenarna var dragkamp och Adam och Tanya hade varit i samma lag, och hon hade stått precis framför honom. Deras lag var det starkare, och när motståndarna plötsligt gav upp hade Adam tappat balansen och rasat omkull baklänges i sanden och Tanya hade rasat omkull över honom och de hade blivit liggande där, och hans armar hade på något underligt sätt hamnat runt hennes midja. Medan de utan brådska reste sig möttes deras blickar och det leende som fanns i hennes ögon tänkte han gärna tillbaka på.

Veckorna efter händelsen hade han ibland legat på kvällarna, eller mornar innan han steg upp, eller suttit på tåget till Gårdinge, och fantiserat om erotiska äventyr med henne. Men han hade aldrig vågat närma sig henne för att göra någon invit.

När melodifestivalen skulle börja bänkade alla sig vid teven. Malin, Birgit, Sofie och Rigmor tog plats i soffan medan Marcus, Jimmy och Fredrik satt eller halvlåg på golvet framför den. Adam och Adrijana satte sig i fåtöljerna vid dörren till uterummet. För syns skull drog de fram dem en liten bit, fast ingen av dem egentligen var intresserad. Adam satt där för Rigmors skull och Adrijana satt där för att hon var för väluppfostrad för att inte göra det.

Adam visste att inte heller Birgit skulle ha sett programmet om inte Rigmor eller Malin varit där. Dottern var renlärig i sin musiksmak, och strömlinjeformad schlager var inte förenligt med den religion som hette heavy metal.

Birgit verkade närmast tacksam för att Sofie intill henne höll på att peta på alla hennes piercingsmycken. Särskilt intressant var näsringen och den stora svarta spiral som Birgit hade i nedersta hålet i örat för att töja det.

”Man kan trycka en blyertspenna genom det hålet” avslöjade hon för flickan, som förstås gapade som en fisk. ”Vill du se?”

Sofie nickade långsamt, eftertryckligt och Birgit drog ur spiralen. Sofie fick den att beundra medan Birgit gick för att hämta en penna. När hon, tillbaka i soffan, långsamt förde in pennan på örsnibbens baksida och den blev synlig på framsidan var Sofies ögon stora som tefat.

Tisdag 22 februari

Adrijana halvsprang uppför rulltrapporna – som i vanlig ordning stod stilla – för att hinna med tåget till Höör. Om hon missade det tåget skulle hon inte komma hem förrän vid åttatiden och då skulle klockan vara nio i Zadar, Kroatien och hennes mamma skulle vara ytterst avmätt i tonen och undra om dottern glömt hennes födelsedag och i elfte timmen blivit påmind av någon … oklart vem.

Det var inte bara det obligatoriska samtalet till modern som stressade henne. Hon visste att onsdagen skulle bli jobbig på tidningen – torsdagsnumret skulle gå ut i så kallad totaltäckning i hela kommunen, vilket betydde att varje hushåll skulle få en tidning, antingen man var prenumerant eller inte. Detta marknadsföringsgrepp, som användes då och då, innebar att tidningen den dagen innehöll fler sidor än vanligt, vilket förstås fick till följd att redaktionen förväntades producera mer material.

Adrijana hade varit ute i god tid, som vanligt, och gjort upp en plan för hur de extra sidorna skulle fyllas. Stommen i den planen var tre större reportage och hon hade nogsamt sett till att inte låta varken Erling Andersson eller Gunnar Paulsson göra något av dem. Anette Schwartz hade tilldelats uppdraget att göra en inventering av stadens kaféer. Det var ett jobb som passade Anette, tyckte hon; den mörka kortklippta reportern var rapp och energisk men ibland slarvig med fakta. Hon hade fått stränga order att inte göra någon betygsättning på de olika näringsställena, enbart beskriva dem på ett trevligt sätt.

David Randau hade fått i uppgift att göra ett reportage om en gammal spannmålsanläggning i en av de mindre orterna utanför Gårdinge. Adrijana kom ihåg stället för att hon varit på ett reporterjobb i en angränsande industrilokal några år tidigare, och då ställt en fråga om de imponerande byggnader som höjde sig som veritabla landmärken i det lilla samhället. Nu tänkte hon att det knäcket skulle väl passa förre fotografen David, som sadlat om vid nedskärningen och blivit reporter. Här skulle hans bildskapande komma till sin rätt.

Slutligen, för att inte bara fylla utrymmet med lättsamt så kallat featurematerial, skulle Ann-Christin Svensson, kommunreporter, skriva om ett privat företags planer på en vindkraftspark i området, och kommunledningens och övriga politiska partiers inställning i frågan. Alla tre jobben skulle vara inne senast på tisdagen, hade Adrijana beordrat, så hon kunde få titta igenom texter och bilder i god tid. Det var hennes första totaltäckning och hon ville göra en tidning som var så bra att de hushåll som normalt inte hade Gårdinge-Kuriren skulle stå i kö samma dag för att teckna en prenumeration.

Ann-Christin hade lämnat in sin artikel redan under tisdagsförmiddagen och gjort ett gediget jobb, vilket inte förvånat Adrijana, men icke desto mindre glatt henne. David hade lämnat in strax efter lunch och efter att ha studerat hans material hade Adrijana kallat honom till sig.

”Jättefina bilder, David. Den här” hon pekade på sin skärm där hon hade öppnat en bild som visade den gamla silon majestätiskt och ödesmättat torna upp sig mot en mörkblånande himmel, ”ska vi definitivt ha som ettanbild.” Så tittade hon upp på honom där han stod intill hennes stol. ”Men texten funkar inte. Du lägger in mycket känsla i den, och det är bra, men den hänger inte ihop. Där saknas en röd tråd. Tänk en början, en mitten och ett slut. Och så måste vi ha en faktaruta med årtal för start och nedläggning, antal anställda, lite produktionssiffror och sådant.”

Han såg missnöjd ut men lommade iväg för att göra om artikeln.

Anette hade inte lämnat in överhuvudtaget. Hon hade inte funnits på redaktionen under eftermiddagen, men strax efter fem hade Adrijana fått tag på henne i hennes mobiltelefon.

”Förlåt, förlåt” sa hon. ”Men jag var tvungen att köra akut till djursjukhuset med Missan. Hon spydde blod och där var mycket folk, så det tog tid. Artikeln är nästan klar, jag lägger den i din mejl ikväll. Promise!”

Hon sprintade längs perrongen och hann precis hoppa på tåget innan dörrarna stängdes. Med en djup utandning sjönk hon ner i ett säte och försökte slappna av.

Födelsedagen och jul var de två fasta tider på året då hon ringde till sin mamma. Modern själv ringde på Adrijanas födelsedag i april, samt på barnens – barnbarnens! – födelsedagar i maj, augusti och november. Adam var inte hennes eget kött och blod, hon ringde inte på hans födelsedag. Adam verkade inte bry sig om vilket.

Adrijana kom fortfarande ihåg moderns reaktion när hon för första gången berättade om sin pojkvän, när hon så småningom tog med honom hem och när hon slutligen informerade mamma om att de tänkte gifta sig. Det första beskedet hade tagits emot med bara ett ”Jaså”; en pojkvän kunde försvinna så snabbt … Adams första besök i familjen Kovačićs hem hade förvisso avlöpt bra, han kunde föra sig på ett oklanderligt sätt, men modern hade ställt ett par frågor på kroatiska till sin dotter: Är det samma pojkvän du berättade om för en tid sedan? Är du fortfarande tillsammans med honom?

Det tredje beskedet, att de skulle gifta sig, hade tagits emot med en djup suck av resignation. Och Adrijana visste att det inte berodde på någon motvilja från moderns sida mot personen Adam Angell. Det var helt enkelt det faktum att han var svensk, och det kommande äktenskapet cementerade därmed Adrijanas framtid i Sverige istället för i det forna hemlandet.

För det hade alltid varit Jadrankas mening och hetaste önskan att både hon och döttrarna så fort som möjligt skulle återvända till Zadar – oavsett om hemstaden låg i Jugoslavien eller i ett självständigt Kroatien. Med andra dottern ’fast’ i ett svenskt äktenskap såg hon hur den möjligheten minskade, och det gjorde henne bitter. Det faktum att Adrijana vid vigseln redan var fyra månader inne i en graviditet gjorde förstås inte saken bättre, enligt Jadranka, men hon tvingades erkänna att när sakernas tillstånd nu var som de var, så var det åtminstone hedervärt av den där svenske mannen att gifta sig med hennes dotter. Hon hade tolererat Adam och han hade aldrig haft några synpunkter på sin svärmor.

Vid tidpunkten för bröllopet hade systern Mirjana redan varit utflugen från hemmet i mer än sex år. Mirjana, en mörkhårig skönhet, hade ända sedan barndomen varit intresserad av textilkonst och kläder. I hemmet i Zadar hade hon hjälpt modern med sömnad, och någonstans under vägen hade drömmen om ett eget modehus fötts hos henne.

Liksom Adrijana var hon en ambitiös elev under hela sin skoltid, och gick ut med goda betyg. Textilslöjd var förstås favoritämnet, men hon var mycket duktig också i engelska och idrott. Inför gymnasieskolan valde hon dock ekonomisk linje, en fingertoppskänsla sa henne att ekonomi var något hon behövde om hon i framtiden skulle komma att starta sitt eget företag i designbranschen.

Efter studentexamen la hon ett par år på att gå olika kortare textil- och designutbildningar, och började skissa och jobba på egna kollektioner. Så en dag, året då hon skulle fylla 23, drog hon ett djupt andetag, tog sina skisser och arbetsprover, samt de sparpengar hon hade, och köpte en flygbiljett till New York.

Hon hade mentalt förberett sig på att få det motigt i början, och alla hennes farhågor slog in. Hon hade räknat med att män skulle försöka utnyttja hennes skönhet, och det gjorde de. En man lovade henne ett kontrakt med ett design house om hon hade sex med honom. Hon var som besatt av tanken, drömmen, att ta sig in i branschen, och gjorde honom till viljes – han skrattade åt henne när han gick. Hon lovade sig själv att aldrig glömma det. Hennes pengar började ta slut, men hon tjatade till sig ett deltidsjobb på en kroatägd restaurang, och kunde därmed kämpa vidare.

En dag, efter nästan två år i New York, fick hon napp och kom in hos Carolina Herrera. Där fick hon lära sig allt hon behövde och hennes arbetsgivare märkte hur begåvad och ambitiös hon var. Efter tre år var hon redo att bli första assistent till chefen själv, men stannade på den posten enbart ett år, för då kände hon sig redo att ta nästa steg: Paris, i hennes verklighetsbild fortfarande världens modehuvudstad. Och dit åkte hon, nu ett respekterat namn, och startade sitt eget modehus – Mirjana. Än en gång fick hon börja från början och kämpa sig uppåt – nåja, inte riktigt, hon hade nu en del kontakter som hon utnyttjade. Och än en gång lyckades hon och kunde förverkliga sina planer.

Vid en mässa såg hon mannen som förnedrat henne under hennes första tid i New York. Det var inte förvånande, han var talangscout och hon hade skymtat honom ett antal gånger tidigare, men då alltid lyckats undvika honom. Den här gången ville hon inte ens undvika honom; det var hennes eget modehus som visade en ny kollektion och han fanns bland publiken, uppenbarligen utan något minne av att de hade träffats tidigare. När visningen var klar kom hon ut på catwalken och, efter de sedvanliga tackfraserna, sa: ”… och jag ser att Mr Eric Harper också finns här idag.” 

Strålkastarskötaren hittade Harper bland publiken och satte en spotlight på honom. Han såg först oförstående ut, men verkade sedan gradvis inse vad som höll på att hända. Han log ansträngt och Mirjana fortsatte: ”För er som inte känner honom kan jag berätta att Mr Harper är talangscout. Jag träffade honom när jag kom som ny och förhoppningsfull till New York 1981. Då lovade Mr Harper mig ett kontrakt bara jag gick med på att tillfredsställa honom sexuellt. Dumt nog gjorde jag honom till viljes – ja, något kontrakt fick jag inte heller. Så, alla ni unga tjejer som är här idag, se upp med sådana som Mr Harper.”

Allt sa hon med synnerligen lugn och behärskad röst, men utan att för en sekund släppa Harper med blicken. Han reste sig och dröp därifrån – och var förstås körd i branschen efter det. Mirjana hade fått sin hämnd.

När hon trodde att hennes dröm hade gått i uppfyllelse – ett eget modehus i Paris – märkte hon att hon faktiskt hade en önskan kvar: att etablera sig som designer i sitt gamla hemland. När Kroatien 1991 förklarade sig självständigt från Jugoslavien ville hon åka dit och sätta igång. Sedan utbröt oroligheterna och det blodiga befrielsekriget, men 1997 kunde hon äntligen åka till Zagreb och börja jobba där. Om hon trott att hon var ett okänt namn där, och för tredje gången skulle tvingas börja från noll, så misstog hon sig. Hon var synnerligen välkänd i branschen och togs emot som en stjärna.

Vid tiden för bröllopet hade Adrijana och Adam redan flyttat söderut sedan några månader tillbaka, då de båda fått jobb på Gårdinge-Kuriren. Eftersom yngre systern Katrya av helt andra omständigheter avvikit året innan blev Adrijana sista dotter att lämna hemmet. Jadranka Kovačić stod inte ut med att bli kvar ensam i Lidköping. Hon hade sitt arbete, som städerska på ett sjukhus, och en handfull bekanta. Men när det var dags för Adrijana att föda i maj 1988 sa hon upp sitt jobb och sin lägenhet och åkte till Skåne.

Där bodde hon i en liten etta under barnbarnens första år. Hon lyckades emellertid inte få något varaktigt arbete och vägrade utsätta sig för vad hon ansåg vara skammen att gå till socialkontoret och be om hjälp. Adam och Adrijana betalade hennes lilla hyra, vilket ändå innebar en ekonomisk vinst för dem eftersom mormor, istället för den kommunala barnomsorgen, tog hand om alla barnen.

När Mirjana annonserade sin flytt till det forna hemlandet ställdes Jadranka inför en delikat situation: flytta hem och därmed lämna barnbarnen, eller stanna kvar. Adrijana, som vid det laget stundtals tyckte moderns ständiga närvaro i hemmet började bli jobbig, avgjorde saken med några subtila påtryckningar: ”Åk ner och prova hur det känns! Du kan ju alltid komma tillbaka hit.”

Jadranka åkte, året efter att Mirjana etablerat sig i Zagreb. Och återföreningen med systern Antonija och några gamla vänner från ungdomen blev lyckosam. Mirjana la ut små jobb på sin mamma och moster, betalade dem rundligt för tjänsterna och att Jadranka skulle återvända till den höga nord fanns därefter inte ens på kartan.

”Hej mamma. Grattis på födelsedagen. Hur mår du?”

Christian kom in i köket medan Adrijana talade i telefon. Hon stack ut en arm och strök honom över håret medan han gick till kylskåpet för att plocka ut mjölk, smör och pålägg.

Medan modern höll sin vanliga utläggning om hur duktig och framgångsrik Mirjana var, och hur trevligt hon själv och systern Antonija hade det, men hur kall och avståndstagande resten av släkten fortfarande var, betraktade Adrijana sin son när han satte sig vid bordet och bredde smörgåsar. Smärt, gänglig, ljust hår och blå ögon; på något sätt en kombination av hennes och Adams bästa drag. Han ser bra ut, bestämde Adrijana och log ut i luften. Han ser bäst ut av mina barn. Undrar vad det ska bli av honom.

”Är du ofta i Zagreb hos Mirjana?” frågade hon i luren för att hålla igång konversationen, sedan modern förhört sig om barnbarnens status.

Christian var ett bekymmer för henne. Det var i och för sig hans två systrar också, fast på ett annat sätt. ”Vad har jag gjort för att förtjäna sådana döttrar?” hade hon en gång frågat sin väninna Maria. ”Den ena vägrar sminka sig, klipper håret kort och klär sig som en man. Den andra är mer vild än tam, gör precis tvärtemot vad man säger till henne och hennes öron ser ut som schweizerostar.”

Men någonstans kände Adrijana på sig att både Annemo och Birgit skulle fixa det, skulle staka ut en väg för sig och den vägen skulle leda framåt. Men hon kunde inte riktigt se vilken väg sonen skulle ta. Under låg- och mellanstadiet hade han provat fotboll och brottning men snabbt slutat med båda, han hade börjat spela både piano och gitarr men inte fortsatt på någotdera längre än en termin. Han var någorlunda duktig i skolan men utstrålade en brist på självförtroende; i diskussioner höll han oftast tyst medan såväl Annemo som Birgit alltid hade en åsikt – även om Birgit inte uttryckte sig så polerat som hennes storasyster.

I likhet med Annemo hade Christian haft svårt att hitta nära vänner bland skolkamraterna. Adrijana hade inga belägg för att han mobbades, men oroade sig ändå över hans sociala situation. Men sedan ett par år tillbaka hade Christian en god vän – grannpojken David, två år äldre. Deras gemensamma intresse var datorer och datorspel, och lite i skymundan hade Christian utvecklat en ganska god kunskap om hur såväl hård- som mjukvara fungerade.

”Nej mamma, jag vet inte när vi kan åka ner och hälsa på. Adam …” Nej, finns ingen anledning att nämna att han inte jobbar längre. Hon lät den meningen rinna ut i ingenstans och kunde snart avsluta samtalet. ”Har du haft det bra idag?” frågade hon sin son som fortfarande satt vid bordet.

Han nickade.

”Mamma, om du och mormor inte hade flytt hit till Sverige, så undrar jag vem som hade fött mig” sa han.

Adrijana gapade och blev helt ställd, utan en aning om hur hon skulle svara honom. Han väntade lite på ett svar, men då inget kom fortsatte han:

”Jag menar, jag måste ju ha funnits där ute någonstans och väntat på att få bli född, eller hur?”

Adrijana fuktade läpparna. Hon var katolik från födseln, inte aktivt troende men ändå någonstans i mekanisk förvissning om att vad den katolska kyrkan lärde ut var på något sätt sanningen.

”Eh … du menar att … du fanns, på något sätt, redan innan du föddes? Det låter lite som om du tror på reinkarnation.”

Ett litet leende spelade i hans mungipa.

”Ja, jag tycker det låter rätt så … tryggt. När man dör så väntar man ett tag, och sen kommer man tillbaka. Och om man har varit snäll så får man ett bra liv och får träffa sin familj igen. Fast då är kanske jag din pappa istället.”

Adrijana kunde inte göra något annat än gå bort och lägga armarna om honom och krama honom i tystnad.

Fortsättning i morgon

Vill du köpa den tryckta boken
kan du göra det här i Anders Bokhandel >>>

Den tecknade serien från boken: Biggs Rockar fett >>>

Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>