Kapitel 27
Hon skrev sin sista tenta flera dagar tidigare än planerat. Nu stod hon på båten och tittade på armbandsuret. Hon var trött och längtade hem. Eller snarare bort. Bort från studentlivet. Studierna krävde att hon arbetade hårt och hade tvingat henne att sitta kvällarna igenom över böckerna. Såklart fanns Gustav hemma men både Birgitta och Olof var borta från prästgården. Olof skulle troligen aldrig komma tillbaka, än mindre arbeta. Han kom inte ur det förvirrade tillståndet om hon fick tro vad Gustav berättat. Det var rätt att Gustav flyttat in och tagit över bostaden. Egentligen var det dags för henne att flytta ut. Hon hörde inte till där längre även om hela hennes liv fortfarande fanns kvar. På vinden förvarades lådor med leksaker från hennes barndom. Väggarna pryddes av fotografier, teckningar och tavlor som hon ropat in på auktioner med sina föräldrar. Det fanns minnen kvar efter hennes mor. Som dagboken. Hon tog väskan, klev av båten och fortsatte med raska steg mot hållplatsen. En stinkande och pustande orange buss dök upp punktligt. Hon sjönk ned på ett säte i den glest fyllda bussen och såg ut över det grå landskapet. Dagboken kom för henne igen och hon tänkte att hon skulle undersöka sin mors förehavande på Alvaret djupare. Tre veckors ledighet gav utrymme för mycket sökande.
– Jag tar mig dit redan i eftermiddag, sa hon lågt till sig själv. Och fortsatte fundera på händelserna kring dagboken medan hon tog upp ett skrivblock ur väskan och skrev:
”Det finns något annat där som glider undan för oss. Det är inte fantasier men det är inte heller något som står klart skrivet någonstans. Vi måste leta bland omständigheter och sådant som det pratats om men ingen vågat sätta på pränt. Det kan inte vara annat än sanning på ett eller annat vis”
– Min mor var fullständigt klar under alla sina dagar och jag måste leta efter något annat hur gärna Gustav än vill att vi ska avfärda det som fantasi, tänkte hon vidare något lättad efter att ha satt några av de röriga funderingarna på pränt. Hon erkände för sig själv att hon många gånger tänkt på vad Gustav sagt till henne – det kanske var så att hon egentligen inte ville veta det hon fick reda på något. Det kunde påverka resten av hennes liv och med stor sannolikhet skulle det inte vara något positivt. Om hennes mor tvivlat på att hon fött henne… Hur skulle en sådan händelse kunna ske? Hon var ju född. Men av vem? Hon hade sett bilder på sig själv som nyfödd och rosig i Birgittas armar. En ömsint och stolt moder med en likaledes stolt fader.
– Av vem? viskade hon tyst. Hon smakade på frågan gång på gång. Den var så stark och skrämmande att hon närmade sig den med försiktighet. Av vem? Vem kunde föda ett barn och ge det till Birgitta? Vem skulle ge bort ett barn?
Hon tänkte på vad som rört sig runt henne under barndomen och sökte i minnet efter kvinnor i bekantskapskretsen som på något sätt hade sagt eller gjort något som kunde kopplas till de märkliga orden. Kunde det vara någon händelse i skolan eller hade något annat barn nämnt något? Fanns det tillfällen där hennes föräldrar yppat något till henne eller andra, eller hade de gömt bevis som födelseattest eller dokument kring hennes första tid. Hon kunde inte minnas annat än att allt var i sin ordning. Hon visste vilken dag hon var född. Till och med klockslaget var noterat och hennes längd och vikt fanns med. Den förste september föddes hon hemma i prästgården. Tidigt på morgonen.
”Jesus gav dig till oss …”
Olof berättade ibland när hon var liten om händelsen. Hur han och Birgitta fått henne av Jesus. Hon kunde höra orden och plötsligt fick hon en märklig tanke. ”Fick dig av Jesus”. Hon hade aldrig tolkat orden på annat sätt än att Jesus välsignat dem i deras föräldraskap men nu kom hon att tänka på en helt annan innebörd. Fanns det någon som gestaltat Jesus under uppväxten eller fanns det andra män i de kyrkliga sammanhangen som Olof hade kunnat tala om som Jesusfigurer? Hon blev illa till mods men insåg att hon började utmana sitt sätt att tänka för att gå framåt med sina efterforskningar. Det skulle kanske göra ont men hon ville så gärna förstå sin älskade mor och vad hon gått igenom.
– Snälla söta rara någon, hjälp mig, mumlade hon medan hon tog de stora kliven av bussen.
Prästgården var tom när hon svängde inom och ställde av väskan. Hon skulle snabbt hitta sin cykel och ta sig ut på Alvaret innan det mörknade. Hon hade endast någon timme på sig. Kappan hängde hon intill Gustavs rock och tog på sig en tjock och varm parkas istället. Fodrade handskar och mössa av fårskinn för att hon skulle klara eftermiddagen utan att förfrysa. Det var ännu inte några minusgrader men den bitande och gråkalla decemberluften kunde få vem som helst att frysa in i märgen. Det blåste lätt från havet och fukten letade sig in överallt. Hon fann sin cykel i cykelstället med luft i båda däcken och gav sig av.
– Kom igen nu stålhäst. Vi har en resa att göra och våga inte få punktering eller kärva just idag är du snäll. Och bry dig inte om att jag pratar högt.
Hon böjde ner ansiktet mot vinden som knep henne i näsan. Det tog inte mer än tio minuter innan vägen tog slut och hon nådde grinden. Den stod öppen och hon lutade cykeln mot den. Alla betesdjur var inne eller i frysboxen. Alvaret låg öde och grått. Denna eftermiddag var det inget oändligt skådespel eftersom molnen lagt sig tätt intill marken. Det gick att se flera kyrktorn från denna plats när det var klart och soligt. Men denna dag var dimman tjock och grå. Hon gick mot formationen av enebuskar, den som gömde den speciella sten med urgröpningar som hennes mor besökte. Betesdjuren höll undan sly och högt gräs. Enbuskarna hade grånat, tappat några grenar och växt några centimeter men annars kände hon igen sig. Hon vandrade några varv runt formationen innan hon gick in och satte sig på huk med ryggen mot en flat sten. Så som hon trodde att hennes mor suttit för länge, länge sedan.
– Ge mig ett tecken. Jag är beredd, viskade hon och slöt ögonen. Hon koncentrerade sig på en punkt mellan ögonbrynen och sträckte ut sina händer.
Hon andades djupt och långsamt. Som om hon försökte somna och började ta en ton. Ett dovt hummande i takt med andningen. Det var som om hon lämnade kroppen och tittade ner på sig själv. Med en lugn och varm känsla kunde hon urskilja tre kvinnogestalter som kom runt enebuskarna. De var lätta som slöjor och de mumlade. Hon kunde inte urskilja några ord men hörde att de talade oupphörligen. De gick tre varv åt varje håll innan de vände in mot henne. De lade sina händer på hennes huvud och fortsatte viska. De var milda, vänliga och ville henne väl men förmedlade inte något som hon kunde förstå. Hon öppnade ögonen och de var borta. Hon reste sig med en egendomlig känsla i kroppen. Upplevelsen var så stark men nu fanns det verkligen ingenting kvar som kunde bevisa vad hon varit med om. Mörkret föll och hon rörde sig mot grinden medan hon tänkte på innebörden av händelsen. Gustav hade talat i termer om fantasier. Var det fantasier hon upplevt alldeles nyss eller var det på riktigt?
Samma morgon, samtidigt som Benedikte stod på båten, hade Gustav fått ett underligt brev från Mor Anna. Det var som ett inbjudningskort, dubbelvikt med gulnade kanter. Troligtvis mycket gammalt. Med darrig handstil stod det ”Du ska inte gifta dig med din syster. Bästa hälsningar Anna”.
Han var ensam på expeditionen och läste det om och om igen. – Jag har ingen syster, var hans första tanke. Eller menade hon att han inte skulle gifta sig alls? Till sist gissade han att hon förväxlat honom med någon annan. Hon uppträdde en aning förvirrat sist och har säkert tagit miste. Gustav tröttades av alla gåtor omkring honom och försökte fokusera på föräldrarnas besök istället.
Han hade bjudit hem dem ovetandes att Benedikte var på väg hem tidigare än planerat. När Elmer och Evy Krantz anlänt till prästgården gav de sig genast i väg för att besöka Olof. Hans föräldrar hade insisterat på att träffa kyrkoherden medan Gustav kände en viss tvekan efter senaste besöket och hade gärna sett att det kunde dröja. Han kunde inte komma på någon lämplig ursäkt utan fick allt bita ihop och tänkte göra det bästa av situationen. Under besöket talade Olof med dem som om Birgitta levde och Benedikte gick i småskolan. Gustav kom på sig själv att han hade granskat honom mer intensivt än tidigare. Vad visste den här mannen egentligen? Han fick ett infall att testa Olof för att se om han kom ihåg något från deras förra möte.
– Mor, hur är det med Gretas värk? sa han utan att ta blicken från den gamle kyrkoherden.
Modern såg undrande på honom och svarade:
– Men Greta har ingen reumatism. Det är Siri minns du väl? Hon tittade oroligt på sin son och undrade om han var utarbetad. Hon kunde förstå att han haft bekymmer.
– Förlåt mor, det är klart, jag måste ha blandat ihop dem. Låt oss tala om något annat.
Modern nickade lättad och lät samtalet flyta på om väder, vind och den kommande högtiden som de alla såg fram emot och Gustav fick släppa ämnet för denna gång. Kanske skulle han aldrig få någon klarhet. Olof såg helt oberörd ut, som om han aldrig någonsin känt till någon Greta.
Kapitel 28
När Benedikte kom tillbaka till prästgården efter sin tur på Alvaret satt två äldre personer tillsammans med Gustav vid köksbordet. Han gjorde stora ögon då hon uppenbarade sig tidigare än väntat och utbrast:
– Benedikte, kommer du redan?
Genast reste sig mannen och sträckte fram sin hand:
– God dag Benedikte, jag heter Elmer Krantz och är Gustavs far. Det här är min fru Evy. Den runda, kortvuxna kvinnan nickade och log varmt mot henne.
Gustav bjöd henne att sitta bredvid honom och dukade kvickt. Hon slog sig ned och kikade nyfiket på paret som genast började samtala med henne. De var mycket vänliga och ställde nyfikna frågor om hennes studier. Det var ett lättsamt par och hon som var nyfiken på Gustavs barndom fick möjlighet att ställa mängder av frågor. Hon fick en hel del till sig som hon blev mycket nöjd över. Det blev en lång sittning innan de bröt upp. Föräldrarna skulle övernatta i prästgården. Gustav hade ställt iordning ett av gästrummen på ovanvåningen och ursäktade sig för Benedikte så snart han hamnade ensam med henne.
– Jag visste verkligen inte att du skulle komma. Om jag vetat hade jag inte bestämt med dem men det är bråda juletider för far och mor. De har fullt i almanackan när det drar sig åt tredje advent. Fyra begravningar har han också fått. En av dem med en ung pojke. Gustav tittade urskuldande på henne.
– Det gör mig verkligen ingenting. Det är ditt hus mer än mitt och jag är glad att jag fick träffa dina föräldrar. De är verkligen rara. Vi hinner med vad vi ska tids nog. När åker de? undrade Benedikte.
– I morgon efter frukost. Och därefter har jag inget inbokat förrän sent på eftermiddagen så vi hinner umgås ordentligt. Redan i morgon, sa Gustav.
– Det låter bra. Jag var med om en märklig upplevelse idag så det är bra om jag försöker smälta den innan jag berättar den för dig, sa Benedikte.
Han nickade och tänkte på det tidigare samtalet med hennes far och undrade om det var ett släktdrag att samla på konstigheter. Efter besöken hos Olof brottades han med tanken på om det kunde finnas något korn av sanning av det han berättade. Han kunde inte förlika sig med tanken att något av det han fått höra var sant och stödde sig på sin egen teori att Olof inte på flera månader kunnat redogöra för något. Och nu hade Benedikte något ytterligare hon ville berätta.
– Ja, bearbeta din upplevelse så kan vi ta en förmiddagsfika tillsammans i morgon och vädra våra funderingar, sa Gustav fundersamt och satte en blyertspenna mot framtänderna.
*
Benedikte hade gått i säng först av alla, efter att hon packat upp sin väska och tagit en dusch. Hon hörde hur Gustavs föräldrar gick i trappan som beklagade sig. Hon låg och stirrade i taket. Övertrött och uppstressad. Sömnen ville inte komma till henne och hon grubblade på upplevelsen tidigare under dagen. Hon anade att det fanns ett svar i deras mummel som hon ville förstå. Men hon nådde inte hela vägen. Inbillade hon sig att hon känt av dem eller fanns det några hinder i vägen som hon inte kunde urskilja. Det kunde vara hinnor, tidzoner eller tankebarriärer som fanns i vägen för henne. Hur kunde hennes mor och hur kunde Mor Anna. Och alla de andra kvinnor Anna berättat om. Ska jag ta mig dit varje dag och visa mig för dem så att de förstår att jag vill något och att jag är i behov av hjälp. Det är ingen självklarhet att bli mottagen väl eftersom jag bär Kristi kors i min ryggsäck tänkte hon och rös vid tanken på hur många kvinnor som kallats häxor. Kvinnor som bara ville göra gott… funderade hon till långt efter midnatt.
*
Hon vaknade av det välbekanta knarrandet i trappan och gissade att det var Gustavs föräldrar som passerade. Väckarklockan visade på halv åtta och hon sträckte på sig. Det blev inte många timmars sömn men hon kände sig redo att ta tag i dagen. Hon ville äta frukost med familjen Krantz och drog benen över sängkanten. Det fick bli samma kläder som igår och hon fann dem över stolsryggen lindrigt släta. Det fick gå an och strax satt hon intill Gustav med sin första kopp te.
– God morgon Benedikte, hälsade Gustavs mor. Vi har sovit så gott må du tro.
Det blev en trevlig stund av småpratande innan de fick lov att bryta upp. Gustav skulle skjutsa dem till båten och Benedikte vinkade efter bilen så långt hon kunde se. Därefter fick hon bråttom. Hon skulle ta sig ut på Alvaret innan Gustav hann tillbaka och snart var hon i väg. Dock blev hon stoppad på vägen av Erik Jönsson, en grannbonde, som ville prata några ord med henne:
– Men se är det inte Benedikte? Hur står det till? Det var inte igår?
– God dag Erik. Hur mår han? Här är det bara bra.
– Det är bara gikten som är besvärlig. Och inte blir det bättre såhär till jul.
Han hade frågor kring kyrkoherden, den unge prästen och om hennes framtid. Han ville absolut försäkra sig om att hon skulle stanna på ön och bli lärarinna åt hans barnbarn. Hon gjorde allt för att inte verka otrevlig men det kröp i kroppen på henne. Jönsson slutade inte prata i första taget och hon kunde knappast svara ärligt på frågan vart hon var på väg utan lämnade en vit lögn till honom.
– Jag är ute för att få en nypa frisk luft.
När det blev läge att bryta upp hade det gått så lång tid att hon inte visste någon annan råd än att vända hemåt. Gustav borde vara hemma vid det här laget och väntade säkert på henne. Hon suckade och vände cykeln. Mycket riktigt stod bilen parkerad utanför pastorsexpeditionen. Det var tänt i köket och hon kunde se kalufsen genom fönstret. Hon blev varm i kroppen av att det fanns någon som väntade på henne. Det var ensamt under veckorna i det kala studentrummet och saknaden efter hennes mor gjorde sig ofta påmind. Mössa och vantar hamnade i en hög på hallbordet och hon hastade in till Gustav som stod med händerna i disken. Hon ställde sig intill honom och började torka faten i diskstället.