Avsnitt 20

Söndag 10 april

Det kanske var dumt av mig, tänkte Adrijana. Det kanske var dumt att skriva den där krönikan.

Hon satt på Öresundståget norrut; tåget som skulle föra henne genom Smålands oändliga, djupa skogar, förbi Alvesta och Växjö och vidare österut ända till Kalmar.

”Ha det så trevligt” hade Adam sagt när hon skulle gå och stod med sin halvstora resväska i hallen. Hon var osäker på hur hon skulle tolka hans ord. Förmodligen, tänkte hon, var han glad att bli av med henne för några dagar. Han hade låtit nästan oförskämt munter och uppåt, inte ett dugg ledsen över att han inte skulle få se henne förrän fredag kväll; inte ett dugg vemodig över att han skulle behöva sova ensam i sängen under fem nätter.

Han kanske smyger in till paranta, välbevarade Annika Ekblom på kvällarna, tänkte hon i ett infall av plötsligt galopperande svartsjuka. I nästa sekund ryckte hon på axlarna. Vad fan, låt honom göra det då!

Annemo hade inte varit hemma när hon gav sig iväg, och Birgit hade bara ropat hejdå från sitt rum. Men Christian hade kommit nerför trappan och gett henne en lång kram. Hon fick bita ihop för att inte visa hur hårt det tog henne. Det var som om han med sin gest sa: Jag vet att det inte är så bra mellan dig och pappa. Men jag, din son, älskar dig och behöver dig. Kom snart tillbaka till mig!

Inte förrän hon stigit av bussen i Höör och gått på tåget där hade hennes tankar skiftat spår. Och då var det händelserna på tidningen som hade trängt sig på.

På morgonen den dag då Erling Anderssons artikel, om att restaurangen Orients ägare fått sitt utskänkningstillstånd indraget, var i tidningen hade Adrijana tittat närmare på den där utskriften med lagtext som hon fått med sig från reporterns rum. Och hon hade då sett vad Erling inte nämnt när han berättade vad som stod i den aktuella paragrafen, om när kommunen ska återkalla ett serveringstillstånd. I paragrafens tredje stycke stod det att tillståndet ska återkallas om tillståndshavaren har brutit mot lagen på ett sådant sätt att varning inte är en tillräckligt ingripande åtgärd.

Alltså, tolkade Adrijana, borde socialnämnden gett Nasir en varning, inte omedelbart dragit in hans tillstånd. Den där turken har uppfyllt såväl punkt två som punkt tre. Din feta, rasistiska jävel! tänkte hon och kände hur adrenalinet rann till.

På morgonmötet gav hon David Randau uppdraget att göra en intervju med Nasir för att få hans version av saken. Det var inte en slump att hon la ut det jobbet just på honom. Adrijana visste att David vid mer än ett tillfälle suttit på Orient med sin akustiska gitarr och underhållit gästerna.

”Ring också upp socialnämndens ordförande” fortsatte hon sina instruktioner ”och fråga honom varför man återkallade tillståndet direkt utan att först ge en varning.” Utan att titta på Erling förklarade hon: ”Den frågan skulle naturligtvis ställts redan igår, men det gjordes inte.”

Där väntade hon på ett utbrott från Erling, men det kom inget.

David hade på eftermiddagen levererat en i Adrijanas ögon mycket bra artikel som resultat av intervjun med Nasir. Krögaren var förkrossad över nämndens beslut, vilket skulle innebära att han gick miste om en stor del av sin inkomst. Inte bara direkt, genom att han inte längre skulle kunna sälja öl och vin till kunderna. Ett antal kunder – under de lukrativa sommarmånaderna, då han hade bord och stolar ute på trottoaren, förmodligen en väldig massa kunder! – skulle välja bort hans restaurang överhuvudtaget, eftersom de där inte kunde ta en öl eller ett glas vin till maten.

Nasir berättade också mer utförligt om vad som hade hänt den där ödesdigra lördagskvällen, i samband med Långlördagsmys. Rättare sagt gav han en detaljerad och, tyckte Adrijana, synnerligen rimlig förklaring till varför han under en del av kvällen inte varit närvarande på restaurangen.

Han hade varit tvungen att köra till grannstaden, cirka fyra mil därifrån, för att hämta sin dotter som varit på bio där. Vid första anblicken var det förstås ingen bra anledning, men det fanns gott om speciella omständigheter.

”Hon skulle på bio med sin kompis” berättade Nasir för David. ”Jag sa att jag kunde inte köra dem eftersom jag skulle jobba i restaurangen. Så hennes kompis pappa körde dem in, och han skulle också köra och hämta dem.”

Men när pappan steg ur bilen hemma vid villan, för att gå in och fördriva någon timme medan filmen rullade, halkade han på en isfläck och slog sig i huvudet. Han kände sig inte bara mörbultad efter det, utan också yr, och vågade därför inte sätta sig i bilen igen den kvällen. Varken hans hustru eller Nasirs fru hade körkort, så Nasir själv var tvungen att köra in och hämta flickorna.

”Kunde de inte ha tagit tåget?” frågade David.

”Det hade de kunnat i normala fall” svarade Nasir. ”Men min dotters kompis hade ett par veckor tidigare ramlat av sin häst och brutit benet, så hon gick på kryckor. Och dessutom var det ju halt ute.”

Det var helt enkelt, konstaterade Adrijana, en serie av olyckliga omständigheter som hade gjort att Nasir just vid det tillfället då de där två ryggradslösa ynglingarna bestämt sig för att dricka sig fulla inte var närvarande och kunde sätta stopp för det som sedan hände.

Tyvärr hade David inte lyckats få tag i socialnämndens ordförande. Mannen, en kristdemokrat, hade åkt på en kortare semester och skulle inte vara tillbaka förrän följande måndag.

Nåja, tänkte Adrijana, då fortsätter vi att följa upp grejen då. Men David hade suttit vid hennes arbetsplats och själv varit ordentligt upprörd över fallet.

”Slår vad att det är de andra krögarna i stan som har tryckt på” sa han.

”Jaså?” sa Adrijana och tittade frågande på honom.

”Du vet, Öberg, som har Stora hotellet med deras lunchmatsal, och han, vad han nu heter, som har Citybaren, de har länge retat sig på Nasir.”

”Varför det?”

”Nasir driver sin restaurang mest med släktingar och vänner. Och själv är han ju där dag och natt. Han har låga omkostnader, därför kan han hålla lägre priser. De två andra tycker att han dumpar priset, det vet jag.”

Adrijana ryckte på axlarna.

”Det är väl fri etableringsrätt här i stan. Och så länge Nasir har klara papper på vad han gör, så är han väl oantastlig?”

”Visst. Men innan han kom hade de andra delat upp stan mellan sig. De blev inte alls glada över att han dök upp.”

Ann-Christin Svensson råkade gå förbi och hörde diskussionen.

”Jonas Svensson, alkoholinspektören, brukar kunna ses sittande i Stora hotellets matsal och intaga sin lunch” anmärkte hon och gick vidare.

Det var den diskussionen som hade fått Adrijana att älta fallet fram och tillbaka hemma i sängen, på natten till torsdagen och till fredagen. Det är inte för att Nasir är kusin till Marias man, sa hon sig. Detta är en skandal oavsett vem som drabbats!

Och där, under de tidiga morgontimmarna, när hon vaknat innan klockan ringde, hade fragment till en artikel infunnit sig. Nej, inte en artikel, en krönika. En personlig krönika där hon kunde kommentera fallet.

Hon insåg att det var känsligt. Förtroendevalda politiker i kommunen hade tagit ett beslut. Nu skulle hon ifrågasätta det. Hon kände att hon borde diskuterat saken med någon överordnad först. Men … det fanns ju ingen sådan, inte i Gårdinge. Alla de högre cheferna satt nere i Malmö, och ingen av dem hade en aning om bakgrunden till den här historien.

Jag kanske ska skita i det, tänkte hon flera gånger. Varför ska jag bry mig? Det är inte min sak. Men jo, det är min sak! Här blir en hårt arbetande näringsidkare berövad en väsentlig del av sitt levebröd, och på synnerligen tveksamma grunder. Det är precis sådant som en lokaltidning ska uppmärksamma.

Som en kompromiss med sig själv skrev hon sin krönika i form av en saga. Och hon blev själv förvånad över hur lätt sagans innehåll kom till henne. Jag måste vara mer engagerad i det här än jag trott, sa hon sig.

Det var en gång tre systrar. De två äldsta började tidigt med att putsa fönster i stadens alla offentliga lokaler, och även i en del privata villor. Affärerna gick bra och de kunde höja priserna och anställa mer folk. De delade upp staden mellan sig. 

Så en dag gav sig även den yngsta systern in i fönsterputsarbranschen. Hon jobbade hårt och hade långa arbetsdagar. Hon införskaffade en specialstege så hon kunde putsa de stora skyltfönstren i centrum. Eftersom hon hade en liten organisation kunde hon hålla lägre priser än systrarna. Detta gjorde att en del kunder gick över till lillasyster. Detta retade de två äldre systrarna, som inte ville veta av henne. 

En dag, då yngsta systern höll på med ett stort skyltfönster på stadens paradgata, var hon plötsligt tvungen att lämna sin arbetsplats för en kort stund, för att köra och hämta sin dotter som hade brutit benet. Medan hon var borta råkade en förbipasserande person riva omkull stegen så den brakade rätt in i den gigantiska fönsterrutan. När de tre systrarnas mamma fick höra talas om detta tog hon stegen från den yngsta dottern, som därefter bara kunde ta mindre jobb där hon stod på marken och putsade småfönster. Och de två äldre systrarna skrattade åt hennes öde och levde lyckliga i alla sina dagar.

Krönikan kom in i lördagstidningen och redan på förmiddagen, när Adrijana satte på kaffe i köket, ringde Maria.

”Den är jättebra!” berömde hon. ”Tack Adrijana.”

Det var så klart trevligt att få höra det från Maria, men under resten av lördagen gick Adrijana i spänning inför att någon annan skulle ringa … någon som hade helt andra åsikter om hennes krönika.

Ingenting hördes dock, och inte under söndagen heller. Den kanske bara faller platt till marken, tänkte hon vid ett tillfälle. Och det kändes ju i så fall inte heller bra, hon hade skrivit krönikan för att beröra.

Eller var det så att de som hade synpunkter samlade sig till måndagen? Nåja, då var hon inte i tjänst. Och det var med blandade känslor som hon insåg att hon inte skulle få ta del av reaktionerna på krönikan förrän efter en hel vecka.

Allteftersom tåget närmade sig Kalmar tog en annan tankebana gradvis över hennes uppmärksamhet – och det var en betydligt mer angenäm sådan.

Hej. Gissa vad! Jag ska på fortbildning i Kalmar nästa vecka. Åker upp söndag kväll och stannar där till fredag. Vi kanske kan ses. Kram, Adrijana.

Och hans svar på Facebook, personligt mellan honom och henne liksom hennes meddelande, hade inte dröjt särskilt länge:

Vi ses på O´Learys vid Larmtorget, klockan sju på måndag kväll. Många kramar, Hans.

Onsdag 13 april

Långsamt packade Adam ner färgburkarna, penslarna, paletten och de andra sakerna i sin väska. Långsamt, för han hade plötsligt ingen brådska. Adrijana var inte på väg hem, han behövde inte skynda sig iväg för att undvika henne.

Hur fasen har det blivit så här? frågade han sig. Att jag ska känna att jag behöver undvika henne. Min hustru, som jag har varit gift med i över tjugo år. Och under dessa tjugo år har jag aldrig, förrän nu, planerat mina mått och steg så att min bana inte ska sammanfalla med hennes.

För det var visserligen så att hon hade slutat tjata på honom om vad han skulle göra – sedan hans ’flykt’ drygt en månad tidigare hade hon inte med ett ord nämnt arbetsförmedlingen eller Monster. Men den tystnad och det avståndstagande som han stundtals kände från henne var faktiskt ännu värre än tjatet. Striden hade bytts ut mot en likgiltighet som skrämde honom.

Hon kanske har rätt, tänkte han. Jag kanske är en förbannad latmask. Visst, jag ska gärna erkänna att hade det inte varit för pengarna, för månadslönen, så hade jag inte haft något större behov av att jobba. Hade varit precis lika nöjd med att måla en stund varje dag, kanske klinka lite på gitarren, ta en joggingtur. I lugn och ro se barnen växa upp … nåja, de är ju i princip redan uppväxta. Se barnbarnen växa upp!

Men jag har ändå som målsättning att fixa ett nytt jobb, det är klart. Jag vet att det är femton år kvar till pensionen och jag måste dra in pengar ett bra tag till. Och jag har ju några månaders avgångsvederlag kvar, plus året med a-kassa. Det är fortfarande gott om tid.

Det var sista gången på målarkursen och han visste redan att han skulle sakna den när det blev onsdag nästa gång. Men jag kan ju måla vidare själv, ska måla vidare själv. Idéer har jag gott om, men visst kommer jag att känna mig lite osäker utan Lorenz kommentarer och goda råd.

Annemo stack in huvudet i ateljén.

”Dags att sticka bort och måla?” undrade hon.

”Ja.” Han tittade på henne. ”Du då? Det var länge sen du målade.”

Hon kom långsamt fram till honom.

”Jag är väl inte inne i en sådan fas just nu” svarade hon, och hennes blick drogs till bilden på hans staffli; ett flickansikte, med axellångt brunt hår fört bakom det enda öra som syntes på bilden, en fyllig mun, nätt näsa och bruna ögon. ”Söt tjej. Vem är hon?”

Han stirrade på bilden. Så tog han den och stoppade ner den i målarväskan.

”Jag vet inte.”

Jag vet, tänkte han medan han nästan som i trans gick nerför trappan, tog på skor och jacka och lämnade huset.

Det var flickan han sett på tåget – det tåg som kommit in till Lunds station norrifrån samtidigt som hans tåg från Malmö lämnade stationen. Han hade sett henne för sitt inre lika klart som om hon fanns precis framför honom i rummet. Varje linje och detalj, form och färg i hennes ansikte hade etsat sig fast i hans minne. Och han hade målat henne på fri hand, och där hade inte funnits någon tvekan, inte ett enda penseldrag hade han behövt fundera över.

Och när hon stod framför honom på staffliet såg han hur harmonisk hon var, allt från den perfekta linjen från örat ner till hakan, till den lugna, förtröstansfulla blicken i de mörka ögonen. Och nu, i samma sekund som Annemo ställt sin fråga, visste han plötsligt vem hon var.

Men det är omöjligt! sa han sig själv medan han vandrade ner mot Södra vägen. En smula irriterat, men bara tillfälligt, flyktigt, insåg han att han vant sig så mycket vid att gå den långa vägen till skolan att han gjorde det även denna kväll, fast Adrijana inte skulle komma hem från andra hållet.

Det är helt jävla omöjligt. Det kan inte vara hon. Hon är för fan … femtio år gammal!

De hade varit klasskamrater i grundskolan, och även haft vissa ämnen tillsammans under gymnasiet. Liksom Adam hade Fanny Ekberg till och från plågats av den mobbande trojkan med Elake Emil i spetsen. Men där fanns en skillnad mellan Fanny och alla de andra som blev trakasserade: när Fanny såg att någon kompis blev utsatt för trions angrepp, så la hon sig i. Hon gick fram och försökte få Emil, Steve och Lasse att sluta, även om det betydde att hon tvingades in i fysisk batalj mot dem. När det var Fannys tur att bli utsatt var det aldrig någon annan som vågade gå in och hjälpa henne.

Redan då, på mellanstadiet, hade Adam känt respekt för Fanny. Men det var allt. I klassen fanns Lotta och när Adams gryende sexualitet började ge sig till känna var det hon som blev det naturliga föremålet för hans dyrkan.

I högstadiet hade klasskamraternas personlighetsdrag mejslats ut successivt – vissa mer än andra. Fanny var en av dem vars karaktär växte mest. Hennes motstånd mot mobbarna, hennes försvar av de svaga, sattes i en större kontext. Hon blev tidigt politiskt medveten och talade gärna om för alla vad hon tyckte.

Adam kom fortfarande ihåg hur eleverna, inför de politiska valen något år, hade beordrats till aulan för att lyssna till en debatt mellan ett antal lokala företrädare för olika politiska partier. Han kände sig definitivt obekväm där han satt, eftersom socialdemokraterna representerades av hans egen mamma.

Fanny råkade sitta intill honom när de borgerliga representanterna – en fet centerpartistisk lantbrukare, en lika korpulent moderat industriman samt en blek folkpartistisk kvinna som arbetade på biblioteket – blev verbalt slaktade av den retoriskt överlägsna Birgitta Angell.

”Gud, hon är suverän!” suckade Fanny hänfört. ”Åh, jag älskar henne!”

Ett annat minne steg upp till ytan av hans medvetande, där han gick, mekaniskt sättande den ena foten framför den andra, norrut på Södra vägen.

Det märktes direkt på morgonen att Elake Emil var på plågarhumör. Han hade en avlång blånad över ena kindbenet, nödtorftigt dold av någon sorts hudkräm. Han påstod att han hade cyklat omkull men alla visste att det var hans far som klippt till honom. 

Fadern, företagsledare och ideologisk guru inom det största oppositionspartiets lokalavdelning, hade stora planer för sin son. Uppenbarligen hade Emil gjort honom besviken – var det kanske det senaste provet i samhällskunskap där han hade misslyckats kapitalt? Eller hade fadern fått veta att Emil smygrökte? För rökning var inte längre legitimt för en man i karriären, det var inte bra för hans image. Eller hade någon vågat knysta till någon, som fört det vidare till någon och så småningom till Emils fars öron, att sonen i omklädningsrummet efter gymnastiken en dag tvingat tunne Robert att ta hans penis i munnen och suga på den? Förmodligen var det inte så att själva handlingen var något som Emil njöt av. Det var makten, förmågan att, med Stygge Steve och Läbbige Lasse vid var sin sida, tvinga Robert till denna förnedring som utgjorde njutningen.  

I vilket fall som helst så var det en dag då det var vist att ligga lågt och hålla sig på avstånd från Elake Emil. Det visste Adam, men framåt eftermiddagen hade han glömt bort det.  

Dagen hade varit bra. Under musiklektionen hade han fått tillfälle att sitta och spela lite på en gitarr i lugn och ro, och han hade fått en melodi i huvudet medan han satt där. När han reste sig och gick bort för att hämta ett papper och en penna, för att skriva ner de ackord han spelat, tyckte han att han såg Lottas ansikte i dörröppningen, tyckte att hon stod där för en sekund och betraktade honom.  

Status som rockstjärna! Det skulle förstås vara den magiska nyckeln som öppnade hennes hjärta.

På gott humör gick han ut till rasten. Han strök håret ur pannan – håret, som av någon anledning blivit en bit längre sedan han börjat spela gitarr och nu täckte det mesta av öronen och låg lätt mot skjortkragen i nacken – och tittade upp mot aprilhimlen. Det var en himmel som var full av dramatik. Klarblå fält lyste genom trasiga hål i moln som täckte hela skalan från kritvitt till mörkaste svart. Scenen tilltalade Adams konstnärssjäl och han log, mot ingen speciell.  

I nästa sekund blev han bryskt knuffad bakifrån så han flög handlöst nerför trappan. Han lyckades ta mark utan att mer än skrapa handflatorna och vände sig om för att se vem – Emil, Steve eller Lasse? – som stått för den helt oprovocerade attacken.

Elake Emil stod på trappan ovanför honom med armarna i kors över bröstet, ett hånfullt leende i mungipan och föraktet lysande ur de kalla, blå ögonen.  

“Vad fan står du och smilar för?” morrade han.  

Adam tog sig upp på fötter, bara för att omedelbart bli omkullknuffad igen av Läbbige Lasse som klivit nerför trappan tillsammans med Stygge Steve. Lasse log snabbt och tittade upp mot Emil, som för att invänta nya instruktioner.

“Nå?” krävde Emil. “Vad fan är det som är så jävla mysigt att det får dig att stå här på trappan och le som en förbannad utvecklingsstörd jävel?”  

“Eh …” Adam svarade liggande, det verkade inte meningsfullt att försöka resa sig just nu. “Himlen är så vacker, bara.”  

Emils ögon smalnade ytterligare och munnen drogs ut till ett rakt streck.

“Himlen är så vacker,” upprepade han hånfullt. “Adde, för helvete. Står och njuter av en vacker himmel. Jävla fikus!”  

“Adde padde,” sa Stygge Steve.  

“Grrr,” sa Läbbige Lasse.  

“Riktig mjukis, va?” sa Emil. “Och långt vackert hår också.” Han la händerna mot varandra under hakan så fingertopparna möttes och svängde på höfterna och gnällde: “Adde, padde, pretty baby!”

“Jävla fikus,” utstötte Stygge Steve.  

“Hö hö!” sa Läbbige Lasse.  

“Men då passar han väl bra för dig. Du tycker ju om att suga snopp.”  

Det blev absolut tyst. Adam trodde hans hjärta skulle stanna, det hoppade definitivt över ett slag. Han vred på huvudet och såg Fanny stå där med händerna i sidorna och blicken fäst på Emil. Adam blev livrädd. Han kommer att slå ihjäl henne! Han kommer helt klart att mörda henne.

Emil stod som paralyserad på trappan, fastfrusen mitt i en höftsvängning. Steve och Lasse stod med vidöppna munnar. Deras ögon drogs långsamt till chefen. Vad skulle han göra efter detta osannolika påhopp, denna självmordsattack?  

“Vad sa du?” Emils bleka läppar rörde sig knappt. “Vad i helvete sa du?”  

“Du hörde mig. Tror du inte jag vet att du tvingade Robban att trycka in din dolme i truten och suga på den?”  

Emil blev kritvit i ansiktet. Långsamt gick han nerför trappan och ställde sig ett par steg från Fanny. Lasse och Steve drogs av någon egendomlig kraft bort till honom och placerades på var sin sida om honom. Adam kom i tysthet på fötter och tog några försiktiga steg därifrån. Fanny stod kvar och stirrade trotsigt döden i vitögat.

“Det är dags att du får lära dig en läxa, förbannade kommunistfitta,” morrade Emil och knöt nävarna.

Det glimtade till i Fannys ögon och hon log svagt.  

“Du smickrar mig,” sa hon. “Kommunist är jag gärna och fittor är mjuka och varma. Men om du tänker misshandla mig så får du slå ihjäl mig för annars kommer jag att tala om det för din pappa och det tror jag inte att han skulle tycka om, att junior håller på och slår på flickor. Då kanske han ger dig en blåtira till!”  

Emil var så arg att han darrade. Han kunde inte komma åt henne och det visste han. Steve och Lasse stod alldeles stilla, med halvöppna munnar och väntade på vad som skulle hända.  

Så, utan ett ord, gjorde Emil helt om, gick uppför trappan och försvann in genom dörren. Lasse och Steve lommade sakta efter honom. Utan att titta på Adam vände sig Fanny om och gick bort över skolgården.

I gymnasiet hade Adam och Fanny gått på samma skola, men valt olika program. De hade haft vissa lektioner gemensamt men inte umgåtts och Adams förvåning var stor när han en kväll, då han duschad och lagom uppklädd skulle åka in till klassfest i Gårdinge, upptäckte Fanny i soffan i salongen konverserande med hans mamma.

”Fanny är här för att … hrm, få lite goda råd av mig” förklarade Birgitta Angell. ”Imorgon kommer hon att väljas till ny SSU-ordförande i vår lokal–avdelning.” Hon log snabbt mot flickan. ”Inte för att hon egentligen behöver några råd från mig eller någon annan. Fanny är synnerligen kompetent för sin uppgift.”

I det egna hemmet, och med det något bättre självförtroende han skaffat sig på gymnasiet, vågade Adam öppna munnen och tilltala den kvinnliga gästen:

”Jag trodde nästan du stod längre till vänster än socialdemokraterna.”

”Jag är definitivt socialist” svarade Fanny. ”Men Birgitta har fått mig att inse att förutsättningarna att uppnå de målen är bättre i ett stort, statsbärande parti.”

När Adam tog vägen via köket för att dricka ett glas mjölk innan han gav sig av noterade han de två landgångarna och flaskan med vitt vin i kylskåpet.

Första gången han faktiskt hade noterat hur snygg Fanny var, var strax efter att fadern gett sig iväg för att aldrig återkomma. Fanny och Birgitta hade suttit i salongen och dryftat politiska spörsmål, Adam var i köket med en kvällstidning. Så cyklade modern iväg för att inhandla någon kaka till kaffet, och Fanny kom ut i köket och satte sig vid bordet.

”Är du lika upprörd som din mamma över att din pappa har gett sig iväg för att åka jorden runt?” frågade hon.

Han dröjde med svaret, delvis för att han plötsligt fick svårt att koncentrera sig på vad hon sagt. Där satt hon, frisk och stark, rakryggad till kropp och själ; det mörka axellånga håret glänsande som guld – fört bakom ena örat; fyllig mun, nätt näsa och en blick full av förtröstan i de vackra, bruna ögonen; käckt klädd i jeans, skjorta och kavaj.

”Jag är faktiskt lite stolt över honom” svarade han när han så småningom kunde prata – att han alls klarade av situationen berodde på det ytterligare ökade självförtroende han fått under sitt första år på utbildningen i grafisk design. Han var duktig, det sa alla, såväl lärare som kurskamrater, och det hade stärkt honom. ”Han, som alltid har gått som en lydig pudel genom livet, vågar ta steget ut i det okända. Jag tycker det är ganska starkt.” Han betraktade tankfullt bordskanten. ”Geografi, kartor och andra länder har alltid varit hans stora intresse. Han gör rätt i att sticka.”

Och det strålade plötsligt ur Fannys underbara ögon – en strålning så stark att den bländade honom.

”Jag tror du har rätt” sa hon.

Men inte ens då hade han riktigt förstått vad han kände för henne. Det hände många saker i hans liv just då, och de skulle komma att eskalera ytterligare de kommande åren, inte minst på grund av Solveig Sultahn. Då skulle också den redan avlägsna möjligheten av ett förhållande mellan honom och Fanny komma att försvinna fullständigt, under en period, på grund av andra omständigheter – även om han någonstans hade en känsla av att hon tyckte om honom.

Ytterligare något år senare gled hon bort från familjen Angells horisont, och hade inte synts till sedan dess.

Det var henne jag såg! Förvirringen i hans huvud var total, medan han närmade sig skolan. Det kan inte ha varit hon. Men ändå var det så.

Fortsättning i morgon

Vill du köpa den tryckta boken
kan du göra det här i Anders Bokhandel >>>

Den tecknade serien från boken: Biggs Rockar fett >>>

Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>