Torsdag 10 februari
Annemo Angell steg av bussen vid Marknadstorget. Som vanligt när hon haft föreläsning och vandrat ner mot järnvägsstationen i Lund, hade hon frestats att gå inom Akademiska föreningens bostadsförmedling och ställa sig i kö för ett korridorrum. Tänk att slippa Birgit! Slippa den evinnerliga brölmusiken från hennes rum, slippa de sinnesslöa kommentarerna om allt som var oviktigt i livet. Slippa den där finnige snorvalpen Jimmy som bara höll på att tjata om sina begagnade bilar som han for omkring i och förstörde miljön. Slippa den allt jobbigare stämning som fanns mellan föräldrarna alltsedan det där med krisen på tidningen.
Men det var billigast att bo hemma. Tänk så mycket pengar hon redan hade sparat under de drygt tre terminer hon gått i Lund! Om hon skaffat sig bostad där nere hade hon tvingats ta studielån. Fyra terminer … då hade hon redan nu haft en skuld på nånstans kring 120 000 kronor. Nu klarade hon sig på bidragsdelen och ingen av föräldrarna hade heller krävt att hon skulle betala något för uppehället.
Hon hjälpte minsann till där hemma. Oftast var det hon som dammsög nedervåningen, dammtorkade hyllor och andra plana ytor, och tömde diskmaskinen. Nåja, nu när pappa gick hemma hade han tagit över en del av det där. Annemo hade fått blomstervattningen på sin lott istället.
Övervåningen befattade hon sig inte med. Sedan hon flyttat ner sju, åtta år tidigare höll hon sig borta från den delen av huset så mycket hon kunde. Det hände att hon hjälpte Christian med hans läxor i historia och religion, och det hände att hon tittade in i pappas ateljé för att se vad han höll på med.
Birgits rum vägrade hon gå in i, förutom en enda gång varje år, den där förbannade dagen i augusti då systern fyllde år och alla var tvungna att följa familjetraditionen och gå in med frukostbricka och presenter och sjunga något löjligt.
Hon for med blicken runt torget och den träffade gamla krogen. Hermods hus. Annemo tittade på klockan. Vilka var förmodligen hemma? Pappa kanske, men det var osäkert. Han var kanske ute och joggade, eller iväg på något ärende. Kanske var han rentav på arbetsförmedlingen i Hörby! I vilket fall som helst var det ointressant om han var hemma eller inte. Syskonen var troligen hemma, och det var huvudproblemet. Birgit hade visserligen lite jobb några timmar då och då på ett gatukök i Hörby, men det tenderade att infalla på kvällar eller helger. Hon satt säkert i sitt rum och lyssnade på hårdrock. Och säkert hade hon dörren öppen och stängde inte den förrän någon sa till henne att göra det.
En ny blick runt torget avslöjade Annika Ekblom, grannkvinnan, som kom ut från hårfrisörskan intill pizzerian. Högerkärring, tänkte Annemo men kunde inte låta bli att hålla kvar blicken någon sekund vid Annika Ekbloms höga klackar och välformade ben. Kvinnan upptäckte henne och höjde handen till en hälsning. Annemo besvarade den pliktskyldigast, vände så på huvudet och styrde stegen mot Galleri Bylilla.
”Annemo! Så trevligt! Kom in.”
Hermod var ett enda stort leende. Han släppte in henne, stängde dörren och gav henne en kram; kort och snabb men fast, och hon besvarade den.
”En pilsner? Nej, jag skojar. Jag vet att det bara är din far som uppskattar den drycken, och cider har jag inte hemma. Kvinnodryck, du vet. Kaffe?”
”Tack, gärna.”
”Med mjölk, eller hur?”
”Ja tack.”
Hon gick efter honom genom galleriet – tomt så här på vintern – och bort till hans kök, där hon satte sig på en av stolarna vid bordet. Hon betraktade honom när han förberedde kaffet. Hårpiskan hängde ner på ryggen, utanpå den rutiga skjortan som gick ner innanför de bruna cargobyxorna. Hon såg ådrorna på hans kraftiga underarmar.
Hennes första minne av honom var när han hade burit henne över tröskeln till hennes rum; det rum som hon senare övergivit, och hon kände fortfarande ett styng av skuld inför honom för den sakens skull. Men jag bodde där i alla fall mer än tio år, intalade hon sig. Och Hermod verkade ha förståelse för hennes flytt en våning ner.
Faktiskt var det så att Annemo inte var säker på om hon egentligen kom ihåg hur han hade burit henne över tröskeln, eller om hon bara trodde sig komma ihåg händelsen därför att pappa, och Hermod själv, påmint henne om den så många gånger. Men den där underlige mannen hade fascinerat henne, och efter hand som hon upplevde syskonen alltmer jobbiga, så hade hon börjat följa med Adam när han gick bort till Hermod och ”snackade skit” och höll på med hästarna. Och ju äldre hon blivit, desto större utbyte hade hon haft av de besöken.
”Hur gick det med ert uterumstak?” frågade han medan han öste upp några mått kaffe i melittafiltret. ”Klarade det stormen?”
”Ja, det gick bra. Pappa var orolig, det vet jag. Men våra grannars gamla björk knäcktes och föll rätt över muren till Enok och Gerda.”
”Eh, vilka grannar var det? De där araberna, eller?”
Han tittade på henne och Annemo rynkade på näsan mot honom.
”Kom nu inte med något rasistiskt skitsnack. Nu låter du precis som Enok och Gerda. De stod vid muren och gnällde och pekade hur länge som helst, och knöt nävarna. Precis som om det var Yousefs och Mariams fel att trädet föll!”
Hermod skrattade. Han tittade på den smärta, rödhåriga flickan med de klart lysande gröna ögonen. Båda visste precis var de hade varandra. De visste båda två de ämnen där de hade olika åsikt, och ingen av dem skulle drömma om att undvika någon sådan fråga. Han älskade att diskutera med henne.
”Kommer du från Lund nu?” frågade han medan han hällde upp kaffe och satte sig i stolen mitt emot henne.
”Ja. Föreläsning.” Hon skrattade till vid minnet av den diskussion de på något sätt kommit in i under lektionen. ”Den handlade om existens. Ja, det pratar vi ju om nästan hela tiden, det är ju den grundläggande filosofiska frågan på något sätt. Och så kom vi in på vad existens egentligen är. Och någon sa: ’Golfströmmen existerar, men ingen har sett den. Jultomten existerar inte, men alla har sett honom!’ Och det höll vi sen på och diskuterade resten av lektionen.” Hon skakade på huvudet. ”En filosofiklass måste vara den enda plats där sådant kan hända.”
”Och vad sa du då?” frågade han med ett förväntansfullt leende.
”Jag sa förstås att jultomten existerar lika lite som gud existerar. Att leda det i bevis är ju lite krångligt, så jag avstod från att försöka, och sa istället att skillnaden mellan gud och jultomten är, att fast ingen av dem existerar, så kan vi kosta på oss att känna sympati för jultomten men det finns absolut ingen anledning att känna sympati för gud, eller tillbedja honom. Tvärtom orsakar det bara en massa krig och elände.”
Hermod betraktade henne och kände den märkliga ömhet som grep honom när hon kom på sina besök.
Det var när Annemo gick i nionde klass som hon börjat komma till galleriet på egen hand. Det var den enda plats hon visste där man slapp idioter, hade hon sagt. Hon klagade för Hermod på att alla som gick i hennes klass stod på en sjuårings nivå och bara höll på med slagsmål (pojkarna) och smink (flickorna). Och hemma hade hon två hopplösa småsyskon; en syster som var hennes värsta fiende och en bror som visserligen var timid och harmlös men som inte heller erbjöd någon intellektuell stimulans.
”Men mamma och pappa då?” hade han frågat.
”Jaa … mamma är ju smart, men hon har aldrig tid att sitta ner och diskutera något intressant. Det är bara jobb och jobb, och plikter och läxan för läxans skull. Om hon förhör mig – vilket hon sällan gör längre, för hon vet att jag brukar kunna det jag ska kunna – så vill hon aldrig fördjupa sig i något som jag vill. Det har hon aldrig tid med. Och pappa …” Hon suckade. ” … han vill aldrig säga emot någon. Han är livrädd för konflikter, och en diskussion kan ju resultera i en konflikt. Dessutom tror jag inte han har några åsikter om sånt som är viktigt. Han är snäll men han glider genom livet utan att tänka så mycket på det.”
Hermod hade häpnat över hur denna 15-åriga flicka kunde ha sådan insikt. Han kände familjen Angell tillräckligt väl för att se att Annemo prickat rätt i varje del av sin analys.
Hon hade blivit en samtalspartner för honom i arbetet med hans bok. För även om skrivarkursen var ett minne blott, så hade Hermod inte lämnat tanken på en roman om Erik Blodyxa. Delarna till ett manus hade legat i en byrålåda under många år, ibland hade han tagit fram dem, läst det han skrivit, gjort lite ändringar och funderat över fortsättningen.
Men det var inte förrän han hade investerat i en dator – och Hermod var inte en man som var snabb att ta till sig nymodigheter – som han hade börjat skriva på sin historia igen. Han hade sent omsider upptäckt hur bekvämt det var att jobba i ett ordbehandlingsprogram, jämfört med att sitta och tippexa och skriva om på skrivmaskinen, och då hade kreativiteten börjat flöda.
Vid något tillfälle hade han nämnt för Adam att han börjat skriva vidare på sin bok. Adam hade pliktskyldigast uttryckt sin uppskattning över detta, men det var Annemo, som var med den gången, som hade ställt frågorna.
”Vad handlar den om?”
”Vikingahövdingen Erik Blodyxa. Känner du till honom?”
”Nej. I skolan har vi nog bara talat om Olof Skötkonung och Harald Blåtand.”
Hermod höjde ett finger i luften.
”Harald Blåtand var bror till Eriks hustru, Gunnhild, som enligt legenden var trollkunnig och en riktig skata.”
Han såg hur hennes ögon smalnade.
”En riktig skata? Jag kan slå vad om att det är en man som står för den historieskrivningen. Gunnhild …”
”Gunnhild, dotter till Gorm den Gamle, kungen som styrde över dessa landamären på 900-talet då Skåne förenades med Danmark.”
Han såg hur flickans ögon lyste.
”Och hon var trollkunnig? Det är ju henne man borde skriva en bok om!”
Och hon hade satt igång. Med Hermods hjälp hade hon gjort efterforskningar; om Erik och Gunnhild, om andra viktiga personer från den tiden, om vikingatidens sedvänjor. Hur bodde man? Vad åt man? Hur byggdes skeppen? Vad gjorde kvinnorna när männen drog i fält? Vad trodde man på? Vad var man rädd för? Hur kunde en trollkunnig kvinna skaffa sig makt?
Hennes entusiasm smittade av sig på Hermod, som fick ny inspiration till sin egen bok, och de läste varandras manus och gav kritik.
När Annemo började på gymnasiet i Eslöv kom hon för första gången i kontakt med ämnet filosofi. Det blev snabbt hennes älsklingsämne och hon började låna hem och läsa litteratur som låg högt över vad som krävdes i skolan.
För första gången fick hon också ett par klasskamrater som hon trivdes med. De var Bernhard Claesson, klassens ’geni’ som var en stjärna i alla ämnen utom idrott och bild, och Francesca Haddad, en flicka med svensk mamma och libanesisk pappa, duktig i språk, historia, religion – och filosofi.
Bernhard, Francesca och Annemo brukade sitta på håltimmar och efter skolan, när Bernhard och Annemo väntade på tåg eller buss hem, på ett fik i centrala Eslöv och diskutera filosofi. De kallade sig Filosoffliggarna och vägrade släppa in någon annan i gruppen. De kände sig som en elitstyrka och njöt av det.
Det var under den tiden som Annemo utvecklade sin personliga stil. Hon började klä sig i vad hon själv beskrev som fransk-europeisk semiintellektuell stil, med knälång veckad kjol, skjorta och kavaj. Håret hade hon omväxlade pageklippt och riktigt kort. Ständigt omålad och osmyckad. Ibland mer androgyn med långbyxor – till och med kostym och slips vid utvalda tillfällen.
”Det är intressant det du säger” sa Hermod. ”Just det att det inte finns något rationellt bevis för att gud existerar, och att även om gud mot all förmodan skulle existera, så har människorna inte någon moralisk skyldighet att dyrka honom.” Han log. ”Du talar som en sann nihilist, som Nietzsche, till exempel.”
Annemo himlade med ögonen.
”Nu kommer du dragande med den där gamle fascisten igen. Men jag tvivlar faktiskt på att Nietzsche var nihilist. Nihilisterna menar ju att det finns inga moraliska värden med vilka man kan bestämma ifall en handling är god eller ond. Visst ansåg Nietzsche att det fanns moraliska värden, även om just hans värden var förfärliga.”
”Nietzsches nihilism yttrar sig i att han avvisar tanken på att så kallat visa män kan tala om för människorna hur de ska leva – exempelvis de så kallat visa män som åberopar Bibeln eller någon annan religiös skrift som rättesnöre. Men Nietzsches nihilism har trots allt ett mål, nämligen att bli en övermänniska.”
”Det är ju det jag säger! Han var en vidrig fascist.”
Fredag 18 februari
Adam satt i fåtöljen i hörnet av vardagsrummet. I den andra fåtöljen, på andra sidan dörren till uterummet, satt Annemo. De hade var sin bok i händerna. På övre våningen fanns Christian i sitt rum, vid datorn.
Adam visste att Annemo var försjunken i ett av Sartres verk. Dotterns fascination inför ämnet filosofi var en gåta för Adam, själv hade han tyckt det var något av det jobbigaste och mest meningslösa av allt han hade stött på i gymnasiet. Det måste komma från Adrijana, bestämde han. Så slog det honom att hans mor då och då under hans uppväxt haft olika filosofers skrifter liggande på sitt sängbord. Kanske inte ska skylla just det på Adrijana i alla fall.
Själv hade han varit på biblioteket i Hörby och hittat en rikt illustrerad bok om den amerikanske konstnären Edward Hopper. Hopper hade nämnts i samband med Bellows och ashcan-skolan, och det hade väckt Adams nyfikenhet. Och han studerade med stort intresse Hoppers bilder från den amerikanska vardagen. Studerade dem, och önskade att han kunde måla så.
Det var lugnt och tyst i huset. Och det fanns anledning att tro att lugnet skulle bestå större del av kvällen. Adrijana hade ringt mitt på eftermiddagen och meddelat att hon skulle gå ut i Gårdinge efter jobbet och ta en drink med sin väninna Maria Pettersson, en annan av de journalister som beslutat lämna tidningen.
”Varför är du upprörd för att jag slutar, men inte att Maria gör det?” hade han frågat vid något tillfälle då den infekterade diskussionen varit igång.
”Därför att hon har en klar plan för vad hon ska göra. Hon har redan sökt och kommit in på en två terminers massörutbildning. Hon tänker bli hälsoterapeut och jag vet att hon kommer att jobba häcken av sig för att lyckas. Det är skillnaden mellan er två, Adam.”
En gång tidigare i sitt liv hade Adam kommit under press att företa sig något. Det var när han brådstörtat hade lämnat sin anställning på Reklambyrån Sultanen. Efter att ha gjort sin praktik där hade han fått ett sommarvikariat, som efterhand förlängts.
Jobbet hade varit fantastiskt roligt, ett drömjobb för en kreativ person som Adam. Han hade utformat reklambroschyrer och de flesta av kunderna var mycket nöjda med hans arbete. Det var hans chef också, men hon hade andra sidor som gjorde hans tillvaro komplicerad.
När Adam lämnade kontoret och kom ut i foajén såg han att Isabelle stod och väntade på hissen. Det hade inte tidigare slumpat sig att de slutat jobbet samtidigt. Långsamt gick han fram och ställde sig bredvid henne. Hon gav honom en snabb blick och han log, osäkert. Chefens makes brorsdotter var den fula ankungen på byrån; grå och oansenlig bland alla de vackra unga männen som Solveig Sultahn hade sett till att omge sig med. Isabelle jobbade med textredigering och höll sig alltid för sig själv. För Adam var hon fortfarande en enigma och där fanns något hos henne som gjorde honom… ja, osäker, lite illa till mods.
Hissen kom och de steg in. Isabelle tryckte på knappen för bottenvåningen och hissen satte sig i rörelse.
“De har slagit klorna i dig också, eller hur?”
Han hoppade nästan till när hon utan förvarning tittade på honom och tilltalade honom. Det var första gången hon sagt något mer än hej till honom.
“Öh …” Han visste inte vad han skulle säga. Det kändes som om hon stirrade rakt genom hans kläder – såg behån och silkestrosorna han hade på, såg de målade tånaglarna innanför strumporna.
“De har snärjt in dig i sitt nät.” Hon fortsatte och rösten var fylld av bitterhet. “Solveig och Tore, och deras små lekkamrater Frank och Tony. Är det inte så?”
Adam kände att han var röd i ansiktet.
“Jag … jag vet inte vad du …”
“Det var därför Armando stack. Det visste du kanske inte. Han stod inte ut med deras perversa övningar. Och Josef … varför tror du han inte har kommit tillbaka efter semestern?”
När Adam en dag, fylld med äckel och kokain, flytt från paret Sultahn, drivit omkring i Malmö ett helt dygn för att plåga sig genom den första abstinensen och därefter tagit ett tåg upp till Gårdinge, hade Birgitta Angell förstås tagit emot honom och låtit honom flytta tillbaka in i sitt gamla pojkrum. Om hon märkt att han var irriterad och snäsig de första dagarna, och åt mer än han brukade, så hade hon inte nämnt något om det. Hon hade dock undrat vad det var som gjorde att han hade lämnat ett så bra jobb. Han hade undvikande svarat att två av hans bästa kompisar där hade slutat och personkemin med de nya som kom in inte alls stämde.
”Vad ska du göra nu då?”
Moderns fråga, den där gången. Och nu, de senaste månaderna, hade ekot av den kastats tillbaka mot honom, denna gång uttalad med hustruns röst.
Två gånger under alla dessa år har jag befunnit mig mellan jobb, mellan olika faser i mitt liv, tänkte han. Resten av tiden, allt där emellan, har jag varit igång med något, skött mig. Och ändå är det de där korta perioderna som jag får slängda mitt i ansiktet. Det är inte rättvist!
Fast modern hade inte alls varit lika uthållig i sin bevakning av honom som Adrijana nu var. Birgitta Angells första prioritet hade alltid varit den egna karriären. Då, 1983, hade hon precis påbörjat sin andra period som riksdagsledamot och hade fullt upp med det. Så Adam hade snart fått lulla omkring där hemma ganska ostörd. Kusinen Rigmor, som han alltid dyrkat, lyckades fixa en provanställning till honom på den rörfirma där hon tidigare hade jobbat, men efter fyra dagar insåg både Adam och hans arbetsgivare att Adam och rör, det var ingen bra kombination.
Under den tiden hade han inlett ett förhållande med Ragnhild, en flicka från hans gamla grundskoleklass; liksom han själv hade hon under högstadiet kämpat mot en mobbinghord. Ragnhild bodde i ett Villa Villerkulla-liknande hus strax utanför Gårdinge med sin mamma, en mycket excentrisk textilkonstnärinna. Delvis inspirerad av ’svärmodern’ hade Adam sökt och fått ett vikariat som bildlärare på Gårdinge skola. Men det hade snart visat sig att konstnärlig talang inte räckte för att klara det jobbet. Han misslyckades kapitalt med att hålla ordning på dåligt motiverade niondeklassare, och när han en söndagskväll kände att han hade ont i magen inför blotta tanken på en ny arbetsvecka i skolan, ringde han till rektorn och sa upp sig med omedelbar verkan.
Det var, förstås, Rigmor som slutligen hade fått honom på rätt spår.
”Du är ju duktig på att skriva” hade hon sagt. ”Varför försöker du inte bli journalist?”
När den idén fått ligga och gro i honom en tid insåg han att den inte var så dum. Hans betyg räckte inte till för att komma in på journalisthögskola, men folkhögskolor verkade vara ett alternativ som fanns inom räckhåll. Och eftersom relationen med Ragnhild just då verkade vara på väg in i en återvändsgränd, sökte han utbildningsplatser i andra delar av landet. Han kom in på en skola vid Vättern och en ny fas i hans liv tog sin början.
Ytterdörren slogs upp och röster hördes i hallen. Adam tittade upp och kunde snabbt identifiera rösterna som tillhörande Birgit och hennes pojkvän Jimmy. Hans blick mötte Annemos och han såg att även hon konstaterat vilka som kom, och att hon inte tyckte att det var goda nyheter.
Redan innan Birgit och Jimmy syntes i dörröppningen till vardagsrummet trängde Jimmys röst in till de två läsande där inne:
” …och då jävlar tryckte jag i fyran och susade förbi. Jag hade fan bara 200 meter på mig men det gick.” Den blondlockige ynglingen avbröt sig när de kom in i vardagsrummet, och noterade vilka som fanns där inne. ”Hallå Mister A” hälsade han med ett brett leende.
”Hej Jimmy” sa Adam neutralt. ”Hej Birgit.”
”Hej pappa.”
Jimmy Juhlin hade skaffat sig vanan att kalla Adam för Mister A, och Adrijana för Missis A. Birgit hade försökt förklara detta för sina föräldrar med att Jimmy tyckte det var så ”coolt” att såväl flickvännens mamma som pappa hade både för- och efternamn som började på A. Denna vana hos Jimmy var något som Adam, och även Adrijana, godtog med ungefär samma brist på entusiasm som de accepterade att den unge mannen gick ut med deras dotter. Adrijana ansåg att Jimmy var dum men harmlös. Adam var böjd att i det fallet hålla med henne.
Adrijana hade vid ett tillfälle frågat Annemo vad hon tyckte om Jimmy, och om hans och Birgits förhållande. Adam hade tittat frågande på hustrun, undrat om hon inte insåg att det var ganska självklart vad Annemo tyckte. Annemo hade syrligt svarat, att hon inte visste vem av de två, Birgit eller Jimmy, det var mest synd om.
”Jo, Mister A,” fortsatte Jimmy oförväget, ”jag sa just till Biggs att det finns inget värre än bilförare som kör fort på sträckor där det är två filer, och så saktar ner varenda gång det blir en fil. Du vet, på två-plus-ettvägar.”
”Mhm” sa Adam och försökte uppbåda ett uns av intresse för vad den presumtive svärsonen hade att säga.
”Alltså, de är riktiga fega råttor! Antingen kör man fort eller kör man sakta. De får fan i mej bestämma sig, alltså.”
Han väntade inte på något svar utan gick bort till stereoanläggningen, som stod vid ena väggen längst bort i rummet, bakom matsalsmöbeln. Jimmy petade igång den och musik från någon populär radiostation började fylla rummet. Birgit satte sig vid matbordet och inspekterade sina svartmålade naglar.
”Om du inte noterade det, Jimmy, så satt faktiskt jag och pappa här och läste.” Det var Annemo och hennes röst var iskall. ”Ni kan lika gärna gå upp i Birgits rum om ni ska lyssna på musik.” Innan någon hann svara fortsatte hon: ”Och jag luktar att ni redan har satt igång helgen.”
Jimmy stod ett slag med halvöppen mun. Sedan stängde han av radion och log mot Annemo.
”Bara en pilsner så här på fredagskvällen. Jobbveckan är slut och så. Inget fel med det väl, Miss A?”
Adam tittade upp. Han kände i nacken att något höll på att hända. Annemo var inte den som automatiskt spelade med i andras lekar.
”Jimmy,” sa hon och höll rösten lika lugn som kylig, ”om du kallar mig Miss A en enda gång till, så kommer jag att gå ut i köket och hämta köttkniven och skära tasken av dig!”
Jimmy stod mållös. Det gjorde inte Birgit. Hon flög upp ur stolen så den for baklänges in i väggen.
”Vad fan håller du på med?” vrålade hon mot systern. ”Jimmy försöker att vara trevlig, så mordhotar du honom. Du är ju ett jävla psykfall!”
”När jag ändå har kniven framme så kan jag snitta av dina öron på samma gång” svarade Annemo och höjde rösten något. ”De faller nog ganska lätt, så mycket skrot som där hänger i dem.”
Med ett skrik började Birgit springa mot fåtöljen där systern satt. Annemo reste sig blixtsnabbt inför det hotande angreppet. Adam satt som förlamad med boken i handen och bara stirrade på döttrarna. Men Jimmy vaknade till, tog några snabba steg genom rummet och ställde sig mellan kombattanterna.
”För helvete, sluta!” skrek han och höll med all kraft tillbaka Birgit som var kolsvart i blicken.
Annemo backade självmant tillbaka, möjligen för att undvika att hamna i närkontakt med den blondlockige ynglingen. Jimmy lyckades låsa Birgits armar och började dra henne bakåt.
”Biggs, vi går upp på ditt rum istället” sa han ansträngt. ”Kom nu.”
Långsamt drog han henne bort mot dörren och ut i hallen och vidare uppför trappan. Hela tiden hördes hennes protester in i vardagsrummet.
”Släpp mig för fan! Jag ska nita henne, den jävla subban. Vem fan tror hon att hon är? Släpp mig säger jag!”
Fortsättning i morgon >>>
Vill du köpa den tryckta boken
kan du göra det här i Anders Bokhandel >>>
Den tecknade serien från boken: Biggs Rockar fett >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>