Torsdag 4 november
Adam sträckte på sig och tittade på väckarklockan. 9.52. Han hade pliktskyldigast varit uppe på morgonen och kokat kaffe samt fixat frukost till Christian. Instinktivt kände han att det var god policy för att hålla Adrijana på någorlunda gott humör.
Annemo hade också visat sig i köket, stoppat i sig något och sedan åkt med sin mamma till Höör för att därifrån ta tåget till Lund där hon hade föreläsning. Birgit hade inte synts till. Förmodligen, tänkte Adam, hade hon varit uppe till fram på småtimmarna och skulle inte stiga upp förrän vid lunchtid. Så när huset åter var tyst och stilla och han hade bläddrat igenom tidningen hade han krupit ner i sängen igen.
Den nya ordningen hade, för Adams del, fått en mjukstart. När Adrijana kom hem efter sin första dag som redaktionschef var hon så trött att hon knappt orkade sitta med vid bordet och äta kvällsmat.
Hon fick emellertid ett samtal på sin mobil, och av vad hustrun sa slöt sig Adam till att det var Maria, före detta medarbetare på Kuriren och Adrijanas förtrogna. Uppenbarligen ställde hon frågor om hur det varit på jobbet under dagen, och Adrijanas svar gav honom en fingervisning om att arbetsmiljön för dem som var kvar på redaktionen blivit precis så outhärdlig som han trott att den skulle bli.
”Alla jobbar som idioter.”
”Fikaraster? Ha!”
”Tur att vi har lite extrahjälp så här i början.”
Inte förrän de båda två låg i dubbelsängen och Adam trodde att hustrun redan hade somnat, ställde hon sin första fråga till honom:
”Vad sa de på arbetsförmedlingen då?”
”Jo, det ska jag tala om för dig. De vill inte ha med mig att göra förrän mitt avgångsvederlag har gått ut.”
Med en synbar ansträngning vred hon på huvudet och betraktade honom i det svaga ljuset, som för att se ifall han drev med henne.
”Ja, alltså de uppmanade mig att kolla på Platsbanken varje vecka och se om det finns några tjänster att söka. Men för övrigt så ska jag komma tillbaka dit och anmäla mig igen den dagen avgångsvederlaget tar slut.” Innan hon hann säga något tillade han: ”Om jag inte har hittat något jobb innan dess.”
Adrijana lät höra en djup suck.
”Drönare!” utstötte hon och Adam var först inte säker på ifall hon menade honom eller de anställda på arbetsförmedlingen. ”Är det allt de har att komma med? Är det vad de kan göra för att hjälpa folk till ett arbete? Det här landet har sannerligen problem.”
Adam svarade inte genast, och snart vände Adrijana sig om och somnade.
Men på tisdagen var det som om hon sjunkit in i sin nya yrkesroll så pass mycket att hon hade energi över att rikta mot maken. Hon hade återupptagit diskussionen om hur han nu tänkte styra in sin framtid mot en anställning av något slag.
”Det är tydligt att du inte kan räkna med någon hjälp från arbetsförmedlingen, och det var precis vad jag misstänkte hela tiden. Du måste själv vara aktiv och söka något. Du måste börja med att boka en tid med Trygghetsrådet.”
”Jag är inte säker på att de kan göra något för mig. De är ju ingen arbetsförmedling.”
”De kan säkert hjälpa dig på något sätt. Lära dig att skriva ett ceve, till exempel. Du vet hur viktigt det är om man vill ha ett jobb idag.”
Hon oroar sig för sin egen vardag på tidningen, tänkte han, och så låter hon det gå ut över mig. Hon är helt enkelt avundsjuk för att jag kan ta det lugnt ett tag.
”Det är knappt en vecka sen jag slutade på tidningen” sa han defensivt. ”Jag har faktiskt inte glömt bort hur man gör när man jobbar.”
”Jag känner dig vid det här laget.” Hennes röst var oväntat frän. ”Finns det en chans att låta dagen gå, så tar du den.”
”Ja ja ja ja, jag ska boka tid hos Trygghetsrådet.”
Vad fan har vi egentligen gemensamt? frågade han sig på onsdagförmiddagen när han strosade omkring i huset. Bra sex, det är min själ det enda. Men hon är inte den enda kvinnan som kan erbjuda bra sex. Jävla tjatmoster!
Ämnet hade kommit upp från och till redan under sommaren, särskilt de första veckorna efter Adams besked. Senare hade det, som han såg det, effektivt förgiftat stämningen kring hans 50-årsdag. ”Eftersom du har bestämt att sluta ditt jobb så tycker jag att du redan nu ska göra upp en plan för hur du ska hitta ett annat.” Och: ”Har du funderat på vad du ska göra efter den förste november?”
Därefter hade Adrijana varit så upptagen med planeringar och utbildningar inför sjösättandet av den nya organisationen att hon inte haft energi över till att diskutera saken med honom. Men nu var hon tillbaka med full kraft.
Han letade på Internet och lyckades hitta ett telefonnummer till Trygghetsrådet. Närmaste kontoren verkade finnas i Malmö och Kristianstad. Medan han funderade på vilket som var enklast för honom, Malmö eller Kristianstad, satte han på sina träningskläder, stretchade en stund och tog sedan en joggingrunda längs ett system av små skogsvägar söder om Bylilla. Därefter duschade han och gjorde i ordning en enkel måltid till sig.
Christian dök upp framåt eftermiddagen och Adam förhörde sig om hur skoldagen varit, och om sonen hade någon läxa.
”Ja, jag ska bestämma vad jag ska göra i slöjden.”
”Jaha. Har du någon idé?”
De stötte och blötte den frågan en stund och sedan gick Christian och satte sig vid sin dator. Adam gick fram till telefonen och slog numret till Trygghetsrådet i Kristianstad.
”Välkommen till Trygghetsrådet. Våra öppettider är …”
Han gick lite rundor i huset, och ut i trädgården, framåt kväll, i viss nervositet inför Adrijanas hemkomst. Det var inte bra att han väntat så länge med samtalet till Trygghetsrådet att de redan hunnit stänga för dagen. Han funderade på att säga till henne att han försökt ringa redan tidigare på dagen men att det då varit upptaget; därefter hade han varit fullt upptagen med andra prylar och inte hunnit ringa förrän det var för sent.
Han kunde dock inte komma på några ”prylar” som skulle kunna övertyga henne om att de var viktigare än att hänga på luren till Trygghetsrådet.
Men när Adrijana slutligen kom hem från Gårdinge var hon så trött – nästan missmodig, tyckte han – att hon inte sa ett knäpp om Trygghetsrådet. Och Adam såg till att hålla en låg profil resten av den kvällen.
Efter att ha ätit frukost och läst tidningen lite mer noggrant tog han på jackan och gick ut i trädgården. Där tillbringade han en timme med att räfsa löv och köra bort dem till komposten. Vid ett tillfälle såg han i ögonvrån grannfrun öppna ett fönster och rista ett tygstycke, möjligen en duk, men han visade inte att han sett henne.
Nu kommer hon att gå där i fönstren och spionera, tänkte han. Vad gör han hemma mitt på dagen? Nåja, det kan hon gå där inne och undra, det är inget som hon har med att göra, den rasistiska kärringjäveln.
Men han drog sig i alla fall inomhus ganska snart. Hans blick föll på högen med tidningar ovanpå högtalaren i vardagsrummet, och han tog den och bar ut den till den sopfraktion där tidningspapper skulle läggas. Väl tillbaka inne förvånade han sig själv med att plocka ut dammsugaren och ge sig på hela nedervåningen. Han tog det lugnt och kände sig egendomligt harmonisk.
När han stängt av den såg han att Birgit stod i en dörröppning och betraktade honom. Ett litet leende flög över hennes ansikte när hon märkte att han upptäckt henne.
”Du kan ju bli en jättebra hemmafru, pappa” sa hon.
Han stod först som förstenad, visste inte hur han skulle reagera. Så fann han sig och rätade på ryggen.
”Du kan väl hjälpa till lite. Stick upp till affären och köp ett kilo köttfärs och ett par gula lökar, så lagar vi middag.”
Hon lommade iväg och han stod i köksfönstret och tittade efter henne; det spretiga svarta håret, den svarta läderjackan med nitar, de slitna jeansen och de grova kängorna. Han såg hur hon, liksom i förbifarten, tryckte upp ena långfingret i luften när hon gick förbi grannhuset, och han kunde inte låta bli att le.
”Synd att du är så gammal” sa hon tankfullt när de satt och åt. ”Annars kunde du varit med i bandet. Jag menar, du har ju spelat och du har ju inget jobb nu som tar upp din tid.”
”Tänk om mamma hade hört dig” sa han och log, fast han just blivit kallad ’gammal’. ”Visst har jag spelat. Glöm inte vem det var som lärde dig dina första ackord.”
”Det är ju det jag säger.” Hon rynkade pannan. ”Varför fortsatte du inte med musiken?”
Han ryckte lätt på axlarna.
”Jaa … fick väl andra intressen. Jag började jobba med reklam och layout, och … sen gick jag och utbildade mig till journalist.”
”Så trist. När man kan spela!”
”Inte så många som kan försörja sig på att spela rock” anmärkte han och kände sig plötsligt som en förrädare. Här visade Birgit tydligt att hon på något sätt stod på hans sida, att hon accepterade det val han gjort, och så kom han med pekfingrar direkt. ”Men alla har rätt att försöka” tillade han snabbt. ”Annars vet man ju inte om man skulle ha lyckats eller inte.”
”Precis. Vi ska lyckas!” Hon reste sig, plockade av från bordet och gick ut i hallen. ”Jag sticker snart och repar.”
”Okej Birgit.”
Han satte in disken i maskinen och torkade av diskbänken. Förstrött kände han på jorden hos en av krukväxterna i fönsterkarmen, men bestämde snabbt att det där med blomsterskötsel låg över hans nivå.
Han stod och tittade ut i trädgården när han hörde ytterdörren slå igen efter Birgit. Långsamt gick han ut i hallen, uppför trappan till övervåningen och in i sin yngsta dotters rum. Lutad mot väggen, under den stora postern med en svartsminkad Joan Jett och bredvid bokhyllan som innehöll fler nitbälten och hårborstar än böcker, stod Birgits akustiska gitarr.
Han tog den och satte sig på hennes säng. Det var han som hade köpt den till henne när hon fyllde 16. Den var välanvänd, konstaterade han; rejält sliten under resonanshålet. Birgit hamrade fram musiken snarare än ägnade sig åt finstämt fingerspel.
Adam slog några ackord och försökte komma ihåg de låtar han spelat då, för länge sedan. En del ackordföljder satt kvar, men texterna var hopplöst borta. Med en suck satte han tillbaka gitarren.
Hans steg förde honom istället till tvättstugan. Med tankarna vandrande tog han plagg för plagg ur tvättkorgen för mörkt och la i tvättmaskinen. Han stannade i rörelsen med ett par mörkröda trosor i händerna. Han kände hur det hettade till på kinderna. Var de Adrijanas? Eller Birgits? Knappast Annemos, väl. Betänksamt fuktade han läpparna och la in dem i maskinen.
När han lite senare satt i köket med en kopp kaffe slog det honom plötsligt att han glömt ringa till Trygghetsrådet.
Fredag 5 november
Adrijana tryckte på Skriv ut, reste sig och gick bort till skrivaren. Där tvingades hon vänta ett par minuter innan hennes utskrifter kom ut, och den lilla väntetiden räckte för att få henne att inse hur trött hon var. Hon vred på huvudet, såg nacken på Gunnar Paulssons grånade huvud där han satt inne i sitt reporterrum, och kände plötsligt att hon helst bara skulle vilja slänga allt hon hade i händerna, ta sin jacka och lämna redaktionen och inte komma tillbaka mer. För ett ögonblick avundades hon Adam, kände att det var han som hade fattat rätt beslut, inte hon. Och jag har bara varit chef en vecka!
Nej! sa hon sig själv medan kopiorna började spottas ut ur maskinen. Det är jag som har valt rätt! Jag älskar tidningsjobbet, klart jag ska fortsätta. Det kommer att bli tufft och det visste jag. Men jag ska fan visa dem att jag klarar det!
Hon var inte riktigt säker själv på vem ’dem’ var, vilka som skulle visas. Men hon kunde klart se två ansikten för sin inre syn: Erling Andersson och Gunnar Paulsson. De var män som inte skulle lägga två strån i kors för att göra vardagen lättare för henne i hennes roll som redaktionschef, det hade visats med all önskvärd tydlighet under veckan.
Det hade börjat på onsdagen. Gunnar hade två rättegångar att bevaka, en på förmiddagen och en efter lunch. Adrijana var helt säker på att hon hade instruerat honom att komma tillbaka till redaktionen emellan och skriva in den första, eller åtminstone påbörja den.
”Nu är det jävligt viktigt att vi får ett så jämnt flöde som möjligt” hade hon betonat vid morgonmötet. Hon hade betonat det vid morgonmötet varje dag. ”Visserligen har vi back-up under en tid med redigering, men det är nu vi måste jobba in det nya sättet att göra tidning. Allt som kan skrivas ska skrivas med en gång. Vänta inte till eftermiddagen, så ni sitter med två, tre artiklar kvar när klockan är tre. Då kommer det inte att funka.”
Och Gunnar hade kommit tillbaka efter den andra rättegången, vid tretiden, och först då börjat skriva.
”Men du skulle ju komma in före lunch och skriva den första?” hade Adrijana sagt och tittat irriterat på honom.
”Den första drog ut på tiden” svarade han.
”Det var målet mot Stjernkvist, som för hundrafemtionde gången åtalas för stöld, och enda anledningen att vi bevakar fallet överhuvudtaget är att alla såg när han kom ut från OnOff med laptopen under jackan och sladden hängande efter sig längs marken. Hur kan den ha dragit ut på tiden?”
Gunnar dröjde med svaret, och då var det Erling, parhästen, som ryckte in till kompisens försvar:
”Gunnar har skrivit sånt här förr, han fixar det. Han kan göra det i sömnen.”
Adrijana var på vippen att utbrista: ”Ja, och det ser oftast ut som om han hade gjort det i sömnen!” Men hon bet sig i tungan i rätt tid.
”Ja, han har stor rutin som skribent” sa hon istället. ”Men inte som redigerare och det är det som är grejen. Det är därför vi behöver skriva klart så tidigt som möjligt, för att hinna göra bra sidor av våra jobb.”
”Vi har ju Lenny och Carolin här för att hjälpa oss med sidorna” invände Erling. ”Ska de sitta sysslolösa?”
Adrijana drog ett djupt andetag, för att lugna ner sig, innan hon fokuserade på Erling.
”Erling, du vet lika bra som jag att Lenny och Carolin bara är här under några få veckor. De är här för att stötta, ge instruktioner om praktiska moment i redigeringen, och rycka in om det börjar krisa till sig. Snart är de inte här längre och om vi då har suttit och låtit dem göra jobbet, hur ska det då gå för oss? Så, för att svara på din fråga: Ja, helst ska de sitta sysslolösa!”
Torsdagen hade börjat med att Adrijana fått ett telefonsamtal från vice ordföranden i barn- och utbildningsnämnden, som mycket upprörd ville veta varför epitetet ’underbegåvade’ hade lagts i hans mun, i en artikel om problem med dålig måluppfyllelse på grundskolan i stadens mest invandrartäta distrikt.
Medan all färg försvann från Adrijanas ansikte slet hon fram tidningen och hittade artikeln.
”Dessa barn har i vår utredning kallats ’svagpresterande’, vilket ju inte betyder att de är underbegåvade” sa vice ordföranden i luren medan Adrijana noterade att det var Erling som skrivit artikeln.
”Självklart betyder det inte det” sa hon och tyckte att all kraft gick ur henne och arbetsdagen hade precis börjat. ”Vi gör en rättelse till imorgon. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt.”
”Jag vet ju att ni håller på och sjösätter en ny organisation” sa politikern, nu något lugnare. ”Men Erling Andersson har jobbat på Kuriren sedan innan jag föddes, tror jag. Han borde veta bättre.”
Än en gång tvingades Adrijana hålla tand för tunga för att inte tala om för honom att tyvärr var det inte de som borde ha lämnat redaktionen, som hade gjort det, när koncernledningen gått ut med sitt stora sparpaket.
”Erling” sa hon när alla reportrarna hade satt sig till morgonmötet. ”Jag fick samtal från Lars Fredriksson nu på morgonen. Han hade satt kaffet i halsen när han läste din artikel där du påstår att han har kallat barnen ute på Videtorp för underbegåvade.”
Det ryckte till i mungipan på den förre redaktionschefen. Adrijana visste att Erling en gång sökt jobbet som chef, för att han tröttnat på att flänga ute på jobb och jaga nyheter. Det var en synnerligen dålig anledning att söka sig till ett chefsjobb, tyckte hon, då positionen som redaktionschef knappast var lättare än någon annan på tidningen. Åtminstone inte om man försökte göra ett bra jobb. Det var också Adrijanas uppfattning att Erling under sina år på chefsposten hade skött jobbet uruselt och möjligen var det fler som tyckte så, eftersom hon nu satt som chef istället.
”Han sa så” svarade Erling nu.
”Han förnekar bestämt att han har sagt så.”
Nu försökte han spänna blicken i henne.
”Och du väljer att hellre tro på honom än på mig, en kollega?”
Hon blinkade, trodde knappt sina ögon. Han framhärdade, och han utmanade henne direkt, framför ögonen på hela redaktionen. Hon kunde riktigt känna hur han önskade, med nästan masochistisk lidelse, att hon skulle tala om för honom hur illa hon tyckte om honom. Var det martyrskap han var ute efter?
”Erling, jag tror inte att ens om Lars Fredriksson hade varit sverigedemokrat, så hade han uttryckt sig så klumpigt. Även om det var hans åsikt att de här barnen är underbegåvade, så hade han inte velat skylta med den åsikten i tidningen. Och nu är han alltså dessutom socialdemokrat.”
Det var som om något hos Erling Andersson hade blockerats.
”Du väljer alltså att hellre tro …”
”Erling, lägg av nu! Skriv en rättelse så går vi vidare.” Det var Bill Ridderwall, kulturredaktören, som avbröt honom och Adrijana kände hur hon andades ut.
Ridderwall var förvisso ingen av hennes favoriter bland kollegorna. Han hade mycket höga tankar om sig själv, sin kompetens och om det område som var hans. Stundtals kunde han vara fruktansvärt jobbig i sin arrogans. Men en god sak, menade Adrijana, med hans inställning till saker och ting, var att han hade svårt för lata medelmåttor. Under åren som gått hade han många gånger ventilerat sin åsikt om hur dåligt Erling Andersson skötte chefsjobbet; scheman som inte fungerat, viktiga jobb som missats, fotografer som dubbelbokats, nyheter som fått stå tills nästa dag fast konkurrenten hade varit med vid presskonferensen. Listan var lång och Bill Ridderwall hade varit en av de första att gratulera Adrijana till hennes nya tjänst.
Dagen hade gått och när Adrijana skulle åka hem för kvällen hade hon, såsom på en märklig instinkt, gått in i systemet och tittat på den sidan där rättelsen om barnen på Videtorp låg. Och återigen försvann färgen från hennes ansikte.
”Jag menade inte underbegåvade” Barn- och utbildningsnämndens vice ordförande Lars Fredriksson (S) tar nu tillbaka vad han sa i torsdagens tidning, angående de dåliga resultaten bland barnen på Videtorpskolan. Fredriksson uppger nu att han formulerat sig otydligt, och att han snarare vill beskriva de aktuella barnen som svagpresterande.
Adrijana kippade efter andan flera sekunder innan hon desperat såg sig omkring. Fan också! Och helvete att jag inte kan Quark så jag kan fixa det här själv.
Så såg hon räddningen, i form av back-uppande redigeraren Carolin Flyckt som kom gående i korridoren på väg in efter sin middagsrast.
”Carolin! Du måste hjälpa mig, för helvete!”
”Okej.” Carolin, en knappt 25-årig kurvig blondin som var alla de manliga reportrarnas älskling, kom fram till henne och log frågande. ”Vad är det som har hänt?”
”Si …sidan 6. Har den gått? Kan vi stoppa den?”
Carolin gick fram till en av datorerna och Adrijana följde med. Flickan förde en hårslinga bak ena örat medan hon tryckte in sig i den modul där alla sidor visades. Adrijana stod nästan och stampade. Carolin var duktig och tjänstvillig, tyckte hon, men lite långsam; flickan gled fram genom vardagen som om hon hade oändligt med tid. Och just nu hade hon inte det!
”Hittar du den? Säg inte att den har epsats och gått ner!”
”Eh … nej, det verkar inte så.” Hon dubbelklickade och en sida kom fram på skärmen. Hennes vackra grönblå ögon mötte Adrijanas. ”Vad är det vi ska ändra?”
Och Adrijana andades ut och kvävde en impuls att slå armarna om det blonda undret intill henne.
”Den här rättelsen.” Hon pekade. ”Kan jag skriva om den direkt på skärmen?”
”Javisst. Inga problem.”
Fem minuter senare tryckte Adrijana på Spara och reste sig.
”Så. Tack, Carolin. Vi har faktiskt räddat den här tidningens framtid ikväll.”
Och hon gav flickan en snabb kram innan hon skyndade iväg mot tåget.
Fredagen hade varit en vandring på glödande kol. Erling hade inte kommenterat den sena ändringen av rättelsen, men det var tydligt att han sett den. Han uppträdde kyligt mot henne och han fick Gunnar med sig, vilket i sig inte bekymrade henne så mycket, men det påverkade hela stämningen på redaktionen.
Adrijana fann sig dessutom tvungen att stanna tills både Erling och Gunnar lämnat in sina artiklar. Hon litade helt enkelt inte på dem, och lördagstidningen var om möjligt ännu viktigare än de övriga. Och det var, tyckte hon, som om de satt och drog ut på jobbet så länge som möjligt, väl medvetna om att hon hade en timmes pendling innan hon kom hem.
Slutligen kunde hon i alla fall promenera bort till stationen och sätta sig på tåget. När det rullade ut från Gårdinge lutade hon sig tillbaka i sätet och slöt ögonen.
Tack gode gud att det är fredag! Att jag ska vara ledig två dagar nu …
”Nästa uppehåll, Höör. Nästa, Höör!”
Hon slog upp ögonen. Gud, måste ha somnat. Snabbt rafsade hon ihop sin väska och kvällstidningen och hoppade av tåget. Gick den lilla biten bort till busshållplatsen, böjde sig ofrivilligt fram mot regnet och den starka vinden, och där … stod en bekant bil, och en bekant man lutade sig mot den.
”Adam!”
Hon trodde nästan aldrig att hon hade blivit så glad att se honom. Trött, missmodig efter en förfärlig första chefsvecka, och så stod han där med bilen och väntade på henne. Med ett leende i ansiktet, från vilket en regndroppe just trillade mot marken. Det leendet som hon föll för redan första gången hon tittade in i det där ansiktet, för så många år sedan, där på folkhögskolan.
”Jag var inne och köpte en flaska vin,” sa han, ”och tänkte att du kanske skulle komma med det här tåget.”
Följande en impuls slog hon armarna om honom och kramade honom hårt. Hon kände hur han först blev en smula förvånad. Sedan besvarade han gesten och hon njöt av att känna hans armar runt sig, hans kropp intill sin. Och hon visste plötsligt att de inte alls skulle prata jobb och arbetsförmedling den kvällen. De skulle ta var sitt glas vin, eller möjligen två, och sedan skulle de gå in i sovrummet och stänga dörren, och ta av sig kläderna och krypa ner mellan lakanen tillsammans.
Fortsättning i morgon >>>
Vill du köpa den tryckta boken
kan du göra det här i Anders Bokhandel >>>
Den tecknade serien från boken: Biggs Rockar fett >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>