Söndag 20 mars
Hermod Gustafsson torkade sig i ansiktet. Sedan gick han ut i köket, öppnade frysen och tog ut en iskub som han tryckte mot punkten strax under kindbenet där han råkat skära sig under rakningen.
”Varför använder du inte rakapparat?” hade Annemo frågat en gång då hon sett hur han skurit sig med rakkniven.
”Rakapparat? Aldrig! Det är för fruntimmer.”
Han skulle inte heller få för sig att köpa en tryckbehållare med raklödder och spreja ut det till rakningen. Nej, en tub som det klämdes ut ur och ströks över kinder och haka med borste. Hade det fungerat genom hela livet fram till nu, och för fadern dessförinnan, så skulle det fungera även i fortsättningen. Lödder, vatten, borste och kniv – råkade man skära sig någon gång var det väl inte hela världen.
Hermod återvände till toaletten. Med en grimas av motvilja drog han ett par gånger med deodorant under armhålorna. Trams! Men han ville vara så städad det bara gick när han skulle besöka familjen Angell. Ren, struken skjorta och ett par byxor som han aldrig haft på sig förut. Väst och putsade skor. Beige mockajacka utanpå skjortan. Han tittade längtansfullt på sin svarta slokhatt, men beslöt att lämna den hemma.
Nyduschad och rakad, naglarna omsorgsfullt borstade och det långa håret i en hård piska. Nöjd med slutresultatet låste han ytterdörren och promenerade över torget.
Alltihop var Gunnel Nilssons förtjänst, funderade han medan han vandrade åt sydväst på Smedgatan för att sedan, när denna gjort en 180 graders sväng åt nordost, vika av in på Garvaregatan.
Rättare sagt var det Lennart Nilssons förtjänst. Lennart, mångårig biologilärare, numera pensionerad, var en av de få akademiker som gjort sig besväret att konversera med Hermod under hans gärning som vaktmästare på skolan. På något sätt hade de under en av sina pratstunder kommit in på det där med skrivande. Och Hermod hade undsluppit sig något om att det skulle vara roligt att prova på att skriva – fast han i princip var en man som jobbade med praktiska uppgifter – och att han hade gått och tänkt på en berättelse.
”Men då tycker jag att du ska anmäla dig till skrivarkursen som min hustru håller i på kvällstid” hade Lennart Nilsson sagt, och han hade visat sådan entusiasm att Hermod gått och anmält sig av bara farten.
När Hermod anlände till kurslokalen första gången höll han på att vända i dörren. För inne i den skolsal som användes för ändamålet satt fem kvinnor – kursledaren Gunnel Nilsson, tre andra lärarinnor samt diakonissan Ulla-Maj Fernlund, ingift i en av byns två dominerande klaner. Men just som han stod där och kände sig obekväm, men inte riktigt vågade snurra på klacken och gå ut, kom ännu en man in i rummet. Den mannen var Adam Angell.
Allt eftersom kursen förlöpte visade det sig att Gunnel Nilsson var precis så engagerad och inspirerande som hennes make utlovat. Hon hade förmågan att visa ett intresse, som även om det inte var genuint ändå uppfattades som sådant, för varje deltagare och dennes manusidé. Hermod smålog när han kom ihåg en kommentar som Adam fällt när han långt senare börjat på målarkurs och det visade sig att Gunnel också gick där: ”Hennes tavlor är fruktansvärt tråkiga. Hon är definitivt bättre på att tala om för andra hur de ska skapa, än att skapa något själv.”
Gunnel kastade sig med liv och lust in i Hermods karga vikingavärld och kom med många goda förslag och tips på hur han skulle kunna göra sitt manus ännu bättre. Hela gruppen fick också komma med synpunkter på varandras manus – fast inga brutala sågningar tilläts. De tre lärarinnorna hade inte något att tillföra när diskussionerna gällde Hermods berättelse – det hade han inte väntat sig heller. Ingen av de tre brukade nedlåta sig att tilltala honom när de stötte på varandra under hans arbetstid. Däremot fick han, för honom, förbluffande kreativ och frisk feedback från diakonissan Ulla-Maj.
Men det var Adam som visade allra mest entusiasm för hans skrivande; den där lite tillbakadragne, skönlockige ynglingen verkade mer intresserad av vad Hermod skrev än av sin egen historia om någon ung man med rockstjärnedrömmar. Och han visade sig vara en stor tillgång; som bollplank när Hermod ville testa nya vändningar i sin plott, men allra mest som korrekturläsare. Adams känsla för det svenska språket var i det närmaste osviklig.
Hermod fick veta att Adam var ganska nyinflyttad till Bylilla, att både han och hans hustru – som tydligen kom från något suspekt balkanland – var journalister och att de hade en liten dotter på fyra månader.
När kursen var slut hade deras kontakt inskränkt sig till att hälsa när de stötte på varandra på torget eller i affären, möjligen prata ett par minuter någon gång. Då brukade Adam alltid förhöra sig om hur det gick med boken. Hermod brukade svara undvikande – sanningen var att han inte kom sig för att jobba vidare på den utan den återkoppling som han fått på kursen. Eftersom Adam berättat att han inte tänkte fortsätta en termin till hade även Hermod valt att hoppa av.
Inte förrän långt senare, då Annemo blivit så stor att hon fått upp intresset för litteratur – och inte minst för historien om Erik Blodyxa – hade han satt igång igen på allvar med skrivandet.
Men redan tidigare hade han hittat en ingång till en djupare vänskap med Adam och hans familj – den dag Adam muttrade något om att de hittat sin ”drömkåk” men hela övervåningen var i behov av renovering, och Hermod erbjöd sina tjänster.
Han hade inte många vänner, hade aldrig haft. Som barn i skolan fick han lida för faderns extremism. Vidar Gustafsson, i ungdomen importör inom dagligvaruhandeln, gjorde aldrig några försök att dölja sina nazistsympatier. Han hade varit ’Tysklandsvän’ redan på tidigt 30-tal när Hitler kom till makten, och han blev Führern trogen in i döden. Vidar hade täta kontakter med Tyskland, åkte ofta dit och gjorde inköp och umgicks då gärna i militära kretsar.
Där hittade han under krigets inledning sin käresta, Hadelind Schröder, dotter till en SS-officer. De gifte sig 1943 och bodde till en början i Rostock. Men när den tyska krigslyckan började vända tog Vidar med sig sin hustru och flyttade tillbaka till Skåne. Där lyckades han komma över den gamla nedlagda krogen i Bylilla – förre ägaren var i ekonomiskt trångmål och det utnyttjade Vidar – och byggde om den till en handelsbod.
Vidar vävde samman sina ideal om den ariska rasens överlägsenhet med såväl astrologi som gammal nordisk asatro och döpte sin förstfödde efter en av Odens söner. Han berättade också för pojken om magin bakom hans födelsedatum: ”Tjugonde mars, pojk, och sent på kvällen kom du. Kanske var det precis vid midnatt! Just när fiskarnas tid går över i vädurens, när en cirkel i zodiaken dör och en annan föds. Det är ett tecken, pojk, ett tecken!” Men vad det var ett tecken på, fick Hermod aldrig klart för sig.
När Hermod var sex år gammal skulle Hadelind föda hans lillasyster. Men komplikationer tillstötte och både barn och moder dog. Vidar, bitter och rotlös efter den tyska förlusten i kriget, tvingades själv uppfostra sonen. De bodde i ett par rum ovanför butiken och på kvällarna, när Hermod låg och skulle sova, kunde han lyssna till hätska utfall och morska utfästelser om en gruvlig revansch som gjordes vid de möten som fadern höll med andra övervintrande nazistsympatisörer, som överlärare Lind, kapten Brorsson och fabrikör Hansmyr.
Under Hermods åttonde och sista år i folkskolan blev hans far sjuk, och sonen tvingades hjälpa till i butiken. Det betydde att han fick skrinlägga sina planer på att läsa vidare vid läroverket, vilket gjorde honom besviken och frustrerad. Förhållandet mellan honom och fadern blev allt sämre, det kunde ibland gå dagar utan att de talade med varandra.
Fördelen, som Hermod först senare insåg, var att han fick lära sig att bemöta andra människor på ett civiliserat sätt. Det förstod han snabbt nog, att om han inte var hyfsat trevlig mot kunderna så kom de inte igen. Och det visade sig successivt att han klarade detta bättre än vad den kantige Vidar någonsin gjort. Under de åren tvingades Hermod också ta hand om alla praktiska sysslor som hörde till att driva en affärsrörelse och ha ansvar för en fastighet.
Strax efter Hermods 18-årsdag dog fadern och den unge mannen stod ensam i livet. Det visade sig då, vid bouppteckningen, att Vidar samlat på sig en ansenlig summa pengar på ett bankkonto. Det var bankdirektören Sune Nilsson själv som sporde vad ynglingen hade för planer nu när han var ensam och inte helt blottställd.
”Jag skulle gärna vilja läsa” svarade Hermod.
”Då ska du göra det!” svarade direktör Nilsson med eftertryck.
De första åren gick Hermod ett antal folkhögskolekurser för att skaffa sig behörighet till högre studier. Vid 23 års ålder blev han så antagen till studier i filosofi vid Lunds universitet. Där fick han för första gången i sitt liv en vän, i studiekamraten Tor Ottosson. Men det var en vänskap inför vilken han hade blandade känslor.
Tor, några år yngre än Hermod, var en synnerligen excentrisk person. Han var kortväxt och magerlagd, med råttfärgat hår, blågrå ögon i det bleka ansiktet, smala blodfattiga läppar och runda glasögon. Han var alltid klädd i bruna terylenebyxor, vit polotröja och svarta myggjagarskor. Han talade med en släpig malmödialekt men där fanns något med hans röst som gjorde att man fångades av den, lyssnade utan att komma sig för att avbryta honom.
När eleverna i början av första terminen skulle dela upp sig två och två för en uppgift, föll det sig så att Hermod och Tor blev över, och därmed fick bilda ett par. Och någonstans fann de varandra direkt. Hermod tog intryck av de kunskaper Tor redan då hade om vissa filosofer och deras verk, inte minst Friedrich Nietzsche. Den magerlagde pojkens vurm för Nietzsche smittade av sig på Hermod. Tor å andra sidan blev imponerad, nästan upphetsad, när Hermod råkade nämna att hans far känt sympatier för Tredje rikets visioner.
”En sann övermänniska!” kommenterade han med intensiv stämma.
Ju längre tid Hermod umgicks med Tor desto mer tveksam blev han till att odla deras vänskap, och efter något år eller så var han helt övertygad om att kamraten hade en skruv lös. Detta bekräftades när han blev presenterad för Tors mamma Berta, en änka som försörjde sig genom att städa hemma hos ett par gamla professorer och andra reliker ur stadens intelligentia.
I samband med att de drack kaffe nös Tor våldsamt ett par gånger, vilket föranledde hans mor att fälla kommentaren: ”Där ser du hur det går när du inte vill ha fjärilshåven på dig!”
”När jag var liten hade jag en fjärilshåv över huvudet hela somrarna när jag var utomhus” berättade Tor efter att Hermod kastat en frågande blick på honom. ”Kära mor menar att det hjälper mot min allergi.”
Han kunde aldrig stiga på eller av en rulltrappa, eller in genom en dörr, med vänster fot först, det skulle betyda otur. Och vid ett tillfälle redogjorde han för Hermod om de ’samband’ han hade funnit mellan de totalitära 1900-talsregimerna i Tyskland och Italien, och de gamla assyrierna.
”Assyrierna är fortfarande oöverträffade i konsten att styra ett land, att behandla svaga och fiender.”
Men trots att Hermod hade sina tvivel om lämpligheten i att fortsätta umgås med Tor Ottosson, så kunde han inte komma sig för att säga upp bekantskapen med honom. Lojaliteten mot vänner – och det var ingen tvekan om att Tor såg honom som en vän – satt djupt i Hermod Gustafsson.
Därför kom umgänget med Adam Angell och, så småningom, dennes familj som en välsignelse för honom. Äntligen hade han ett antal förhållandevis normala människor att räkna som sina vänner – normala, men ändå toleranta nog att bortse från det mörka förflutna som kantat Hermods liv under så lång tid.
Men i rättvisans namn, tänkte han när han vek av in på Garvaregatan, var det i huvudsak Adam och Annemo som han umgicks med och tyckte om. Visst kände han sympati för Christian och gjorde då och då försök att inleda en konversation med pojken, att knyta närmare band till honom. Han hade också ingripit vid något tillfälle i skolan när ett par busar börjat visa mobbningstendenser mot Christian. Men han hade en stark känsla av att Adams och Adrijanas son var lite rädd för honom.
Birgit hade han svårt för. Han klarade inte av hennes rättframma, respektlösa sätt, och den där förskräckliga musiken hon spelade och lyssnade på … Hur kan två systrar vara så olika? frågade han sig ibland.
Han var också en smula reserverad inför Adrijana. Delvis berodde det på att det hade tagit lång tid innan han kände att hon respekterade honom som en vän till familjen. Kommer här från sitt miserabla juggeland och tror att hon är bättre än en äkta skåning! Men mest var det för att han faktiskt kände en skräckblandad beundran för henne, för hennes intellekt och kompetens. Hon var en alltför stark och framgångsrik kvinna för att han skulle känna sig avslappnad i hennes sällskap.
Men Annemo är också en stark kvinna, funderade han medan han såg en yngling komma mot honom bakom en barnvagn. Han kände igen honom som Fredrik ’Fredde’ Karlsson, kom ihåg honom från ett av de där pojkgängen som funnits på skolan några år tidigare. Men Fredde hade, så vitt Hermod mindes, inte varit någon av de verkligt jobbiga grabbarna. Hermod visste, från tidigare besök hos familjen Angell, att han var tillsammans med grannflickan Malin. Han ställde ju faktiskt upp här för Malins lilla tös när den där sprättige turken som dragit över henne inte ville ha med henne att göra.
”Busch busch busch!” jollrade Fredrik med ansiktet nästan inkört under barnvagnens tak, och körde så när på Hermod när han skulle svänga in med vagnen på familjen Johanssons tomt. ”Oj, tjena Hermod, såg inte dig.”
”Tjena Fredde. Har du något jobb?”
Ynglingen skakade på huvudet.
”Du har gått byggprogrammet, eller hur?”
Fredrik nickade.
”Jag ska renovera lite på kåken i sommar. Kan kanske behöva hjälp. Kan det vara något?”
”Javisst.” Han lyste upp. ”Tack, Hermod!”
Hermod log snabbt. Så rättade han till kragen på sin skjorta och gick in genom grinden till familjen Angells villa.
Onsdag 23 mars
Nejmen … det var inte igår! Adrijana! Herregud, vad kul att höra av dig! Vi måste träffas!
Kan han inte skriva en enda mening utan att avsluta med utropstecken? undrade hon, men irritationen över hans språkbehandling drunknade snabbt i den oväntat starka glädje och upphetsning hon kände över hans svar.
Han hade inte bara tryckt att han accepterade hennes vänförfrågan på Facebook. Han hade bemödat sig om att skriva ett meddelande till henne. Och vilket meddelande! Har han också problem i sitt äktenskap? funderade hon flyktigt.
Adrijana hörde steg i trappan och skiftade snabbt till ett annat Internet-fönster – Aftonbladets startsida, synnerligen oskyldig. Det var Birgit som äntrade övervåningen och gick in i sitt rum – en Birgit fullt krigsmålad, klädd i svart läder, med håret uppsatt i mohikankam, armarna välfyllda med klirrande metallringar och öronen tyngda till bristningsgränsen av stora silversmycken.
”Men gud!” utbrast Adrijana, fortfarande bara delvis närvarande i nuet. ”Vad ska du göra?”
”Vi har spelning! Det har jag berättat. På Ladyfest i Malmö. Sticker nu.”
”Okej älskling. Break a leg, som de säger!”
Birgit, tillbaka i hallen med gitarrfodralet i handen, stannade upp och stirrade på henne.
”Fan vad … eh, jag menar, oj vad du verkar glad!”
Adrijana försökte i all hast släta till sina anletsdrag; uppenbarligen hade hon varit ett enda stort leende och hon insåg att det hade inte hänt på ett tag.
”Tja …” Hon visste inte vart hon skulle bli av. ”Har varit bra på jobbet idag och så där.”
”Coolt” sa Birgit och försvann ner igen.
Var är de andra? frågade sig Adrijana när ljudet från ytterdörren förkunnade att Birgit lämnat huset. Adam hade gett sig av till sin målarkurs – som vanligt hade han gått innan hon kom hem från Gårdinge. Skit samma! Christian satt inne i sitt rum, hon kunde höra fragment av hans Skype-konversationer med David om spelet de spelade. Christian var inget problem, han skulle bli sittande med sitt spel tills hon eller någon annan beordrade honom i säng.
Annemo? Hon visste inte, hade inte sett äldsta dottern sedan hon kom hem.
Nåja, hon skulle höra i god tid om någon kom uppför trappan. Hon klickade tillbaka till Facebook och lutade sig tillbaka mot ryggstödet, bara njöt av att se orden som stod där på skärmen.
Hon hade gradvis lagt märke till honom då, första året i gymnasiet; välbyggd, tillbakadragen. Men fast han var tillbakadragen utstrålade han säkerhet och kompetens.
Detta hade hon noterat, men inte mer. Hon hade i början inget omedelbart intresse av någon av sina klasskamrater – inte mer än att försöka vara en god kamrat. Det var studierna som var det viktiga, liksom det hade varit på högstadiet.
Då, när de var nyanlända till Sverige, hade hon fått kämpa som ett djur. Nu, på gymnasiet, var språket inte längre ett hinder och hon kunde blomma ut.
Fredagen före sportlovet i tvåan hade de klassfest hemma hos en av flickorna i klassen, som hade egen lägenhet eftersom hon veckopendlade från en ort lite längre från skolan. Under festen kom Adrijana och en pojke i klassen i en våldsam diskussion i den då högaktuella atomkraftsfrågan. Adrijana nådde inte fram med sina argument, beroende på att hon druckit ett par burkar cider och ett glas vin. Detta utnyttjade klasskamraten genom att vid ett par tillfällen påvisa hur hon sa emot sig själv – och han fick skratten på sin sida.
Oerhört frustrerad bröt hon upp, tog sin kappa och lämnade lägenheten för att ta sig hem. När hon stod utanför på trottoaren, kämpande mot tårarna – inte för att hon känt sig tvungen att lämna festen, utan för att hon inte lyckats vinna debatten – hörde hon att någon kom ut bakom henne.
”Adrijana.” Det var Hans och han såg orolig ut, såg ut som om han brydde sig om henne. ”Vart ska du?”
”Gå hem.” Någonstans slappnade hon av, och då kom alla tårarna och fördunklade hennes syn. Suddigt noterade hon att han kom närmare. ”Rolf gjorde mig till åtlöje därinne …” Och plötsligt ville hon att han skulle tycka synd om henne, och det var precis vad han gjorde.
”Rolf är en idiot” sa han, och han var intill henne, och han la ena armen om henne, och sedan den andra, och hon pressade sig intill honom, lagom snyftande.
Hon var inte säker på vem av dem som först tryckte sina läppar mot den andras, men kyssen var ett faktum, och den följdes av en andra, och en tredje. Och som genom ett trollslag var tårarna borta.
Hon hade inte varit tillsammans med någon pojke innan, och var inte helt säker på hur hon skulle agera i rollen som hans flickvän. Hon hade inte heller någon att fråga. Hon hade inte fått någon bästis i högstadiet, varit alltför upptagen med att lära sig språket och genom det de andra ämnena. Dessutom hade hon mest föraktat flickorna i klassen, även om hon försökt att inte visa det; i hennes ögon var de lata, bortskämda, aningslösa modedockor som bara brydde sig om smink och killar och inte hade en tanke på livets allvar.
Mirjana var inte lönt att fråga, systern var om möjligt ännu mer fokuserad på sina studier och framtida karriär. Så vitt Adrijana visste hade Mirjana aldrig haft någon pojkvän. Att fråga Katrya, den besvärliga lillasystern, var otänkbart även om denna förmodligen skulle ha haft ett svar att ge.
Adrijana antog att förhållandet innebar att hon förväntades dela Hans intressen. Alltså följde hon med honom på bandymatcher under vintern och på fisketurer till fridfulla, folktomma sjöar på sommaren. Hon tyckte båda aktiviteterna var lika tråkiga. Det intressanta med bandymatcherna var – förutom medlidandet med de stackars målvakterna – att studera Hans, studera den förändring, nästan transformation han genomgick där uppe på den vindpinade läktaren.
Den lugne, genomsnälle nallebjörnen levde sig in i matcherna så till den grad att han stod bland de andra – många av dem styrkta med den enligt Adrijanas mening vidriga blandning som i folkmun kallades ’bandykaffe’ – och skrek ”Jobba då för helvete!” och ”Domarjävel!” Ibland blev hon nästan rädd för honom, drog sig undan en aning från honom. Det märkte han genast och lugnade henne:
”Förlåt, jag bara hetsade upp mig lite. Det är ju Villa som spelar!”
Det enda av Hans intressen som Adrijana uppskattade var thriller- och skräckfilmer. De gick ofta på bio och där satt de sammanpressade som till en enhet och hon kände intensivt hans närvaro; hon längtade efter de blodigaste, mest fasansfulla scenerna för då skulle han finnas där omslutande henne från alla håll.
Den första gång de hade sex var han trevande, ungefär som hon var. Men allt eftersom de lärde känna varandras kroppar och preferenser tog han för sig mer och mer. Han noterade var hennes erogena zoner fanns och smekte henne där, och han viskade om och om igen hur vacker hon var och hur mycket han tyckte om henne.
Det njöt hon av, men ibland tog han i för mycket; inte så att han medvetet var hårdhänt mot henne för att skada eller dominera henne, snarare att han inte riktigt kunde kontrollera sig. Det var som om han gick igenom en förändring snarlik den som inträffade under bandymatcherna.
”Du vet hur lugn och foglig han är” sa hon när hon vid ett enstaka tillfälle diskuterade honom med Mirjana. ”Men ibland är det som om han byter personlighet och … då blir jag nästan lite rädd för honom.”
”Djuret i honom” kommenterade systern och höjde lite på ena ögonbrynet. ”Män kan inte styra sina lustar – antingen de kommer över dem i sängen eller under en match. Då kan de bli farliga.”
”Men egentligen är han snäll!” protesterade Adrijana. ”Han engagerar sig för dem som har det dåligt i samhället. Han vill bli socialarbetare.”
”Ja, jag vet att han är en bra person. Jag bara menar att där finns något hos män som de inte kan kontrollera.”
När vårterminen i tredje ring närmade sig sitt slut och de pratade om framtidsplaner berättade Hans att han tänkte åka till USA ett år innan han tog itu med sin vidare utbildning.
Vid det laget var Adrijana hjärtligt trött på både bandy och fiske. Kvällarna i biosalongen var förstås fortfarande njutbara och det var också, oftast, deras stunder i sängen. Men känslan av att han, ofrivilligt, skulle kunna skada henne fysiskt fanns hela tiden hos henne.
”Jag tycker att vi tar en paus” sa hon efter att ha uppbådat kraft nog att faktiskt sätta ner foten. ”Du är inte bunden av mig medan du är i Amerika, och jag …” Hon ryckte lätt på axlarna, ville inte vidareutveckla den meningen. ”Så får vi se när du kommer tillbaka, vad som händer då.”
Han såg besviken ut, nästan sorgsen, och då ångrade hon sina ord. Men nu var de uttalade och kunde inte återkallas. Hon försökte se mer bestämd ut än hon verkligen kände sig, och snart nickade han sitt godkännande.
”Okej” sa han med en suck. ”Men jag kommer att tänka på dig varenda dag i Staterna.”
Hon log, lättad över hans sansade reaktion.
”Du kommer att ha så mycket nytt omkring dig där att du inte hinner hålla på och tänka på mig hela tiden.”
Så blev det också. I början skrev han ofta brev – hon besvarade ungefär varannat – men så småningom dröjde det längre tid mellan dem, och slutligen upphörde de helt. Även hennes tankar på honom bleknade successivt. Hon koncentrerade sig på sin framtid. Efter att ha vikarierat som lärare, främst i svenska och tyska, sökte hon vid ett par tillfällen in på journalisthögskolan utan framgång. Istället fortsatte hon med lärarvikariaten samtidigt som hon ändå lyckades få prova på skrivandet som redaktör för Läckö-Kinnekulle, informationstidning för turistbyrån i hemstaden. Långt senare, när hon redan börjat på folkhögskolan, hörde hon av en gemensam bekant att Hans utbildat sig till polis.
Hon skrev på Facebook: Det skulle vara jättekul att träffas. Så långt är det ju inte mellan Kalmar och Skåne. Kram, Adrijana.
Sedan kopplade hon ner och stängde datorn. Hon sa godnatt till Christian och gick ner och borstade tänderna. När hon tvättat sig och bytt om till nattlinne tog hon hårborsten och satte sig framför sin spegel. Medan hon långsamt, noggrant drog borsten genom håret tyckte hon att hon kunde känna Hans händer utforska hennes kropp. Hon kunde känna, som om det hände just där, hur han, stående på knä lyfte hennes skinkor medan han trängde in i henne. Hårdhänt? Nej, kraftfullt och passionerat!
Med ett leende på läpparna la hon sig. När Adam lite senare smög in och kröp ner på sin sida låtsades hon sova. Hon tyckte sig känna hans hand röra vid hennes rygg – var det bara av misstag? – men hon visade inte att hon märkt det.
Fortsättning i morgon
Vill du köpa den tryckta boken
kan du göra det här i Anders Bokhandel >>>
Den tecknade serien från boken: Biggs Rockar fett >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>