Nästa dag ringde Sally med ynklig röst.
– Vad är det som har hänt?
– Jag har varit på sjukhuset och blivit opererad för ett bråck i magen.
– Är du hemma eller i Norge?
– Hemma. Jag är sjukskriven två veckor. Orkar knappt gå och har ont när jag rör mig.
– Har du någon som sköter om dig?
– Ja, mina föräldrar kommer varje dag. Två kompisar och min syster kommer ofta. De handlar och fixar mat. Det går ingen nöd på mig, men jag behöver prata med dig. Kan du komma hit?
– Ja, det är klart.
Ett par dagar senare ringde Barbro på Sallys dörr. Hon såg ganska pigg ut, men la sig på rygg i soffan och bad Barbro sätta sig i fåtöljen bredvid.
– Ska jag vara din terapeut? frågade Barbro halvt på skämt och halvt på allvar.
– Inte riktigt, men jag har för första gången sett vården inifrån – ur patientens perspektiv. Det har fått mig att inse en massa saker. Det är det jag vill prata med dig om. Jag tror att du kommer att förstå. Dessutom gör det minst ont i magen när jag ligger på rygg.
– Ok, jag lyssnar.
Historien Barbro fick höra:
Sally hade ätit frukost och efter det gått ut på en promenad. Hon var ledig och skulle tillbaka till Norge två dagar senare. När hon gått halvvägs fick hon ont långt ner i magen till vänster. Smärtan blev värre och när hon kom hem var hon tvungen att lägga sig. Det lättade lite men efter en stund kom smärtan tillbaka, starkare och i intervaller och hon började må illa. Hon ringde en ambulans.
– Vilken tur jag hade, sa Sally. Det var Eva och Jonas. Jag lärde känna dem när jag jobbade på sjukhuset här. De hjälpte mig att packa det nödvändigaste. På vägen in satte Jonas en venflon och tog prover och andra kontroller och jag kände att de verkligen visste vad de gjorde. Att de brydde sig.
Sallys berättelse fortsatte med det som hände på akutmottagningen. Hon blev överflyttad i en säng som stod i en korridor i en rad bland andra sängar med människor i. Det var skynken emellan. Efter en ganska lång stund kom en manlig sjuksköterska. Han satt en venflon i andra armvecket och tog prover. Gjorde samma kontroller som Jonas gjort i ambulansen. Blodtryck, puls, temp och syremättnad. Bad henne säga sitt personnummer och satte ett ID-band om handleden. Försvann utan en blick eller ett leende.
Smärtorna blev värre. Sally ringde på klockan som hon fått i handen. Inget hände. Hon ropade på en sköterska som gick förbi. Hon satte i sladden i kontakten så att klockan fungerade.
– Jag har väldigt ont, sa Sally.
– Doktorn kommer snart sa sköterskan.
Dokotorn kom efter en stund. Ställde några frågor om smärtan, mediciner, överkänslighet och tidigare sjukdomar. Ordinerade en smärtstillande medicin som skulle sväljas. Vi vill helst slippa röntga, sa hon. Medicinen hjälpte inte. Efter nästan en timme var smärtan lika stark, spred sig i magen och ut i ryggen. Sally ringde på klockan och fick en smärtstillande injektion. Vände sig mödosamt på sidan. Någon kom med en stor tillbringare kontrastvätska.
– Du ska dricka det här och sen ska du röntgas.
Graderingen på tillbringaren var bortnött. Sally uppskattade det till en och en halv liter. Hon tog muggen och drack några klunkar. Det smakade inte illa. Smärtan var fortfarande intensiv. Tio på den numeriska skalan hade hon sagt om någon hade frågat.
– Sen blev jag förstås kissnödig, sa Sally. Jag ringde på klockan och sjuksköterskan kom. Jag bad honom följa med till toan och vänta utanför eftersom jag var både spy- och svimfärdig. Det var med nöd jag kunde ta mig upp ur sängen.
– Ok, sa han och gjorde som jag bad. Inne på toan spydde jag i den påse jag fått. En del av kontrasten kom upp. Jag stapplade ut och han hjälpte mig tillbaka till sängen. Försvann utan minsta leende. Det kändes som om magen skulle sprängas.
Sally kom till röntgen där hon togs väl om hand. Klockan var fem på eftermiddagen. Kontrast sprutades in och hon fick en sjuk värmekänsla som inte var så obehaglig eftersom hon frusit hela dagen. Hon kördes tillbaka till akuten där hon låg i någon sorts dvala mellan intervallerna av smärta.
– Jag började känna mig dimmig i huvudet, sa Sally. Jag kom på att jag borde ha ett dropp. Jag hade ju inte druckit något på hela dagen förutom kontrastvätskan och efter den ska man dricka mycket eller få dropp. Jag ringde på sjuksköterskan.
– Ok, sa han och kopplade ett.
Efter det kom en kirurgdoktor. Han berättade att de sett ett bråck på röntgenbilden. Det skulle antagligen bli operation i natt eller i morgon om inte hans bakjour istället skulle säga att de skulle försöka trycka in bråcket och operationen skulle ske senare. Han gick för att ringa bakjouren.
– Trycka in, sa Sally. Jag kunde inte nudda vid min egen mage utan att smärtan blev värre.
Ny väntan. Doktorn kom inte tillbaka. Däremot kördes Sally i sängen till en vårdavdelning. Skulle det bli operation?
– Ja det blir det nog. Här kan du i alla fall inte ligga på natten, sa den som körde sängen.
På avdelningen togs hon väl emot. Blev opererad dagen efter och skrevs ut dagen därpå.
– Allt gick snabbt och jag kan inte klaga på resultatet, sa Sally. De hittade orsaken till mina smärtor och nu är det åtgärdat.
– Vad är du tänker på som inte blev bra? frågade Barbro.
– Det är känslan jag fick som patient. Att ingen såg mig – Sally. Jag kände ingen av dem som jobbade på akuten och det ska man väl inte behöva göra. Ingen frågade hur jag mådde på riktigt. Jag som är så kritisk till alla dessa skattningsscheman. Jag saknade att de bad mig skatta min smärta från ett till tio. Ingen frågade. Jag kom in för att jag hade ont så det var ju dokumenterat, men smärta kan ju förändras. Det borde vara en viktig information för att ställa diagnos. Dessutom frös jag hela tiden så när de skulle ta prover var blodkärlen som sytrådar. Jobbigt för mig och även för dem. Värmedynor fanns inte. Jag fick be två gånger om en extra filt. Jag fick själv säga till om droppet efter röntgen också. De låg steget efter hela tiden. Jag förstår att de har det stressigt. Jag såg att de gick fram och tillbaka i korridoren, men en vänlig blick hade inte tagit mer tid. Det verkade som att människorna var avstängda och liknade robotar. Är det så stressen påverkar människor?
– Antagligen, sa Barbro.
– Jag fick veta att jag skulle röntgas och senare vad de hade sett och att det kanske skulle bli operation. Den absolut nödvändigaste informationen fick jag. Sen försvann doktorn. Jag väntade och beskedet kom i form av två personer som körde min säng till vårdavdelningen. Ingen möjlighet till frågor. Det var likadant när jag skulle hem. Hade jag inte sagt till om det själv hade jag aldrig fått prata med en doktor efter operationen. Utskrivningen skulle ha skett på expeditionen utan min medverkan och sjuksköterskan på avdelningen hade informerat efteråt. Jag underskattar inte henne, men hon kan inte skriva sjukintyg eller svara på alla funderingar. Hade jag inte frågat vad jag kunde vänta mig av smärtor och mående efteråt så hade jag trott att såret höll på att gå upp efter tre dagar när jag fick mer ont. De flesta får mer ont på tredje dagen, sa doktorn till mig när jag frågade. Det var en jätteviktig information som jag nog inte fått annars. Att jag skulle hem redan på förmiddagen fick jag veta av undersköterskan som hämtade frukostbrickan. Att bädda rent i sängen var ju hennes uppgift.
– Det här låter ju hemskt. Inte alls som vi lärde oss på utbildningen, sa Barbro. För mig verkar det vara en brist på helhetssyn. Att se människan. Där jag jobbar är det viktigt. Det borde det väl vara på akuten också. Överallt.
– Ja, vi pratar ju om vårdkedjan. Att olika delar av vården ska haka i varandra. Här var det som att varje yrkesgrupp fick information om vad de skulle göra och gjorde det också. Sätt nål och ta prover, säg till patienten att dricka kontrast, kör sängen till röntgen, hämta den tillbaka, kör den till avdelningen, till operation och så vidare. Ingen verkade veta mer än sin egen uppgift. Patienterna ska ligga lydiga i sängarna och vänta. På avdelningen fanns det en undersköterska som stod utanför duschrummet för att rycka in om jag skulle svimma. Jag behövde inte be om det. Hennes förhållningssätt borde genomsyra resten av vården.
Samtalet fortsatte om hur vården fungerade och vad som var orsaken till bristerna.
– Jag har ju själv jobbat på akuten fast det är några år sedan, sa Sally. Det var kanske så här fast jag inte såg det då. Jag var ju en i personalen. Jag minns att det var stressigt. Fokus var på patienternas misstänkta diagnoser och vad som skulle göras för att fastställa dem. Prover och röntgen och andra undersökningar. Hela tiden kom det in fler patienter. Kanske tänkte inte jag heller på att det var en människa som låg i varje säng. Den här gången var jag patient. Jag tillhörde den andra sidan.
– Du har gjort ett nyttigt studiebesök, sa Barbro.
Hon tänkte på hur det varit när hon var med Pia på akuten, men bestämde sig för att inte berätta om det för Sally. Idag var det hennes historia som var viktig.
– Det var en sak som var fin med att vara patient, sa Sally. När jag kom till vårdavdelningen på kvällen blev jag inrullad på en två-sal. Skynket mellan sängarna var fördraget. När jag blivit installerad och flera prover tagits och personalen försvunnit, hörde jag en röst från den andra sängen.
– Hej, jag heter Klas. Jag är några år äldre än du och jag har ganska stor erfarenhet av att ligga på sjukhus.
– Så började vårt samtal. Utan att se varandra låg vi där och pratade om allt möjligt. Hans röst var så behaglig. Den gjorde mig lugn. Han gav mig goda råd om hur jag som patient skulle klara mig bäst i sjukhusmiljön. Han klagade inte på något. Verkade ha ett enormt tålamod och talade varmt om personalen. Vi fick en fin kontakt och bytte e-postadresser innan vi åkte hem.
– Har du kontaktat honom?
– Nej, inte än. Men jag ska göra det när jag blir lite piggare.
Sally kokte te. Fokus flyttades till Sallys norske vän och livet i övrigt. De kom aldrig fram till hur Sallys upplevelse kunde användas för att förbättra vården. Det var i alla fall skönt med den här stunden av reflektion.
Vill du köpa den tryckta boken klicka på Hildas Bokhandel >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>