Onsdag 27 april
Adrijana satt på tåget. Det var ett tåg som inte, vilket brukade vara fallet, skulle föra henne till Gårdinge utan till Malmö.
”Titta in till mig imorgon vid niotiden så tar vi ett snack” hade Margareta Kjelland sagt när hon ringt dagen innan. ”Jag har redan vidtalat Erling att gå in för dig några timmar på förmiddagen, ta morgonbönen och sen hålla ställningarna så länge.”
Tonen hos Kjelland, ansvarig utgivare för koncernens samtliga tre tidningar, hade varit lätt. Men den lurade inte Adrijana och det var med onda aningar som hon satte sig på tåget söderut från Höör.
Det hade börjat på skärtorsdagen när hon slog upp tidningen och såg att Davids artikel om att Orients ägare Nasir Sensoy skulle överklaga beslutet att dra in hans serveringstillstånd inte fanns med.
Adrijana hade läst igenom artikeln innan hon gått hem på onsdagen. David Randau var ingen stjärnreporter, men artikeln var enligt hennes uppfattning saklig och neutral.
Förutom konstaterandet att Nasir tänkte överklaga, hade krögaren i artikeln kommenterat påståendena om svartjobbare och missade momsinbetalningar. Det var vid ett enda tillfälle, sa han, som han missat att betala in momsen i tid. Det låg ett antal år tillbaka i tiden och han beskrev händelsen som ”ett oavsiktligt fel som orsakades av stress inför ett större evenemang”, och David hade förklarat i texten att evenemanget var den första Fiesta-festivalen. Anklagelserna om att ha använt så kallad svart arbetskraft avvisade Nasir upprört som osanning.
Eftersom långfredagen var helgdag och därmed tidningsfri dag fanns ingen på redaktionen i Malmö under skärtorsdagen. Framåt eftermiddagen lyckades hon dock få tag i tjänstgörande nattchef i dennes hem.
”Vi fick lyfta ut den för det kom annat brådskande material” sa han och det hördes tydligt att han inte ville diskutera saken.
”Och vad var det för material då?” frågade Adrijana som inte hade lagt märke till någon för henne okänd artikel av sådan dignitet på Gårdingesidorna.
”Ja, det minns jag inte nu. Jag sitter med tre tidningar på kvällarna, jag kan inte komma ihåg alla knäck.”
”Men du kommer tydligen ihåg att ni tvingades lyfta ut en artikel. Då måste det ha varit något ganska uppseendeväckande som hände sent på kvällen.”
Han dröjde med svaret, och när han väl svarade hade hans tonläge skiftat från smått irriterad till direkt fientlig.
”Om du ifrågasätter mina beslut så får du ta det med Kjelland. Nu tänker jag fira påsk i lugn och ro.”
Därmed slängde han på luren.
På långfredagen hade Adrijana ringt till Ann-Christin Svensson, som tjänstgjorde som nyhetschef den dagen.
”Anki, där finns en överstående artikel av David Randau om Orient-fallet. Vill du vara snäll och lägga in den i morgondagens tidning?”
”Javisst. Men … jag hade för mig att den skulle gått igår?”
”Ja, det skulle den, men något hände nere i Malmö.” Hon hade inte lust att dra hela historien för Ann-Christin. ”Så vi kör den imorgon istället.”
Hon hade sovit dåligt natten till påskafton och visste inte hur hon skulle reagera om det visade sig att artikeln inte fanns med då heller. Hon visste att det var en annan nattchef i Malmö den kvällen, men hade ingen aning om han också hade fått order att ta bort Orient-grejen.
För hon köpte inte för en sekund förklaringen att en sent inkommande nyhet skulle ha puttat bort Davids artikel. Någon hade beordrat nattchefen att ta bort grejen.
Vem? frågade hon sig där hon låg och skruvade på sig i sängen medan Adam andades med den sovandes regelbundna andetag bredvid henne. Vem bestämde att den inte fick publiceras? Och varför?
Hon kom att tänka på besöket hon fått av den gamle styrelseordföranden Birger Axelsson. Men inte kunde väl han ha sådan makt? Eller, kunde han?
Hon önskade att hon kunde diskutera saken med Adam. Men dels visade han sedan sitt uttåg från redaktionen en nästan fullständig brist på intresse för vad som hände på tidningen, dels plågades hon av det faktum att hon varit otrogen, och därför tog det emot för henne att söka hans hjälp.
Artikeln fanns med i lördagstidningen och Adrijana kunde tillfälligt andas ut. Men hon visste redan då att hon inte sett slutet på historien.
Gunnar Paulsson var den ende som kommenterade saken när Adrijana återkom till redaktionen dagen efter annandag påsk.
”Jaså, Nasir har fått gråta ut nu” sa han och det lät på honom som om han var okunnig om den dramatik som föregått publiceringen av David Randaus artikel.
”Då kör vi dagens knäck” sa Adrijana och ströp resolut vidare diskussion i ärendet Orient.
Arbetsdagen hade fortskridit och bestyren med nästa dags tidning fick fallet Orient att sjunka undan från Adrijanas medvetande. Men så kom samtalet från den ansvariga utgivaren, med ordern om inställelse på redaktionen i Malmö.
Adrijana hade råkat vara närmast telefonen när hennes svärmor ringt på kvällen.
”Har ni haft en trevlig påsk?” undrade Birgitta och som vanligt fick Adrijana känslan av att frågan var pliktskyldigast ställd; svärmor hade knappast legat sömnlös under helgen och undrat hur sonen och hans familj hade det.
”Ja, det har varit bra” ljög hon.
”Ja. Jo, jag bara funderade … Annemo fyller ju snart år. Vet du om det är något speciellt hon önskar sig?”
Åh, en jävla födelsedag till! Adrijana skrämdes av sin omedelbara reaktion. Hallå, det är min dotters födelsedag det handlar om! Men hon kände hur hon nästan höll på att spy vid tanken att återigen, med allting som det var, tvingas arrangera ett kalas och alla skulle låtsas att allting var bra.
Hon visste att Annemo var svärmors favorit bland barnbarnen, även om det var Birgit som var uppkallad efter sin farmor. Men Annemos svala, belevade sätt och hennes skarpa intellekt gick bäst hem hos Birgitta Angell. Hon var dock inte okänslig för Birgits burleska charm, och visst tyckte hon väl även om Christian men med mindre entusiasm än för de andra.
Med svärmor i luren mindes Adrijana tillbaka till de namndiskussioner hon och Adam haft inför barnens födelse. Rättare sagt, de hade inte haft någon diskussion förrän respektive bäbis legat i knäet på dem och krävt ett namn. Och det hade varit Adrijana, förstås, som varit den drivande. Annemo hade hon hittat i sitt minnes djupa vindlingar; när hon och familjen anlänt till Sverige och inte känt någon, hade hennes och systrarnas första svensklärare blivit en oas av trygghet. Den kvinnan hade hetat Annemo och Adrijana hade därefter alltid tyckt om det namnet – hon visste också att det var mycket ovanligt, och det kändes bra att hennes förstfödda dotter skulle få ett så speciellt namn. Och Adam hade inte protesterat.
När Birgit sett dagens ljus och visat sig vara både högljudd och aktiv, hade Adrijana småleende kommenterat för sin man att dotter nummer två verkade vara lik sin farmor. Kanske borde de namnge henne efter Birgitta? Adam uttryckte tveksamhet inför att ge dottern samma namn som hans mamma hade, och Birgit blev kompromissen.
Enda gången Adam tagit initiativet var när sonen föddes.
”Nu har vi ett barn på A och ett på B, då är det väl dags för C nu” hade han sagt. ”Christian, till exempel, eller Christoffer.”
”Christoffer tar en halv dag att skriva” menade Adrijana som tyckte att hennes eget namn var alltför långt, även om hon tyckte om historien bakom namnet; hennes mamma hade berättat att det betydde ’från Adria’, och Adria var en stad i nordöstra Italien vilken under den etruskiska tiden gett namn åt Adriatiska havet.
Således blev det Christian, och längre än så i alfabetet kom de inte.
”Åh, jag … det var en bra fråga” svarade hon Birgitta Angell i telefonluren. Hon önskade att hon kunde lämnat över luren till Annemo, men visste att det inte skulle godkännas. Presenter skulle vara överraskningar, därför kunde inte den som stod i tur att fylla år själv tillfrågas. ”Men … en bok, kanske? Det är väl alltid en bra idé. Hon tycker ju om att läsa.”
Birgitta hade nöjt sig med det beskedet och Adrijana hade lämnats ensam med sina tankar på vad som hände på tidningen.
”Du verkar lite … sliten” hade Adam sagt, ganska abrupt, när de möttes i badrumsdörren vid kvällstoaletten.
”Sliten? Nej, det vet jag inte.” Hon kände hur det brände på kinderna. Oroade han sig verkligen för henne? Hon, som varit otrogen. Eller var det så att han var skadeglad? Där fick hon se hur rätt han hade gjort som lämnat tidningen!
Hon hade skyndat in i sovrummet och lagt sig. När han krupit ner på sin sida hade hon vänt sig om, sagt godnatt och tryckt en knappt märkbar puss mot hans läppar. Sedan hade hon vänt sig tillbaka och låtsats somna.
Hon promenerade från Malmö centralstation bort till tidningshuset. Det var en vacker dag – den tidiga försommaren höll sig kvar – men Adrijana kände hur frosten spred sig inom henne. Hon hade ont i magen och det blev värre ju närmare målet hon kom.
Hon fick vänta en stund på att få audiens hos Margareta Kjelland. Ett par av Malmötidningens anställda som hon var flyktigt bekant med gick förbi och hon hälsade, mekaniskt leende, men tyckte att de tittade konstigt på henne.
Äsch, jag kanske inbillar mig. Det hjälper inte att bli paranoid, sa hon sig.
Så stod den ansvariga utgivaren framför henne.
”Ska vi gå in på mitt kontor?”
Hon följde efter kvinnan genom korridoren, efter de klapprande klackarna från Kjellands blanka skor. Den snäva kjolen och den diskreta kavajen var så nära en kostym hon kunde komma utan att helt förlora sin kvinnlighet.
Margareta Kjelland hade, det visste Adrijana, rekryterats från arbetsgivarsidan några år tidigare. Hon hade under en tid varit redaktör för tidningsutgivarnas branschorgan. Bara det hade fått många av koncernens journalister att sätta morgonkaffet i halsen, och även om hennes tjänst inte varit föremål för någon förhandling, så hade journalistklubbarna lämnat in en protestskrivelse till ledningen – utan att få något gehör för sina synpunkter. Först hade Kjelland bara haft ansvar för malmötidningen. Men i vad som senare framstått som ett första steg till ’harmonisering’ av de tre titlarna i koncernen hade hon ett par år tidigare tagit över utgivaransvaret även för Gårdinge-Kuriren och den tredje tidningen.
Adrijana visste också att Kjelland innan hon gav sig in i dagstidningsbranschen hade gjort karriär som chefredaktör för ett par olika tidskrifter med medelklass–kvinnor som främsta målgrupp. Margareta Kjelland var känd som en tuff och effektiv affärskvinna med hårda nypor.
Under planeringstiden, innan den nya organisationen, med Adrijana som redaktionschef, skulle sjösättas, hade hon vid ett par tillfällen suttit i möten där Kjelland varit närvarande. Adrijana hade då fått ett i huvudsak gott intryck av henne. Hon hade talat om vikten av att alla tre tidningarna nu fick en nystart, hon hade målat framtiden i ljusa, positiva färger och hon hade hälsat Adrijana välkommen in i chefsgänget.
Men det var då.
”Vad bra att du kunde slita dig” sa hon nu när hon satt sig bakom sitt skrivbord och Adrijana tagit plats i besöksstolen mitt emot.
Där fanns ett mindre bord med tre stolar i ena hörnet av rummet, tre likadana stolar, och Adrijana noterade nogsamt att chefen inte hade valt att förlägga samtalet dit, till den mer neutrala, jämspelta miljön. Det kändes som en tydlig signal om vilken sorts samtal det skulle bli.
”Ja, nu har det gått sex månader, ungefär, sen du tillträdde din befattning” sa Margareta Kjelland. ”Hur tycker du att det går?”
En lite svepande formulering, som inte övertygade Adrijana. Det här samtalet var inget periodiskt återkommande utvecklingssamtal, det hade kommit till stånd av en speciell anledning och det skulle sannolikt komma att avgöra hennes framtid som redaktionschef. Det gällde att väga varje ord på guldvåg. Eller var det möjligen så att anfall var bästa försvar? Hon beslöt blixtsnabbt att köra den taktiken.
”Att vara chef innebär ett stort ansvar och kräver en stor arbetsinsats” sa hon. ”Men det är ju därför vi har högre lön än övriga medarbetare.” Kjelland log, knappt märkbart, vid de orden. Adrijana höll fast hennes blick. ”Det kräver också att man är rakryggad och står för sina beslut.”
Det blev tyst på andra sidan bordet. Det var som om Margareta Kjelland inte hade väntat sig en så offensiv öppning från sin underlydande.
”Det har varit tuffa månader” fortsatte Adrijana och tänkte att det var lika bra att spela ut alla korten direkt. ”Men det känns att vi är på rätt väg. Vi får mycket positiv respons från läsarna och de siffror vi har sett så långt pekar på att vi har fått stopp på prenumeranttappet.” Kjelland öppnade munnen men Adrijana var inte klar. ”Vi har också, vid ett flertal tillfällen under våren, varit före konkurrenten med stora, bra nyhetsgrejor.” Hon unnade sig lyxen att luta sig tillbaka. ”Det känns bra.”
Margareta Kjelland la armbågarna på bordet framför sig och lutade sig fram.
”Du är ambitiös och jag hör att du har gott självförtroende” sa hon och hennes röst var plötsligt vass. ”Men det räcker inte alltid. Det måste kombineras med en … fingertoppskänsla för vad som är rätt och fel.”
Adrijana visste exakt vad kvinnan talade om: beslutet att följa upp Orient-fallet, och att framhärda i att lägga in den senaste artikeln fast den blivit ställd en gång – även om den där nattchefen inte haft modet att erkänna att han fått order att ta ut grejen. Men hon sa inget, bara satt kvar och mötte Kjellands blick.
”Förstår du vad jag talar om?” frågade Kjelland och såg mer och mer irriterad ut över Adrijanas attityd.
”Självklart. Det är en av de viktigaste egenskaperna hos en redaktionschef, att se vad som är rätt och fel, och att påtala och skriva om det som är fel.”
Margareta Kjelland lutade sig tillbaka och hennes ögon smalnade, hon såg ut som ett rovdjur som förbereder sig för att slå till, hårt och avgörande.
”Du gör mig besviken” sa hon. ”Du har gjort oss alla besvikna genom din valhänta hantering av ärendet med den där pizzabagaren. Jag förstår inte vad du tänker på. Du borde inse att du inte kan låta vänskapsband påverka din bedömning av jobben.”
Adrijana spärrade upp ögonen så att inte ens Kjelland kunde undgå att se hur förvånad hon var.
”Vänskapsband! Vad menar du?”
”Det är väl känt att din goda väninna, den blivande massören Maria Pettersson, är gift med en nära släkting till pizzabagaren.”
Adrijana blinkade för att klara sina tankar. Tanken på huruvida vänskapen med Maria påverkat hennes ställningstaganden hade hon redan haft med sig själv, och avfärdat. Och visst, i bakhuvudet hade pusselbiten funnits kvar, och möjligheten att hennes ’fiender’ skulle kunna komma med det argumentet. Men hon kände sig ändå lika chockad över att det faktiskt hänt.
”Detta är otroligt!” spottade hon fram. ”Jag har inte vid ett enda tillfälle diskuterat den frågan med Maria. Att jag känner henne har absolut ingenting med saken att göra. Hur kan du ens påstå något sådant?”
Hon ångrade de sista orden i samma sekund som de yttrades. Och Margareta Kjelland såg om möjligt ännu mer fientlig ut.
”Du kanske inte borde vara så stor i munnen just nu, Adrijana Kovačić Angell” sa hon lågmält men intensivt.
Det här är redan kört, insåg Adrijana. Ingen mening att försöka vara vänner nu.
”Jag gjorde en objektiv bedömning av fallet Orient” sa hon. ”En hårt arbetande restaurangägare utsätts för myndigheternas godtycke, efter påtryckningar från andra näringsidkare med försänkningar ända upp i den politiska ledningen. Tycker du inte det är en lokaltidnings uppgift att lyfta på sådana surdegar?”
”Det är en oerhörd anklagelse du riktar mot såväl kommunledningen och dess tjänstemän, som mot de andra näringsidkarna. Du måste ha jävligt bra på fötterna om inte det ska komma att stå dig dyrt.” Adrijana försökte skjuta in något, men nu var Kjelland för snabb för henne. ”Låt mig berätta en sak för dig, Adrijana. Det var många upprörda känslor i korridorerna här för ett par månader sedan, när en av Kurirens viktigaste annonsörer plötsligt avslutade sitt samarbete med oss. Och allt tydde på att den… radikala ändring av lättsamma sidan som du genomförde i januari låg bakom deras beslut.” Adrijana gapade. Hon kom ihåg hur Robert Palm, annonschefen, varit vit av ilska i ansiktet. Men det var ju absurt! ”Vissa krävde då ditt huvud på ett fat” fortsatte Kjelland. ”Men jag höjde min röst till ditt försvar.” Hon log, snabbt, som en orm. ”Ja, vi kvinnor måste ju hålla ihop, tänkte jag. Jag försvarade ditt beslut att prova något nytt. Nåja, med facit i hand kan vi kanske se att den där satsningen var… mindre lyckad.” Hon spände ögonen i sin besökare. ”En hel del av ditt förtroendekapital är förbrukat, känns det som, Adrijana. Och om du gör bort dig nu så drabbar det hela koncernen, det tänker vi inte tillåta.”
Det blev tyst. Margareta Kjelland lutade sig tillbaka i sin fåtölj och betraktade sin besökare, studerade reaktionen på vad hon just sagt. Adrijana kände hur smärtan i magen tilltog för varje sekund. Hon mådde illa.
”Vad är det du säger till mig?” frågade hon och märkte att hon inte hade någon kraft kvar i rösten. ”Säger du att jag är avskedad?”
Ett litet milt leende materialiserade sig på Margareta Kjellands läppar.
”Nej, inte alls, kära du. Vi tycker fortfarande att du har flera goda kvaliteter. Men jag tror att du bör ta lite tid och fundera över saker och ting. Ta resten av veckan ledigt. Jag har redan meddelat Erling Andersson att han går in som chef de här dagarna.”
”Erling! Den jävla sk…” Hon hindrade sig och stängde munnen. Utan ett ord reste hon sig och gick ut från Margareta Kjellands kontor.
Fortsättning i morgon
Vill du köpa den tryckta boken
kan du göra det här i Anders Bokhandel >>>
Den tecknade serien från boken: Biggs Rockar fett >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>