Fortsättning …
Infektionen som hon dragits med hade gett med sig och på svaga ben vandrade Benedikte av och an i köket. Hon hade fått tillbaka så mycket krafter att hon ville hjälpa Gustav, men visste inte var hon skulle börja. Det var snart dags att åka tillbaka och ta tag i terminens tentor. Att plåga den unge Månsson med detaljer ur hans föräldrars kärleksliv var ingen väg hon ville gå. Högst troligt var denna affär ytterst dold för övriga familjemedlemmar. Det lutade åt att hon skulle besöka Mor Anna. Någonstans skymtade kärlekshistorier som tunna hemliga slöjor och hon ville lyfta fram dem i ljuset. Hon kokade en kanna kaffe och hällde på en termos. Packade en lätt ryggsäck och tog långkalsonger under de vida jeansen. Det snöade lätt och vinden låg på från söder. Hon gick den alltmer välkända sträckan och tackade den som planterat tätt med lönn i vägkanten. De skyddade mot vind och snö.
Anna var hemma och sken upp när Benedikte väl inne satte termosen på bordet.
– Vill unga tösen också ha en kopp?
– Jotack, nickade Benedikte och krängde av ryggsäcken intill bordet.
– Vad har hon för ärende idag?
– Vi vet att Gustav är Anna-Lisas barn. Det bekräftades från hemmet där han föddes. Jag hittade tidningsurklipp från när hon hittades drunknad i havet. Men varför har min mor gömt tidningsurklippen på vinden? Varför gick hon i sjön? Jag läste på om tidlösan och fann att den var giftig. Ville hon inte leva längre och tog livet av både sig själv och barnet?
Mor Anna satt stilla och tittade henne i ögonen. Hon höll sina händer om kaffekoppen.
– Kära Anna-Lisa. Som mitt eget barn var hon den tösen. Vacker som en dag med bärnstensfärgade ögon och svart lockigt hår, starkt som taglet på en häst. Men så mycket för kärlek. Hon brann för kärlek och smek. Det ledde henne till olycka efter olycka.
Anna ursäktade sig och torkade med avigsidan av handen bort tårarna.
– Jag har levt länge. För länge. Jag ville inte orka med att lösa gåtorna åt de döda. Men de unga starka och framtiden ville annorlunda. Mina krafter är snart slut. Jag ska samla dem och berätta för dig vad som hände. Det var en stor olycka som samtidigt blev en stor lycka. Lyckan blev du Benedikte. Du blev lycka och välsignelse på samma gång som en olycka så stor som helvetet och himlen på samma gång. Anna-Lisa hade ett barn i magen när hon dog och visst kom hon till mig för att hämta krafter nu och då. Hon kom inte för tidlösan att ta till sig själv utan för att ge till barnafadern som gång på gång kom till henne och ville att hon skulle lämna bort barnen. Mycket kan jag hjälpa till med men inte att släcka människoliv. Hur usla de än må vara. Hon fick gå härifrån utan den hjälp hon önskade och kom aldrig tillbaka. Det var för sent.
– Så tragiskt. Jag beklagar. Verkligen, Anna, jag hade ingen aning.
– Du ska inte beklaga. Du fick livet. Det var du som var det barnet hon bar i magen den andra gången. Det var därför jag skrev till Gustav, och varnade. Han var det första och du det andra.
– Men, men … hur … Benedikte skakade på huvudet. Det är inte sant. Du hjälpte min mor. Det vet jag. Jag har varit på Alvaret och träffat gudinnorna. Jag har läst min mors dagbok …
– Ja och vad kom du i för ärende första gången? Kommer du ihåg? Anna spände ögonen i henne. Du kom för att du hade läst att din mor skrivit att hon inte trodde hon fött något barn.
Benedikte nickade stumt. Det stämde. Anna fortsatte:
– Anna-Lisa fick ett barn, barnet togs omhand och hamnade i prästgården.
Kalla kårar strömmar genom henne och det gungar för ögonen. Birgitta var inte hennes biologiska mor. Och Gustav var hennes bror. Det var så det var.
– Ville hon inte leva längre när barnet togs ifrån henne? Vem tog barnet? Vet du det?
Anna knep med munnen. Hon satt tyst en lång stund och tittade på den unga kvinnan.
– Jag var inte där. Det hände några dagar efter hon gått härifrån. Jag fick en förnimmelse. En natt. Efter midnatt vaknade jag av ett starkt ljussken. Det högg i magtrakten. Högg och högg tills det blev morgon. När morgonen kom blev allt tyst och mina ögon tårades hela förmiddagen och eftermiddagen. På kvällen kom budet. Att Anna-Lisa inte levde längre. Att hon drunknat. Men jag vet att hon dog på något annat sätt. Något brast för henne. Hennes hjärta, hennes tro på livet och kärleken. Någon berövade henne livet, både hennes och hennes liv med barnet.
Anna pausade och tog några klunkar kaffe innan hon fortsatte.
– Sedan förstod jag att det fanns ett barn i prästgården.
– Men hur kunde du låta bli att berätta …
– Vem hade lyssnat på en häxa med trollkonster och den andra andevärlden som rättesnöre? Ingen och åter ingen. Och vad hade det hjälpt. Vi hade inte fått Anna-Lisa tillbaka och barnet fick en kärleksfull mor i Birgitta. En underbar kvinna som verkligen förtjänade ett barn.
Benedikte nickade och reste sig. Hon orkade inte mer.
– Tack Anna, tack för att du berättade. Det kommer att ta tid för oss att smälta denna historia och jag kan ännu inte förlika mig med den. Att mina föräldrar skulle undanhållit detta för mig hela min uppväxt. Det verkar osannolikt.
*
Senare på kvällen satt Benedikte och Gustav på varsin sida om köksbordet och såg på varandra. Båda så uppfyllda av sina upplevelser. Telefonen avbröt deras tystnad och Gustav svarade.
– Ursäkta, vi har alldeles glömt bort. Än en gång, vi ber om ursäkt, sa Gustav uppenbart ångerfull.
Då slog det henne att det måste vara från sjukhemmet som undrade om de fått förhinder eftersom de bokat kaffe och smörgås.
– Jag hade bokat kvällskaffe till oss tillsammans med Olof. Minns du? Det hade helt försvunnit. Förlåt, Benedikte. Men det har varit mycket. Vill du att vi åker på en gång? Vi hinner träffa honom en stund.
– Nej, Gustav. Han kommer säkert inte ihåg att vi skulle komma. Även om det känns ruttet att ha glömt bort honom. Vi kan åka dit i morgon eftermiddag eller om ett par dagar och ta med oss något nybakat. Så behöver vi inte beställa och göra oss beroende av att hålla en tid. Vi kommer att ha fullt upp ikväll i alla fall, för vi ska vänja oss vid att vi är syskon.
Gustav höjde ögonbrynen och stirrade på henne. Han famlade nervöst med händerna och bestämde sig frånvarande att stoppa dem i fickorna på manchesterbyxorna.
– Menar du att det är så? Du hade så starka tvivel. Jag sätter på en skiva så får du berätta sedan.
Gustav reste sig och gick in i salen intill köket och famlade med skivfodralet. Strax flöt lugna toner ur högtalaren.
– Jag var hos Anna idag. Hon berättade att Anna-Lisa var glad för män och hade hamnat i olycka. Tidlösan var inte för henne själv eller barnet, utan för att få slut på mannen som tvingade henne att lämna bort barnen. Hon blev så ledsen den gamla. Anna-Lisa hade varit som hennes egen dotter och hon var mycket fäst vid henne. Du och jag är syskon och vår mamma hette Anna-Lisa Edvinsson.
– Och Månsson, var han vår far? Grosshandlare Harald Månsson?
– Det frågade jag inte rakt ut. Det har jag förutsatt hela tiden. Att han var din far såväl som min, sa Benedikte.
– Jag bad Rolf om råd att göra ett test angående släktskap så vi kan gå ner och lämna blodprov om du vill. Så vi får svart på vitt, nu när de inte finns kvar och kan berätta, sa Gustav med bedjan i rösten.
Hon nickade och tänkte att det var en bra väg att få mer fakta. Allt mer märklig blev historien och hon rev fingertopparna upprepade gånger i hårbottnen.
– Vad berättade Rolf mer?
– Att Anna-Lisa födde dig med hjälp av ett kejsarsnitt och att hon var dåligt sydd. Han verkade väldigt upprörd över detta och hade aldrig skådat ett sämre arbete av en kollega. Han skämdes å hela yrkeskårens vägnar. Han bekräftade också att hon dött av drunkning.
– Då har vi fått ett par stora gåtor lösta och det största av allt i detta är att vi är syskon. Jag har fått en bror! Otroligt märkligt.
– Och jag en lillasyster. Han log med hela ansiktet och sträckte ut en hand. Kom. Vi har ett ärende. Vi ska gå ut.
Han gick till ett köksskåp och stoppade något i fickan medan hon krängde på sig ytterkläderna. Det grå januariljuset försvann i mörkret när de långsamt gick längs grusgången in mellan grindarna på kyrkogården.
– Vi ska tända ljus för vår mor.
Benedikte nickade och gick tyst intill den långe ynglingen som nu inte bara var präst och sammanboende utan dessutom bror av kött och blod. Det var overkligt, skrämmande och samtidigt sorgligt att ha upptäckt allt detta. Efter en notis i en dagbok. Hennes föräldrar hade dolt en stor hemlighet för henne i alla år.
– Jag vill prata med Olof om detta, utbrast hon plötsligt. Det väller runt känslor inom mig som jag inte kan förklara. Han har mycket att stå till svars för inför mig tycker jag, händelser och skeenden som han undanhållit.
– Ja, jag förstår att du vill ställa honom till svars. Men du kan inte räkna med att han ska bemöta dig på samma sätt som jag blev bemött av mina föräldrar. Han är mycket sjuk och förvirrad. Det kan komma vad som helst ur en sådan situation. Jag följer gärna med dig om du bestämmer dig för att ta upp det med honom. Jag är övertygad att allt han gjort har handlat om kärlek och att han har haft goda intentioner med sitt handlande.
– Tack. Det kan säkert behövas. Just nu är jag mest sorgsen över det men det kan utbytas till ilska är jag rädd och då kan du gripa in och hindra mig om jag blir våldsam. Hur god han än varit har han ljugit om väsentliga delar av historien kring min tillkomst.
– Se här, där under eken är Anna-Lisas grav. Jag letade upp den för en tid sedan. Den ser inte mycket ut för världen. Mor Anna står som gravrättsinnehavare men hon har inte varit här på länge.
Gravstenen var av enklare slag med enbart en låg barrväxt som utsmyckning. Gustav böjde sig ned och gjorde plats mellan grenarna till gravljuset som han varsamt tände. Han reste sig och knäppte händerna löst:
– Tänk att vi fann våra rötter under detta träd, såhär en mörk kväll i januari över tjugo år efter att hon begravts. Ett levnadsöde vi var nära att helt missa, kom plötsligt till oss och vi fick en gemensam grav att gå till, ett gemensamt förflutet och en gemensam framtid. Marken gungar under mina fötter och himlen snurrar kring mitt huvud av det vi upplevt och med en föraning om att det inte kommer att bli som det var tänkt. Det fanns en annan plan för oss.
– Om hon kunde se oss, vad tror du hon … Benedikte hörde sig själv med svag röst. OM hon kunde se oss, tror du hon hade …
– Hon hade varit så tacksam, att vi fann henne och att vi fann varandra. Nu kan vi tillsammans skapa oss en historia där hon finns med. Tänk att hon gick i sjön för att någon tagit oss ifrån henne. Hennes olycka och förtvivlan hade gått över alla gränser. Tänk att hon har funnits här hela tiden sedan jag kom hit. Min biologiska mor. Och jag har inte haft en tanke på att det skulle vara på detta sätt, sa Gustav och torkade en tår märkbart berörd av situationen.
– Om inte du bjudit in mig att ta del av din historia och efterforskningar kring Birgittas förehavanden hade jag kanske aldrig fått veta … Jag känner mig rik, välsignad och omtumlad.
– Är det okej om jag ber en bön?
– Vill du göra det högt, för jag behöver höra din röst. Varm, innerlig med mycket förtröstan. Jag behöver vänja mig vid min brors röst, att vi pratar om vår mamma, att vi har en grav att gå till och att vi ska fläta ihop våra historier till en på något sätt. Nu kommer vi för alltid att vara förenade.
Gustav läste några verser, koncentrerat men samtidigt ledigt. Benedikte kände en stor beundran för hans val av verser som berörde henne djupt. När han tystnat och återigen mötte hennes blick vällde en kaskad av ord ur henne.
– För bara några veckor sedan var jag alldeles rotlös och visste inte vart jag skulle ta vägen. Med en förvirrad fader på sjukhem och utan föräldrahem. Nu har vi plötsligt så mycket gemensamt att jag aldrig haft så mycket gemensamt med någon tidigare, sa hon med sådan hastighet att hon nästan fick hämta andan.
– Jo, det stämmer, Benedikte. Vad känner du mer?
– Nu förstår jag varför mina föräldrar såg så konstiga ut när jag bad efter syskon. De stelnade och bytte samtalsämne. De hade stulit någon annans barn. Någon som ville ha sina barn. Det skär i mig och jag vill gråta när jag tänker på det.
– Det är förståeligt. Kom här. Gustav sträckte ut armarna och slöt henne i sin famn.
– Samtidigt som min mor kämpat för att få ett barn. Tänk om Olof tvingat henne att ta hand om mig? Samtidigt som jag sörjer min mor och tänker tillbaka på henne som min bästa vän och förebild, kan jag inte låta bli att vara förtvivlad över Anna-Lisas öde. Vi var faktiskt hennes barn och ingen annans.
– Tror du verkligen att Olof tvingat henne? Gustav frågade mjukt, fortfarande med armarna runt henne.
– När jag nu tänker tillbaka på när jag frågade efter syskon så gick han ur rummet och lät min mor svara mig. Han fanns aldrig där för henne när jag ställde svåra frågor.
– Har du inte tänkt på det tidigare? undrade Gustav.
– Nej, men ju mer jag tänker på det, desto argare blir jag. Tänk allt han vetat som han undanhållit. Att jag var adopterad, att du var min bror, att min mor inte kunde få barn och hur han löste det med barnhemmet. Att han lät henne dö med de tvivel hon hade. Han lät henne dö i tron att hon kanske inte fött mig? Hur kunde han behandla henne så respektlöst och låtsas under alla år. Låtsas att jag var hans dotter, låtsas att jag var hennes dotter.
Benedikte brast ut i en djup gråt och kroppen skakade mot Gustavs revben. Han höll om henne och höjde blicken mot skyn.
– Han är ond och beräknande, Gustav, snyftade hon mot hans rock.
– Du har din upplevelse av honom och jag min. Jag ser en intellektuell, engagerad och korrekt kyrkoherde som drabbats av en fruktansvärd förvirring och degeneration. Det kan vara sjukdomens ansikte.
– Men dessa långa beskrivningar i dagboken om allt hon utsatte sig för. Hon fick gå till Mor Anna i smyg – alltså har han inte varit förstående mot henne. Det är ledsamt det också. En man och hans hustru ska väl leva i förtrolighet och med respekt för varandra? Tycker du inte det, Gustav? Det kan väl inte betyda att han har varit sjuk hela livet?
– Såklart delar jag din uppfattning kring äktenskapet att det är så det ska vara när det är som bäst. Men vi vet inte vad som ligger bakom. Vi har inte hela historien om Olof och Birgitta.
– Nej, det är sant, och inte har vi hela historien kring våra andra föräldrar, sa Benedikte och torkade tårarna och fortsatte:
– Tänk att vår far, grosshandlare Harald Månsson tvingade vår mor, Anna-Lisa Edvinsson att lämna bort oss. Hur grym var inte han? Hur ska vi kunna leva med det? Och vem vet vad vi har mer för beröringspunkter som vi ännu inte känner till?
– Herrens vägar … mumlade Gustav i Benediktes hår och slapp ur sig en djup suck.
– Jag sjunger en psalm om det är okej?
– Ja, gör det Gustav. För Anna-Lisa.
– Det var så jag tänkte. Hennes smärta kommer vi aldrig att kunna förstå. Den måste vara så oerhört djup och tragisk.
… Älskar barnet modersfamnen, strävar dagakarln till ro, bräckta skeppet in i hamnen, vandringsmannen till sitt bo. Ack hur ljuvt o död, ditt sköte, där jag sövd från kval och strid, Vaknar till en evig frid …