Fortsättning från i går
När han satt där på Pågatåget och mekaniskt noterade hur han passerade det pastellfärgade, hansainspirerade radhusområdet Jakriborg i Hjärup tyckte han plötsligt att det som hänt i hans och Adrijanas förhållande de senaste månaderna bara var ett koncentrat av en förändring som hade ägt rum mellan dem över mycket längre tid.
Inte för att deras relation någonsin karaktäriserats av himlastormande passion. Han var inte en passionerad man, hade aldrig varit. Och hon var inte en passionerad kvinna. Ibland trodde han att hon var lika blyg som han en gång hade varit; som han i princip varit ända tills han hamnat i tjänst och fångenskap hos den diaboliska Solveig Sultahn. Kanske var det därför vi fann varandra, tänkte han, för att vi åtminstone på det sättet är lika. Kanske är det därför det har fungerat så bra, så länge.
För det hade det ju faktiskt gjort. Och när de väl kommit på, båda två, att de ville dela sin framtid med varandra, så hade han varit helt säker på att han faktiskt älskade henne. Hon var vacker, hon var smart, hon var driftig och beslutsam, och hon tvekade inte att ta itu med praktiska uppgifter som att sätta ihop Ikea-byggsatser, byta däck på bilen eller rensa avloppet i badrummet.
Så här i efterhand var han inte säker på exakt när de hade blivit ett par, eller vad det var som gjort att de gick över gränsen från att bara vara vänner. Jag börjar väl bli gammal och senil, tänkte han. Eller är det bara för att jag inte är en passionerad man?
Vad skulle hon säga om hon visste om det som hänt hos paret Sultahn? frågade han sig. Han hade ställt sig den frågan förut, men det var då, alldeles i början av deras förhållande. Då hade han haft alla larmsystem aktiverade om hon började ställa frågor om den perioden i hans liv, och han hade vägt sina svar på guldvåg.
Medan de långa, höga huskropparna på höger sida om järnvägen förkunnade att de snart körde in i Lund tryckte minnena på hos honom.
Hon stod vid bordet till höger när han kom in. Han såg en mörkgrå kritstrecksrandig kostym och ett par blanka svarta skor. Vid ljudet av dörren som öppnades vände hon sig om. Hon bar vit skjorta och slips med vinröda ränder. Hon såg ut att vara 45, kanske 50. Håret, brunt, var kortklippt och inramade ett ansikte med en fyllig mun, en lagom liten näsa och två blå, genomträngande ögon.
Hon log och kom fram till honom med utsträckt hand.
“Hej,” sa hon och rösten, och läpparnas rörelser, sög till sig honom som ett läskpapper. “Jag heter Solveig Sultahn.”
Han stod och gapade som en fisk. Desperat blinkade han till, fann sig och lyckades hitta sin röst: “Adam Angell.”
“Välkommen, Adam.” Hon höll fast hans hand och stod alldeles intill honom. “Dina initialer är AA, och mina är SS. Och din kavaj och min slips matchar varandra perfekt. Det kan inte vara en slump. Jag är säker på att du kommer att trivas här hos oss.”
Och han trivdes. Han trivdes alldeles förbannat bra. Trivdes med jobbet, med arbetskamraterna – utom den där underliga Isabelle, en släkting till chefens make som de tydligen hade anställt av ren välvilja. Men framför allt trivdes han med Solveig Sultahn, och hon trivdes med honom.
Han var tillbaka i staden. Det var länge sedan. Han kände inte igen den. Det var något fundamentalt i den som hade ändrats.
Han stod stilla. Redan det var något nytt. Tidigare hade han vandrat genom den, sökt sig in i villakvarter, i butiker eller varuhus. Sökt upp sina … objekt.
Nu stod han stilla. Passiv. Och känslan var tydlig: det var någon annan som var aktiv.
Han var inte ensam. Andra figurer fanns bredvid honom. Andra män. Och just som han insåg att han stod ute i reklambyråns spaciösa entré öppnades dörren och Hon kom in. Solveig Sultahn.
Hon hade blanka svarta läderstövlar, så höga att de nådde upp över hennes knän. Hon bar en lång mörk överrock, så lång att den nådde en bra bit ner förbi stövlarnas rand. Rocken var oknäppt och under den var hon helt naken.
Långsamt gick hon fram mot honom med ett litet underligt leende på de inbjudande läpparna. Han gjorde sig redo att ta emot henne, men i sista sekund vek hon av och knäböjde framför mannen intill honom – Frank. Och fast Adam inte tittade dit visste han att hon drog ner Franks gylf, tog ut hans penis och stoppade den i sin mun.
När hon var färdig med honom reste hon sig och gick åter mot Adam – för att än en gång vika av och knäböja framför mannen intill honom, som nu var Tony, irländaren.
En tredje gång gäckades han, och en fjärde. Men så visste han att det absolut säkert var hans tur. Och hon kom fram till honom och drog ner hans gylf. Han kände hennes varma hand gripa tag …
Han rös till och skakade på huvudet. Varför kom de där hemska tankarna nu? De där tvångstankarna som han hade haft för så länge sedan … Det var när han hade bott i Lund, vars centrala delar nu kom in i hans synfält samtidigt som tåget saktade in.
Fast han hade bott på studentkorridor hade han varit ensam. Ensam och blyg. Bara när Rigmor någon enstaka gång kom ner och hälsade på hade han livats upp. Annars hade han suttit där, på sitt lilla rum, med sina tankar; sin längtan och sina fantasier. Han gick omkring i en stad, så brukade det vara. Det var en stad som var befolkad enbart av kvinnor. Rättare sagt, där fanns män också, och barn, men de var helt ointressanta. Där fanns kvinnor, och de fanns där enbart för hans skull.
I hans dagdrömmar gick han in på ett varuhus, gjorde sina inköp och ställde sig i kassakön – alltid i kön där den sexigaste kassörskan satt. När det var hans tur gick han runt disken och ställde sig bakom henne, och började smeka henne, så där, mitt framför alla andra i kön. Och de tittade, men kunde inte göra något åt det.
Han gick in i en villa, rakt in i köket där frun i huset stod vid spisen och lagade mat medan mannen och barnen satt vid bordet och väntade. Och Adam gick fram till henne där, vid spisen, och la sina händer på hennes bröst.
Sådana hade hans fantasier varit. Och de hade funnits hos honom ända tills Solveig Sultahn, utan att känna till dem, gjorde processen kort med dem. Inte en gång sedan dess hade han ens varit medveten om dem … förrän nu.
Fan ta dig, Adrijana! Han insåg någonstans att den reaktionen var långsökt, men det kändes i det ögonblicket som om allt var hennes fel. Allt som hänt under mer än 20 års tid visade sig, på grund av hennes orättvisa behandling av honom, bara vara en stor bubbla som i detta nu höll på att spricka. Som en film som spelades upp baklänges med ljusets hastighet framför honom drogs han tillbaka i tiden; huset i Bylilla försvann, alla åren på tidningen försvann, till och med Annemo, Birgit och Christian upplöstes. Plötsligt satt han hos en psykolog i Gårdinge som ett kolli.
Tåget stannade och på något sätt lyckades det skaka honom ur det tillstånd av bottenlös förtvivlan som hotade att strypa honom. Han andades in djupt, och ut, och tittade ut genom fönstret.
Så illa är det inte, sa han sig. Okej, om Adrijana vill lämna mig, så vaddå? Jag kan hyra en lägenhet i byn. Jag kan fortfarande träffa mina barn – de finns kvar, dem kan ingen ta ifrån mig, och det är det viktigaste. Rigmor finns kvar. Och hon kan ge mig goda råd, hon har varit i den situationen flera gånger.
Långsamt började tåget röra sig. Samtidigt kom ett annat tåg in, från motsatt håll, på spåret intill. Det saktade in för att stanna. Adams blick, som råkade vara riktad åt det hållet, träffade vagnen som fanns mitt emot, på det andra tåget. Och hans blick träffade flickan som satt där, vid fönstret i den vagnen; mörkt hår, mörka ögon, något … rent, oförstört, i uttrycket. Och hennes mörka ögon såg in i hans.
För ett ögonblick, långt som en evighet, möttes deras blickar. Och hon var på en gång så välbekant för honom, att det kändes som han hade känt henne under tusen år.
Så ökade hans tåg farten och hon försvann.
Torsdag 7 april
Kistan, vackert blomstersmyckad, stod mitt i uppgången till koret. En psalm hade precis tonat ut och prästen gjorde sig beredd för sin uppgift.
Birgit fann det alltför jobbigt att titta på kistan – den konkreta påminnelsen om varför hon och de andra satt i kyrkan denna dag – och lät sin blick dröja vid Malin som satt intill henne. Det var lika mycket – ja, mer! – för Malins skull som för Freddes som hon hade bestämt sig för att gå på begravningen.
Det var första gången i sitt liv hon var på en begravning, och hon hade funderat en hel del på vad hon skulle ha på sig, och vad hon inte borde ha på sig. Även om Birgit sällan eller aldrig reflekterade över religiösa ting, så var det något särskilt, något vördnadsbjudande med kyrkorummet, och speciellt vid ett tillfälle som detta. Här gick på något sätt gränsen för rebellskapet.
Sålunda hade hon plockat av alla sina skramlande armringar, sina gungande örhängen och ringen i näsvingen. Hon hade avstått helt från att sminka sig – och detta inte enbart för att visa respekt för kyrkan och de sörjande; hon misstänkte att hon skulle komma att gråta, och ville inte sitta där i kyrkbänken med ansiktet fullt av kletig mascara.
Att klä sig i svart var i och för sig ingen stor grej, det gjorde hon nästan alltid. Men istället för de svarta jeansen och läderjackan med nitar hade hon tagit på en kort, svart kjol och en kavaj. Av mamma hade hon lånat ett par svarta nylonstrumpor.
Det kändes underligt att ge sig ut så där … naken. Men allt var underligt denna dag, tänkte hon och sneglade på Malin. Bästisen hade färgat sitt hår rött och svart bara några dagar innan den förfärliga olyckan, och stack därför ut i mängden mer än Birgit. Men för övrigt hade hon tänkt likadant – ett minimum av utstyrsel, eller ingen alls. Birgit betraktade den långa raden av mörka små prickar, de tomma hålen i Malins öra.
De hade lärt känna varandra redan i tre–fyraårsåldern. Då hade mormor fortfarande bott i Bylilla och varje morgon vankat ner till Garvaregatan för att ta hand om barnbarnen så att Adrijana skulle kunna återvända till tidningen. Och mormor hade tagit med Birgit och Annemo, och så småningom Christian i hans vagn, till den lekplats som fanns en liten bit bort, utmed Smedgatan. Dit hade också Tanya Johansson gått med sin lilla dotter, och Malin och Birgit hade snabbt funnit varandra.
Delvis berodde det på den antagonism som redan då fanns mellan Annemo och Birgit. Annemo lekte inte med sin lillasyster om hon inte beordrades att göra det, och Birgit märkte förstås hur impopulär hon var hos systern. När Birgit och Malin var fem år gamla föddes Malins lillasyster Melinda och då fanns mamma Tanya i hemmet under drygt ett års tid. Då var grannvillan ett mycket bättre alternativ för Birgit än att stångas med sin fientliga storasyster – även om hon så småningom upptäckte att detta stundtals kunde vara ganska underhållande.
I huset bakom familjen Angells trädgård bodde på den tiden en familj med två barn, varav en flicka som var ett år äldre än Birgit. Det hände att de lekte med varandra, men det där året betydde en del, och Birgit och Ronja, som flickan hette, kom aldrig att stå varandra nära. När bästisförhållandet med Malin cementerats var det bara hon som gällde.
”Vi har samlats här idag för att ta farväl av Fredrik.” Det var kyrkoherde Fernlund som inledde sin betraktelse och Birgit såg hur Malin rös till. Hon stack sin hand i kompisens och Malin kramade den tacksamt.
Birgit och Malin hade varit ungefär lika ointresserade av skolan. Och eftersom Birgit kände sig lite som en främmande fågel i det egna hemmet – båda föräldrarna smarta så det räckte, Annemo en riktig plugghäst och lillebror verkade bli likadan – så höll de oftast till hemma hos Malin. Hennes föräldrar var folk som jobbade med händerna snarare än huvudet, och där fanns inte några krav på toppbetyg.
Familjen Johanssons hem hade också den fördelen att det gick bra att tjuvröka där, eftersom Malins föräldrar var rökare. Under sjunde klass blev det mer regel än undantag att flickorna satt där och tog sina cigarretter efter skolan. Slutet av årskursen var en plåga för Birgit – hennes pubertet hade slagit ut i full blom; skolan var jobbig, hemmet var jobbigt, killarna som det ju var svårt att vara utan var jobbiga. Inte förrän hon kom upp till faster Rigmor under sommaren, och fick veta utan några krusiduller att ”en enda cigarrett här så åker du huvudstupa hem till syrran”, slutade hon röka. Och när hon kom tillbaka hem, rökfri, så slutade Malin också, åtminstone tillfälligt.
Som för att understryka sin nya, sunda livsföring gick de bort till Almas hage, idrottsplatsen i byn, uppkallad efter Ragnar Warners driftiga äldsta sondotter, och provade på friidrott. Malin blev biten av sporten först. Hon var tidigt utvecklad, förhållandevis storväxt och muskulös men samtidigt snabb – ett sprinterämne, tyckte tränarna. Hon sprang hundra meter, hon sprang 200 och hon hoppade längdhopp, och i början nådde hon snabba framgångar inom klubben, vilket sporrade henne.
Det gick trögare för Birgit. Hon sprang kort, hon sprang långt och hon hoppade. Men hon hade inte styrkan och explosiviteten som krävdes för varken sprinterlöpning eller längdhopp, inte kroppsvolymen för kula eller diskus, inte heller vigheten för höjdhopp. Hon provade springa 5000 meter men kräktes på nionde varvet. Hon började misströsta och ville sluta, men hon fortsatte att gå dit för Malins skull.
”Här” sa tränaren en kväll och räckte henne ett spjut. ”Testa det här!”
Han visade henne hur hon skulle hålla spjutet, hur hon skulle lägga upp ansatsen och hur hon skulle röra högerarmen inför kastet. Och hon provade, och hon kastade långt. Och var plötsligt lycklig. Hon hade funnit sin gren. Och lika plötsligt, när hon hade fått känna tillfredsställelsen över att vara duktig på något, så blev andra grenar också roligare. Hon började springa 800 och 1500 meter, och utvecklades till en hyfsad medeldistanslöpare.
Vintern i åttan blev en enda lång väntan på våren, då de kunde börja gå till idrottsplatsen och träna igen.
Men skolan var fortfarande jobbig. Även om Birgit inte skolkade längre, som hon gjort i sjuan, gjorde hon inte mycket väsen av sig under lektionerna. Det var bara idrott och musik som var roligt. Bild, syslöjd och hemkunskap var okej och engelska gick an, för hon ville alltid veta vad som stod i texterna på hennes favoritlåtar, men det mesta av det andra var bara pest.
Hon funderade ofta på varför det var på det viset, när syskonen hade så lätt för sig i skolans teoretiska ämnen. Är jag en bortbyting? frågade hon sig ibland, och vid ett tillfälle när någon läxa i historia gjorde henne extra frustrerad kastade hon ur sig den möjligheten till mamma, som förhörde henne.
”Klart du inte är!” sa förstås Adrijana och lät nästan chockad. ”Du klarar det om du kämpar, Birgit.”
Det var inte en kommentar som gjorde flickan på bättre humör. Men pappa, som satt vid datorn ute i övre hallen och hörde konversationen, hade faktiskt något mer substantiellt att komma med:
”Alla är inte gjorda för att plugga” sa han. ”Din faster Rigmor, till exempel, tyckte också skolan var jobbig. Men hon har klarat sig bra ändå.”
”En god utbildning är till stor hjälp i livet” vidhöll Adrijana och det hördes att hon inte uppskattade makens inlägg.
”Efter vad jag har hört, Birgit” fortsatte Adam med mild röst ”så har din yngsta moster heller aldrig varit så intresserad av skolan.”
Adrijana hade svarat något undvikande och ganska snabbt avslutat läxförhöret. Moster Katrya var ett icke-ämne inom familjen. Varje gång Birgit eller något av syskonen förhört sig om henne hade mamma sagt något om att hennes syster hade problem och ville inte ha någon kontakt med släkten, och så var det bra med det.
”… han hade funnit lycka och trygghet i sin flickvän och hennes lilla dotter.” Kyrkoherden närmade sig slutet på genomgången av Freddes korta liv.
Malin snyftade till våldsamt och Birgit la armen om henne. Malin kramade henne tillbaka och de grät i varandras famn.
De hade varit klasskamrater, Birgit och Malin, och Jimmy och Fredrik. Det hade tagit lite tid för den där blyge grabben från Slagtofta gård några kilometer öster om byn, att ta sig in i gemenskapen. Men när Fredde på våren i åttan fyllt femton och började komma till skolan på en blänkande ny moped så hade han blivit en i gänget. Det gäng som redan då bestod av Birgit och Malin, Jimmy och klasskompisen Vincent, samt Ekrem, Mattias och Henrik från parallellklassen.
Det var den våren när de brukade samlas på en slänt i Fernlunds park på fredagarna. Där satt de, eller låg på gräset, och tittade på utsikten ända bort till Ringsjön. På andra sidan Kungsgatan, som löpte söder om parken, fanns den imponerande herrgårdslika byggnaden där klanen Fernlund residerade. Kåken var från 1800-talet och dåtida klanhövdingen Herman Fernlund hade lagt beslag på tomten med den bästa utsikten i byn. Konkurrerande klanen Warner hade hittat en plats för sin släktgård längre åt sydväst, närmare sjön, på lägre mark och med sämre utsikt.
I parken tillbringade gänget fredagskvällarna, och nästan alltid hade en eller annan av pojkarna lyckats komma över några burkar öl – mer ofta än inte var det Ottomannen som hade varit behjälplig. Emellanåt gjorde han dem sällskap en stund där.
”Drick nu inte för mycket!” brukade han förmana dem. Och framåt halvsju tittade han på sin klocka och konstaterade: ”Nä, nu får jag ta o dra hemåt annars undrar di där från socialen var jag har blitt å.”
Otto Holm hade avverkat det mesta av sin skoltid i så kallad hjälpklass. Någonstans under den perioden kom han på något vis i kontakt med begreppet ottomanska riket – det gamla turkiska väldet som under flera hundra år dominerade Sydosteuropa tills det i början av 1900-talet sjönk ihop som en alltför ivrigt vispad sockerkaka. Otto fascinerades av namnet, så likt hans eget, och började prata om ’Ottomannen’, den där gruvlige härskaren som slaktade bulgarer och albaner med god aptit. Sedan dess var Ottomannen det vedertagna smeknamnet på byns särling.
Styrkta av dryckerna blev pojkarna modigare och tryckte sig närmare flickorna. Birgit och Malin var parkens drottningar och hade inget emot uppmärksamheten. För oftast slutade det med lite smek och kyssar, längre vågade grabbarna ännu inte gå.
Den sommaren kom Vincents kusin Peter på besök. Han var två år äldre än Vincent och han kom med föräldrar, lillasyster och sin bäste kompis Rikard. Pappan ställde upp husvagnen i Vincents föräldrars trädgård, och i den bodde de två tonårspojkarna, medan föräldrarna och flickan sov inne i villan.
Peter och Rikard introducerades för Vincents vänner och under sommarlovet blev det ’fredag’ i parken mest varje kväll. De två nykomlingarna var inte sena att spana in gängets kvinnliga inslag, och charmade med 17-åringens självklara pondus in sig hos de två flickorna. En kväll i början av juli följde Birgit, lätt påstruken och med bankande hjärta, med Peter in i husvagnen. Där gjorde hon sin sexuella debut, och inte förrän efter akten uppfattade hon att Malin och Rikard låg i den andra britsen.
När de två gästerna så småningom lämnat Bylilla strök pojkarna i gänget omkring som osaliga andar. Givetvis hade Peter och Rikard inte hållit tyst om vad som hade hänt i husvagnen, och nu var 15-årsgrabbarna gröna av avund och av längtan att göra detsamma.
Flickorna var inte ovilliga; de hade samma behov som pojkarna och dessutom angenäma minnen från husvagnsleken. Problemet var att hitta en plats. Ingen vågade ta hem den tilltänkta partnern till sitt eget hem, och under de vackra sommarmånaderna strövade alltför mycket folk omkring på gångstigarna i parken.
Ekrem var inte bara den mest attraktive av pojkarna, med sitt mörka medelhavshårsvall och den olivfärgade hyn. Han var också den av dem som hade störst handlingskraft. En eftermiddag, när höstterminen just börjat, tog han med Birgit bort till Kristianstadsvägen. Hon undrade lite vart de skulle, men följde med. Ekrem ledde henne in i en trappuppgång där han ringde på dörrklockan till en lägenhet med namnet O Holm.
”Nämen hejsan Ekrem” sa Otto när han öppnade, och ett stort leende bredde ut sig över hans enfaldiga ansikte. ”Och Biggs också.”
”Tjena Ottomannen” sa Ekrem och försatt ingen tid. ”Jag undrar om du kan hjälpa oss med en sak.”
”Har inget hemma just nu” sa Otto och såg bekymrad ut. ”Men kanske …”
”Nej nej, inget dricka. Vi … öh, har ett projektarbete som vi skulle behöva jobba med lite ostört. Du tror inte att du skulle kunna va så hygglig och låta oss vara här … en timme, eller så?” Och, innan Otto hann skjuta in något: ”Du kanske har något ärende du kan uträtta så länge?”
Och Otto var inte dum på alla sätt, utan han förstod att hans närvaro inte var önskad medan de jobbade med ’projektet’. Och han ville hålla sig på god fot med alla i byn.
”Ja men visst, Ekrem, de’ går bra. Jag tar o sticker bort te Hermod o tar en kaffe o ett wienerbröd me’ prästasnor.”
Birgit vägrade att lägga sig i Ottos säng, där gick en gräns. Så Ekrem tog dynorna från soffan i vardagsrummet, skakade dem lite på balkongen och la dem som en madrass på golvet. Och där sjönk de ner.
Det blev en och annan herdestund till med pojkarna, både för Birgit och Malin. Allt var för stundens njutning, ingen av dem hade vid det laget någon tanke på att ha ett förhållande. De tillhörde samma gäng, de var kompisar, inget annat. Birgit var inte intim med Jimmy förrän långt senare.
Jag hade aldrig sex med Fredde, tänkte Birgit nu medan hon tvingade sig att betrakta kistan. Han var blyg, försagd. Han var en bra kompis, ställde upp. Men han lyckades inte fatta mod att ta för sig av henne. Eller av Malin, insåg hon.
Hon visste att Malin så småningom blivit alltmer intresserad av Ekrem. Och på sätt och vis var han intresserad tillbaka, men bara av den fysiska kontakten. Sakerna ställdes på sin spets när Malin blev gravid. Då framgick det att Ekrem inte alls ville ha något förhållande med henne, och istället bröt de helt med varandra.
Birgit hade mött Ekrems blick när hon gick in i kyrkan, för han och de andra pojkarna var också där. Hon hade länge föraktat honom för att hon tyckte han svek Malin när han gjort henne med barn. Samtidigt kunde hon inte komma ifrån att där fanns något hos honom som tilltalade henne. Det var nog ingen slump ändå, tänkte hon, att han var den som hon först varit intim med i gänget. Och han var den som varit bäst, till och med i den synnerligen torftiga miljön på dynorna i Ottomannens vardagsrum. Och nu när hon mött hans blick hade där funnits något i den som berört henne. Det var som om hans tonårsarrogans var borta. Ekrem hade varit blek, klart tagen av vad som hänt.
För Malin som nybliven mamma blev kontakten med Birgit kanske viktigare än någonsin. Och eftersom Birgit och Jimmy blivit ett par under rockfestivalen Fiesta i Gårdinge på sommaren efter studentexamen, blev han en del av det nära umgänget, och med honom kom hans kompis Fredrik.
Men det var inte förrän under vintern som Fredde successivt intog rollen som Malins pojkvän. Han erövrade den positionen, inte främst genom att hon åtrådde honom, utan genom att han visade sig pålitlig och ha god hand med lilla Amanda. Och Birgit var inte säker på om Malin och Fredde faktiskt hade legat med varandra.
Tänk om han dog utan att fått ha sex med en enda tjej, tänkte hon och kände hur tårar fyllde hennes ögon.
”I denna stund” sa kyrkoherde Fernlund ”ska vi inte glömma en förtvivlad ung man som sitter någonstans här i Bylilla, och för resten av sitt liv kommer att ångra vad som hände den där lördagskvällen. Vi ber idag också för honom, att han ska få förlåtelse.”
Fortsättning i morgon
Vill du köpa den tryckta boken
kan du göra det här i Anders Bokhandel >>>
Den tecknade serien från boken: Biggs Rockar fett >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>