Tisdag 17 maj
Adam drog med tvättsvampen över duken – det var ingen harmonisk rörelse, snarare den hos jagande moln över himlen en stormig natt. Han tog upp duken och vinklade den så han i ljuset från fönstret – ljuset från norr! – kunde se hur pass mycket färgen hade torkat. Det hade han lärt sig genom sina tidigare misstag, att inte placera en våt målning på staffliet, för då rann färgen.
Han bedömde att den var torr nog, och satte den på staffliet. Han tog några steg bakåt och betraktade sitt verk. Och han fann att det var gott. Var det inte så ungefär det stod i Bibeln, i skapelseberättelsen? Som konstnär är man lite grann som gud, tänkte Adam och ett leende spelade i hans mungipa; Adam, mannen som var den förste som skapats, återigen enligt Bibeln, hade nu och här bytt sida och iklätt sig rollen som Skapare.
Fast egentligen är jag mer av djävulen än av gud, konstaterade han och studerade sitt senaste verk. Det var ett landskap och när han tittade på det nu insåg han att han inspirerats av den målning som Britt-Marie gjort på målarkursen; han hade tagit hennes karga gråbruna miljö ett steg till, den målning han åstadkommit var lika mycket abstrakt som konkret.
Horisontlinjen fanns en tredjedel från överkanten – det var något Lorenz hade sagt flera gånger: ”En målning blir intressantare om horisonten inte ligger på mitten utan längre upp eller längre ner.” De två tredjedelar av bilden som fanns nedanför horisonten var ett i princip sterilt träsklandskap. Det gick i övervägande brunt, svart och mörkgrått. På några plättar fanns ljusare färgtoner – möjligen indikerade de vatten. Ett fåtal streck i förgrunden med dragning åt ockra skulle kunna vara tecken på liv. Ovanför horisonten var himlen om möjligt ännu mörkare, med de jagande molnen redo att öppna sig för att med ett störtregn eller en tornado piska de sista gnistorna av liv ur den eländiga marken.
Det är jag, tänkte han. Det är mitt liv. Jag är den lidande jorden som snart bara är ett tomt skal. Och samtidigt är jag den demoniska angriparen som har ansvaret för lidandet. Det fulla ansvaret.
Fanny hade ringt på måndagen och undrat om de kunde träffas. Dra åt helvete! var Adams första tanke. Jag vill aldrig mer se dig!
Men det sa han förstås inte. Efter att ha konsulterat sin kalender – som inte hade en enda sak inskriven under hela veckan – kom han fram till att han nog skulle kunna vara i Lund vid femtiden på kvällen.
”Vi kan gå ut och äta” tyckte Fanny. ”Jag vet en bra restaurang. Jag bjuder dig på middag.”
De satt och småpratade några minuter och sedan sa Fanny:
”Jag märkte hur besviken du blev förra gången.” Hon väntade någon sekund på att han skulle svara, men när han inte sa något fortsatte hon. ”Det var inte samma Adam som var hos mig den kvällen, inte den Adam jag lärt känna. Den Adam som kom hem till mig den kvällen var mer … aggressiv. Inte så att han var hotfull, men han var definitivt mer framfusig än den Adam jag har träffat innan. Och det kändes inte bra.”
Adam förstod precis vad hon menade, men han sa fortfarande inget.
”Den Adam jag tycker om är … kvinnligare, och då får du inte missförstå mig! Jag talar inte om utseende eller gester eller något sådant, utan om sättet att närma sig mig. Med kvinnligare menar jag mer varsam, försiktig, känslig. Och det är den Adam jag tycker om. Och jag tror att det är den verklige Adam, den som kom till mig förra gången kändes inte riktigt äkta.”
Han tyckte inte om vad han hörde. Han ville egentligen resa sig och gå därifrån. Men det gjorde han inte – och insåg själv att han därmed bevisade vad hon just sagt, att det verklige Adam var … kvinnlig.
”Det hade nog inte spelat någon roll vad gäller…” Hon sänkte rösten. ”…vårt intima umgänge. Det är precis som jag sa till dig då, jag föredrar kvinnor. Men kanske fick det mig att snabbare komma till den slutsaten … och det kanske var bra.”
Adam fuktade läpparna, visste fortfarande inte vad han skulle säga. Och Fanny la sin hand på hans på bordet och tvingade honom att titta på henne.
”Adam, jag tycker verkligen mycket om dig och jag hoppas att vi kan fortsätta att umgås. Som vänner.” Hon släppte hans hand och lutade sig tillbaka. ”Jag har inget stort umgänge. Det har jag aldrig haft, inte ens när jag var som mest aktiv inom politiken.” Hon log snabbt. ”Jag tycker om att se det som att jag väljer mina vänner med omsorg.” Hon studerade honom. ”Adam, jag skulle gärna vilja träffa din familj.”
Han svalde. Situationen var inte optimal.
”Hur tänkte du när vi hade sex första gången?” frågade han och hörde hur raspig hans röst lät. ”Och andra gången?”
Hon sänkte blicken.
”Det kanske var fel. Och i så fall var det mitt fel. Jag är ledsen om jag … om jag fick dig att tro och hoppas något som jag sen inte kunde hålla.” Hon tittade åter på honom. ”Jag hade sex med dig för att jag tycker om dig.” Hon flackade med blicken och såg lite skuldmedveten ut. ”Jag har levt ensam länge, har… längtat efter någon. Och så kom du tillbaka in i mitt liv! Men jag antar att…” Det ryckte till i hennes mungipa. ”…mitt förnuft har hunnit ikapp mig nu. Och jag inser att jag tycker om dig som en bror, och jag skulle ju inte ha sex med min bror.” Adam ryckte nästan till. Han såg Rigmors ansikte – såg hennes kropp! – framför sig, och hade svårt att möta Fannys blick. Hon log lite trevande – märkte kanske att han verkade ur balans men kunde förstås inte veta orsaken – och sa, fundersamt: ”Du funderar kanske på hur jag kunde vara intim med Saoud, både en och flera gånger. Det har jag också ofta gjort, för det liknar inget jag har varit med om varken förr eller senare. Och det beror inte på att han egentligen var mer attraktiv än … än du eller någon annan man. Men jag tror att meningen med mitt möte med Saoud var att jag, som är lesbisk, ändå skulle kunna få bli mamma. Och” fortsatte hon, nu med något mer skärpa i rösten ”som jag sa förra gången, så vill jag inte medverka till att splittra din familj. Jag vill mycket hellre lära känna den. Din hustru och dina barn. Om jag får.”
Han tvingade sig att titta på henne. Och han lyckades mobilisera ett svar som fick bort hans tankar på kusinen.
”Och jag antar att du inte vill att jag presenterar dig med orden: ’Detta är Fanny. Vi hade sex med varandra förra veckan.’”
Hon suckade.
”Jag har levt i väldigt öppna relationer, mer än en gång. Inte med din mamma, men senare. Och det har aldrig varit ett enstaka ligg som har tagit död på dem. Men det är klart att det inte finns någon anledning, som jag kan se, att presentera mig i de termerna.”
Han hade hållit skenet uppe återstoden av tiden på restaurangen men avböjt att följa med hem till hennes lägenhet, och på tåget upp till Höör satt han mest och gnisslade tänder. Relationen med Fanny hade inte alls utvecklats som han hade önskat.
Men vad är det egentligen jag önskar? frågade han sig när han följande dag, efter ytterligare en natt då han och Adrijana legat så långt ifrån varandra som det var möjligt i dubbelsängen, flanerade omkring i trädgården och långsamt lugnade ner sig under inflytandet av den blommande syrenhäcken.
Är det en skilsmässa från Adrijana jag önskar? Och han visste genast svaret: Nej, det var inte det han önskade. Det skulle bli alltför uppslitande, för jobbigt, barnen skulle drabbas … vad det nu innebar. Och hur skulle han klara av att sköta … vad det nu var han skulle behöva sköta, utan henne? Städa och tvätta … de var inte hans områden även om han hjälpte till med dammsugning. Matlagning fixade han någorlunda men han var ingen hejare på det praktiska – sätta upp gardinstänger, ansa krukväxter, bråka med arroganta el- och telebolag.
Jag är en odugling, kom han fram till längst nere i trädgården. Jag hade varit bättre som någons … hemmafru. Nej, inte hemmafru, det är alldeles för strävsamt. Älskarinna. Konkubin. Haremsdam.
Med ett stänk av illamående såg han Solveig Sultahns ansikte framför sig.
“Långt vackert hår,” viskade hon, med sitt ansikte intill hans och ett leende på läpparna. “Ett finmejslat ansikte. Len hud. Visst skulle du vilja prova mina trosor, eller hur?”
Det snurrade runt i hans huvud och han kunde bara nicka. Trosorna, med hennes svett och könsdoft, fick hans stånd att växa ytterligare. Hon tog hans händer och drog sakta upp honom så de stod på knä framför varandra. Behån fanns i hennes hand och utan ett ord hjälpte hon honom att ta på den.
“Min söta lilla fjolla,” spann hon och kysste honom. “Du, jag skulle bli galen av åtrå om jag visste att du har de där på dig under dina jeans och skjorta när jag ser dig på byrån.” Hon tittade på honom med ögon som plötsligt var stora som ett barns, nästan bedjande. “Vill du göra det för mig, raring?”
“Klart jag vill,” fick han fram med nästan ingen röst alls.
Hennes hand fanns mellan hans ben, gned sig mot hans organ. Han blundade och lät henne göra vad hon ville. Hon är min man, tänkte han. Och jag är hennes tjej. Hennes lilla fjolla. Han kände att trosorna drogs av och hon sjönk ner ovanpå honom och fick honom att tränga in i henne.
Morgonen därpå, när han hade sovit över hos henne och hon ordnat frukost åt dem båda, tog hon nästa steg.
“Du är mycket begåvad, Adam. Du har en lysande framtid och jag kommer snart att höja din lön.” Hon smekte honom längs kinden. “Frank och Tony tycker mycket om dig, och liksom dem räknar jag in dig i min familj nu.” Hon log, som om hon väntade sig en invändning från honom. “Oroa dig inte för Tore, min man. Du förstår, han och jag har ett gemensamt intresse: unga vackra män.”
Var Solveig och Tore fick drogerna ifrån fick han aldrig veta. Han brydde sig inte heller, bara han fick dem. Drogerna samt rödvin av hög kvalitet, som Tore möblerade hans köksskåp med, blev en del av hans vardag – uppladdningen inför sällskapskvällarna hemma hos paret Sultahn. Han var alltid lullig redan när bilen kom för att hämta honom, och väl på plats fortsatte konsumtionen. Då var han ombytt, fullständigt förvandlad till ’den andra’, i det bisarra skådespel där kollegorna Frank och Tony deltog som kostymklädda gäster, uppassade av Adam och ’väninnan’ Tore, och med Solveig som konferencier i chaufförsuniform.
”Jag tror det är dags för damerna att gå och pudra näsan. Och sen vill herrarna luta sig tillbaka i soffan och se på lite lesbiskt.”
Efteråt mindes han de där kvällarna som i en barmhärtig dimma. Men han var helt säker på att han … att ’den andra’ varit intim med samtliga inblandade i mindre eller större omfattning.
Slutligen hade det påverkat hans prestationer på reklambyrån. Han gjorde misstag, höll på att schabbla bort viktiga kunder. Då ställde Solveig upp för honom, stannade på kontoret sent på kvällen när han tvingades sitta kvar och göra om det som blivit fel – hon åkte och köpte pizza och kom tillbaka med till honom.
Men hjälpen hade ett pris.
Röd i ansiktet tuggade han i sig pizzabitarna medan han jobbade sig genom sidorna. Ett par av dem blev faktiskt riktigt snygga, noterade han när han tittade på resultatet. Han gick ut och la utskrifterna på Solveigs skrivbord. En snabb blick på klockan sa att den var snart midnatt.
“Bra,” sa hon. “Jag kör dig hem.”
Tio minuter senare stannade hennes lilla Honda utanför huset där hans lägenhet låg. Han öppnade dörren och hon la handen på hans lår.
“Tore vill gärna ta dig med till Köpenhamn i helgen,” sa hon med mjuk röst. “Det går väl bra?”
Han stirrade rakt framför sig, ville inte se något, inte tänka något.
“Javisst.”
Leende pussade hon honom på kinden.
“God natt, raring.”
Adam fick fortfarande panikkänslor när han tänkte tillbaka på den där helgen i Köpenhamn; på vad som hade hänt, och på vad som kunde ha hänt.
Han öppnade ögonen. Det tog ett tag, någon minut eller så, för honom att inse var han befann sig. Taket, väggarna och möblerna liknade inte dem som brukade möta hans blick i lägenheten.
Jag är på ett hotell i Köpenhamn.
Han vred på huvudet och såg den sovande Tore Sultahns huvud bredvid sig, hörde mannens regelbundna andhämtning. Vad hände igår kväll? Vad gjorde vi? Vad gjorde han… med mig? Plötsligt mådde han illa.
När han reste sig upp, alltför häftigt, uppenbarligen, var det som att sätta igång en tvättcentrifug inuti huvudet. Han tog sig ut i badrummet och sköljde av ansiktet, tvålade in det ordentligt och sköljde igen. Blekt men rent tittade det tillbaka på honom i spegeln. Om det vore lika enkelt att tvätta bort vinet och kokainet, Tore Sultahn… allt!
Han skymtade en smutsig bakgård nedanför badrumsfönstret. Långt nedanför. Tanken att öppna det där fönstret och låta sig falla ut föresvävade honom. Så skönt, att bara genom ett enda drag avsluta hela spelet. Men Rigmor … skulle bli ledsen. Han slöt ögonen och önskade att han varit någon annanstans, varit någon annan. Inne i rummet rörde sig Tore. Adam tittade dit, men mannen sov vidare.
Huvudvärken höll på att ta kål på honom, och nu kom darrningarna också. Han skakade i hela kroppen och sökte i panik genom rummet. Där, i Tores kavajficka, ett hopvikt papper. Vita pulverrester som han ivrigt drog in i näsan.
Jag måste bort. Bort från allt detta. Nu!
Naturligtvis hade han bara damkläder med sig, han hade ju åkt som… ’den andra’, som Tore Sultahns lilla eskort.
Lika beslutsamt som ljudlöst klädde han på sig. Nätstrumporna, den snäva kjolen, blusen som kändes så sval mot skinnet – allt var så naturligt nu. Med känsliga fingrar sminkade han sig och borstade håret, satte upp det. Huvudet värkte inte så mycket längre och skakningarna var borta. Den unga slanka kvinnan i spegeln log tappert mot honom.
Nere på gatan, vid Hovedbanegården och på tåget kände han de beundrande blickarna från män. Tänk om jag faktiskt var hon! Men det är jag inte… eller?
Varför smet jag från honom? frågade han sig när tåget närmade sig Malmö central. Jag hade ju kunnat ligga där och bli ompysslad, få in frukost på rummet, kanske champagne… Nu har jag ställt till det för mig. De kommer att bli arga på mig. Solveig kommer att bli arg. Frank kommer att bli besviken.
De har snärjt in dig i sitt nät. Rösten, som ekade inom honom, gjorde honom på dåligt humör. I taxin från stationen till lägenheten började han svettas och darra igen, och huvudvärken blev värre. Han tyckte att han aldrig mått så illa.
“Mår du bra, lilla vän?” frågade chauffören, en äldre man, när han betalade.
Han log snabbt och nickade, steg ur bilen och trippade fram till porten. Koden var som bortblåst ur huvudet så han fick rota fram nyckeln för att komma in.
Inne i lägenheten bara släppte han handväskan till golvet och sjönk ihop på sängen. Så, uppbådande all sin begränsade styrka, reste han sig. Han satte på en kanna kaffe och tog en dusch. Bland alla spetstrosor, behåar och nylonstrumpor i byrålådan hittade han ett par gamla boxershorts och tubsockar. En T-tröja och ett par jeans. Först därefter vågade han se sig i spegeln och borsta det våta håret. Vem är du som tittar på mig? Vem är du just nu?
Hans händer hade redan mekaniskt gripit efter kajalpennan när han hejdade sig. Den andra är inte här nu. Tänk inte på henne!
Han hällde i sig en stor kopp kaffe, snörade på ett par träningsskor och tog sin jacka. Tore har förstås vaknat nu, tänkte han medan han lämnade lägenheten och gick, steg för steg tvingande sig framåt, ut mot stranden. Jag är borta. Vad tänker han? Han väntar säkert ett tag, tror kanske att jag gått ut på stan. Eller fattar han genast misstankar?
Skakningarna kom tillbaka och han tyckte att han frös där han gick. Varför går jag här? Jag som har ett bra jobb, en bra lön, en överkomlig hyra och… och fyra män som utnyttjar mig. Nja, en av dem är förstås en kvinna, men hon är värre än alla de andra.
Ett öppet kafé. Han gick in och sjönk ner vid ett bord men insåg så småningom att han skulle gå fram till disken och beställa. Servitrisen tittade underligt på honom – ser jag ut som en knarkare? – men tog emot hans pengar. Helt utmattad satte han sig vid bordet med kaffe och en baguette.
Varför blev det så här? Tanken dök upp, han gjorde ett tafatt försök att slå den ifrån sig men den kom tillbaka. Är det en högre makts vilja att jag skulle hamna på Reklambyrån Sultanen, att jag av alla tänkbara praktikplatser i världen skulle välja just den? Eller är det bara en grym slump? Var hade jag varit just nu om jag förlagt min praktik någon annanstans?
Så insåg han att det inte var meningsfullt att skylla på en eventuell högre makt. Det var inte ens särskilt rättvist, han hade själv sugit sig fast på reklambyrån, älskat den från första stund, älskat Solveig. Hon är den enda kvinna jag har kunnat genomföra ett samlag med, påminde han sig. Den enda förutom… min kusin.
Han fyllde på kaffekoppen och köpte en kanelbulle också, och kände sig så småningom något bättre. När han tyckte att servitrisen kastat tillräckligt många uppfordrande blickar på honom lämnade han fiket och gick vidare på sin promenad.
När han framåt sen eftermiddag närmade sig sina kvarter började han titta sig oroligt omkring. Solveigs lilla grå Honda, det kändes som om den vilket ögonblick som helst kunde svänga in på gatan. Alla fyra skulle hoppa ut ur bilen, tränga upp honom mot en vägg – vad menar du med att smita iväg så, efter allt vi gjort?
Ingen Honda syntes dock och när han låste upp och gick in i lägenheten var den tom. De kan komma när som helst, tänkte han. Hon har definitivt en reservnyckel hit. Med en snabbhet som förvånade honom själv rafsade han ihop lite kläder – Adam Angells kläder, inte ’den andras’ – i en väska. Där la han också sina teckningar. Han hittade fodralet och stoppade in gitarren där.
Datorn – en laptop, som tur var, inköpt på inrådan av Frank, den jävla bögjäveln. Tack för det. En lapp på bordet: Solveig. Jag säger upp mig med omedelbar verkan. Ut. Nyckeln in genom postfacket. Bussen till stationen.
Det är hennes fel. Allt är hennes fel! Hon har förstört mig. Hon gjorde mig till en menlös krake som inte kan fatta ett eget beslut, inte uttrycka en egen åsikt.
Men samtidigt som han tänkte tanken insåg han att det inte var riktigt sant. Den figur som vandrat in på Reklambyrån Sultanen och blivit Solveigs lydiga slav hade inte behövt brytas ner. Han var redan då en snäll och foglig ja-sägare, hade varit det sedan sin tidiga barndom i skuggan av den socialdemokratiska stjärnpolitikern Birgitta Angell.
Solen sken men halva himlen var täckt av allt mörkare moln; kontrasten fick syrenblommorna – de vita, ljuslila och mörkröda – att glänsa och han kunde inte slita blicken från dem. Så föll den första regndroppen på hans kind och han gick mot huset.
Men jag har faktiskt rest mig, tänkte han. Jag har fattat mina egna beslut.
Han insåg att det var under månaderna med Ragnhild som något hade hänt. Hur märklig och instabil hon än var så hade de levt i ett jämlikt förhållande så länge det varade. På något sätt hade det, om inte förvandlat honom till en verklig helylleman så åtminstone puffat in honom på banan. Med Ragnhild hade Adam för första gången haft ett någorlunda normalt fungerande sexliv, han hade bevisat för sig själv att han inte var oduglig i det avseendet, och det hade så småningom lett honom till Adrijana.
Jag har fattat mina egna beslut, upprepade han medan han gick uppför trappan och in i ateljén. Även om de flesta av dem handlat om att bryta upp.
Han betraktade målningen på staffliet – det dystra, fientliga landskapet stirrade tillbaka på honom. Beslutsamt tog han en pensel och stack ner spetsen på den i burken med vit färg. Med känslig hand fyllde han på en bit av horisontlinjen uppåt – ett litet ljus i mörkret.
Fortsättning i morgon
Vill du köpa den tryckta boken
kan du göra det här i Anders Bokhandel >>>
Den tecknade serien från boken: Biggs Rockar fett >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>