Lasse stod i köket när Barbro kom hem. Han höll på att lägga köttbitar i marinad.
– Hej, så bra att du kom. Du har en halvtimme på dig att bli vacker.
– Vacker?
– Ja, det är ju stora grillpartyt hos Krister och Eva i kväll. Har du glömt det?
– Nej, inte glömt precis – tänkte inte på att det var just idag bara. Vad ska vi ha med oss? Det är väl knytkalas?
– Ja, och jag har fixat allt. Gå och byt om älskling!
Vad ska jag ta på mig? tänkte Barbro när hon stod framför garderoben efter att ha duschat. Till slut valde hon en blå klänning som inte satt åt för mycket över magen och höfterna. Det var där de extra kilona hamnade. Jag måste börja springa igen, tänkte hon medan hon borstade sitt tjocka mörka hår framför spegeln. Inte så illa, tänkte hon när hon var klar. Egentligen har jag inga problem. Jag ser ganska bra ut och kommer hem till en man som har fixat allt. Vi ska gå på grillfest och solen skiner. Det är bara det att jag inte är i den stämningen just nu – men det kanske kommer.
Krister tog emot med champagneglas, när Barbro och Lasse korsat gräsmattan. Barbro sneglade på Lasse. Han var så fin i sin vita linneskjorta och nya jeans. Håret lite rufsigt och lockigt. Han var stark och vältränad efter allt fotbollspelande. Slips använde han aldrig. Barbro gillade det. En bit bakom kom Jens och Maria, motvilligt uppklädda i klänning och skjorta. Så mycket de liknar oss, tänkte Barbro med värme.
Det var familjerna från de åtta villorna på samma sida om gatan som varje år träffades för en grillfest i någons trädgård. En inledning av sommaren och trädgårdslivet. Det var trevligt och bidrog till gemenskapen i kvarteret. Alla kom, även de större barn som fortfarande bodde hemma och en del av dem som flyttat. De första åren hade gräsmattorna varit fyllda av lekande småbarn och barnvagnar. Festen slutade när det var läggdags vid niotiden. Nu var barnen större och gillade andra aktiviteter. Jens och Maria var bland de yngre, förutom två flickor i sexårsåldern. Alla barn och ungdomar fick fina glas med cider eller läsk. De vuxna starkare drycker och festen sträckte sig nu oftast till efter midnatt.
Barbro drack nästan genast ur sitt glas. Det var gott och fick henne att slappna av. Kanske feststämningen var på väg ändå. Lasse passade en grill med en öl i handen samtidigt som han pratade med Olle. Olle var kock och hade alltid åsikter och goda råd när det gällde mat. Barbro drog sig åt andra hållet. Hon var inte så intresserad av matlagning. I alla fall inte alla nya trender som ständigt kom och gick. Jag är nog inte tillräcklig förändringsbenägen, tänkte hon med ett fniss. Mat ska vara god, helst enkel att laga också. Sen räcker det för mig.
På ett trädgårdsbord hade skålar med såser och sallader ställts fram. Barbro kände igen den blå skålen som hon och Lasse fick när de gifte sig. Isbergssallad, ruccola, avokado, tomat och oliver – det måste vara Jens och Maria som hade gjort den salladen. Hon såg sig omkring efter dem. De satt i en vit trädgårdsgunga tillsammans med Johanna och Peter som bodde ett hus längre bort. Johanna gick i samma klass som Jens och Maria. De såg ut att ha trevligt.
– Barbro, står du här alldeles ensam? Det var Eva, värdinnan som kom emot henne.
Eva drog henne med till gruppen av kvinnor som slagit sig ner i trädgårdsmöblerna.
– Hej Barbro, sa Gunnel och drog fram en stol bredvid sin. De andra stämde in och nickade vänligt. Hur har du det? Kommer du från jobbet?
För några år sedan hade Barbro berättat om sitt jobb vid en liknande tillställning. Att hon åkte hem till människor som var svårt sjuka.
– Det är väl mest gamla människor då? sa den som frågat.
– Ja, men också yngre som du och jag. Om vi skulle få cancer och vilja vårdas hemma – då kommer mitt team, hade Barbro svarat.
Den som ställt frågan blev blek och tyst och samtalet fick ta andra vägar. Barbro förstod att ordet cancer hopkopplat med du och jag, väcker alldeles för mycket rädsla. Efter det brukade Barbro undvika detaljer om sitt jobb bland ytligt bekanta. Samtalen kom istället att handla om andras arbeten, vardagslivets stress och irritationsmoment. Ofta i en negativ ton, som om människor försökte överglänsa varandra i att ha det värst. Varför måste det vara så? tänkte Barbro. Vi är friska och lever i ett av världens bästa länder. I alla fall materiellt sett. Vi har rättigheter och friheter och mat på bordet och det är inte krig här. Vi skulle kunna tala om det och ta vara på livet bättre.
– Ja, men nu är jag ledig i helgen. Det ska bli skönt, sa Barbro som svar på Gunnels fråga.
Alla kände varandra mer eller mindre väl. Eva fyllde på i glasen och stämningen blev mer och mer uppsluppen.
– Vi ska hyra ut vårt hus, sa Sofie plötsligt. Hon och hennes familj var Barbros och Lasses närmaste grannar.
Det blev tyst. Blickarna riktades mot Sofie. Det var stora nyheter.
– Varför det? Vart ska ni? Vem ska ni hyra ut till? Hur länge? Frågorna haglade …
– Kalle har fått jobb i Dubai, han har skrivit kontrakt på tre år.
– Jaha, och du då? Jobbet? Barnen? Skolan? Släkten? Katten? En ny ström av frågor.
– Jag behöver ju inte jobba där, det är inte så lätt för kvinnor.
Sofie berättade att Petra skulle börja gymnasiet i en internationell skola. Matilda som bara hade ett år kvar till studenten ville stanna i Sverige.
– Hon kommer efter sen. Det finns fina universitet där, sa Sofie glättigt.
– Men ditt jobb då, som du är så glad för? Du har ju precis börjat på den nya skolan?
– Ja, det är lite synd. Jag gillar verkligen det lärarkollegiet, men det här är en stor chans för Kalle. Han blir platschef och sen kan han välja och vraka bland jobben. Lönen blir ju också mycket högre.
– Maten är klar. Var så goda! Krister ropade med kupade händer.
Kvinnornas samtal avbröts. Alla reste sig och gick mot grillarna. Barbro hamnade bredvid Sofie.
– Vill du det här? frågan flög ur henne innan hon hann tänka.
– Det är väl klart att jag vill! Det är ju världens chans för hela vår familj, sa Sofie och gick mot Kalle med bortvänt ansikte och bestämda steg.
Barbro ropade på Jens och Maria, tittade efter Lasse. Hon ville ha dem nära sig. Lasse hade slagit sig ner med de andra männen. Krister och Eva hade ordnat ett långt särskilt bord för ungdomarna och barnen. Maria satt mellan Matilda och Petra. Jens mitt emot bredvid Johanna. De såg ut att trivas. Det blev dambord igen. Maten åts under lågmält samtal om vardagliga ting som att maten var god och vilken tur att männen var så bra på att grilla.
– Men ett visst förarbete krävs ju, sa Eva. Som tur är kunde jag ta ledigt idag.
Barbro såg sig om på den välklippta gräsmattan, de nytvättade trädgårdsmöblerna, rabatterna utan ogräs och de vackert dukade borden. Även ett knytkalas kräver sina förberedelser.
– Skål för Kalle och hans nya jobb, ropade plötsligt Krister från det manliga bordet. Alla reste sig och skålade, även kvinnorna.
– Och skål för Sofie och barnen, sa Eva och vände sig mot Sofie och sen mot barnbordet till Petra och Matilda.
Alla skålade och frågor och svar haglade åter i luften. Barbro drack mer vin. Ville gärna komma i feststämning tillsammans med de andra. Känna glädje och förväntan på framtiden när nya möjligheter öppnade sig. Varför satt hon här och missunnade Kalle och Sofie deras nya möjligheter. En chans att bryta upp från villaidyllen och få vara på väg mot ett äventyr. Det handlade om tre år. Men efter tre år kommer ingen tillbaka till ruta ett, funderade Barbro vidare. Vi möter nya kulturer och får nya intryck. Vi fattar nya beslut och förändrar våra liv och förhållningssätt. Vi påverkas, anpassar oss. Det enda vi väljer är vilken påverkan vi ska utsätta oss för. Dubai kommer att göra något med Sofie och hennes familj. Att låta Matilda stanna i Sverige kommer också att påverka dem och henne. Syskonen hamnar i olika världar. Är det bra eller dåligt. Skulle det gå att backa nu. Skulle villaidyllen bli kvävande när dörren till världen stått på glänt. Kanske är detta en förändring som familjen behöver. Eller inte. Det vet ingen – allra minst jag, tänkte Barbro. Jag skulle inte välja Dubai. Men det var kanske det som fanns.
Maten åts upp, disken samlades in och det blev lite svalare.
– Nu blir det dans, ropade Krister från altanen där han hade riggat upp högtalare och flyttat undan möbler.
Samtalen avslutades. De flesta drog sig mot musiken, utom två som var så inne i sitt samtal att de varken hörde eller såg. Det var Jan och Sven. Tekniknördarna som drogs till varandra så fort tillfälle gavs. De diskuterade uppfinningar som gjorts och som kanske skulle kunna göras. Ungdomarna hade dragit sig in i huset till filmstudion i källaren.
Barbro svepte det sista i sitt glas, reste sig och tog sikte på altanen. Så många olika upplevelser och känslor hade rusat genom hennes sinnen de senaste dygnen. Holger, som nu var död. Hans hustru – sorg och frustration. Pia – hur mådde hon nu. Carina – skulle hon komma iväg till Paris. På måndag väntade samtalet med Gunnar, och nu Dubai för Sofie och Kalle. Allt finns kvar att hantera men nu ska det dansas, tänkte Barbro. Jag vill in i musiken med hela min kropp och själ.
– Gomorron!
Barbro vaknade långsamt. Lasses försiktiga tonfall innehöll något nytt. Något vaksamt och lite oroande. Hon öppnade ögonen. Solen lyste in genom sovrumsfönstret. Det måste vara mitt på dagen. Hon satte sig upp.
– Hur mycket är klockan?
– Snart ett, du har sovit som en stock, sa Lasse.
Barbro sträckte på sig.
– Ja, jag var nog rätt så trött.
– Minns du hur dags jag fick med dig hem?
– Fick med mig hem? Nej inte riktigt.
– Klockan var tre. Du ville inte sluta dansa fast alla andra hade gått hem. Kristian fick stänga av musiken. Du var som i trans.
– Jaha, oj då. Jag minns bara att det var en skön musik. Den liksom uppfyllde mig.
– Ja det kan man verkligen säga.
– Vad är det nu som är så fel?
Barbro hörde skärpan i sin röst och kände hettan i bröstet. Fladdriga minnesbilder från gårdagens fest och allt som varit de senaste dagarna dök upp i huvudet.
– Det är inget som är fel älskling. Vi blev bara lite oroliga. Det känns som att du inte är riktigt i balans. Har det hänt något?
– Hänt något? Det händer massor hela tiden. Allvarliga saker, fel saker. Saker jag inte står ut med.
– Jag förstår att du är pressad för det här med Pia, men nu är hon ju på sjukhuset. Hon får den vård hon behöver. Du kan slappna av.
Barbro blev med ens klarvaken.
– Jag är jätteorolig för Pia även om hon är på sjukhuset. Hon kom kanske dit för sent, njurarna kan ha tagit skada. Vården funkar inte! Inte på mitt jobb heller. Människor dör på fel sätt, på fel tid, utan smärtlindring och omvårdnad …
– Ok, ok, avbröt Lasse – jag vet allt det där om ditt jobb. Men du måste lära dig att skilja på jobb och fritid. Vi har alla våra frustrationer på jobbet. Stress och beslut vi inte gillar, men det kan vi inte påverka. Vi måste väl kunna umgås med grannarna på ett trevligt sätt och ha lite familjeliv.
– Familjeliv! Jag klär upp mig och går på grillfest fast jag är trött och i en helt annan stämning. Du försvinner till männen. Barnen är med de andra barnen. Jag sitter och lyssnar på en massa prat om banala problem, sedan om hur tjusigt det är att åka till Dubai för att ens man har fått en chans till ett nytt jobb. Jag äter och säger att maten är god. Jag är artig och trevlig och anstränger mig för att andra också ska ha roligt. Till sist blir det dans och äntligen kan lite spontana känslor få utlopp.
Barbro slängde av sig täcket, klev ur sängen och gick till badrummet. Smällde igen dörren. Lasse kliade sig i nacken, suckade och öppnade fönstret.
– Hej Pia. Barbro la försiktigt handen på Pias axel.
Hon sov. Det verkade de andra tre kvinnorna i salen också göra. Eftermiddagssolen silade in genom persiennerna och avskilde sjukrummet från resten av världen. Besökstiden hade knappt börjat. Barbro och Lasse var tidiga. Pia slog upp ögonen. Hon rättade till anletsdragen och satte sig upp.
– Jag somnade visst, det är så tyst här och jag är så trött.
– Det är bra att du sover och vilar dig, viskade Barbro och gav Pia hennes glasögon och en bok.
Lasse hämtade två stolar i korridoren.
– Du ser blek ut. Får du någon mat? frågade han.
– Maten hänger där, sa Pia och pekade på droppåsen.
En slang gick från den och ner till Pias vänstra arm.
– Så är det här. Sjukhusköket är nedlagt av besparingsskäl. Alla får dropp istället. Ingen disk, ingen personal till köket. Inga klagomål på sjukhusmaten, som ändå ingen kunde äta. Droppen massimporteras från Kina, det blir billigast så. Sjuksköterskor som byter droppen dräller omkring överallt.
Lasses ögon vidgades, han log osäkert.
– Nej jag skojar Lasse, så illa är det inte och sköterskorna är inte för många. Jag får mat och lite har jag kunnat äta. Jag mår inte illa längre, tack vare droppet antagligen.
Barbro skrattade och fick tårar i ögonen av lättnad. Hon tog Pias hand.
– Din humor är tillbaka. Du måste vara på bättringsvägen.
Vill du köpa den tryckta boken klicka på Hildas Bokhandel >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>