Sen var det Dagmars tur. Hon jobbade i ett kommunalt äldreboende sedan fem år tillbaka. Innan dess hade hon varit på ortopeden och ett par år i psykiatrin. I kommunen har vi allt, brukade hon säga. Vi måste ta hand om alla oavsett diagnos. Förr tog landstinget hand om de sjuka och kommunerna skötte de friska, som bara var gamla. Nu är allt kommunens ansvar så fort sjukhuset inte kan göra mer, eller om det inte finns plats.
Hon var från början tillfreds med sitt jobb. Dem hon skötte kände hon någorlunda väl. De fick en ganska bra vård och levde länge. Ett problem var att nästan alla var dementa, mer eller mindre. De som var klara i huvudet bodde kvar hemma och hade hemtjänst och hemsjukvård om de behövde. Det kunde bli ganska kaotiskt på hemmet, särskilt på kvällarna när alla var trötta och det var färre som jobbade på avdelningarna. Om det fanns någon boende som blev orolig smittade det av sig på de andra. Det var inte Dagmar som i första hand tog hand om det. Det gjorde personalen på avdelningarna. Många var vana kunniga undersköterskor, men långt ifrån alla. Vården hade nu blivit en inkörsport för ungdomar som just tagit studenten och nyanlända som precis lärt sig svenska. Jag hoppas de stannar och utbildar sig, hade Dagmar sagt. Vi behöver dem, vi behöver folk som stannar och blir vana. Hade vi inte haft alla invandrare som jobbar hos oss hade vi fått stänga hälften av avdelningarna.
– Jag känner mig trött, sa Dagmar. Det har varit en tuff sommar. Jag hade tidig semester och har jobbat hela juli och nu in i augusti. Vi har många unga vikarier, även bland sköterskorna. Vi som är ordinarie får visa, handleda och ofta ta över uppgifter som vikarier för undersköterskorna inte har delegation för att göra. Insulingivning till exempel. Tiden går åt till en massa punktinsatser och telefonsamtal om stort och smått. De som är ovana vill ha ryggen fri och rapporterar allt till sjuksköterskan. Jag hinner inte sköta mina långsiktiga uppgifter. Följa upp medicinändringar, ha samtal med patienter och personal, kontakt med anhöriga och liknande.
– Är det inte läkarna som ska följa upp medicinändringar? frågade Jessika.
– Läkarna? Dagmar skrattade. Tror du att läkarna följer upp det? Vi är glada om de kollar provsvaren som kommer. Ibland har läkaren som ordinerat proverna slutat när svaret kommer. Du skulle bara veta vilken röra det är och vilken tid det tar för oss att reda ut. Patienterna är listade på olika vårdcentraler, det är ju fritt vårdsökande. Vi försöker få dem att byta till de två närmaste eftersom deras läkare kommer till oss för konsultation två gånger i veckan.
– Det låter ju bra att doktorerna kommer till er, sa Martin. Det är svårt att få ut läkarna på min vårdcentral.
– Ja, så långt är det bra, sa Dagmar. Problemet är att det är hyrläkare som kommer. De stannar ibland två månader, ibland ett halvår. Det blir ingen kontinuitet. De känner inte patienterna. Vi hade en äldre läkare som jobbade långt efter pensionsåldern innan. Han kände alla och behövde inte läsa hela journalen vid varje kontakt. När han slutade förra året blev det mycket sämre, men han kan ju inte jobba i evighet. Det måste ju kunna funka nu med.
– Det låter urjobbigt, sa Sally. Egentligen skulle ni ha en geriatriker som är specialist på äldre människors sjukdomar.
– Det hade verkligen varit bra, sa Dagmar. Vi hade en läkare som var intresserad av psykisk ohälsa hos äldre. Han hade läst olika undersökningar om stämningshöjande mediciner. Hur och när man skulle ordinera, särskilt till dementa. Han var duktig och flera av våra boende fick hjälp och mådde bättre. Tyvärr slutade han och istället kom det en infektionsläkare som kallade det för ”lyckopiller” och satte ut dem hos flera boende. Effekten kommer inte genast, det tar tid att utvärdera och många andra faktorer påverkar ju hur man mår psykiskt. Men det var flera som mådde sämre. Mer ångest och oro som smittade av sig även på de andra. Vi försökte protestera, men det hjälpte inte. Han lyssnade inte på oss.
– Måste inte läkaren ha samtal med patienterna innan han ändrar medicinen? frågade Jessika
– Jo, på pappret, men det fungerar inte i praktiken. En läkare ville sätta in en antipsykotisk medicin till en patient utan att träffa henne. Hennes problem var akuta, hon hörde röster och hade ångest men han hade inte tid att träffa henne. Han tyckte att vi skulle övertala henne att börja med tabletterna och sen utvärdera. Jag fick honom att boka ett besök veckan därpå i alla fall. Det är inte enkelt, inte för läkarna heller. När de träffar patienterna har många svårt att ha en egen åsikt. Doktorn vet väl bäst tänker de. Det tror även deras anhöriga om de är med. Så borde det ju vara, men då ska ju doktorn först lära känna patienten och då behövs både tid och kontinuitet. Det saknas. Det finns så klart anhöriga och patienter som är väldigt medvetna och kan föra sin talan, men de är undantag och uppfattas ofta som besvärliga.
– Det verkar som vårdapparaten lever sitt eget liv. Att tala med patienterna blir ett störande moment i planeringen, sa Barbro. Hur fungerar det med samtal om hjärt- och lungräddning? Vet ni vilka som ska skickas till sjukhuset, och vilka som ska ha palliativ vård och stanna där de är?
– I princip ska alla som läkaren inte har tagit ställning till om behandlingsbegränsning återupplivas vid hjärtstopp, sa Dagmar. Men försämringar kan ju komma snabbt och det är inte säkert att läkarna har haft tid att ens se patienten. En sådan bedömning ska ju göras av en läkare som känner patienten. Det är ju skillnad på hjärtstopp och hjärtstopp. Vi får bedöma från fall till fall, fråga patienten innan vad hen vill, om det är möjligt, och så tala med anhöriga om det finns några.
– Det är ett stort ansvar för sjuksköterskorna, sa Jessika. Vore det inte bra om alla bedömdes så ni vet hur ni ska göra?
– Det låter ju bra teoretiskt, sa Dagmar. Men tillstånd och livslust förändras ju. Som det är sagt ska vi sköterskor signalera till doktorn när en boende närmar sig slutet. Då ska ett möte för brytpunktssamtal med patient och anhöriga genomföras. Där ska doktorn informera om sjukdomstillståndet och man ska komma överens om vad som är bäst för patienten. Det fungerar i många fall men ibland hinner vi inte, eller ser inte försämringen. Ibland är det direkt olämpligt att säga till en gammal människa med dödsångest att dina dagar är räknade.
– Verkligen, sa Barbro. Hur gör ni?
– Vi försöker förbereda genom att tala med vårdtagare och anhöriga, men det är ju läkaren som ska ta ställning och ge besked. Det behövs flera samtal innan patienten och anhöriga får förtroende för läkaren. Läkaren behöver ju känna patienten för att kunna ta ställning och ha den rätta fingertoppskänslan i samtalen. Det tar tid och den tiden finns oftast inte, sa Dagmar. Men nog om jobbet nu. För övrigt mår jag bra, jag är med barn äntligen. Vi har väntat länge så nu känns det underbart men lite skakigt.
– Åh så roligt. Grattis. Lyckliga du. Så härligt, du kommer att bli en jättebra mamma. När kommer bebisen? Blir det pojke eller flicka? Frågor och lyckönskningar haglade och alla blev glada, liksom uppfyllda av nyheten.
– Om allt går som det ska blir det en liten pojke och han kommer på julafton. Han ska heta Jesus.
– Menar du det? Är det sant?
– Nej, jag skojar. Men ultraljudet säger att det är en pojke som ska komma den nittonde december, så det kan ju dröja till julafton. Men han ska inte heta Jesus.
Dagmar strålade och såg plötsligt inte alls trött ut. Hon är på väg in i mamma-världen. Hon längtar dit, tänkte Barbro. Där kan hon väl få vara och leva ut hela kärleken till ett litet barn. Det måste få finnas utrymme för alla människor att få vara mammor och pappor och att tycka att det är det viktigaste just nu. Arbetslivet måste anpassas till det och göra det lätt att ha barn. Vi har ju världens bästa föräldraförsäkring i Sverige, men inte världens bästa arbetsliv när den tar slut. Stressen tar fokus från barnen, från känslolivet. Jag vill tillbaka till småbarnslivet, känna doften av ett spädbarn en gång till, få all den här uppmärksamheten. Resten får väl ordna sig sen.
– Du ser tankfull ut Barbro, sa Jessika. Vore det inte mysigt med ett litet sladdbarn nu när tvillingarna är så stora?
Barbro väcktes ur funderingarna. Det var nästan kusligt med Jessika – hon kunde se rakt igenom människor. Högt sa hon:
– Kanske det, vi får väl se. Men nu ska vi ha kaffe.
– Det blir bra. Men vi vill höra hur du har det också. Vi har ju läst en del i tidningen, sa Martin.
Till kaffet berättade Barbro historien om Holger, tidningen, konflikten med cheferna, avstängningen, återgången till jobbet och väntan på utredningen. Mot slutet hade hon svårt att hålla gråten tillbaka. Alla återhållna känslor kom upp till ytan. Jessika la armen om Barbro. För övrigt var det tyst.
– Du är en kämpe, sa Sally. Jag förstår hur du tänkte hela vägen. Om Holger hade blivit inskriven, som han borde ha blivit, hade ingenting av det som hände senare hänt. Nu blev det så här och du får klä skott för vårdens fyrkantigheter.
Martin såg fundersam ut.
– Regler är ju ändå regler, sa han. Jag hade säkert upplevt det som du. Jag tycker att han borde blivit inskriven, men jag hade nog inte åkt dit igen på kvällen.
– Nej, för du hade inte vågat, sa Sally. Det är lättare att följa reglerna än samvetet. Jag vet inte hur jag hade gjort, men jag hoppas att jag gjort mer som Barbro. Kanske till och med stannat kvar tills doktorn kom och inte blandat in grannarna.
– Det är lätt att säga i efterhand, sa Dagmar. Det dröjer ofta tills morgonen innan jourläkarna kommer för att konstatera dödsfall. De har stora områden och prioriterar hårt. De visste väl inte hur kaotiskt det var i det här hemmet. Barbro hade fått stanna där hela natten.
– Det här är inte klokt, sa Jessika. Det går ju inte att göra rätt. Doktorn följde reglerna, Barbro samvetet. Grannarna gjorde så gott de kunde. Journalisten skrev en bra artikel och Barbros chefer följde sina regler. Förlorarna blev Holger som inte fick smärtlindring, frun som inte fick stöd, grannarna som hade en jobbig natt, Barbro som blev avstängd och kanske blir dömd. Och så hennes arbetskamrater som fick dra lasset när hon var hemma och patienterna som kanske fick sämre vård under den tiden. Vart är vården på väg?
– Hur känns det nu? frågade Dagmar. Hur tänker du om utredningen?
– Vad ska jag tänka? sa Barbro. Jag vet inte hur det kommer att gå. Så vitt jag förstår kan jag åtalas för att ha röjt uppgifter om Holgers sjukdom och personliga förhållanden till tidningen. Jag kan fällas för det. Jämfört med det som hustrun berättade att Holger utsatt henne för under många år, är väl det en bagatell. Jag är anmäld till IVO. I värsta fall kan jag bli av med legitimationen. Vad jag ska göra då vet jag inte. Jag har inte orkat tänka på det. Ibland ångrar jag att jag träffade journalisten men samtidigt tror jag inte att det var mitt största brott i chefernas ögon. Det var att jag åkte tillbaka till Holger fast han inte var inskriven.
– Men hur känns det? upprepade Dagmar. Är du orolig?
– Ja, emellanåt, sa Barbro. Nu när jag berättar allt det här för er kommer det upp igen. När jag blev avstängd var det som om jag fått ett slag i magen. Overkligt men ändå verkligt. Isa-Britts ord ringde i öronen och jag tvivlade på allt, mest på mig själv. Det blev bättre när jag fick börja jobba igen. Det kändes inte lika allvarligt då. De tyckte väl att jag ändå dög på något sätt. Dessutom fick jag annat att tänka på och nya intryck. Ny bekräftelse av de patienter jag mötte. Varje dag är ju ett projekt som ska genomföras. Det blir inte så mycket tid över till grubbel.
– Du kunde väl ha ringt mig, sa Sally. Du kunde ha ringt någon av oss. Vi hade stöttat dig!
De andra nickade medhåll.
– Det kunde jag ha gjort, sa Barbro. Men när jag var mitt i all ångest tänkte jag inte ens på det. Som tur var har jag en nära vän som var sjukskriven då. Vi gick promenader och hon lyssnade. Sedan har jag nog förträngt det. Försökt leva i nuet. Jag har fortfarande semester. Vi har varit i Grekland, massor av andra saker har hänt. Jag tror att jag har lärt mig ett sätt att stänga av känslor. Jag måste det i mitt jobb med så mycket sorg och död. Det är bra ibland, men kanske inte i längden. Eller så har jag inte riktigt fattat konsekvenserna.
Fortsättningen på samtalet handlade om vad som skulle kunna hända Barbro, om Dagmars graviditet, Martins förestående flytt, Jessikas mottagning och Sallys nya liv i Norge. Även om åsikter och personligheter gick isär, så fanns ambitionen att förstå och alla ville varandra väl. Stämningen från utbildningstiden när de delat motgångar och framgångar, missade tentor och konflikter på praktikplatserna, fanns kvar. Så skönt att jag har den här gruppen, tänkte Barbro. Hur gör andra som inte har någon att prata av sig hos, som inte har någon som lyssnar och förstår.
Kvällen blev sen, men det var sommar och ingen skulle upp tidigt morgonen därpå. Innan de skildes åt bestämdes datum för nästa träff och löften gavs att höra av sig till varandra innan dess.
Vill du köpa den tryckta boken klicka på Hildas Bokhandel >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>