Slutligen kom så beskedet från IVO. Ett rekommenderat brev som Barbro fick lösa ut i affären med postuppdrag. Hon öppnade det med darrande händer: ”Utredningen om ditt eventuella brott mot sekretesslagen har visat att ditt agerande inte kan rubriceras som brott. Beslutet är att vi inte går vidare med detta. Vi vill dock erinra om att sekretesslagen är en viktig del av Hälso- och sjukvårdslagen. Kallelse kommer till ett samtal om detta hos arbetsgivaren.”
Det var undertecknat av Sven Johansson, ansvarig chef på IVO.
En stor tyngd föll från Barbros axlar. Äntligen kunde hon lägga det här bakom sig.
– Jag är frikänd, ropade hon till Lasse.
Ett jubel var på väg att genomsyra hela kroppen men mattades av när hon läste den sista meningen igen.
Lasse läste brevet, rynkade pannan och kramade Barbro hårt.
– Jag visste att du skulle klara dig, sa han ömt. Det där samtalet är nog bara en formalitet.
– Vi får väl se, sa Barbro. De är ute efter mig på något sätt. Det sa till och med Kent på Vårdförbundet. Nu ska jag i alla fall baka en tårta. Jag vill fira.
En vecka senare blev Barbro inkallad till Gunnar för samtal. I soffan satt en ung man i rutig skjorta, jeans och snedlugg. Han log och mötte Barbro med en varm blick. Gunnar presenterade honom som beteendevetaren Andreas. Han skulle tydligen vara med i det här samtalet. En fjäril fladdrade till i Barbros mage men hon lyckades tränga undan känslan av att vara i underläge och försökte uppamma allt sitt mod. Hon slog sig ner i fåtöljen och väntade på fortsättningen.
– Du kanske undrar vad jag gör här, sa Andreas efter presentationen. Jag är anställd som beteendevetare. Jag brukar kallas in vid lite känsligare samtal där det kan vara bra att någon utomstående är med.
– Jaha, sa Barbro. Jag har fått besked från IVO att jag inte har begått något brott. Det blir ingen indragning av legitimationen och ingen varning heller så vitt jag kan förstå.
– Det stämmer, sa Gunnar. Jag har också fått det beskedet. Jag är mycket glad och lättad över det. Det ska du veta Barbro. Vi behöver dig här, men det är regionens policy att vi ska ha ett samtal med medarbetare som varit föremål för anmälningar av det här slaget.
– Jag har tagit del av dokumentationen och nu vill jag höra hur du ser på det som hänt, sa Andreas med en uppmuntrande blick på Barbro.
Barbro svalde
– Då behöver jag ju inte dra allt igen. Holgers misslyckade inskrivning, tidningsartikeln och det som hände sen, sa hon. Det vi behöver diskutera på den här arbetsplatsen är hur beslutet om ej HLR – behandlingsbegränsningar, ska förmedlas till patienterna. Om det nu ska förmedlas. Det är min syn på saken.
– Nu får vi nog gå till botten med det här, sa Gunnar. Det här samtalet ska handla om sekretesslagen och att du inte följde våra regler.
– Berätta vad som hände från inskrivningsbesöket och framåt, sa Andreas.
Barbro tog ett djupt andetag. Sedan berättade hon samma sak som hon gjort för Tora och Rebecka. Någonstans mitt i berättelsen upptäckte hon att det var just en berättelse. Hon hade upprepat det som hänt så många gånger att det blivit en berättelse. En berättelse om en händelse och hennes upplevelse av den.
– Men i fortsättningen måste du rätta dig efter den praxis vi har, sa Gunnar. Du måste följa fattade beslut. Holger var inte inskriven.
– Men om det fattade beslutet är fel då, sa Barbro. Ska jag följa det ändå? Om det strider mot sjukvårdens etiska principer. Ska jag strunta i det?
Andreas teg. Gunnar fick en röd fläck på halsen. Barbro redogjorde för det hon läst i riktlinjerna, hur det tolkades på den palliativa enheten och vad hon själv tänkte om det.
– Jag vet att det här inte är lätt, sa Barbro. Det är känsligt. Vi tycker olika och vi har olika sätt att prata med patienter. Det är inte helt klart vad som är fel och rätt. Just därför behöver vi ta upp det här. Tidigare hade vi egna utbildningseftermiddagar där vi lärde oss mycket om patienters reaktioner, bemötande, etik och vad som hänt i liknande situationer. Jag saknar det.
– Det gör jag med, sa Gunnar. Sen utbildningscentrum i Kristinelund tog över utbildningarna har det blivit sämre. Jag håller med dig om det. Tyvärr är det ingenting som vi kan påverka. Vi måste finna oss i fattade beslut.
– Jag tycker det här låter som en angelägen fråga, sa Andreas. Vem höll i era utbildningar tidigare?
– Det gjorde vi själva. Ibland bjöd vi in utomstående för att prata om något ämne. Det fanns både pengar och tid avsatt för det. Det drogs in när utbildningscentrum tog över, sa Gunnar.
– Vilka utbildningar har utvecklingscentrum då? frågade Andreas.
– Det är olika. Det som är aktuellt och ligger i tiden. Det kan vara smärtlindring, olika sjukdomars förlopp, forskningsresultat – även etik. Ofta är det föreläsningar av någon expert. Vi ska vara i framkant och se till att vara med på tåget. Meningen är att varje medarbetare får åka minst en gång per år för att delta i en utbildning. Vi har inte riktigt lyckats med det. Det kostar för varje utbildningstillfälle och så är det ju tiden. Vi har färre sjuksköterskor nu. Patientarbetet måste gå före.
– Det låter som en verklig försämring, sa Andreas. I en sådan här fråga måste det ju vara bättre att ha utbildningen här så att alla kan vara med. Dessutom slipper man restiden.
– Just det Andreas, sa Barbro. Du kanske kan hjälpa till att arrangera en eftermiddag om behandlingsbegränsning. Det är väl en bra idé Gunnar?
– Ja kanske, men jag måste naturligtvis förankra det här hos Isa-Britt och även vår chefsläkare. Det är ju en angelägenhet för läkarna i första hand, sa Gunnar. Jag ska ta upp det vid lämpligt tillfälle.
Gunnar tog sats och fortsatte:
– Jag kan inte referera till det här samtalet. Det måste ni förstå och ta hänsyn till. Om Barbros namn nämns i sammanhanget får det motsatt effekt. Jag kan föreslå Andreas som stödperson i processen, men det är bäst om du ligger mycket lågt nu Barbro. Även om IVO har avslutat utredningen utan åtgärder så har du överträtt de regler vi har att hålla oss till. Det är allt jag kan säga. Jag hoppas ni förstår vad jag menar.
Barbro och Andreas såg på varandra. Ingen kom på något att säga. Barbro lämnade mötet med blandade känslor. Flera patientbesök väntade.
Barbro läste sina mail. Ett svar hade kommit från sekreteraren till den ansvariga politiker som Barbro kontaktat om Specialistmottagningen Stjärnan. ”Vi har undersökt avtalet med specialistmottagningen Stjärnan med hjälp av våra tjänstemän. Vi har kommit fram till att de följer avtalet. Tack för att du visat intresse. Vänliga hälsningar/ Christina Nilsson”
Barbro funderade – hade hon missat något i avtalet? Hon letade fram pappren. Det stod svart på vitt att ”samtliga lokaler ska vara tillgängliga för personer med alla sorters funktionsnedsättningar”. Hade de installerat en större hiss och köpt en personlift? Troligen inte.
Barbro skrev ett svar: ”Jag hoppas att ni är medvetna om att det fortfarande finns risk att en rullstolsburen person med behov av lift eller liggande transport får vända i dörren på den här mottagningen. Patienten kan ha väntat länge och dessutom genomgått ansträngande förberedelser i form av fasta och laxering. Var i avtalet står det att sådana patienter inte ska få tillgång till undersökning hos specialistmottagningen? Informeras alla läkare som kan tänkas skriva remiss om att det är begränsad tillgänglighet trots det som står i avtalet? Tacksam för svar. Vänliga hälsningar/ Barbro Karlsson.”
Hon skickade en kopia till Dagmar. Det var så mycket just nu. Barbro visste inte riktigt hur hon skulle gå vidare med det här. Kanske kunde hon ringa Jonas på Småstadsnytt? Ett anonymt tips för att slippa stå själv i rampljuset i så fall. Hon bestämde sig för att vänta på svar från Christina Nilsson först.
Ett par veckor gick och på anslagstavlan på Barbros jobb kom det upp en inbjudan till utbildningar och föreläsningar som man kunde anmäla sig till på utbildningscentrum i Kristinelund.
”Etiska riktlinjer i den palliativa vården” var en föreläsning. Den vill jag gå på, tänkte Barbro och skrev sitt namn på anmälningslistan under. Hon kollade i sitt schema och såg att hon var ledig den dagen. Då borde jag väl få åka, tänkte hon.
Barbro och Pia gick en skogspromenad. Det var lördag morgon. Luften var frisk och klar. De diskuterade allt viktigt som hänt sedan sist.
– Jag får inte åka på kursen i etiska riktlinjer som jag anmälde mig till, sa Barbro.
– Varför inte?
– Jag vet inte. Gunnar sa det bara. ”Tyvärr Barbro, jag fick inte klartecken från Isa-Britt när det gäller dig.”
– Är det sant? Var det många som ville åka?
– Ingen annan från oss anmälde sig så vitt jag vet. Det var bara jag .
Pia stannade mitt på stigen.
– Det här låter inte klokt! För mig verkar det som utfrysning. Som att Isa-Britt vill straffa dig.
– Det vill hon säkert. Det blir heller inget av med eftermiddagen om behandlingsbegränsning. Den som Andreas skulle vara med på. Isa-Britt tyckte inte att det var en bra idé. Regionen har en utarbetad policy och den får inte ifrågasättas på en enskild arbetsplats.
– Isa-Britt hit och Isa-Britt dit. Tycker du inte att det är dags att byta jobb snart?
– Byta jobb? Var skulle jag jobba då?
– Har du hört talas om att det är brist på sjuksköterskor? Du kan få jobb var du vill.
– Men jag vill ju jobba med det jag gör. Jag gillar mitt jobb, mina arbetskamrater och patienterna.
Tänk om Pia har rätt, tänkte Barbro när hon senare stod i källaren och hängde upp tvätten. Det blir inte bättre. Isa-Britt kommer att motarbeta allt jag säger och tycker. Gunnar har ingen makt och de andra vågar inte protestera. Jag skulle kunna fortsätta jobba och bara fokusera på patienterna, sluta säga vad jag tycker och bara följa alla regler. Men kan jag det? Vill jag?
Vill du köpa den tryckta boken klicka på Hildas Bokhandel >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>