På måndagen var Barbro placerad på ett annat område. Där bodde de flesta vårdtagarna på landet. Vid lunchtid ringde Johanna från hemtjänsten.
– Rut Johansson har stopp i sin urinkateter. Det hade inte kommit något i hennes uribag sedan i morse, sa hon när jag var där med lunchen. Kan du åka dit?
– Ja, sa Barbro med viss tvekan. Eftermiddagen var redan fulltecknad. Var bor hon?
– Hon bor i Kullstorp, nära kommungränsen. Det är långt. Det finns en vägbeskrivning i journalen. Tänk på att hålla till vänster i alla korsningar där grusvägen går genom skogen. Jag kommer precis därifrån. Det blåser mycket nu. De har ju talat om storm senare i eftermiddag så det är bäst att du skyndar dig. Jag måste på ett annat besök som också är på landet. Ring om du blir vilse.
Barbro tittade ut genom fönstret. Trädkronorna vajade oroväckande. Det här kändes olustigt, men det fanns inget val. En överfull urinblåsa är ett av vårdens mest akuta problem. Hon hade på tungan att fråga varför inte Johanna hade försökt spola katetern för att lossa stoppet, men hejdade sig. Ibland hade undersköterskor delegation att göra det, ibland inte. Barbro var gästarbetare här och nu blev det hennes ansvar. Om hon skyndade sig skulle hon förhoppningsvis hinna tillbaka innan stormen fällde träd över vägen.
Hon plockade fram vägbeskrivningen, tog en väska med utrustning för kateterproblem och ögnade snabbt igenom de senaste journalanteckningarna. Där framgick att Rut gärna ville bli av med sin kateter men att hon inte kunde tömma blåsan normalt. Inte så lätt att lösa.
I sista minuten kom hon ihåg telefonen och stoppade den i fickan. De två läkemedelsdelningar hon hade kvar fick vänta liksom dokumentationen.
Vägen var först bred, rak och asfalterad. Efter några kilometer skulle hon svänga av på en grusväg. ”Kör rakt fram fyra kilometer, sedan till höger i nästa korsning” stod det i vägbeskrivningen. Fyra kilometer är långt på en smal och krokig väg. Träden vajade och vinden tog i. Varje gång Barbro blev tveksam vid mindre anslutande vägar, höll hon till vänster som Johanna sagt. Utan hennes goda råd hade hon aldrig hittat rätt. Till slut kom hon till en korsning. Kullstorp 5 stod det på en gulröd skylt. Vägen blev smalare och gropigare och det började regna. Hon körde sakta med vindrutetorkarna på högsta hastighet. Efter en evighet skymtade ett stort rött hus på höger sida. Det stämde med vägbeskrivningen. Hon körde in på gårdsplanen och parkerade framför huset. Fingrarna var kalla och stela efter det krampaktiga taget hon hållit om ratten.
I köksfönstret syntes silhuetten av en människa. Barbro sprang genom regnet uppför trappan. Dörren var låst. Hon knackade hårt. Hon fumlade med nyckeln hon hade med sig och till slut fick hon upp dörren. Hon var genomblöt när hon klev in i farstun.
– Hej Rut, jag heter Barbro. Det är jag som är sköterskan.
– Hej och välkommen, sa Rut.
Barbro drog av sig den våta jackan och hängde den på en krok. Skorna ställde hon på dörrmattan. Rut gick dubbelvikt in i köket. Barbro följde efter. Elden sprakade i vedspisen som spred en skön värme. Barbro gick fram och höll sina frusna händer över spisen. Köket såg ut som på femtiotalet. Låga bänkar med perstorpsskivor. Pastellfärgade målade väggar och en rutig vaxduk på bordet. I kökssoffan låg katten och sov.
– Hur känns det Rut? Har du ont i magen? frågade Barbro.
– Inte mer än vanligt, sa Rut. Men det börjar tränga på. Det har inte kommit något i påsen sen i inatt.
– Du får lägga dig på en säng så jag kan hjälpa dig, sa Barbro.
De gick in i sovrummet som låg innanför köket. Rut lade sig på den smala sängen med blommigt volangöverkast. Barbro plockade fram det hon behövde ur väskan. Hon försökte spola med natriumklorid. Efter en hel del trixande som slutade med att hon fick byta katetern var problemet löst. Påsen fylldes med urin. Hon rätade på ryggen.
– Så skönt, sa Rut lättad. Men det är så mycket bekymmer med den här slangen. Jag önskar att jag slapp den.
– Men då får du urinstämma, som nu när det var stopp, sa Barbro. Det står ju också i journalen.
– De skriver så mycket. Det är långt för er att köra ända hit för det här. Nu när det är storm också.
Vinden tog i och grenar slog mot fönsterrutan. Ljuset blinkade. Skulle det bli strömavbrott?
– Ska du verkligen köra genom skogen tillbaka? Du kan få ett träd rakt över bilen så som det blåser, sa Rut och såg ut genom fönstret.
Barbro blev tveksam. Det verkade farligt att ge sig ut nu. Plötsligt brakade det till utanför huset. En gren från den stora eken på gårdsplanen föll ner precis bredvid Barbros bil.
– Oj, sa Barbro. Vilken tur att den inte träffade bilen. Vågar du verkligen vara här ensam inatt? Tänk om det blir strömavbrott. Eller om hela trädet faller över huset.
– Ha ha, sa Rut. Det trädet har stått i över hundra år. Det står nog lite till. Om strömmen går har jag spisen att elda i och både stearinljus och ficklampa. Det är värre för dig som måste ge dig ut. Du kan stanna och sova i kökssoffan om du vill. Eller får du ta andra vägen över hagarna tillbaka. Där är det inte så mycket träd i vägen.
Barbro tittade på kökssoffan. Den var inte så lång. Katten lyfte på huvudet och gäspade. Jag vill hem, men helst levande, tänkte hon med bultande hjärta.
Men vad gör du om träden faller över vägen så du blir instängd här? sa Barbro. Då kan ju inte hemtjänst komma med mat till dig.
– Stormar drar förbi. Förr eller senare blir det lugnt och då kommer Rune, grannen, med motorsåg och traktor. Till dess får jag väl elda i spisen, koka kaffe och ta en smörgås.
– Har du tillräckligt med ved? frågade Barbro
– Ja då. Rune var här och bar in. Den ligger på verandan. Han vet hur jag har det och hur det kan bli när det stormar. Det är inte första gången. Jag har bott här i hela mitt liv. Vill du ha lite kaffe medan du funderar på hur du ska göra?
Barbros telefon ringde. Det var Louise från hemtjänsten. Greta Johansson väntade på medicindelning. Hon skulle ha en tablett klockan två och nu var den halv tre. Var blev Barbro av?
Barbros puls ökade ytterligare och hon kände stressen i magen. Hon funderade på att ringa en av de andra sköterskorna och be om hjälp, tills hon kom på att Yvonne var sjuk så att de var en mindre i dag. Alla hade fullt upp. Jag måste härifrån nu, tänkte hon när hon såg de vajande träden utanför fönstret. Hon tackade nej till kaffet och erbjudandet om logi och sa att hon måste ge sig iväg. Fler patienter väntade.
– Hur sa du att jag skulle köra för att slippa skogsvägen?
– Det är bara att fortsätta vägen du kom på, den går genom hagarna. När du har kommit genom sista grinden kör du till vänster ut på en lite större väg. Håll till höger i nästa korsning och till vänster vid kyrkan. Sen är det skyltat.
Barbro släpade bort den tunga grenen så långt från bilen att hon kunde vända. Vinden rev och slet i det stora trädet. Hon hoppade in i bilen och körde ut från gårdsplanen så fort hon kunde. Bakom uthuset fortsatte vägen som nu smalnade av. Den var skumpig och lerig med grässträng i mitten. Det gick inte att köra fort men det hade i alla fall nästan slutat regna. Plötsligt spärrades vägen av en grind. Det måste vara en hage, tänkte Barbro. Hon gick ut och öppnade grinden, körde igenom bilen och stängde efter sig. Hon följde hjulspåren och efter några hundra meter kom hon till en flock kor. De stod mitt på den smala vägen. Barbro körde sakta framåt. Korna glodde men flyttade sig inte. Barbro tutade. Korna hoppade till och skumpade undan. Barbro körde förbi. Snart kom ännu en grind. Hon öppnade, körde ut och stängde efter sig. Efter ännu en hage med grindar och kor kom hon ut på den större grusvägen. När hon äntligen var framme vid kyrkan och den asfalterade vägen, vräkte regnet åter ner. Hon drog en suck av lättnad. Vilken tur att hon hann ut ur de leriga kohagarna före skyfallet.
När hon äntligen kom hem var hon dödstrött och frusen.
– Var har du varit? frågade Lasse som stod vid spisen och kokte spagetti. Jag blev orolig. Det är ju storm ute.
– Jag vet, sa Barbro och sjönk ner på soffan. Jag höll nästan på att bli kvar hos en av vårdtagarna i skogen. Det blåste så mycket att grenar och kanske träd föll ner. Jag fick köra genom leriga kohagar istället. Jag hann precis tillbaka innan det värsta regnet kom. Sen hade jag fler besök, dokumentation och rapport. Jag fick ta en senare buss.
– Jag trodde att du skulle ha ett lättare jobb nu i kommunen, sa Lasse. Var det inte därför du bytte?
– Det finns inga lätta jobb för sjuksköterskor, sa Barbro. Kommunsköterskorna och hemtjänsten drar ett tungt lass. De måste ut till patienterna hur vädret än är och var de än bor. Det visste jag innan och så var det på mitt förra jobb också.
– Du kanske ska börja på sjukhuset? Då slipper du köra och doktorerna är väl närmare?
– Det är sant, men jag gillar att köra runt. Att ha en patient i taget. På sjukhuset är det så stressigt. Stressigt på ett annat sätt. Sally berättade hur det var på hennes avdelning. Hon har sagt upp sig och jobbar i Norge.
– Det är inte klokt, sa Lasse. Det ska väl gå att ha ett liv även om du är sjuksköterska!
Vill du köpa den tryckta boken klicka på Hildas Bokhandel >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>