Fortsättning
Mor Anna gick ute på gården och pysslade när Birgitta nådde fram. Hon vinkade med mössan i handen. Svetten lackade i pannan. Hon gick med raska steg och andades snabbt. Benedikte sov som bara småbarn kan, djupt och obekymrat. Anna gick henne till mötes och höll upp grinden medan hon baxade vagnen över tuvorna. Stigen ner mot stugan var både gropig och stenig. Anna gick före och visade vägen. Birgitta ställde vagnen med det sovande barnet utanför fönstret och följde efter Anna in.
– Ett vackert och välskapt flickebarn har hon fått. Jag måste säga att det var förunderligt vad fort månstenen lade sina energier på rätt ställe. Du måste ha varit flitig vid ditt gröna altare och besöken hos Ingeborg och de andra kvinnorna. Visade de andra sig eller det var Ingeborg du träffade?
– Jo,jag var vid det gröna altaret varje dag, ibland mer än en gång. Jag skrev långa berättelser eller snarare böner i en skrivbok och gjorde allt som du sagt. Så ofta jag kunde sökte jag upp Ingeborg men de andra två gav sig inte till känna. Ingeborg berättade om dem och jag kunde förnimma deras närvaro men de var inte alls så framträdande. Ibland hörde jag dem sjunga lågt eller skratta. Någon gång grät de eller kved men inte på något obehagligt sätt. Jag tyckte synd om dem. De lät som om de var mycket yngre, nästan som unga kvinnor eller flickor. Jag kunde se dem dansa i ring långt borta i dimmorna. Med lätta steg flöt de runt en hög sten och höll varandra i hand. De sneglade åt mitt håll men tog inte närmare kontakt.
– Det är unga kvinnor som det gått illa för en gång. De har förlorat livhanken vid barnafödslar och vågar sig inte riktigt nära havande kvinnor eller kvinnor som söker befruktning. De är bättre på att ta hand om kvinnor som förlorat barn eller kvinnor som dött vid förlossningen. Ingeborg tar hand om dem och försöker vänja dem vid alla sorters kvinnobekymmer. Du kommer kanske inte att se dem nästa gång eftersom du har fått ett barn och överlevt. Det kan vara svårt för dem att möta dig. Men vill du hjälpa dem så försök komma dem nära. Ni kommer att behöva varandra.
Birgitta förstod inte det sista men sade inget. Hon tittade frågande på Anna, men den gamla kvinnan såg stint ned i sin mugg och mumlade något åt sumpen i botten. Hon vände och vred den skamfilade porslinstingesten mellan sina händer och verkade helt borta för världen. Efter någon minut harklade hon sig och tittade upp.
– Hur har kyrkoherden axlat fadersrollen? Han är van vid sin fåraskock och att vara herde över andra men hur går det att dela sin hustru med ett flickebarn? Du ska veta Birgitta att det inte är ovanligt att det blir tokigheter när det kommer till familjebildning. Nu menar jag inte att vara stygg men de allra frommaste av män kan visa både svartsjuka och aggressivitet eller rentutav bli tokiga på kuppen. De kan få för sig att kvinnan deras är oren, uppslukad eller i maskopi med barnet eller andra väsen. Jag ber dig om intet svar men skickar med dig att det kan vara så och du får fundera på hur det ser ut i ert hem. Det kan vara värre i familjer där det tagit tid. Där ynglingarna faller ut på löpande band är det oftast inga bekymmer. De vänjer sig lättare och har fullt upp med att ordna med det allra nödvändigaste för att klara livhanken.
– Han har mycket mer att göra med församlingen, svarade Birgitta dröjande.
Anna visste att de kvinnor som sökte upp henne när de fått barn hörde till sorten hon pratat om. De utan problem kom aldrig till henne. Kvinnan mitt emot henne hade säkert bekymmer och många funderingar men vågade inte riktigt formulera dem i ord. De låg som en krans av tankar och svävade över hennes huvud.
– Om jag får passa flickebarnet, så kan du låna cykeln och möta Ingeborg när det börjar skymma? Jag förmodar att du har mannen iväg några dagar. Ni skulle kunna sova över om du inte vill promenera hem i mörkret? Birgitta log och överväldigades av tacksamhet. Anna visste precis vad hon behövde. Att smita iväg till gudinnorna blev en omöjlighet efter att Benedikte kommit till världen och hon längtade starkt efter att komma dit. Hon nickade svagt och tänkte att nu behövde hon inte ställa alla de där frågorna hon förberett till Anna. Svaren skulle finnas där ute på Alvaret.
Mor Anna stod och såg efter kvinnan som försvann på cykeln. Där vägen svängde i nittio grader tappade hon bort henne. Hon kommer att vara borta i många timmar. Den lilla sov fortfarande i vagnen. Hon skyndade på med de dagliga sysslorna. Bar in ved, matade hönsen och plockade ägg, gav kaninerna hö och sopade av trappan. När hon satt fyr i spisen rörde det sig i vagnen och hon fick äntligen möjlighet att bekanta sig med flickan. Hon baxade upp vagnen för trapporna och ställde den innanför dörren. Den fyllde upp halva köket. Det fick den göra för hon kunde inte sätta ut den i hönshuset. Som den skulle luktat efter det. Hon småpratade med flickan en stund innan hon lyfte upp henne. På köksbordet gjorde hon en tillfällig skötplats med ett täcke och linnedukar. Efter bytet fick hon gröt och sedan blev det upptäcktsfärd på knä. Anna drog på henne tjocka byxor eftersom brädgolvet var både kallt, dragit och kunde vara fullt med stickor. Benedikte upptäckte stugan medan Anna kardade ull. Med ett getöga på tösen. Hon bäddade med fårskinn i den låga utdragssoffan och väntade med spänning på att platsen skulle utforskas av den lilla. Det var en bra plats att hålla till på. En bit från golvet, varmt om baken och bara att lägga sig till vila när sömnen kom.
– Sov du lilla videung, än så är det vinter, nynnade hon lågt för att pröva röstresurserna. Vaggsång var det många år sedan hon sjöng för något knytt.
Hon blickade på klockan ovanför ytterdörren och tänkte på Birgitta. Nu fanns barnet där i prästgården men det blev inte någon familjeidyll trots allt. Hon kunde känna Birgittas ensamhet och alla frågor som hon inte kunde ställa till maken. Anna ville inte svara på frågorna. Hon visste för mycket och kunde inte förmå sig att sprida kunskaper som inte ledde till annat än att olyckan blev ännu djupare. Det som var det var, det kunde de inte ändra på. Hon ville att Birgitta skulle söka kraft att gå vidare på egen hand. Det skulle inte bli lätt för Birgitta att samla sin familj och gå vidare. Hon bar på hemligheter att hantera som hon inte visste om. Det viktigaste var att hon kunde älska sitt barn och fostra henne. Sedan fick historien ha sin gång och låta de döda vara döda hur smärtsamt det än var.
– Kom lilla vän, det är dags att vila, sa Anna och sträckte sig efter Benedikte som undersökte mattfransarna under köksbordet.
Kapitel 15
Vinden ven mot ansiktet, sval och uppfriskande. Det blåste från nordost och en svag bris viskade i hennes öron. De bruna läderskorna trampade på och cykeln for fram längs vägen i friskt tempo. Det var länge-sedan hon cyklade och hon längtade ut i friheten. Tonen viskade om svar. Frågor hopades, känslor böljade som vågor på ett stormigt hav och en hudlöshet fick henne att frysa inombords.
Vägen var bekant men på ett halvår hann någon flytta, en annan byta staket och en tredje hade byggt till en förstukvist. Hon noterade det men inget fäste särskilt i minnet. Hon fokuserade mycket kring sig själv och manade de ovana benen att pressa tramporna framåt och nedåt. Strax visade sig avtagsvägen med gräs i mitten. Grinden stod som hon mindes den och cykeln lutade hon på samma sätt som så många gånger förr. Det låg ett gråaktigt skimmer över nejden och hon försökte gnugga ögonen för att klarna blicken. Hon såg upp i skyn för att konstatera att solen snart nådde horisonten och hon behövde öka på stegen för att inte hamna i mörker genast. Hon visste vad hon sökte. Tre stora block i en trekant, en mindre flat sten låg i mitten och enbuskar bildade en naturlig berså. Hon såg den på långt håll och dimman började lägga sig över den karga marken. En lättnad men samtidigt en viss nervositet. Hon mindes Annas ord om kvinnorna som var olyckliga. Detta visste hon inte tidigare. Nu satte hon sig med ryggen mot en sten sedan hon snirklat sig in mellan enbuskarna. Hon lät fingrarna söka väta i en av urgröpningarna på den flata stenen och fuktade sin panna. Hon suckade djupt, satte sig till rätta med benen i kors och blundade.
– Nu är jag här, viskade hon tyst. Snälla möt mig.
Det låg ingen månsten i fickan denna gång utan ett mineral som hon inte visste namnet på. Anna räckte den till henne när hon lämnade över Benedikte. Birgitta var full av självförebråelse för att hon lämnade barnet till någon annan. Det var hon som skulle se efter barnet. Hon var mor och vilken mor lämnade sitt barn för att sköta annat krimskrams. Vidskepligheter av högsta rang. Men hon var tvungen. Om så bara en gång. Hon ville tacka Ingeborg och de andra gudinnorna för att de hjälpt henne att få ett barn. De hjälpte henne med den största gåvan av alla. Hennes livmoder fick kraft att ta emot och utveckla en annan människa. Energierna från månen, från altaret och från de varma kvinnohänder som velat henne så väl. Tystnaden, de lågmälda tonerna i den karga marken och den ibland sorgsna sången från kvinnorna utan namn. Hon var deras. Det var så hon kände. Att hon bodde i prästgården, var maka till kyrkoherden och höll i kyrkliga syföreningens möten var en chimär. Det var på Alvaret i dimman som hon var som mest levande. Här hade hon en tillhörighet som hon aldrig upplevt tidigare och som hon inte kunde berätta för någon. Birgitta lät händerna vila i knät. Hennes ögon låg bekvämt slutna. Ryggen lutad mot den hårda marken och vinden viskade inte längre i hennes öron. Det var stilla och näst intill ljudlöst. En korp kluckade i fjärran och någonstans hördes ett kreaturs bröl. Hon koncentrerade sig på en punkt mellan ögonen och värmen spred sig ner i kroppen. Strax upplevde hon ett varmt klot i mellangärdet och ljuva toner av sång nådde hennes öron. Ett leende spreds på hennes läppar och strax kände hon en varm hand på sin axel. Ingeborg fanns där.
– Birgitta, du kom till oss. Välkommen. Vi har väntat på dig. Det var längesedan du besökte oss och vi har saknat din närvaro. Du har en annan sten med dig idag och vi undrar vad det är du bär med dig. Har du något att berätta för oss?
Birgitta hummade lågt och började sedan sjunga en psalm högt och klart:
”Här en källa rinner, Säll den henne finner. Hon är djup och klar, gömd men uppenbar.
Andens törst hon släcker och i hjärtat väcker frid och stilla ro, kärlek, hopp och tro.
Ja uti dess flöden gives bot mot döden. I dess friska flod blir min vilja god
Du kärleks källa skall evigt välla, evigt hälsosam, skall din flod gå fram.”
Det var en psalm som sjöngs under Benediktes dop och som betydde mycket för henne. Sången tonade ut och Ingeborg nickade stillsamt mot henne.
– Har du något att berätta för oss?
– Jag har kommit för att tacka er. Mina energier har återställts och jag har lyckats att få ett barn att växa i min livmoder. Min strävan och önskan om ett barn besannades. Jag gick hit, skötte mina åtagande vid altaret, bar månstenen och gjorde allt som stod i min makt för att kunna bereda livmodern den jordmån den behövde för att ta emot den säd jag erbjöds. En morgon vaknade jag och badade i blod men hon var född. Det vackraste av alla flickebarn ni någonsin sett låg på min makes arm, inlindad i mjuka filtar och sov gott. Så snart jag kunde stiga upp fick jag henne i mina armar och nu är hon det dyrbaraste jag någonsin kunnat föreställa mig. Ingeborg nickade igen och lade sin hand om hennes.
– Birgitta, vi kan inte se att du födde ett barn, men vi kan se dig här och nu, vilket vi är mycket glada för. Vill du komma tillsammans med oss och fira. Vi firar att det kommit en gudinna till oss. Hon förlorade både livet och ett barn och sammanstrålade med oss för en tid sedan. Birgitta nickade och förnam att hon inte borde känna den outsägliga glädjen över Benedikte i detta nu. Hon förflyttades till andra dimensioner där det inte fanns en självklarhet att moderskapet var syftet, glädjen eller livet.
– Jag följer med och firar. Jag har inte varit med tidigare. Visa mig hur och vad jag kan bidra med. Hur kan jag vara med som fått både liv och barn? Kan det gå fel att jag är med? Jag vill så gärna ställa till rätta. Ge av det överflöd av kärlek som finns i mitt liv och ge till dem som förlorat, mist eller aldrig fått. Dela med av upplevelsen att fylla kroppen med energier och kraft från universum, mineralernas energier och från mänskliga dimmor på Alvarets hemliga sida. Ingeborg nickade och tog hennes hand i sin. Hon reste sig och gick in i mörkret utanför enrisridån.
Ljudet av trummor överväldigade henne och om inte Ingeborg hållit hennes ena hand, skulle hon haft båda händerna för öronen. De steg in i en festlokal. Väggar av sten, långbänkar av grovt trä och eldar som ljus- och värmekällor. Kvinnor stod i klungor och språkade glatt, några satt ned och åt medan somliga dansade framför musikerna som framförde spröda melodier. De slog sig ned och de två gudinnorna som hållit sig i bakgrunden kom fram och presenterade sig. Unga, blonda båda två och med milda ljusblå ögon neg de och tog henne i hand.
– Jag heter Sara och har följt dig på avstånd. Du är så modig som har kommit till oss. Min avund för din strävan har varit mitt aber och det har varit svårt att inte önska dig olycka av avundsamhet. Men du fick inte det lättare än någon annan, det vill jag lova och önskar dig att flickebarnet får vara vid god hälsa och så även du. Strax avbröt den andre av dem och sa:
– Och här har du Karenina. Jag är född av en bolsjevik, uppväxt i Lettland och död i Torslunda socken efter en barnsängsfeber. Mitt barn avlades av en bonde, stor och rödmuskig men liten i själen som en fisk i Hornsjön. Han kom till mig i potatiskällaren och jag skrek mig till sömns i månader utan att någon hörde. Gud är döv, blind och inte att lita på. Varför gick jag i söndagsskolan? För att mina föräldrar skulle få sovmorgon? Hjälpe dem och frid i himlen men nu är vi här och natten är kort. Nu ska vi stärka det som stärkas kan och vi håller varandra om livet och sjunger med full hals det vackraste vi kan.
Sara, Ingeborg och Karenina satte sig på gaveln av det långa bordet och bjöd henne att sitta intill. De hämtade mat vid elden, mjöd vid tunnorna och blomstergirlanger vid ingången. De trädde väldoftande schersminer runt halsen och tog för sig av det som bjöds. Strax kom de i lag med andra kvinnor och det skålades och skrålades i flera timmar innan de började dansa. Då sänktes eldarna för att bli endast till glöd. Kvinnorna stod i ring och rörde med armarna i takt med musiken. De svettades och stönade, sprätte med benen och gungade från sida till sida. När klimax närmade sig såg de en kvinna mellan instrumenten. Hon strök sitt våta mörka hår ur pannan. En tung rock med medaljongmönster täckte hennes kropp. Hon svängde av och an i takt med musiken och hängde samtidigt av ytterplagget. Hennes kropp var täckt av genomvåta kläder. Någon tog rocken och hängde den på en krok medan kvinnan tog ett instrument, en tamburin, och höjde den över huvudet och slog takten till den melodi bandet spelade. Hon skrek högt för att överrösta rösterna, musiken och himlens dån:
– Tack, tack för att jag fick komma. Jag är överväldigad över den kärlek jag mötts av och jag önskar er alla en fortsatt trevlig natt. Vi möts i gryningen under den ljusa himlen och då är vi återigen rena och lätta, lätta slöjor som sköljer över havet.
*
När Birgitta vaknade, värkte ryggslutet och det var beckmörkt. Hon frös och reste sig i all hast. Hon anade de tre stenformationerna och hastade ut genom enbuskarna mot den plats hon ställt cykeln. På vägen mot Annas stuga försökte hon sammanfatta vad hon varit med om men hon var fortfarande kvar i något som närmast gick att beskriva som en dröm. Mor Anna och Benedikte sov när hon steg in i stugan. Det rådde ett lugn och en sällan upplevd fridsamhet i stugan. Birgitta satte sig utmattad på en stol och andades ut. Trots att hon var trött och kall kände hon en inre styrka. Musiken ljöd fortfarande i öronen och hon kände Kareninas hand kring midjan när hon med ett leende på läpparna somnade ihopkrupen i den trånga utdragssoffan. Kvinnokraften sjöd inom henne. Hon skulle hålla ihop sin familj och stötta Olof oavsett vad som väntade dem.
Fortsättning …
Vill du ha boken i bokhyllan följ länk
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>