Fortsättning …
– Franskbröd med ost, en mazarin och kaffe, tack. De ljuvliga dofterna fick hennes mage att kurra. Den svettiga korvmackan i smörgåspapperpaketet hade passerat obemärkt i hennes inre någon timme tidigare och nu skulle det fyllas på med godsaker.
– Jag ändrade mig visst, fnissade hon mot Gustav.
– Jag insisterar på att bjuda dig, sa Gustav och makade omilt undan henne från disken. Han ställde assietterna på en bricka och blinkade åt henne. Hon lommade iväg för att hitta ett fönsterbord och försökte se sårad ut när han kom efter.
– Du är student och jag arbetar. Det är mest rättvist så. Jag bidrar till att vårt lands lärarkår kommer att få en utmärkt kandidat till ett uppdrag i småskolan om ett par år. Hur har du haft det med studierna egentligen? Det är mycket att ta igen gissar jag?
– Jo, slitsamt. Jag har hängt över böckerna från morgon till kväll och skrivit av de tentor jag missade. Vi hade omtentor på lördagarna och söndagar ägnade jag åt att läsa helt och hållet. Ja, kvällarna också givetvis men det har passat mig bra att ha full sysselsättning. Jag skulle haft svårt att ta mig för någonting annat. De andra studenternas sociala liv har jag upplevt som ytligt och på gränsen till patetiskt.
– Ja, det är klart en omställning att komma tillbaka till studentlivet, bärande på en tung sorg och förlust av din älskade mor. En svår situation. Den har varit svår för Olof också. Han har släppt alltmer av församlingsarbetet och försjunkit i grubblerier. Han kan sitta i timmar och läsa. Jag försöker få honom att delta men han har tappat intresset att göra det praktiska.
– Det är kanske bra. Det är du som ska ta över och jag inbillade mig att han hade svårt att släppa ifrån sig uppgifter till dig tidigare. Var det inte så?
Gustav vred på sig. Det märktes att det var obekvämt för honom att tala om Olof och arbetssituationen mellan dem. Han kunde inte neka till att det förekommit vissa svårigheter och att det tagit lång tid för Olof att känna förtroende.
– Jo, det stämmer. Han är perfektionist med ett stort hjärta och djupt hängiven sin kyrka. Han har förvaltat sitt uppdrag med djupaste respekt för det gudomliga och församlingens bästa för ögonen. Det har varit en otrolig förmån att få komma efter Olof. Och jag förstår att han haft svårt att lämna ifrån sig ansvaret. Hur ska han kunna veta att han kan lita på en ung pojkvasker innan han fått uppleva vilka kvaliteter han har?
Benedikte nickade och satte tänderna i den frasiga franskbrödsbullen. Hon åt den under tystnad medan Gustav rörde ut sockerbiten i sitt kaffe. De såg ut över gatan och begrundade båda hur väl de trivdes i varandras sällskap. De hann med flera påfyllningar i de små kopparna innan det var dags att bryta upp för att passa bussen söderut. Den stora väskan hindrade henne från att promenera de tre kilometerna till prästgården. Annars hade hon mer än gärna haft sällskap med Gustav en stund till. Prästgården såg tämligen öde ut när hon närmade sig. Hon baxade väskan uppför trappan och in i farstun. Dofterna var så välkända. Gummistövlar, jord och såpa. Hon slog upp dörren till köket som var tomt. Det såg ut som det var länge sedan någon använt diskbänken. Den var fläckig av kalkavlagringar. Några kaffekoppar med bruna ränder stod i diskhon. Hon fortsatte in i salen förbi burspråket och sedan uppför trappan till sitt sovrum. Det var sig likt. Olof hade inte flyttat på en endaste pinal. Hennes eget rum var lika spöklikt orört som hon såg det sist. Ingen såg ut att ha varit där. Hon sneglade på moderns sovrumsdörr men vågade inte öppna den. Kalla kårar rann längs ryggraden och hon kände impulsivt att hon inte kunde vara ensam. På snabba fötter tog hon trappan nedför och for bort till telefonen. Gustavs nummer kunde hon utantill. Han svarade på fjärde signalen och lät andfådd.
– Hej, är det du. Ja det var längesedan, när kom du hem? undrade Gustav
– Sluta skämta. Snälla vill du komma hit. Det är otäckt här.
– Lugn, ja det är klart jag kommer. Är inte Olof där? Han visste redan svaret. Olof var aldrig i prästgården längre. Endast när han sov. Och knappt ens då.
Hon satte sig så hon kunde se utåt vägen. Längtan att undersöka varje vrå av hemmet var som bortblåst och hon stirrade på klockan ovanför dörren. Måtte det gå snabbt för honom att ta sig hit, tänkte hon. Det dröjde sex minuter och trettio sekunder innan hon skymtade hans huvud ovanför muren. Hon drog en lättnadens suck och gick för att möta honom. Han var andfådd och luggen fuktig.
– Vill du att jag går ut och berättar för Olof att du kommit, frågade Gustav.
– Nej, det behövs inte. Vi kan väl gå dit ut tillsammans?
Hon tog Gustavs utsträckta hand och gick efter honom över grusgången bort mot kyrkan.
Det grå diset som omfamnade hela nejden hindrade henne att se kyrktornet med de små fönstren klart. De gick in genom porten och Gustav släppte hennes hand för att med båda händerna på hennes axlar kunna föra henne framför sig genom altargången mot sakristian. Hennes fars mest älskade plats på jorden. Hon hörde honom mumla och höjde rösten innan hon knackade på.
– Vad jag längtat efter detta. Var är du kära far? Får jag komma in och störa dig? Hon tyckte att rösten hennes verkade tillgjord. Dörren flög upp och Olof uppenbarade sig med utsträckta händer.
– Flickebarn. Var har du hållit hus? Som jag har väntat på dig. Han omfamnade henne och hon lade märke till hur liten han verkade. Tunnare och svagare än hon mindes. Han sköt henne ifrån sig. Stannar du hemma över allahelgona och ber med oss till din mors minne? Hon nickade svagt medan han synade henne uppifrån och ned.
– Benedikte, den välsignade. Mitt hjärtas ljus. Han torkade en tår i ögonvrån och ursäktade sig att han behövde fortsätta. Han lade knappt märke till Gustav. Den unge mannen höll sig i skymundan. Han ville på intet sätt störa den bräckliga relationen mellan far och dotter. Han sorterade psalmböckerna med ryggen vänd mot dem.
– Gustav, vill du vara så vänlig och göra oss sällskap några dagar?
– Givetvis kyrkoherden, givetvis. Han ryckte till när Olof tilltalat honom. Han hade inbillat sig att han var osynlig men var beredd på uppdraget.
– Ja, du förstår Gustav, vi skulle behöva hjälp i trädgården, i köket och med att sortera posten.
– Inga problem, det verkar vara uppgifter som jag hanterar.
Gustav visste att varken hushållerska eller trädgårdsmästare arbetade kvar och prästgården var i behov av omsorger. Han hade inget emot att hjälpa till. Det var mindre ensamt än i hans hyrda rum och betydligt bättre plats. Dessutom fanns ett bibliotek som intresserade honom.
– Jag börjar med en gång, Olof. Kom Benedikte så tar vi genast och pratar om hur vi ska göra.
Med lättare steg gick hon längs grusgången. Det behövdes ett besök i affären, en storstädning och en omgång i trädgården. Löv och grenar täckte gräsmattan och betongurnan vid trappan såg ledsen ut med vissna sommarblommor. Benedikte såg fram emot att sätta händerna i något praktiskt. Hon skulle vila från allt vad studier hette.
*
En kväll när Gustav satt eld i kakelugnen och kokat te, fick Benedikte ett infall att hon skulle börja röja på vinden. Hon tog sig upp i utrymmet under takåsen där generationer samlat tillhörigheter. Hon fick fram ett par koffertar som hon svagt kände igen och släpade dem till trappavsatsen och kallade på Gustav. Här behövdes bärhjälp för de var tunga och otympliga. Vinden var inget ställe hon kunde tänka sig att sitta och gå igenom innehållet. Det var mörkt, kallt och kusligt.
– Guuuuustaaaav! Kom och hjälp mig. Det är tungt. Var håller du hus?
– Jag var på väg ned i källaren för att hämta saft. Vad du vrålar, jag trodde du satt i kläm. Skräms inte sådär. Såklart ska jag hjälpa dig. Den där verkar vara oerhört otymplig att flytta på, nickade han mot den svarta läderlådan.
Den första kofferten innehöll de kläder hennes mor sparat från sin egen barndom. Det fanns också en bok som nästan föll sönder när hon lyfte upp den, en träleksak och några skrivböcker.
– Oj vad saker, sa Gustav uppmuntrande medan hon fortsatte plocka upp allt och strödde ut det över golvet. Skor, leksaker, porslin och en psalmbok. På insidan av pärmen stod: Till minne av konfirmationen. Men inte av vem.
– Vad tråkigt att det inte står vem hon fått den av. Jag hade gärna velat veta vem som gett mor en psalmbok. Kanske från min mormor?
– Men borde hon inte skrivit i den? frågade Gustav
– Vet inte. Det fanns inte så många minnen kvar efter min mormor, svarade Benedikte och fortsatte att lyfta upp saker. Jag kan inte säga att jag kände henne på något vis.
Hon pratade på om än det ena än det andra utan att upptäcka att Gustav somnat i fåtöljen med en bok i knät. ”Tänk att jag är så ouppmärksam att jag inte upptäckt att han tröttnat på mitt babbel. Att jag är så uppfylld av min historia att jag glömmer honom.” Hon förebrådde sig sin själviskhet och reste sig mödosamt. Hon hade legat på knä över kofferten och nu protesterade lederna när hon rätade på dem. Hon smög bort till Gustav och tvekade en sekund om hon skulle väcka honom. Han skulle inte må väl i sin rygg om han sov länge sittande. Hon lade handen på hans huvud och viskade tyst hans namn. Strax slog han yrvaket upp ögonen och såg sig omkring.
– Oj, jag måste ha somnat. Vad är klockan? Det är nog bäst jag drar mig tillbaka. Är det något mer du behöver ikväll? Han blinkade med ögonen som fortfarande var omedgörliga av sömn och sträckte armarna framför sig.
– Nejdå, det är bara bra. Det är märkligt att gå igenom alla sakerna här bara. En resa i historien. Jag låter det ligga kvar här till i morgon om jag inte orkar plocka undan det genast. Kan hända jag behöver fundera över hur det ska förvaras framöver. Jag är fortfarande inte trött utan håller på ett tag till. Gustav nickade och försvann till den gamla pigkammaren. Det blev hans övernattningsrum under vistelserna i prästgården.
Benedikte öppnade den andre kofferten när hon blivit ensam. Den var något nyare än den första och hon kunde inte minnas att hon öppnat den tidigare. Låset kärvade något och hon fick hämta en kniv i köket för att bända upp det. Överst i lådan låg ett par skor som varit vita men nu hade antagit en smutsgul nyans. Hon lyfte undan dem och under dem låg en plastpåse med underkläder i spets. De såg oanvända ut och låg i påsen som de inhandlats i. Under detta låg skrivböcker, ett par pärmar och några dagböcker. Hon lade upp allt runt sig på golvet och bar till sist dagböckerna bort till fåtöljen. Det kändes oerhört förbjudet att läsa någons dagböcker. Men hon var nyfiken på vad Birgitta skrivit. Kanske det var så gammalt att hon skrivit som ung flicka. Det hade varit det mest intressanta hon kunde tänka sig att hitta. Dateringarna visade att det var av senare datum och den bok hon först fick i handen var daterad till mer än tjugo år tillbaka. Hon började läsa och var snart helt uppslukad.
… solen sken idag och scillorna hade slagit ut vid husknuten. Jag plockade några och satte i en vas på matbordet i salen. Det doftade gott när Olaussons kom på eftermiddagskaffe … Olof reste i väg till Föra idag för att träffa kollegor … Jag känner mig ensam och längtar efter ett barn. Det har gått lång tid och det kommer inget barn. Vad är det som är fel, kan du säga mig det kära dagbok? … I dag har jag sökt hjälp för att få ett barn. Det finns kvinnor som hjälper andra kvinnor utan att deras män vet om det. Idag träffade jag en sådan kvinna. Rädd och skamsen var jag men längtan är större …
Att ta del av sin mors ord och röst genom de handskrivna sidorna berörde henne oerhörd djupt och tårarna vätte kinderna. Benedikte stannade upp och tittade rakt framför sig med stel blick. Hon trodde aldrig att hennes mor skulle gjort något som inte Olof kände till.
– Men mamma … mumlade hon tyst.
Hon försjönk i tankar kring sin tidiga barndom. Att hennes mor skulle gjort något bakom sin mans rygg förvånade henne. Förtrolighet mellan föräldrarna var något hon naivt förutsatt som en självklarhet. Hon återvände med blicken till dagbokssidan och vände blad. Datumet i ovankanten på nästa sida var daterat flera månader längre fram. Av någon anledning hade Birgitta gjort ett hopp i sitt berättande.
… så kom hon till slut. Vårt barn. En vacker liten dotter som fick namnet Benedikte – den välsignade. Vad annars? Hon ligger så fint på min arm och tittar på mig med sina kloka ögon. Och Olof dyrkade henne från första stund. Han är resandes igen. Plötsligt fick han så mycket att göra … det är ensamt … och det blir mycket tankar på det som varit … Det känns inte som jag födde henne … när jag vaknade upp fanns hon där och sköterskan sa att jag hade förlorat mycket blod … att jag var svag och hade svimmat … jag tror inte det är MITT barn … det kan inte vara så att jag födde henne utan att minnas det … eller känna det … det finns ingen att fråga … att ställa frågan … hur skulle det se ut att som mor tveka på en sån sak? Kanske skulle jag förlora både henne och Olof … betraktas som underlig eller till och med galen … Olof har aldrig tvekat … han är lycklig och tackar Gud att han äntligen bönhörts … men jag blir inte fri från känslan … att jag aldrig födde henne … men var kom hon ifrån i så fall … vem är hon …
Benedikte läste stycket flera gånger och kalla kårar ilade längs ryggraden. Hur i hela friden kan detta vara möjligt? Är det någon som helst sanning i detta? Hon tänkte impulsivt söka upp sin far och be honom förklara men hon hejdade sig. Gustav? Hon hastade nerför trapporna och genom huset bort till pigkammarens dörr. Hon tvekade bråkdelen av en sekund innan hon hårt bankade på dörren.
– Gustav, vakna, du måste se detta. Nu!
När den unge mannen uppenbarade sig i dörröppningen fick hon genast tunghäfta.
– Förlåt, men.
Allt det som hon ville skrika ut fastnade. Det var alltför absurt och kons–tigt. Hon kunde inte få det ur sig och höll istället händerna för ansiktet och började gråta. Gustav ursäktade sig och hämtade en morgonrock. Sedan tog han henne om axlarna och gick mot kökssoffan. Där satt de en stund och lyssnade till hennes tårar. Han trodde att det blivit henne övermäktigt att sortera bland moderns saker och att sorgen vällde upp till ytan.
– Så gråt du bara, mumlade han. Det kommer och går. Låt det ta sin tid.
Benedikte tittade förvånat upp på honom och slutade gråta.
– Du kan aldrig ana. Eller det kan du kanske? Det är kanske så att alla vet men inte jag?
Gustav tittade oförstående och gjorde en uppgiven gest med händerna.
– Visste du att Birgitta inte var min mor? Vet du om Olof är min far?
Gustav försökte stamma fram ett svar men det kom inget vettigt. Tankarna virvlade för honom också. Han hade inte en aning om vad hon pratade om. Eller var hon fått detta ifrån.
– Jag har verkligen ingen aning vad du pratar om. Skulle du inte vara deras barn?
Hon skakade på huvudet och tårarna brände när Gustav uttalade det overkliga.
– Jag fann en dagbok …
– Vill du låta mig se?
Hon nickade och reste sig för att hämta den.
Fortsättning …