Fortsättning …
Helgen hos familjen Krantz lade sig som mjuk bomull kring hjärtat. Benedikte blev så väl mottagen och umgicks med båda Gustavs bröder. De gick på upptäcktsfärd i det stora huset och letade minnen på vinden, bläddrade i fotoalbum och hade allvarliga samtal kring adoptionen. Benedikte var nyfiken över Olofs roll i det hela och fick till sig att det var å tjänstens vägnar deras vägar mötts. Olof hade ringt en dag och förhört sig om möjligheten att placera ut ett barn från hemmet där han arbetade ideellt. Elmer berättade att de inte tvekade länge eftersom det fanns gott om plats och tyckte att de kunde ta hand om en pojke.
– Varje barn öppnar en egen dörr till ens hjärta, sa Evy och såg Gustav i ögonen. Förlåt. Det var inte meningen att dölja något för dig. Men det blev liksom inte någon mening att berätta för dig. Vi kunde inte tänka att det skulle vara något som spelade någon roll mer än att du hade fått funderingar som inte gjorde dig något gott.
– Jag förstår mycket väl. Gustav satt tyst en stund. Det som är bra med det här är att jag fick en syster. Henne hade jag inte velat vara utan. Och en tillhörighet i församlingen som saknar motstycke. Hade ni någon aning? Att vår biologiska mamma bodde i närheten.
– Inte en aning. Vi fick endast veta vilken dag du var född, vad du vägde och hur lång du var, sa Elmer.
– Och vår biologiske far var troligtvis en man som hette Harald Månsson och hade en lanthandel där Anna-Lisa arbetade. Han sökte antagligen hjälp med de oäkta barnen för att få dem bortlämnade och så kom Olof in i bilden. Vi har fått reda på av en klok gumma att Anna-Lisa ville förgifta honom för att hon ville behålla barnet. Det barnet som blev jag, sa Benedikte och pekade på sig själv.
Elmer och Evy Krantz satt tysta och begrundade den olyckliga berättelsen. Gustav vred på sig. Han visade att han tyckte att de pratat nog om händelsen och ville att Benedikte skulle följa med ut i omgivningarna. Ingen visste att han fått ett kuvert med svaret på det faderskapstest som gjorts. Han hade vikt ihop det och förvarade det i sin plånbok. Nog var de syskon han och Benedikte. De hade samma mor och far! Och han behövde röra på sig eftersom svaret i brevet skavde.
Han reste sig och tog Benedikte i handen.
– Kom, vi ska promenera en sväng tänkte jag. Du vill väl se byn där jag växte upp, skolan och var mina kompisar bodde?
– Och var du hittade på hyss. Benedikte blinkade åt honom.
– Möjligtvis ska jag visa dig var jag försökte flyga för första gången.
– … och bröt handleden … fyllde hans mor i och skakade på huvudet.
Benedikte och Gustav ägnade eftermiddagen till att besöka många av de platser som varit en del av Gustavs uppväxt. Han berättade engagerat om gamla minnen, om anekdoter och om personer han mött. Lärare, fotbollstränare och andra stora händelser i en pojkes uppväxt. Han visade närliggande gårdar där han varit och hoppat i höet, klappat nyfödda kalvar och kört traktor. På hemvägen satt de tysta. Utmattade båda två av senaste tidens omvirvlande händelser, men även trötta av frisk luft och nya intryck.
– Tillbaka till Torslunda och vardagen, muttrade Gustav när de närmade sig färjeläget i Kalmar.
– Tack för att jag fick dela denna helg med dig, sa Benedikte uppriktigt. Jag har länge velat se var du kom ifrån och nu har det blivit viktigare än någonsin.
– Tack själv – syrran,
Gustav blinkade åt henne och lade i ettans växel. Det var dags att köra ombord.
Kapitel 37
Gustav lyckades komma ifrån för att göra Benedikte sällskap till sjukhemmet. Det passade bra att framföra hälsningar från hans föräldrar samtidigt. Han körde ner händerna i byxfickorna för att inte visa att han hade handsvett. Benedikte körde och han lutade sig tillbaka. Hon skruvade på bilradion och sjöng med i en svensktoppslåt:
– Nån däruppe måste gilla mig nån som ger mig allt jag får. Varför har jag det så bra. Tänk vad lite man förstår – tänka vad lite man förstår …
Han måste klämma fram svaret på faderskapstestet och det var lika bra att göra det nu. Han skulle förstöra stämningen men det kunde inte hjälpas.
– Vi har fått svar på faderskapstestet.
– Va? Har vi? Benedikte försökte se på både honom och vägen samtidigt.
– Ja, det var inte som vi trodde precis.– Sluta tala i gåtor, kläm fram det nu. Inte Månsson?
– Det var mycket närmare till hands om man så säger. Det är Olof som är vår far.
– Vad i hela glödheta? Du kan inte mena att … Benedikte tvärnitade, slet upp handbromsen och stirrade på honom.
– Är det sant? Hur …?
– Jo. Han avlade två barn tillsammans med Anna-Lisa och adopterade bort mig till en annan familj, och dig till sig själv.
Benedikte slog en blick i backspegeln, lossade handbromsen och lät bilen rulla åt sidan.
– Men hur kunde han få Birgitta att gå med på detta? Har hon vetat att han varit otrogen?
– Hon visste inget, om vi tolkar dagboken. Hon gick för att få hjälp för att bli befruktad men skrev att hon inte fött något barn. Det stämmer ju …
– Jag är mållös Gustav. Hur ska jag orka möta honom?
Benedikte gick ur bilen och lät Gustav köra sista biten. Det var inte många hundra meter kvar men hennes ben darrade.
– Kom, ta min hand så går vi in. Vi måste, sa Gustav när han stängt av motorn och sjukhemmet fyllde utsikten.
Det blev inte mer sagt förrän de var framme vid trapporna. Andhämtningen medgav inte någon ytterligare konversation medan de stretade sig uppför. De hängde av sig ytterkläderna och gick för att söka upp Olof. Han var upptagen en stund så de letade upp en avskild plats i ett vackert burspråk med utsikt mot havet. Eftermiddagen var klar, solen sken och det gnistrade från iskanten längs stranden. De satt tysta och väntade.
– Olof kommer strax, meddelade en vänlig sköterska. Vill ni ha kaffe?
– Gärna, svarade Benedikte falskt.
Hon antog att Gustav kunde tänka sig kaffe och var tacksam att få något att sätta sina rastlösa händer i. Hon hade det senaste olycksaliga mötet i åtanke. Kaffet serverades och strax kom Olof in ledd av en sköterska. Han såg frisk och pigg ut.
– Men kära tider. Gud är nådig idag, både med sol och kärlek. Välkomna Benedikte och Gustav. Som jag har längtat efter er. Hur har ni det i prästgården? Har ni haft samma strålande sol och kunnat promenera i förmiddags precis som jag?
De nickade båda och Gustav reste sig för att ta honom i hand. Benedikte kände hur stel hon var och hur avståndet hade växt för varje gång hon mötte honom. Och denna dag var avståndet avgrundsdjupt. Hans ögon strålade av igenkänning, värme och kärlek. Han röst var stadig med den mäktiga bas som hon alltid funnit trygghet av under sin barndom. Hon rös till. Gustav framförde sin hälsning från föräldrarna. Olof ställde följdfrågor om hur de mådde, vad bröderna gjorde och hur renoveringen av kyrktaket gick. Olof verkade ha en bra dag, tänkte Gustav. Han kommer ihåg detaljer och personer. Jag passar på att fråga innan Benedikte börjar koka av frågor:
– Som du vet Olof, är jag adopterad.
– Ja, det är du. Dina föräldrar tog hand om dig när du endast var någon vecka gammal tror jag. Har jag inte berättat detta för dig tidigare?
– Nej, det har du inte. Och det har slumpat sig så att vi, Benedikte och jag har gjort efterforskningar som visar att även hon är född av samma kvinna. Anna-Lisa Edvinsson. Känner du till Anna-Lisa närmre?
Olof kisade mot ljuset från fönstret och drog efter andan. – Kära barn, jag ska berätta om Anna-Lisa.
– Hon kom till mig och vi bad. Vi bad ofta tillsammans om nätterna. Jag kom till henne och värmde hennes rygg. Hon var så vacker i mörkret med vit len hud. Ljuset var vår fiende, precis som solen sticker in här, stack dagen oss i hjärtat och själarna våra fann ingen nåd. Och hon kunde bära barnen så som Birgitta aldrig kunde. Två gånger välsignade hon mig med havandeskap men de var oäkta och föddes utan Jesus och Herrens skyddande hand. Faderlösa och moderlösa. Jag hjälpte Birgitta att tro att hon kunde bära ett barn men jag såg att hennes blödningar aldrig upphörde.
De såg frågande på varandra. Gustav tog Benediktes hand och kramade den. Han brydde sig inte om att han var svettig. Benedikte höll krampaktigt om hans hand.
– Berätta, Olof, viskade han
Olof reste sig och gick ett varv runt dem. Sedan ställde han sig med ryggen mot fönstret.
– Jag tog med mitt etui med skalpeller och fyllde bilen med bolster, mat och vin. Det var en svart, blank Volvo med stor plats i kofferten. Jag hade tagit med madrasser eftersom det inte fanns några bekvämligheter i fiskeboden. Vädret var vackert det blåste en aning och knakade i bodens väggar när vi satt och åt. Jag tände levande ljus och spanade över havet efter båtar. Det var ingen som kunde se vad vi gjorde. Jag hade bett till Jesus och han hade nickat till mig. Han menade att det vi gjorde var rätt. Han bad mig göra det. Att älska sin nästa. Ni förstår hur jag menar.
Benedikte försökte visa att hon höll med men vågade inte säga något som kunde få honom att avbryta.
– Maten var utsökt och snart var det dags att dricka mer av vinet. Jag tog det försiktigt för jag behövde vara säker på handen. I min ungdom kunde jag flå ett får på kort tid, men det var längesedan. Jag kunde inte lita på gamla meriter utan behövde vara skärpt.
Han böjde sig fram och tog ett par klunkar av sin kaffekopp. Han visade inga tecken på någon trötthet och fortsatte sin berättelse:
– Hon fick dricka så mycket hon ville. Jag bjöd henne på finaste chardonnay och stoppade några tabletter i. Jag låg en stund bakom henne med armarna runt den svällande kroppen för att hon skulle vara trygg. Lika trygg som under alla våra bönestunder i den kalla lägenheten ovanpå lanthandeln. Den där Månsson snålade med värmen vill jag minnas. Till slut var hon medvetslös och jag knep henne hårt i sidan utan att hon märkte det. Då sköt jag undan bordet och gjorde plats på golvet. Där lade jag ut flera gamla mattor och ett lakan innan jag lyfte ner henne där och drog upp hennes klänning så att magen blottades. Jag bad att Jesus skulle vara med mig. Det var han och han nickade återigen. Han höjde sin hand över mig och jag kände värmen från hans ansikte. Snitten kom fint och precis som jag planerat. Det blödde mer än jag räknat med, men de extra lakan jag packar ner kom väl till pass. Jag var snabb med skalpellen och skar igenom hinnorna till jag kunde känna barnet och lyfte ut det. Jag fattade om det hala huvudet och vickade kroppen fram och tillbaka. Axlarna var breda och tog emot. Hur hårt barnet sitter där inne i livmodern kan ingen ana som inte förlöst.
Gustav och Benedikte satt som förstenade med blickarna stint riktade mot Olof. Han fuktade läpparna med tungan:
– Sen lindade jag snabbt in barnet i några mjuka filtar och lade det på sängen. Därefter sydde jag ett par stygn så inte såret glipade allt för mycket innan jag städade upp och ordnade till hennes kläder. Såret lindade jag över med en tjock binda som höll allt på plats. Hon skulle se ordnad ut när hon kom till honom. Lika fin som hon varit i mina armar. Guds lammunge. Barnet hade börjat skrika och det gjorde mig orolig.
Han gjorde en konstpaus och såg över huvudet på dem. Blicken fästad långt bort och han fuktade läpparna med tungspetsen.
– Jag släpade Anna-Lisa ner till stranden och lät henne bli ett med vågorna. Det var vackert där nere vid stranden och jag kunde se lanternorna på ett fartyg glittra långt bort. Hon blev ett fartyg som lämnat sin last och seglade iväg på okänt vatten. Men hon skulle tas emot av Jesus öppna armar. Det hade han lovat mig. Så jag lade mig på knä och bad den vackraste bönen jag kunde, så som jag bett med henne alla dessa nätter som hon kommit till mig.
Gustav och Benedikte satt stilla och inväntade Olof som inte visade några tecken på att vilja sluta berätta.
– Skyndande tog jag mig tillbaka och höll barnet en stund innan jag lade det i en korg i baksätet. Ett flickebarn var det. Välsignad vare hon min dotter Benedikte. Som jag avlat i bön. Precis som dig min son. Olof nickade mot Gustav.
– Men! Benedikte tjöt till och for med båda händerna för munnen men Olof tystade henne med en brysk gest.
– Jag är inte färdig. Med några liter eldfängd vätska fick jag sedan boden att bli ett vackert eldhav och alla spår var borta. Jag såg ljuset i backspegeln och trampade hårt på gasen för att komma därifrån. Det sköt gnistrande kvastar mot himlen och det blev varmt inom mig när jag kände Guds hand om mitt hjärta. Jag hade gjort det allra yttersta för att rädda en situation som inte hade kunnat bli till något annat än en katastrof. Så sjöng jag Tryggare kan ingen vara för dig.
– Nu har jag inte tid med er, kvällsmaten är serverad. Kom snart tillbaka. Det var trevligt att ni kom förbi.
Olof vände hastigt på klacken och gick mot matsalen utan att vända sig om och sjöng med hög klar stämma;
– … vad han tar och vad han giver, samme fader han dock bliver …
Nu är läsning på skärm slut.
Vill du ha boken i bokhyllan följ länk