Lördag 19 februari
Adrijana sträckte ordentligt på sig, slappnade av och öppnade ögonen. Hennes blick föll på väckarklockan på sängbordet: fem i halv tio.
Herregud, har jag sovit så länge? Hon sträckte ut sig igen och suckade. Jo, det hade behövts, att sova ut riktigt. Hon kände sig faktiskt riktigt pigg nu.
Nästa blick landade i andra halvan av sängen, Adams halva. Den var tom, han hade redan stigit upp. Det var ovanligt, att han steg upp före henne. Men det är klart, nu kunde han ju sova ut varje dag … Med en grimas sjönk hon tillbaka från uppvaknandets första, härliga ögonblick av utsövdhet och massor av positiv energi, och ner i verkligheten.
Inte en kväll, och inte en morgon, på flera veckor hade han gjort några försök att närma sig henne i sängen. Varken fredag–lördag eller lördag–söndag, när hon var ledig och hade tid. Ja, inte mitt i veckan heller, för den delen. Jag är på honom för att få igång honom, och han straffar mig genom att vägra ha sex, konstaterade hon bittert.
Egentligen är han inget vidare i sängen, tänkte hon surt. Han är mer som en kvinna än en man; låter mig göra det mesta av jobbet. Till och med mellan våra lakan är han en latmask!
I nästa sekund var hon tvungen att le, mot ingen alls, lite vemodigt. För hon visste att hon tyckte om att ha det så, att få vara aktiv under kärleksakten, att inte bara förväntas ligga och ta emot. Hon tyckte om att ha sex med honom.
Hon tänkte tillbaka på Hans, pojkvännen som hon haft under de sista terminerna på gymnasiet. Han var den förste hon haft, och den ende förutom Adam. Hans hade varit våldsam i sängen. Nej, inte våldsam, för han hade aldrig misshandlat henne eller tvingat henne till något. Men han hade varit kraftfull. Ja, det var ordet. Och hon hade inte varit riktigt bekväm med det. Hon och Adam hade hittat ett samspel som passade dem båda, så var det. Så hade det varit, fram tills nu.
Hon steg upp, tog på sin morgonrock och gick genom hallen bort till badrummet för att duscha. Hon tyckte hon såg konturerna av ett par personer vid det lilla bordet där de åt frukost om inte hela familjen var samlad, när hon passerade köksdörren. Men hon kunde inte identifiera dem; utan glasögon var hennes värld synnerligen suddig, och hon gick inte närmare för att titta efter.
Färdigduschad och påklädd gick hon ut i köket. Där satt mycket riktigt hennes man och son, vid det lilla bordet vid fönstret.
”God morgon” hälsade Adrijana med lätt stämma.
De svarade i kör, entonigt, mekaniskt, utan att titta på henne. Så vände sig Christian om.
”Mamma, det finns ett spel jag vill köpa.”
”Jaså. Men du fick ju två spel i julklapp. Dem har du väl inte spelat klart ännu?”
”Men det här är ett skitfräckt spel. Jag testade det hemma hos David igår och det var superkul!”
”Christian, de spelen du fick i julas kostade mer än tusen kronor tillsammans. Vi kan inte använda alla våra pengar till att köpa datorspel.”
”Men bara detta. Det kan jag spela skitlänge sen! Och jag har pengar.”
”Vi får se.” Hon kastade en blick mot Adam, som satt och läste tidningen. ”Vad säger pappa?”
”Han säger att jag ska fråga dig.”
”Jaha. Ja, det var ju konstruktivt.”
Utan att vänta på någon reaktion gick hon bort till kylskåpet och började plocka ut frukostsaker.
”Det finns kaffe.” Det var Adam som öppnade munnen, och han fortsatte: ”Bra Godmorgon du har skrivit.”
Hon tittade bort mot fönstret, såg att han hade första nyhetsuppslaget uppe. Där fanns bland annat, varje dag, en spalt där någon av medarbetarna, oftast redaktionschefen, gjorde en eller annan reflektion om saker och ting som var aktuella på något sätt.
Adrijana hade suttit på fredagen och först inte kommit på något bra att skriva. Hennes koncentration stördes också av ett samtal hon tidigare på dagen haft med annonschefen Robert Palm. Denne hade med bister blick viftat med ett utskrivet mejl framför hennes ögon.
”Stora Gross har slutat annonsera hos oss” sa han och något i hans stämma gjorde att Adrijana genast fick känslan av att Palm skulle komma att beskylla henne för det som hänt. ”De har varit en av våra absolut viktigaste annonsörer i massor av år. Nu väljer de att avstå.”
”Och vad uppger de för anledning?” frågade hon med en suck. Varför är detta mitt fel?
”De uppger ingen anledning.” Han gnisslade nästan tänder. ”Men som bekant var Hans Håkan Jakobsson, deras vd, en av våra lokala profiler i Gårdinge-Femman, vår klassiker som du slängde ut för en månad sen och istället håller på och lägger in en massa dravvel från förortsgettot. Och där ute lär vi inte få några annonsörer!”
Utan att ge henne tillfälle att vidare reagera på hans ord svepte han därifrån. Adrijana slöt ögonen för en sekund. Han är en idiot, tänkte hon. Robert Palm är en idiot. Eller så är Hans Håkan Jakobsson en idiot. Det måste han vara om han hämnas på tidningen genom att dra in annonserna för att inte hans fula nuna får misspryda lördagssidan vecka ut och vecka in.
Hon hade ventilerat problemet med Anette Schwartz, som sagt att Stora Gross förmodligen, helt enkelt, gjort som flera andra storföretag gjorde, nämligen producerade ett eget annonsblad som delades ut som reklam till hushållen. Att det skulle finnas en koppling till förändringen av lördagssidan trodde Anette inte på.
Men Adrijana hade gått och funderat på det problemet – och det handlade förvisso om stora pengar – under flera timmar och plötsligt var klockan fyra och hon stirrade på skärmen där hon öppnat utrymmet för att skriva in Godmorgonspalten. Fan, jag kommer inte på något vettigt att skriva!
Så hade hennes blick fallit på en insändare som kommit in, där skribenten ondgjorde sig över att telefonen varit ur funktion under flera dagar efter stormen. Det hade fått Adrijana att minnas första morgontimmen av hennes arbetspass; telefonen hade ringt oupphörligen, hon hade inte hunnit med vad hon skulle göra och hade till slut fått be Anette Schwartz, som haft oturen att gå förbi, att ta alla samtal under en stund så Adrijana kunde bli klar med förberedelserna inför morgonmötet.
Så i sin lilla spalt reflekterade hon över stressen kring att hela tiden vara uppkopplad, vara nåbar, och den ännu värre stress som uppstod när allt det där plötsligt inte fungerade. Tänk om vi kunde se dessa avbrott som en möjlighet att varva ner, att hitta tillbaka till ett lugn som fanns förr, och som vi faktiskt behöver också idag – ja, kanske ännu mer idag, i det hårt uppskruvade tempo där vi lever. Unna dig att kura skymning, även om det bara är morgon!
Deras blickar möttes och hon visste precis vad han tänkte: Det är ju lite så jag försöker leva. Och för det är du på mig och hackar dag ut och dag in.
”Tack” sa hon ostadigt och vände bort blicken.
”Jag gör gryta idag” meddelade Adam. ”Det är lätt att göra så den räcker till många.”
Hon tittade frågande på honom.
”Många? Blir vi många idag?”
”Rigmor ska ju komma hit. Jag vet inte hur många hon har med sig. Och sen har Birgit antytt att hon och Malin och grabbarna ska se melodifestivalen här.”
”Just det” svarade Adrijana och kände sig med ens trött. ”Jag hade glömt att Rigmor ska komma. Det är bra. Att du gör gryta.” Hon funderade. ”Har vi vin? Kör Rigmor eller är någon av pojkarna med?”
”Jag vet inte. Men där ligger nog någon flaska rött.”
Adrijana tog ena halvan av tidningen och gick in i vardagsrummet. Hon satte sig i en av fåtöljerna och la tidningen i knäet. Hon slickade sig betänksamt om läpparna.
Hon märkte att hon tyckte det var jobbigt att Rigmor skulle komma, och den känslan irriterade henne. För där fanns verkligen ingen egentlig orsak att tycka illa om Adams kusin. Hon är som en syster för honom, erkände hon, medan mina systrar är … jag vet inte vad. Absolut ingenting!
Olikheterna mellan hennes familj och Adams kunde inte varit större. Hon hade massor av släktingar, men hade ingen kontakt med någon av dem – utom modern, som hon ringde till någorlunda regelbundet. Adams familj, å andra sidan, bestod – bortsett från barnen – bara av knappt en handfull personer. Men de stod varandra nära.
Men det finns förstås en anledning till att min släkt är så splittrad, tänkte hon. Flykten, från den repressiva jugoslaviska regimen. Den hade skurit av den gren som bestod av Adrijanas mamma och de tre flickorna från resten av släktträdet. En del släktingar hade aktivt brutit med dem – Adrijanas äldsta moster hade varit ledande partifunktionär i Zagreb, innan hon senare dödades av en galen mobb under inbördeskriget – medan andra bara inte hade haft någon möjlighet att hålla kontakten.
När Adrijanas storasyster Mirjana flyttade tillbaka till Kroatien i slutet av 90-talet, och modern Jadranka något år senare följde efter, hade det inte blivit någon mäktig återförening med släkten. Mirjana hade ganska omgående fått reda på att deras pappa redan några år efter familjens flykt hade dukat under i ett fängelse. Hon hade sökt upp sin faster, men mötts av en öppet fientlig kvinna som skyllde det blodiga inbördeskriget, vilket tagit hennes ende sons liv, på oppositionella som sin bror. Fastern ville inte ha någon kontakt med varken Mirjana eller hennes mamma.
Inte heller på moderns sida hade släktingarna stått i kö att återuppta umgänget. Äldsta systern hade mördats och hennes enda dotter var bosatt i USA. En dotterson fanns någonstans i Kroatien, men hade inte gått att lokalisera. Andra systern hade i princip samma inställning till Jadranka och hennes familj som Adrijanas faster. Hon hade flyttat med sin familj söderut i landet och inte velat träffas. Jadranka hade växt upp som yngsta syster, med två yngre bröder. Den ene hade omkommit redan i ungdomen i en tågolycka som även tagit Jadrankas mors liv, den andre hade flyttat till USA.
Den enda som fanns kvar att återförenas med var Jadrankas yngsta storasyster, Antonija. Hon hade alltid varit den som stått Jadranka närmast; hon hade till och med varit på besök i Sverige en gång, när Adrijana och familjen bott i Lidköping. Adrijana visste hur mycket det betydde för modern att återförenas med sin syster, och av allt att döma levde de nu i relativ harmoni och med Mirjana i närheten.
Adrijana saknade sin storasyster. De hade betytt mycket för varandra under de första åren i Sverige. Sedan hade deras liv utvecklats åt olika håll och de hade kommit från varandra. Och yngre systern Katrya … Adrijana drog en djup suck, och ruskade på huvudet för att skingra tankarna.
Nåja, Adams familj är ju inte perfekt precis, tänkte hon, som för att få lite balans i vågskålarna. Hans föräldrar var ju alltid rätt egendomliga. Uppenbarligen hade ingen av dem varit särskilt intresserad av föräldraskapet, enligt vad hon förstått av vad Adam berättat. När han var 19 år hade hans far tagit ut alla sina besparingar från banken och köpt en enkel biljett till Paris. Han hade, över en kopp kaffe, sagt farväl till hustrun och sonen och sedan försvunnit. Tjugo år senare hade de blivit underrättade om att han avlidit i en liten by i Indien, där han bott under lång tid.
Och Adams mamma, Birgitta Angell, hade prioriterat sin politiska karriär framför allt annat. Adam hade antytt att modern haft begränsat intresse för sin son, och inget intresse alls för sin man. Kanske därför han schappade, funderade Adrijana ibland.
Sammanhållningen i den lilla klanen hade sålunda kommit från Rigmor och hennes mamma, Adams faster. Det hade tydligt framgått av Adams berättelser från sin barndom, att det var till dessa två som han alltid kunnat gå när han behövde någon närstående att anförtro sig åt. Så, konkluderade Adrijana, det var väl inte konstigt att Rigmor betydde så mycket för honom.
Men Adrijana hade ibland svårt för Rigmor, det gick inte att förneka. Det fanns en bekymmerslöshet hos Adams kusin som fick Adam själv att framstå som höjden av välbetänkthet och ansvar. Rigmor var mamma till tre pojkar och farmor till en flicka. Alla tre sönerna hade som sagt olika fäder, och enbart en av dem, mellanpojken Marcus, hade avlats och fötts i ett förhållande.
Från Adams berättelser om sin släkt i början av deras bekantskap, och senare genom direkt umgänge med Rigmor, hade Adrijana skapat sig bilden av en kvinna som handlade först och tänkte senare. Och om Adrijana försökte – vilket hon faktiskt gjorde då och då – att analysera vad hennes reservationer gentemot Rigmor grundades på, så var det just den sexuella lössläpptheten som hon inte kunde förlika sig med.
”Sex är kul!” hade Rigmor utropat vid något tillfälle. ”Varför ska man inte ha kul?” Och det värsta, tänkte Adrijana, var att Birgit varit med vid det tillfället. Hon kunde riktigt se varifrån andra dottern fått sin rebelliska inställning till både det ena och det andra, inte minst hur man borde förhålla sig till tillfälliga relationer.
Samtidigt kunde Adrijana inte förneka Rigmors många goda sidor. Det fanns en hjärtlighet och värme hos svägerskan – för i Adams familj var alla faster eller morbror, och kusiner räknades som syskon – som gjorde det svårt att verkligen tycka illa om henne. Hon ställde upp, oavsett om det gällde sin tid eller sina tillhörigheter. När Adam och Adrijana flyttat in i huset hade Rigmor kört ner med sin skruttiga bil, för på Adams bil fanns ingen dragkrok. När Birgit i slutet av årskurs sju mått dåligt, börjat skolka och hållit på att spåra ur hade Rigmor kommit och hämtat henne vid sommarlovets början och låtit henne bo i det fallfärdiga men charmiga lilla huset utanför Gårdinge några veckor. Där hade flickan kommit i balans igen och kunnat återvända till årskurs åtta med ökat självförtroende och föresatsen att åtminstone ta sig igenom det där nödvändigt onda som hette skolan.
Rigmors egen familj hade inte saknat dramatik. Äldste sonen Simon hade vid 17 års ålder gjort en jämnårig flicka gravid. När barnet, Sofie, föddes hade hela den lilla familjen fått bo hemma hos Rigmor ett antal månader. Förhållandet mellan Simon och flickvännen överlevde dock inte de första jobbiga småbarnsåren och under en tid bodde Sofie med sin mamma. De händelserna fick Simon att hamna i drogmissbruk med efterföljande behandling. Det visade sig emellertid att den unga kvinnan inte heller var stabil som förälder, och även hon började missbruka. Då ansågs Rigmors hem som den bästa lösningen för barnet, ett arrangemang som blev permanent.
”Hon finns alltid där” hade Adam sagt vid något tillfälle när kusinens namn var på tapeten, och där hade varit rörelse i hans röst. ”Man kan säga vad som helst om henne, men hon sviker aldrig!”
* * *
Han stod och rörde lite nätt i grytan medan kaffet puttrade i kokaren bredvid spisen. Riset stod, tvättat och klart, i sin gryta färdigt att sättas igång.
Birgit satt vid köksbordet och målade sina naglar. Hon är den enda förutom jag som ser fram emot Rigmors besök, tänkte Adam.
Kusinen hade varit den centrala gestalten i hans liv under uppväxten. Med ett par föräldrar som sällan hade tid eller lust med honom, tillbringade han mycket tid hemma hos faster Herta och Rigmor. Hon introducerade honom i musikens värld – de hade haft ett band tillsammans med ett par kompisar under en kort tid – och i tonåringens komplicerade tillvaro. Även när han flyttat ner till Lund hade de fortsatt att stå varandra nära. Under en period hade de bara haft sporadisk kontakt. Det var när Rigmor var nybliven småbarnsförälder och i ett tillfälligt förhållande med svärmorsdrömmen Samuel – en golfidiot, enligt Adams mening, och så småningom även Rigmors. Det var vid samma tid som Adam försökt hela sina psykiska sår efter tiden på Reklambyrån Sultanen, och sedermera flyttat norrut till folkhögskolan. Men sedan Adam och Adrijana flyttat ner till Skåne hade Rigmor och hennes barn blivit en viktig del av umgänget, och det gav Adam trygghet. Hon hade haft småbarn före honom, hon hade haft skolbarn före honom, hon hade haft tonåringar före honom. Hon fanns alltid där att fråga, och hon ställde upp när det behövdes.
Han visste att Adrijana hade blandade känslor inför hans älskade kusin. Han visste också att det berodde på Rigmors, i hustruns ögon, lättsamma attityd till barnuppfostran, till sex och relationer, till … livet. De är annorlunda, konstaterade Adam, så enkelt är det.
Han såg Annemo gå förbi köksdörren och hörde ljud som förkunnade att hon tog på skor och ytterkläder.
”Vart ska du?” ropade han åt henne.
Hon stack in huvudet genom dörröppningen, gav systern en snabb men förintande blick, och tittade sedan på honom.
”Jag ska till en plats där det finns intelligenta människor.” Innan Adam hann svara fortsatte hon: ”Det är inte riktat mot faster Rigmor, pappa. Men jag har fått vetskap om vilket gäng som också kommer hit ikväll och ska sitta och titta på melodifestivaltjafset. Nej tack.”
”Dra åt helvete” sa Birgit mekaniskt medan hon studerade sina svartmålade naglar.
”Skulle inte banga för det, kära syster, men risken att stöta på dig där skulle vara överhängande. Så jag går någon annanstans.”
Adrijana dök upp i öppningen med en rynka i pannan.
”Varför måste ni två hålla på och bråka hela tiden?” frågade hon.
”Vi ska inte bråka idag, mamma” svarade Birgit. ”Min allra käraste syster har den goda smaken att försvinna härifrån, så det kommer att bli hur lugnt och skönt som helst.”
”Au revoir” sa Annemo och gick ut.
Snart rullade en ljusblå Volvo stationsvagn, med dragkrok, fram och stannade utanför staketet.
”Ja, Macke är med!” utbrast Birgit som såg att det var en ung man som satt vid ratten.
”He he. Då ska Rigmor ta ett par glas vin ikväll” kommenterade Adam med ett leende.
Båda två gick ut i hallen och det var Birgit som öppnade dörren, redan innan gästerna var framme vid trappan. Även Adrijana blev synlig i hallen med ett leende på läpparna.
”Hej morbror Adam.” Marcus, en mörkhårig yngling med halvlångt hår, slitna blå jeans och en fodrad skinnjacka, log brett.
”Tjena Marcus.” Adam klappade honom på axeln. ”Kul att se dig.”
”Fräck jacka, Macke” sa Birgit och gav nästankusinen en snabb kram.
”Hej faster Biggs.” Det var Sofie, elva år, lång och trådsmal, som med förväntan skriven över hela ansiktet hälsade på Birgit. Hon hade en svartskimrande klänning och det blonda håret i en prydlig fläta.
”Hallå Soffan. Fin du är idag!”
Sist kom Rigmor, ansiktet ett stort leende. Hennes jeans satt lågt ner på de breda höfterna, den röda toppen lämnade tillräckligt med bar hud emellan för att avslöja både en fettvalk på magen och ett gnistrande smycke i naveln. Det blonda håret var kortklippt, ögonen generöst sminkade och i örsnibbarna hängde tunga ringar.
”Hej faster Rigmor” sa Birgit och omfamnade sin nästanfaster i en utdragen kram.
”Hej älskling. Vad kul att se dig.”
Så var det Adams tur att få en kram av kusinen. Han kände hennes kropp pressas mot sin; fortfarande, vid 53 års ålder, var hon lika fysisk, lika kramgod.
”Så fin du är, Sofie.” Det var Adrijana, som verkade välja att lägga sin portion hjärtlighet på den yngsta av gästerna. Hon satte sig på huk framför flickan och strök med handen över klänningen.
”Tack. Du också.”
Orden fick Adrijana att spricka upp i ett skratt, och hon reste sig och gjorde en gest in mot vardagsrummet.
”Varsågoda. Jag tror att kaffet är klart.”
”Hur går det med trummandet, Macke?” frågade Birgit.
Christian hade släpats ner och snabbt slängt i sig en bit wienerbröd och ett glas saft, innan han återvände till sin dator. På frågan var Annemo fanns, svarade Adam att hon var på besök hos vänner men förväntades hem ”lite senare”. Birgit hade uppfört sig och inte lagt sig i den delen av samtalet.
Adam och Rigmor hade tagit var sin whiskey till kaffet. Adrijana hade druckit likör. Birgit hade velat ha whiskey men blivit serverad likör, vilket hon motvilligt accepterat. Den normala sittordningen vid bordet hade rubbats något, eftersom Birgit ville sitta intill Rigmor och Sofie ville sitta intill Birgit.
”Det går väl så där” svarade Marcus. ”Hittar inte de rätta människorna att spela med.” Han log mot flickan. ”Jag väntar bara på att er trummis ska sluta.”
”Ja, ha ha. Det hade varit kul med dig i bandet. Men Martin slutar nog inte. Särskilt nu när vi har ett par spelningar framför oss.”
”Biggs and the Bitch” sa Rigmor och log med hela ansiktet. ”Jag tycker det bandnamnet är häftigt.” Adam såg i ögonvrån hur Adrijana himlade med ögonen. ”Särskilt som The Bitch är fyra killar. Ha ha!”
Kapitlet fortsätter i morgon
Vill du köpa den tryckta boken
kan du göra det här i Anders Bokhandel >>>
Den tecknade serien från boken: Biggs Rockar fett >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>