Kapitel 2

På hemvägen stannade Barbro vid apoteket och köpte Alvedon till Pia. De bodde nästan grannar och hade varit vänner i många år. Pia jobbade som säljare på ett stort företag. Hon reste mycket utomlands och när hon var hemma var tempot högt. Det blev orimligt långa arbetsdagar med kunder som skulle underhållas och bjudas ut på kvällarna, fast hon varit igång sedan tidigt på morgonen. Barbro hade bett henne dra ner på tempot för sin egen skull och unna sig lite mer ledighet.

– Jag kan inte det, hade Pia svarat. Jobbet är så här. Jag måste följa med. Och förresten så vill jag inte heller. Inte nu när barnen är stora och hänger med kompisar eller över sina telefoner och jag äntligen känner att jag kan ge allt på jobbet. Det var ju svårt när de var små och skulle hämtas och lämnas och plötsligt blev sjuka.

Men det var inte bara för Pias skull som Barbro hade sagt det. Det var också för sin egen. Hon saknade henne. Saknade deras fikastunder när barnen lekte med varandra. De hade alltid bott nära, fått barn ungefär samtidigt. Efter skilsmässan från pojkarnas pappa hade Pia blivit som en del av Barbros familj. De hade hjälpt varandra med barnen, delat bekymmer och glädjeämnen – följts åt genom livet.

– Hej, ropade Barbro när hon stod i Pias hall.

– Jag är i soffan, sa Pia och där låg hon med kuddar och filtar och persiennerna nere.

– Hur mår du?

– Inte så bra, men ett par Alvedon kommer att göra susen, sa hon och log blekt.

Det ljusa håret var fuktigt och smetade fast i ansiktet. Hennes tunna kropp syntes nästan inte under filtarna. Barbro kände på hennes panna. Den var het.

– Minst trettionio grader, sa Barbro. Har du druckit något?

– Inte så mycket, jag mår lite illa.

– Ska jag köra dig till akuten?

– Nej, dit sa sjukvårdsupplysningen att jag inte skulle. Vårdcentralen i morgon får det bli.

– Ok, jag fixar ett stort glas med vätskeersättning nu. Drick det till Alvedonen, och här är ett rör. Ta ett urinprov imorgon, så det inte blir som förra gången. Sa du förresten till sjukvårdsupplysningen att du hade njurbäckeninflammation för ett halvår sedan?

– Nej, det glömde jag. Men jag säger det när jag ringer imorgon.

Barbro plockade undan lite. Vädrade, hämtade rena kläder och satte fram dryck.  Pojkarna var hos sin pappa, och var inte särskilt omvårdande när de var hemma heller. Tonåringar har ju sitt, tänkte Barbro.

– Klarar du dig nu? Jag jobbar tidigt imorgon, annars hade jag hjälpt dig till vårdcentralen.

– Tack, men jag fixar det, ska sova lite nu, sa Pia redan på väg in i dvalan.

– Lova att du ringer om du behöver något. Jag kommer direkt.

Barbro gick tvärs över gatan i den fortfarande varma försommarkvällen. Hon parkerade cykeln och steg in i sitt hus. Odiskade tallrikar på diskbänken sa att Jens och Maria redan hade ätit. Tvillingarna var fjorton och gick i åttan. De var ofta hungriga när de kom hem, ville ha riktig mat som de fixade själva. De gillade att laga mat och läste ofta nya recept. Det intresset har de efter sin pappa, tänkte Barbro som hellre tog en macka eller lite yoghurt på kvällen istället för att sätta igång med ett stort matlagningsprojekt. En intorkad gryta stod på spisen och Barbro tog den automatiskt och fyllde den med vatten. Tallrikarna åkte in i diskmaskinen. 

– Mamma! Galopperande steg hördes i trappan. Varför har du inte sagt att du är hemma?

– Jag kom ju precis, hej min älskling. Barbro lade armen om sin dotter som gav en snabb kram tillbaka och sen rusade ut.

– Jag sticker till Tove, kommer sen. 

Barbro såg hennes svarta hästsvans och fladdrande skjorta försvinna ut genom dörren. Tystnaden sänkte sig. Barbro satte på teven. Det var nyheter. Efter en stund kom Jens och maken Lasse hem från ett möte i fotbollsklubben där Lasse var tränare till Jens lag. Maria kom hem från Tove. Kvällen flöt iväg med mera matlagning, diskussioner om läxläsning, dataspelande och utvecklingssamtal. Barbro deltog men kunde inte släppa tankarna på Holger Bengtsson. Hur hade han det nu? Vad tänkte han på? Vad gjorde hans fru? Och hur mådde Pia?

– Har det hänt något särskilt? frågade Lasse. Du verkar så frånvarande.

– Jag var hos Pia innan. Hon har feber. På sjukvårdsupplysningen sa de att hon ska ta Alvedon och gå till vårdcentralen imorgon. Men jag är orolig för henne. Det började så här förra gången hon blev sjuk och då tog det ju lång tid innan hon kände sig stark igen.

– Ja, jag minns det. Men om du har varit där har du väl gjort vad du kunde? Det blir säkert bra med vårdcentralen imorgon. Har sjukvården bedömt det så stämmer det säkert.

– Jag litar inte på det. Dessutom hände det en grej på jobbet. Det blev inte så bra för en patient idag.

– Var det du som gjorde något fel? Tog du livet av någon? Lasse såg orolig ut.

– Nej, sa Barbro med eftertryck. Varför tror du det?

– Du har ju sagt att du har ett ansvar som innebär att om du gör ett fel så kan patienterna dö. Jag tänkte att det hade hänt något sådant.

– Då hade jag väl inte suttit här helt lugnt.  Nej det är inget medicinskt, men allvarligt ändå.

Barbro berättade lite kort om dagens händelse utan att nämna namn.

– Du engagerar dig för mycket. Det har jag sagt till dig innan, sa Lasse. Gör som jag – lämna jobbet när du går ut genom dörren!

Någonting hettade till inuti Barbro. Det är väl märkligt att jag ska behöva bli kritiserad för att jag verkar vara den enda i den här världen som har känslor och kan tänka en vettig tanke, flög det genom hennes huvud.

– Jag går ut, sa hon med en blick på Jens och Maria som satt försjunkna över sina i-pads och inte ens tittade upp.

– Vart då? frågade Lasse.

– Ut bara, jag behöver andas.

Ute på gatan var kvällsluften frisk. En koltrast satt i toppen av en björk och sjöng med långa vemodiga drillar. Barbro tog ett djupt andetag, försökte slappna av och började gå runt kvarteret. På väg tillbaka passerade hon Pias hus. En snabb titt på klockan, nio. Bäst att höra hur hon mår, tänkte Barbro. Dörren var öppen och hon gick in. Redan i hallen hördes Pias ulkningar från badrummet. Barbro rusade dit. Pia låg på knä och kräktes i toastolen. Barbro lade handen över hennes panna. Efteråt baddade hon med kallt vatten och hjälpte henne till sängen. 

– Tack, viskade Pia. Hon var blek och utmattad.

– Det här går inte sa, Barbro. Du måste till sjukhuset.

– Inte ikväll, det orkar jag inte sa, Pia.

– Jag ringer en ambulans, sa Barbro och kände på hennes panna. Den var brännhet. 

– Nej, nej, sa Pia – de kommer inte att ta med mig. Jag har varken bröstsmärtor eller andnöd.

– Det är sant. Det kan bli så, sa Barbro. Men vi måste försöka. När jag ringer ska jag säga att du har haft njurbäckeninflammation innan – det är faktiskt oroande.

– Ok, gör som du vill.

Barbro ringde 112. Ett kort samtal där den som svarade upplyste om att det skett en trafikolycka och att det skulle dröja innan en ambulans kunde skickas och att det inte var säkert att den skulle ta med Pia.  Ambulanspersonalen gör en egen bedömning på plats, men det kan som sagt dröja. Feber? Ta två Alvedon och drick ett glas vatten. Kräkning? Vänta en halvtimme, det kanske är maginfluensa. Njurbäckeninflammation? Ta med ett urinprov och gå till vårdcentralen imorgon. Jag är ledsen men vi har ingen ambulans just nu. Ni får återkomma om hon försämras.

Barbro såg på Pia – hon blundade men det syntes att hon inte sov. Ansiktet var spänt och hon vred sig och bytte ställning. 

– Har du ont?

– Ja i ryggen och i magen, överallt.

Barbro försökte tänka – vad var det här? Pia såg verkligen tagen ut, blek med röda feberrosor på kinderna. Huden stramade över kindbenen. Hon måste ha vätska.

Sakta lyckades Barbro få i henne ett glas vatten och två Alvedon utan att det kom upp igen.

– Nu kör jag dig till akuten. Jag ska bara hämta bilen!

Pia nickade.

– Ska du köra nu? sa Lasse med tandborsten i munnen. Är hon så dålig?

– Ja, jag känner på mig att det är bråttom och ambulanserna är upptagna. Hjälp mig att få henne ut till bilen är du snäll.

Tillsammans ledde de Pia ut på gatan och placerade henne i framsätet på Barbro och Lasses bil. 

– Ring mig när du vet något, sa Lasse och strök Barbro över kinden. Du är en kämpe. 

Det var fullt med folk i väntrummet på akuten. Pia hängde tungt på Barbros vänstra axel när de stapplade in. Ett äldre par makade åt sig så att Pia kunde sätta sig i en soffa. Barbro gick till luckan för inskrivning.

”Ta en nummerlapp och sitt ner”, stod det på anslaget som satt klistrat på glasrutan. Barbro tog en nummerlapp. Pia lutade sig tillbaka och blundade. De väntade, alla väntade.

 Vi är ju i ett väntrum tänkte Barbro och fick en plötslig lust att skratta – eller gråta. Att skrika väntrum så det hördes ända in till doktorns rum. Till chefens rum. Till politikernas rum. Ser ni att vi sitter här och väntar? Det är många sjuka här som väntar på vård! Ser ni oss?

Till slut blev det Pias tur. Barbro tog nummerlappen och gick till inskrivningsdisken. Pia orkade inte. 

– Personnummer? Namn? Barbro började en stapplande berättelse om Pias tillstånd och behov. Hon blev själv förvånad över hur osammanhängande och rörigt hon uttryckte sig. Sekreteraren bakom luckan log först tålmodigt, sedan mer och mer ansträngt. När Barbro kom till Pias tidigare allvarliga problem med urinvägarna var det som att dra ett stålgaller framför guldsmedsaffärens skyltfönster.

– Det här är en akutmottagning. Vi tar bara ställning till hennes tillstånd just nu. Ni får sitta ner och vänta på er tur, det finns kaffe i automaten, smörgåsar i en annan automat, toaletten är …

Barbro gick tillbaka till Pia som nu halvsov hopkurad i den obekväma soffan. Väntrummet var fortfarande lika fullt, ingen hade ropats upp sedan de kommit för kanske en timme sedan. Barbro hittade en tom stol som hon drog intill soffan där Pia satt. En gammal man med rollator satt i andra änden, lite längre bort en familj runt ett bord. Mamman vaggade ett gnällande spädbarn. Pappan försökte roa de två andra barnen med en fingerlek. En härjad man med ett smutsigt bandage om ena handen satt bredvid en äldre dam i elegant klädsel.  På hennes andra sida satt en man som såg ut att vara i samma ålder. Var det hennes man som var med som sällskap? Eller var han patienten? Alla såg friskare ut än Pia, men allt syns väl inte utanpå, tänkte Barbro.

Pia sträckte på sig och såg sig yrvaket omkring. Hon var blek och hålögd.

– Hur mår du? sa Barbro

– Inget vidare, jag fryser. Jag orkar inte sitta upp. Finns det en filt?

Plötsligt började Pias ben att skaka. Hon kunde inte hålla dem stilla.

Barbro for upp, tog av sig koftan och la den över henne. Sprang sedan bort till luckan och knackade på glaset. Sekreteraren vände sig om från datorn och öppnade luckan.

– Pia börjar frossa, ni måste ta in henne nu, sa Barbro.

Hon tänkte att det var hennes professionella röst, men nu hade den förvandlats till ett råttpip.

– Jag ska hämta en sköterska, sa sekreteraren och försvann efter att ha kastat en blick på Pia.

Efter en liten stund rullades en bår ut, två handfasta vitklädda kvinnor hjälpte Pia att lägga sig och bredde en filt över henne. Båren ställdes lite avsides i väntrummet. Barbro flyttade efter med stolen. Pia slappnade av under filten och slutade skaka.

– Hur länge dröjer det innan hon blir undersökt av en doktor? frågade Barbro.

– Doktorn är upptagen med akuta fall, blev svaret

– Men det här är ju också akut, nästan skrek Barbro.

– Ni ska snart få komma in till en sjuksköterska, sa den ena. Vi har triage här och då bedöms alla efter sitt behov.

Jag vet det, tänkte Barbro. Hon hade medvetet undvikit att säga att hon själv var sjuksköterska. Det kunde uppfattas så olika. Ibland stod folk på tå eller blev nervösa. Andra gånger blev det tvärtom. Vårdpersonal ska inte tro att de har förtur. En allmän jargong inom vården är att sjuksköterskor är de värsta anhöriga. De tror att de kan allt och vill ha full kontroll. Men jag ser ju, tänkte Barbro. Jag ser ju att hon behöver både vätska och antibiotika och att infektionsprover måste tas.

Som ett svar på Barbros tankegång ropades äntligen Pias namn upp och båren kördes in genom den heliga dörren. Barbro följde med. De kom in i ett litet trångt undersökningsrum. En ung manlig sköterska med stoiskt lugn ställde frågor och Pia vaknade till och kunde svara hjälpligt.  Prover togs och sedan kopplades ett dropp. Barbro andades ut lite.

– När kommer doktorn? frågade Barbro.

– Det kan dröja, vi har så mycket här ikväll. Först var det en olycka och sen fortsätter det komma ambulanser hela tiden. Men vi gör så gott vi kan. Ni får åka tillbaka ut i väntrummet.

Pia slumrade på båren och Barbro försökte hitta en bekväm ställning i soffan.

Klockan blev två på natten. Droppet gjorde sin verkan, Pia fick lite mer färg. Väntrummet tömdes efter hand som människor inte orkade vänta eller blev hemskickade. Rollator-mannen satt kvar. 

– Jag började klockan åtta på vårdcentralen i morse, sa han. Har jag väntat så länge tänker jag inte ge upp. 

Barbro gick bort till luckan. Tröttheten kändes i hela kroppen och ögonen var fulla av grus.

– Kan ni säga något om hur länge vi får vänta? frågade hon sekreteraren. Min väninna blir väl troligen inlagd, men jag kan ju inte lämna henne här. Kommer det någon doktor?

– Det kommer en doktor, men det är flera före och jag kan inte säga någon tid. Det kommer fortfarande akuta fall via ambulansingången. Alternativet är att ni åker hem och går till vårdcentralen imorgon bitti.

– Vad sa hon? frågade Pia

– Det verkar dröja. Flera akutfall är före, hur mår du?

– Lite bättre faktiskt, men jag är trött och längtar till min säng. Du behöver också sova.

– Mår du illa?

– Nej, inte nu.

– Det är nog droppet. Du var uttorkad men nu har du fått vätska. Vi kan lika gärna åka hem som att vänta här. Men du måste till vårdcentralen imorgon.

En timme senare kunde Barbro krypa ner i sin säng. Lasse sov djupt och allt var tyst i huset. Pia var nerbäddad i gästrummet så att Barbro kunde finnas nära och se till att hon kom till vårdcentralen på morgonen. Barbro satte klockan på sju – knappt fyra timmar att sova. Jag får lösa allt i morgon hann hon tänka innan sömnen tog över.

På morgonen kände sig Pia något bättre. Hon fick i sig lite fil och orkade stå på benen, men pannan var varm och febern på väg upp. Barbro ringde jobbet och sa att hon skulle komma lite senare. Hon måste först köra Pia till vårdcentralen.

Lasse och barnen tittade medlidsamt på Pia, innan de försvann till skola och jobb.

– Vi ringer inte, vi kör bara dit, sa Barbro och startade bilen. Har du urinprovet?

Det var fullt av folk i vårdcentralens väntrum. Öppen mottagning för infektioner 08 – 10 stod det på ytterdörren. 

– Klarar du dig nu? frågade Barbro med en orolig blick på Pia.

 Hon var anmäld i luckan och satt i en stol i väntrummet. 

– Glöm inte att säga att de tog prover inatt.

– Det ordnar sig, sa Pia matt. Tack för all hjälp, vad skulle jag göra utan dig?

– Jag skulle ha tagit ledigt, men det är en grej på jobbet som jag måste ta tag i idag. Ring mig.

Barbro gav henne en kram. 

Vill du köpa den tryckta boken klicka på Hildas Bokhandel >>>

Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>