Barbro reste sig och vandrade runt i huset. Det här var bara för mycket! Hon gick ut i trädgården, barfota i det morgonfuktiga gräset. Fåglarna kvittrade och flög fram och tillbaka för att mata sina ungar. En stressig tid för dem, tänkte Barbro, men de vet i alla fall vad de ska göra.
Hon ringde till Vårdförbundet. En man som hette Kent svarade. Barbro berättade kort vad som hänt och om tidningsartikeln.
– De kan inte stänga av dig för att du har gått till pressen, eller rättare sagt, medverkat i artikeln. Du har rätten på din sida. Jag råder dig att gå till jobbet enligt schema och hänvisa till oss om det blir problem, sa Kent. Jag ska bevaka det här.
– Tack, då vet jag.
Barbro vattnade blommorna, städade, plockade – måste göra något innan det var tid att gå till jobbet.
Klockan ett ringde telefonen igen. Nu var det Isa-Britt.
– Hej Barbro! Jag har läst tidningsartikeln i Småstadsnytt noggrant och ser att du har brutit tystnadsplikten genom att uttala dig om namngivna personer offentligt. Brott mot sekretesslagen är mycket allvarligt och jag meddelar dig nu att du tills vidare är avstängd från jobbet.
– Jag har inte röjt personuppgifterna. Jag sa tydligt till journalisten att jag har tystnadsplikt. Det gäller väl dig också? Det var grannparet som kontaktade tidningen och de har rätt att säga vad de vill.
– Det spelar ingen roll, du har uttalat dig om namngivna personers privata förhållanden, om patientens sjukdom och hustruns sinnestämning.
– Då trodde jag inte att personerna skulle namnges. Jag fick inte läsa hela artikeln. Ska jag stängas av för det nu? I morse var det för att jag gått till pressen.
– Du har naturligtvis rätt att kontakta pressen. Det har alla, sa Isa-Britt. Att bryta mot sekretesslagen är däremot ett brott. Jag måste stänga av dig i väntan på utredning. Klick.
Barbro gick ut. La sig på rygg i gräset och tittade på molnen som sakta gled över himlen. De ändrade långsamt form och gled in i varandra eller upplöstes i flera. Jag vet att samhällsklimatet har hårdnat. Stressen har ökat och de etiska värdena har bleknat och ersatts av marknadskrafternas spel även i offenliga sektorn. Vården planeras inte efter behoven, det är lönsamhet och marknadskrafter som styr. För att få oss som utför arbetet att vara lojala – trots att det strider mot allt vi lärt oss, försöker ledningen ta ifrån oss våra möjligheter att fatta egna beslut. Tystnadskultur och repressalier mot den som protesterar är något som alla talar och läser om. Nu har det drabbat mig, tänkte Barbro. En stor ensamhetskänsla kom över henne.
Barbro ringde facket. Kent var inte där. Hon talade med en kvinna som inte var insatt i Barbros ärende, men rådde henne att stanna hemma tills vidare. Kent skulle ringa upp så fort han hann.
På kvällen lagade Barbro middag till familjen. En festmåltid med klyftpotatis, lax och sallad. Ett glas vin till henne och Lasse.
– Firar vi något, sa Lasse. Skulle inte du jobba ikväll förresten?
Barbro samlade sig och svalde. Barnen tittade upp. De märkte att det låg något i luften, något ovanligt.
– Jag har blivit avstängd från jobbet, sa hon.
– Vadå? Avstängd? Vad har du gjort? Får du ingen lön?
– Barbro redogjorde så enkelt som möjligt för det som hänt, visade tidningsartikeln och berättade vad hennes chefer sagt.
– Först ringde Gunnar och sa att jag var avstängd för att jag gått till pressen. Jag sa till honom att det har jag rätt att göra. Då ringde Isa-Britt och sa att jag är misstänkt för sekretessbrott. Nu är det därför jag är avstängd.
– Har du brutit mot tystnadsplikten? frågade Maria.
– Jag vet inte. Inte medvetet, sa Barbro. Först intervjuade journalisten grannarna och hustrun. Han tog bilder på huset och frun och skrev ut allas namn. Det visste inte jag när jag berättade om hans smärta, sjukdom och hela situationen.
– De gillar inte att du kritiserar läkaren, sa Lasse. De vill åt dig. Vad ska du göra?
– Jag vill egentligen inte kritisera Jenny. Hon följer reglerna. Det är reglerna som jag kritiserar och det tål de inte. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag måste tänka.
– Det blir skönt för dig att vila dig lite, sa Jens. Det är nog inte bra för dig, det där jobbet. Men jag tror att du är en duktig sjuksköterska, la han till.
Barbro fick tårar i ögonen, vilken fin son jag har tänkte hon.
– Du får väl ringa facket, sa Lasse. Kolla upp så du får lön …
Senare på kvällen ringde Helena, hennes närmaste arbetskamrat.
– Hur har du det? frågade hon
– Så där, sa Barbro. Det känns overkligt på något sätt. Hur är det på jobbet?
– Stressigt, särskilt ikväll eftersom de inte har satt in någon för dig.
– Hur ska det gå? sa Barbro. Det är ju fullt av besök på alla områden nu.
– Jag vet inte. Gunnar sa till kvällsskiftet att prioritera och hjälpas åt. Men det gör vi ju redan. De fick stryka de besök som kan vänta till i morgon, eller flytta till natten det som inte skulle hinnas med på kvällen.
– Har ni läst tidningsartikeln?
– Ja, det tror jag alla har gjort.
– Vad säger ni då? Vad tycker ni?
– Vi har inte hunnit prata så mycket, men vad jag har hört tycker de flesta att det är fel att du är avstängd. Du vågar i alla fall säga ifrån. Jag saknar dig.
Samtalet fortsatte en stund. Det handlade om praktiska frågor om patienterna, saker som Barbro behövde förmedla till Helena.
– Hoppas det ordnar sig, sa Helena innan de avslutade samtalet.
Barbro var besviken. På Helena som aldrig tog strid, på de andra sköterskorna som inte vågade säga något på personalmötena. Efteråt tackade de Barbro för att hon hade ifrågasatt nya märkliga beslut uppifrån. Ingen annan gjorde det trots att de hade många åsikter i kafferummet. Hon var besviken på sig själv som inte fick de andra med sig. Nu satt hon här utan möjligheter att göra annat än vänta.
Pia skrevs ut från sjukhuset på onsdagen, trött och tagen men glad att få komma hem. Barbro hämtade henne och stannade för att packa upp maten de handlat på hemvägen. Nu hade hon ju tid.
– Skönt att du är hemma, jag har saknat dig även om jag knappt har haft tid att hälsa på dig. Det har varit lite mycket de sista dagarna.
– Jag har förstått det, sa Pia. Jag läste tidningen och anade att det är du som är sköterskan som inte nämns vid namn. Du står på dig som vanligt. Det är bra gjort!
– Jag trodde inte att några namn skulle nämnas, sa Barbro. Nu är jag avstängd från jobbet för sekretessbrott. Det är därför jag har tid att vara här nu.
Pia spärrade upp ögonen och satte sig ner.
– Är de inte kloka? Vården går på knäna och så stänger de av en fullt frisk och kompetent sköterska. Du gjorde väl inget fel medicinskt! Dessutom räddade du livet på mig, såg till att jag kom till sjukhuset. Allt det här hände ju samtidigt. Jag ringer journalisten genast och berättar hur saker ligger till! Var det Jonas han hette?
– Stopp, stopp, sa Barbro. Tack för att du vill, för att du törs, men jag tror inte att det är det bästa att göra just nu. Jag ringde facket igår. De ska höra av sig. Jag tror att man kan bli av med legitimationen om man bryter mot sekretesslagen. Till och med bli dömd till fängelse.
– Fängelse! Är det sant? Okej, jag ligger väl lågt då, men du ska veta att du har allt mitt stöd.
Pia blev snabbt trött igen och la sig på soffan. Det behövdes inte mycket för att tömma ut de krafter hon hade.
– Vad sa de till dig när du blev utskriven? frågade Barbro.
– Jag ska fortsätta med antibiotikatabletter ett par veckor till. Sen är det återbesök, röntgen, prover och blodtryckskontroll. Jag är sjukskriven tills dess. Nu tar de mig på allvar och doktorn som skrev ut mig var jättebra. Hon sa att de skulle kolla om mina njurar tagit skada av att jag haft det här förut och att det dröjde så länge innan jag fick vård den här gången. Jag har tänkt på det där – när en sjuk människa väl kommer in i vården, så funkar den bra. Kontroller görs genast och man får snabb behandling som hjälper. Alla är vänliga och gör sitt bästa. Det är ju samma sak med mannen som dog. Hade han skrivits in hos er hade ni kunnat hjälpa både honom och frun. De där grannarna hade gått hem med sina ägg. Ingen tidningsartikel hade skrivits och du hade varit kvar på jobbet. Det är något annat i systemet som är fel!
– Du har rätt, tänk om du och jag hade fått styra vården, så bra det hade blivit!
– Vi hade vänt upp och ner på allt, men nu måste jag bara sova lite. Pojkarna kommer ikväll. Jag vill vara lite piggare då.
– Sov gott min vän och hör av dig om du behöver något. Jag är hemma.
På torsdagen kom en uppföljande artikel i Småstadsnytt. Jonas hade sökt ansvariga tjänstemän och politiker i regionen för att få deras utlåtande. Det var bara en som nappat och det var en moderat politiker i regionfullmäktige. Han passade på att kritisera den offentliga vården för alla brister. Det enskilda fallet ville han inte kommentera. När Jonas frågade om han inte själv satt med och fattade besluten, svarade han att det var mycket som behövde ändras och det kommer att ske om vi får mer inflytande efter valet.
– Skattehöjning kanske? frågade Jonas.
– Absolut inte, sa politikern. Vi är mycket stolta över att vi har bland de lägsta skatterna i landet. Vi måste ha in marknadskrafterna på fler områden. Det kommer att lösa problemen.
Chefen för den privatägda jourlinje som till slut kommit till Holger, sa att deras läkare var mycket ansträngda nattetid. De hade stora geografiska områden att ansvara för, och läkarna prioriterade dem som hade akuta problem som behövde åtgärdas snabbt. Att konstatera dödsfall fick komma längre ner på prioriteringslistan.
– Är ni underbemannade? Behöver ni anställa fler? frågade Jonas.
– Det vill jag inte säga. Belastningen kan vara ojämn. En annan natt hade det kanske sett annorlunda ut, sa chefen.
– Tar ni hänsyn till att det finns anhöriga som mår dåligt av att vänta? frågade Jonas.
– Absolut, vi gör allt vi kan. Tyvärr såg det ut så här den natten, jag kan bara beklaga den långa väntetiden.
De övriga politiker och tjänstemän som Jonas kontaktat hade avböjt med hänsyn till sekretess eller tidsbrist. Chefen för den palliativa enheten, Isa-Britt, svarade att hon redan sagt sitt och inte hade tid att besvara fler frågor. Då är väl saken utagerad i pressen, tänkte Barbro. Journalister som Jonas har det inte lätt. Hoppas att han inte ger upp.
Vill du köpa den tryckta boken klicka på Hildas Bokhandel >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>