Äntligen kom semestern. Barbro, Lasse och barnen hade bokat en resa till Grekland. Det var första gången för alla. De skulle bo på en liten grekisk ö den första veckan och sedan flytta till en lite större.
Efter flygresa och båtresa kom de äntligen fram till den lilla ön på kvällen. Byn bestod av små vita hus som låg på en sluttning ner mot hamnen. Det tog fem minuter att gå genom labyrinterna av gator upp till pensionatet där de hyrt två rum. Rummen låg bredvid varandra och hade var sin liten balkong med utsikt över hamnen. Maria suckade först över att få dela rum med Jens, men det gick snabbt över. Temperaturen var behaglig nu på kvällen. De åt på en restaurang nere vid hamnen. Grekisk sallad med Tzatziki, det kådsmakande grekiska vinet Retsina och Coca cola. Trötta efter resan somnade de gott.
Nästa morgon var det frukost på hotellets terrass en våning nedanför, också med utsikt över hamnen och havet. De kunde också se stora delar av byn, som bestod av gamla vitkalkade hus, tätt hoptryckta på sluttningen. Man kunde ana gator mellan husen och en väg som ledde ut ur byn upp mot en tallskog. Till vänster om tallskogen låg ett stort slottsliknande hus, som såg lite förfallet ut.
– Det där måste vara det övergivna hotellet, sa Maria och pekade.
De hade hört berättelsen om det av en man de träffat på båten. Havet utanför var grönt. Så bra vi har det, tänkte Barbro. Vi har råd att resa hit. Vi kan sitta här och bara njuta av livet, göra vad vi vill.
Resten av dagen blev det bad, lunch och siesta under de stekheta timmarna på eftermiddagen. Barbro och Lasse somnade i den sköna dubbelsängen, njöt av lugnet och värmen från varandra. När de vaknade var klockan fem.
– Jag går och kollar var barnen är, sa Lasse.
Jens och Maria var inte i sitt rum. Barbro och Lasse blev lite oroliga, ringde deras mobiler utan att få svar. De gick ner till terrassen, men där var de inte heller. Där satt däremot en äldre man som de sett vid frukosten på morgonen. Han såg upp från sin tidning, väntade en stund och sa sen på engelska:
– Are you looking for your children?
– Yes, sa Barbro och Lasse samtidigt.
På en engelska, som avslöjade att han kom från England, berättade han att han presenterat sig för Jens och Maria, eftersom de nu var hans grannar. Hans lägenhet låg vägg i vägg med deras rum. Han var pensionerad sedan många år och tillbringade större delen av året här på ön. Därför hyrde han en egen lägenhet på pensionatet. Han åkte bara till England sporadiskt. Ungdomarna hade ställt frågor om det övergivna hotellet, och han hade berättat det han visste. Det ägdes av tre syskon från byn, men behövde renoveras för att hålla den standard som krävs nu för tiden. Syskonen kunde inte komma överens. Därför höll hotellet på att förfalla, utan att de gjorde något. Dörrarna var inte ens låsta, enligt vad han hade hört.
– Men det drabbar ingen fattig, syskonen äger både apoteket, ett par andra hotell och fastigheter, sa han och skrattade. Jag har inte varit där på många år, uppförsbacken är för brant för mig. Men jag tror att era ungdomar blev nyfikna och begav sig dit.
Barbro och Lasse satt kvar en stund hos den trevlige mannen, som hette James. Han visste mycket om öns historia och gav dem tips om platser att besöka.
– Ska vi gå upp till hotellet? sa Lasse när de brutit upp från James bord.
– Ja absolut, sa Barbro som också blivit nyfiken.
Det tog en stund att gå uppför den branta backen. Värmen tog på krafterna. Längs vägen växte fikonträd. Mogna frukter hängde ut över gatan. Fåglar hoppade omkring och kvittrade. Hotellet var större än det såg ut nere från hamnen. Huset låg längst upp och var långsmalt i två våningar. Färgen flagnade och löv och skräp låg överallt. Ändå var lätt det att se vilken fantastiskt byggnad det en gång varit. Stora fönster ut mot havet. Skulpturer som såg ut som grekiska gudar var infällda i fasaden som var putsad, och en gång säkert varit bländande vit. Framför entrén fanns en mäktig springbrunn som nu var full av barr och löv. Soffor och bänkar av marmor stod utplacerade lite här och där. Utsikten var fantastisk, hela byn där de vita husen klädde in den rundade sluttningen låg nedanför. Havet glittrade i grönt och blått.
– Det är inte svårt att förstå varför de byggde hotellet just här, sa Barbro. Så synd att det förfaller. Ska vi gå in?
Försiktigt steg de in genom den halvöppna porten ovanför en stor rundad stentrappa. De kom in i en jättehall med en stor kristallkrona i taket. Den var fortfarande vacker, även om en del glasbitar hade lossnat och krosstas mot det hårda golvet som var täckt av kakelplattor i vackra mönster. De gick vidare åt vänster, genom en stor matsal där bord och stolar fortfarande stod kvar lite huller om buller. Matsalen övergick i en lång korridor där rummen låg i rad på vänster sida ut mot sluttningen och havet. Dörrarna stod öppna och i de flesta rummen fanns det sängar och andra möbler. Skräp låg lite här och där och avklippta elledningar hängde löst. Trots det var det lätt att föreställa sig hur det skulle kunna se ut efter en rejäl städning och ny färg på väggarna.
– Vilket slöseri med så många tomma rum och den här vackra utsikten, sa Barbro. Lite upprustning bara.
Steg hördes från våningen ovanför. Var det Jens och Maria? Barbro och Lasse började leta efter en trappa till övervåningen, men de kom längre och längre bort och till slut var de ute på en terrass. Där satt Jens och Maria på stenmuren ut mot en ny skogsdunge.
– Hej, där är ni ju, sa Lasse. Vi har letat efter er.
– Hej, varför då? sa Maria med ett stänk av sitt vanliga trots i rösten. Tror ni inte att vi klarar oss? Hur visste ni att vi var här?
– Vi talade med James, den gamle engelsmannen. Spännande ställe, sa Lasse. Har ni varit på övervåningen? Vi hörde steg och trodde att det var ni.
Snabbt bytte ungdomarna en blick.
– Ja, vi var där innan, men där var det fullt av råttor. Det var säkert det ni hörde. Gå inte dit. Det är jätteläskigt, sa Jens utan att se särskilt berörd ut.
– Råttor? Jag har inte sett några spår här nere. Är de bara på övervåningen? sa Barbro.
– Det finns kanske något de gillar där uppe, sa Lasse. Jag tycker att vi går ner till byn igen, jag börjar bli hungrig och snart blir det väl mörkt. Råttor är det värsta jag vet.
– Det känner vi till, sa Maria och tog sin pappa under armen på vägen ner.
Det är något lurt med hotellet, tänkte Barbro. Ljudet från andra våningen lät inte som råttor, men lyckligtvis är min erfarenhet av råttor begränsad.
Det blev en trevlig kväll på en liten restaurang. Barnen verkade komma bra överens, något som Barbro oroat sig för innan. Hemma levde de i var sin kompisvärld, en för flickor och en för pojkar. Här var de hänvisade till varandra. Så bra, tänkte Barbro. Vi behöver vara bara vår familj någon gång. Ha semester och slippa tänka på alla problem som finns överallt.
De följande dagarna fylldes av bad och promenader. De gick till lite olika stränder och vikar, åt på små tavernor och läste böcker. På kvällarna promenerade de i gränderna och nickade åt de äldre kvinnorna som satt tillsammans utanför sina hus och samtalade. Det var en lugn by. Inga diskotek och inga stora hotell. Turisterna var inhysta i små familjehotell och pensionat mitt bland den grekiska befolkningen. Ibland var det levande musik på någon bar. Barbro och Lasse gick ner i varv, hittade tillbaka till de långa samtal de haft innan barnen kom och innan stressen i arbetslivet tog all kraft. Jens och Maria fick fria tyglar. De åt måltiderna tillsammans och följde ibland med och badade, men sen försvann de iväg på egen hand.
– De har ju varandra och här finns inget farligt, sa Lasse när Barbro blev orolig över att de inte berättade något om var de hade varit eller vad de hade gjort.
– De är som musslor, vad tror du att de gör? sa Barbro. De ber om pengar, men kommer aldrig hem men något de har köpt!
– De äter väl glass, köper godis. Träffar kanske några jämnåriga, vad vet jag? De ser i alla fall normala och nyktra ut när de kommer tillbaka. Oroa dig inte nu! Vi har semester!
Lasse har rätt, tänkte Barbro. Det finns säkert inget skäl att oroa sig. Vad kan hända här? Allt som hänt hemma kändes avlägset. Bara på nätterna kom tankarna på Isa-Britt, IVO och utredningen smygande.
Slutet på veckan närmade sig. I morgon var dags att flytta till nästa ö, som var lite större. Barbro och Lasse såg fram emot omväxlingen. De hade besökt alla stränder, kyrkor och utsiktsplatser på rimligt avstånd och ätit på de flesta restaurangerna. Sista kvällen satt familjen på en bänk nere vid hamnen och diskuterade var de skulle äta ikväll.
– Vad tycker ni? Frågade Barbro och vände sig till Maria och Jens. De var så märkligt tysta, som om de satt och tryckte på något.
– Vi följer inte med imorgon, sa Maria med spänd röst. Vi vill stanna här en vecka till.
– Men åk ni, sa Jens. Vi klarar oss om vi får lite pengar.
– Klarar er? Lasse brusade upp. Vad menar ni? Var ska ni bo? Vi har bara bokat de här rummen en natt till. Imorgon åker vi vidare till nästa ställe. Det är ju redan bestämt.
– Varför vill ni stanna? Vad är det ni gör när vi inte är med? Barbro blev alldeles kall. All hennes undangömda oro vällde fram med full kraft. Vad gör ni med alla pengar ni får? Tar ni droger?
Jens och Maria tittade på varandra. Ingen sa något. Till slut knuffade Jens på Maria.
– Säg det du, viskade han. Säg alltihopa.
Det blev tyst. En spänd tystnad. Till slut sa Maria:
– Vi går till det övergivna hotellet. Det bor två killar där. Vi hjälper dem. De har stuckit från en flyktingförläggning. Fick åka med en fiskebåt hit. Om de blir upptäckta skickas de tillbaka till tältlägret och sen kanske till Afghanistan. De kommer därifrån. Då blir de dödade.
– Är det dem vi hörde när ni sa att det var råttor? frågade Lasse
– Ja, de bor på övervåningen. Vi har lovat dem att inte säga till någon att de bor där. Det får inte ni heller göra, sa Jens.
Barbro fylldes av lättnad. Hennes barn var inte på glid, de var solidariska och ville hjälpa. Men hur skulle detta lösas?
– De kommer säkert att klara sig, sa Lasse. Har de tagit sig ända hit kommer de nog på något sätt att ta sig vidare. Vi måste åka imorgon, det förstår ni väl?
– Nej, vi vill stanna här. Vi kan bo i hotellet, det gör ju de. Om ni bara ger oss pengar till mat så lovar vi att åka med hem sen. Först ska vi försöka hjälpa dem att hitta någon som kan ta dem vidare till Sverige. De ska söka asyl. Ni har ju sagt att man ska hjälpa flyktingar.
– Ja, det är bra att ni vill hjälpa andra, sa Barbro med tårar i ögonen. Jag är stolt över er. Förlåt att jag sa det där om droger. Men det här är inte så enkelt. Jag vet inte hur det ska gå till.
– Vi åker imorgon. Punkt och slut, sa Lasse. Lite pengar till mat kan vi lämna till killarna, men det kommer inte på fråga att ni stannar i det där rucklet med alla råttor.
– Det var ju inte råttor och du kan inte tvinga oss, sa Maria hätskt. Ska du bära oss ombord på båten?
– Nu tar vi det lugnt, sa Barbro och såg vädjande på Lasse. Jag förstår att ni är engagerade i det här och vill göra allt för de här killarna. Vi skulle ju kunna undersöka om det går att vi alla stannar här en vecka till, men då måste ni lova att inte krångla när vi ska flyga hem.
Det blev tyst igen. Lasse reste sig och gick runt på piren. Det syntes tydligt att han var upprörd.
– Ok, kom det till slut från Maria och Jens. Men vi kommer att gå till hotellet varje dag, och ni får inte säga det till någon.
– Vi vet inte om det är möjligt för oss att stanna. Om det inte går måste ni följa med oss. Det förstår ni väl att vi inte kan lämna er själva här en hel vecka.
– De klarar sig ju, vi är lika gamla. Ni överbeskyddar oss. Svenska föräldrar curlar sina barn, det säger alla.
Barbro blev full i skratt, men lyckades behålla sin allvarliga min.
– Ja det gör vi. För att vi har den möjligheten och för att vi älskar er. Kom nu så går vi upp till vårt hotell och försöker lösa det här.
Familjen gick uppför trapporna till terrassen/receptionen.
– Menar du allvar Barbro? sa Lasse utan att barnen hörde det. Ska vi stanna en vecka till bara för att de har fått detta för sig? Vi kommer att få betala dubbelt! Och vad är det här för killar som de har träffat? Vi vet ju ingenting om dem.
– Vi stannar om det går, sa Barbro med återhållen ilska. Varför ska du alltid vara så fyrkantig? Barnen är fjorton år och har just mött jämnåriga som lever under helt andra villkor. Det är väl det som är meningen med att resa? De är solidariska och vill hjälpa. Vad spelar ett par tusenlappar för roll då?
– De kan inte hjälpa de här ungdomarna. Deras situation kommer att var likadan om en vecka. Vi skulle ju ha semester och koppla av från alla problem.
– Jag vet. Det vill jag med, men jag styr inte världen. Om det går kan vi väl stanna här en vecka till. Det är ju fint här. Sen kan vi inte göra mer. Sen åker vi hem.
– Ok, sa Lasse motvilligt och suckade. Vi gör som du vill.
Uppe på den kombinerade terrassen/restaurangen/receptionen hade Maria och Jens redan letat upp Antonios. Han var den som hade tagit emot dem och hade hand om bokningarna. De diskuterade ombokningen, lediga rum och pris – utan att nämna den verkliga anledningen till de ändrade planerna. Barbro och Lasse stannade på avstånd och lyssnade när Maria på flytande engelska lovordade den vackra ön och alla ställen som de inte hunnit utforska den här veckan. Antonios lyssnade uppmärksamt. Charmades av ungdomarnas iver och lovade undersöka saken. Han tittade frågande på Lasse och Barbro som fick falla in och bekräfta önskemålet. Familjen slog sig ner vid ett bord och väntade.
Efter en halvtimme kom Antonios tillbaka. De skulle kunna behålla de rum de hade, men mot en något högre avgift. I gengäld skulle han försöka avboka rummen på den större ön så att de fick pengarna tillbaka, men det kunde han inte lova.
Barbro och Lasse bytte blickar. Barbro nickade och tackade ja. De kom överens om priset och att Antonios skulle höra av sig om avbokningen. De fick var sin kram av barnen. Barbro var lättad. De gick ner till restaurangen vid hamnen. Lasse tinade upp.
– Imorgon vill vi följa med och träffa pojkarna på det övergivna hotellet, sa Barbro när de hade ätit.
– Nej, det går inte, sa Jens. Vi har lovat att inte säga något till någon. De är jätterädda för att bli upptäckta.
– Men ni förstår väl att vi inte kan låta er vara där så mycket utan att vi vet vem ni umgås med? sa Lasse
– Vi har ju sagt att de är jättejusta. De litar på oss.
Jens och Maria bytte blickar. Barbro fick fjärilar i magen. Vad hade de gett sig in i. Tänk om de här flyktingungdomarna var helt asociala och manipulerade hennes barn. Tog deras pengar och lärde dem röka, stjäla och hata samhället. Lasse hade haft rätt, de borde ha åkt vidare i morgon. Högt sa hon:
– Det är många andra turister som besöker det övergivna hotellet. Det har blivit en spännande utflykt. Folk pratar om det. Det kan inte vara helt lätt att hålla sig gömd där.
– Nej, det är ju det vi säger. De är jätterädda för att bli upptäckta.
– Vi kan göra så här, sa Barbro. Ni går dit först och säger precis som det är. Era föräldrar vill träffa dem, annars får ni inte gå dit mer. Vi är på er sida och tänker inte avslöja dem.
– Men, sa Maria tveksamt, vi måste fråga dem vad de tycker.
– Det blir ingen fråga, sa Lasse. Det är som Barbro säger. Vi kan inte låta er gå dit om vi inte får träffa dem.
– Men vi vill fixa det här själva, sa Jens. De har det mycket värre än vi och de klarar sig.
– De lever farligt och är tvungna att ta vara på sig själva, sa Barbro. Ni har ett mycket tryggare liv. Ni är bara fjorton år och vi är era föräldrar. Vi älskar er och har ansvar för er.
– Ok, ok suckade Jens. Vi går dit först, och ni får inte berätta för någon.
Nästa dag travade familjen iväg uppför backen. Jens och Maria försvann in i hotellet. Barbro och Lasse gick runt i skogsdungen, såg på utsikten och betedde sig som normala turister. Efter en stund kom Maria ut och vinkade lite diskret att de skulle följa efter. De gick in i den korridor de varit i första dagen. Bakom ett dammigt draperi fanns en trappa upp till andra våningen. De följde efter Maria upp till en ny korridor. Här såg ungefär ut som på nedre våningen. Dörrar på vänster sida, en del öppna och en del stängda. Maria såg sig om. Korridoren var tom. Hon knackade försiktigt på en av de stängda dörrarna och tecknade till Barbro och Lasse att komma efter. Jens som stått på pass innanför stängde sedan snabbt dörren bakom dem.
I det dunkla rummet fanns två sängar, en vid varje vägg. Mellan sängarna ett fönster med den fantastiska utsikten ner över byn och hamnen. Framför fönstret stod ett bord med några stolar runt omkring. Där satt de två pojkarna på var sin sida om bordet. Två smala tonåringar i jeans och T-shirt. Frisyrerna skulle nog vara kortklippta men hade vuxit ut. Luggen hängde ner i pannan på pojken till vänster. Den andra hade strukit sin tillbaka. De såg spända ut, men reste sig och hälsade. Vad pratar de för språk. tänkte Barbro plötsligt. Hur gör de sig förstådda med våra barn.
– How do you do? My name is Hamsa, sa pojken till vänster och såg artigt på Lasse och sedan på Barbro.
Isen var bruten. De presenterade sig för varandra och samtalet kunde fortsätta på mycket knagglig engelska och med hjälp av gester, teckningar och minspel. De bjöds att sitta ner och Barbro och Lasse betonade att de inte var ute efter att röja deras gömställe. Stämningen lättade ytterligare. Den andre pojken hette Mojtaba. De kom båda från Afghanistan och hade flytt undan talibanerna till Irak och sedan Turkiet. På vägen hade de tappat kontakten med sina familjer. De hade kommit i olika båtar till en grekisk ö i närheten. Där fick de bo i tältläger tillsammans med tusentals andra. Det var kallt i vintras. Mojtaba ritade små tält på ett papper och sedan en man som kommit till lägret och spelat fotboll med ungdomarna. Han blev deras vän och lärde dem lite engelska. I sin fiskebåt hade han hjälpt dem att fly från lägret och gömma sig här. Han skulle komma tillbaka och försöka ta dem vidare norrut. Det gällde bara att de höll sig undan upptäckt så länge.
– Era barn är snälla, sa Mojtaba på engelska. De hjälper oss och ger oss mat. De har köpt en ficklampa till oss.
Han pekade på en röd lampa och ett paket batterier.
– Vi vågar inte gå ut.
– Det är ok, sa Maria och Jens, med en mun. Vi har ju kul ihop.
– Vad gör ni tillsammans? frågade Barbro.
– Vi spelar kort, pratar och tränar engelska, sa Maria
– Engelska är bra att kunna, sa Mojtaba. Vi kan prata lite men inte skriva så bra. Era barn är duktiga. De lär oss att skriva. Vi vill komma till Sverige. Det är ett bra land.
På bordet låg ett block och pennor. Den uppslagna sidan var fylld av engelska ord med små teckningar bredvid. Barbro fick tårar i ögonen. Om jag kunde ta med mig de här barnen hem och ge dem en framtid, tänkte hon. Lasse var tyst men såg ut att tänka samma sak.
Veckan fortsatte ungefär som den förra. Barbro och Lasse badade, gjorde små utflykter, läste och pratade. Familjen åt tillsammans men Maria och Jens tillbringade mycket tid med sina nyfunna vänner. De fick handla mat åt dem och Barbro och Lasse tog också ut en summa pengar och la i ett kuvert som de fick för att ha på sin fortsatta resa. Det kändes bra, alla trivdes och njöt av livet på olika sätt.
Hemresan närmade sig. Dagen innan gick Maria och Jens som vanligt till det gamla hotellet efter frukosten. Efter en timme kom de tillbaka.
– De är borta, sa Maria. Deras saker och allt är borta.
– Det finns inget meddelande, sa Jens och såg besviken ut.
– Kanske fiskaren har hämtat dem och hjälpt dem vidare, sa Lasse.
– Eller har polisen tagit dem och skickat dem tillbaka till lägret, sa Maria. Nu vet vi inte vad som har hänt. De lovade att lämna meddelande till oss.
– De hann kanske inte, sa Barbro.
Diskussionen fortsatte om vad som kunde ha hänt. Tillsammans gick de alla upp till hotellet. Rummet var tomt, förutom de saker som de måste ha burit dit från de andra rummen. Sängarna var i ordning. Blocket och ficklampan var borta.
– Det ser ut som att de lämnade rummet utan kaos. De är kanske på väg nu. Här kunde de ju inte stanna i längden. Ni har hjälpt dem jättemycket, sa Barbro.
– Tror ni att de kan ta sig till Sverige? frågade Jens. Vi har lämnat adress och telefonnummer. De kan vara med i vårt fotbollslag.
Vill du köpa den tryckta boken klicka på Hildas Bokhandel >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>