Grundering
Fredag 29 januari
Kafeterian i tidningshuset var full med folk, ungefär som vid det årliga luciafirandet. Men där slutade all likhet.
Ljusdrottningens och hennes tärnors ankomst brukade föregås av ett avslappnat, förväntansfullt sorl, blandat med ett stänk resignerat överseende inför vd:s traditionella, mer eller mindre flåshurtiga tal; i stora, svepande, till intet förpliktigande penseldrag brukade han tacka all personal för goda insatser under året och önska att de stundande ledigheterna skulle användas till att ladda om batterierna inför kommande utmaningar.
Ett visst sorl rådde i lokalen även denna januarifredag, men det innehöll inget av luciaförmiddagens lättsamhet. Samtalen vid borden var lågmälda, ansiktsdragen gick i en dov färgskala; avvaktan, spänning, oro, ångest. Rykten hade florerat under flera veckor och när beskedet kom, att en helt ny vd utsetts för hela den tidningskoncern där Gårdinge-Kuriren ingick som en av tre tidningar, började många ana att en genomgripande förändring var på gång.
Dörren till styrelserummet öppnades och två män kom in i kafeterian. Främst gick en välklippt, rakryggad, medelålders man i manchesterbyxor, skjorta och kavaj. De församlade i rummet kände igen honom, främst från interna utskick, som Stefan Görner, den nye verkställande direktören. Görners ansiktsuttryck förrådde inget.
Den andre var en äldre man, utan tvekan ingående i pensionärskåren. Även honom kunde flera i lokalen identifiera, det var Nils Wilhelmsson, ordförande i koncernstyrelsen. Han var oklanderlig i kostym, vit skjorta och slips. Men mörka moln hade laserats över hans anlete och han kunde inte dölja att han helst velat befinna sig någon annanstans.
”Kamrater.” Det var Görner som tog till orda, i det att han, med Wilhelmsson i släptåg, kom fram och stannade på den plats i rummet där Lucia brukade stå.
Adam Angells blick mötte Svante Borgströms, där de satt vid samma bord; bordet där journalisterna alltid satt under fikarasterna. Borgström, nattchef, hade offrat sin förmiddagssömn för att komma till mötet. Nu såg han ut som om han ångrade beslutet.
”Kamrater …” mumlade han. ”Jävla skitstövel.”
Anette Schwartz, ung, nyanställd reporter, tittade på honom, och på Adam. Hon såg spänd ut. Hon såg rädd ut.
”Vi lever i en föränderlig värld.” Det var Görner som fortsatte. ”Gamla sanningar gäller inte längre. Vi må beklaga detta, men det kommer inte att göra någon nytta.” Han strök sig eftertänksamt över hakan. ”Tidningsläsandet i vårt land nådde en topp omkring 1990. Det är 20 år sedan. Under dessa 20 år har antalet medborgare som är villiga att betala för en tidningsprenumeration stadigt minskat.”
Han började långsamt vandra runt den lilla yta mitt i rummet där luciaföljet brukade ställa upp sig i en halvcirkel.
”Vi har fått konkurrens från annonsblad” fortsatte Görner. ”Vi har fått konkurrens från gratistidningar. Vi har fått konkurrens från Internet.” Han stannade upp, nästan i steget: ”Och just nu diskuteras presstödets vara eller icke vara inom EU.” Han kastade en snabb blick mot sin äldre kollega, som stod i bakgrunden och betraktade det blanka golvet. ”I detta läge har koncernledningen sett sig tvingad att agera.”
Adam kastade en blick runt bordet där han satt. Den mötte Kristinas. Kristina Gardelius, familjeredaktör. Liksom Adam, liksom de flesta, hade hon varit på tidningen många år. Liksom Adam och många av de andra var hon över 45. Liksom alla dessa visste hon att om hon nu förlorade sitt jobb skulle det inte bli lätt att hitta ett nytt. Adams blick gled vidare och stannade till på kvinnan som satt intill Kristina: hans egen hustru, Adrijana Kovačić Angell. Hon såg sammanbiten ut, men den blick hon höll fästad på direktören var fylld av kämpaglöd. Den berättade att vad han än hade att säga – förutom möjligen om han skulle meddela att hela företaget skulle läggas ner – så skulle hon hitta ett sätt att anpassa sig till budskapet.
”Det finns i vår koncern stora möjligheter till samordningsvinster” sa Görner. ”Hittills har vi varit dåliga på att utnyttja dem. Det ska vi ändra på.” Han betraktade en punkt vid taket någonstans. ”Vi har tre tryckerier. Det är inte rimligt, när det finns kapacitet att trycka all tre tidningarna på ett och samma ställe. Vi har tre prenumerationsavdelningar, tre telefonväxlar, tre olika stationer för annonsbokning. Här finns möjligheter att rationalisera.”
Spänt lugn kring journalistbordet. Än så länge rörde sig besparingsplanerna, som nu kastades över personalen, i områden som inte angick reportrar, fotografer eller redigerare. Än så länge.
”Annonsproduktionen kan också effektiviseras.” En svepande gest som sökte bryta genom taket och visa på lokalerna som fanns där ovanför. ”Lokalerna här i Gårdinge är rymliga. Här skulle all annonsproduktion kunna förläggas.”
Snaran drogs åt. Nu var han inne på produktionen – låt vara av annonser, ännu inte av artiklar, bilder och tidningssidor. Men samtidigt slängde han ut ett köttben – neddragningen av annonsproduktionen skulle inte drabba personalen här, utan på de två andra tidningarna.
”Idag har vi tekniska verktyg som möjliggör multijournalistik.” Utanför kafeterians fönster sken solen. Snöstormen som svept över trakten ett par dagar tidigare hade dragit vidare, men alla kände hur en storm av annat slag höll på att blåsa upp innanför de fyra väggarna. Det laserade molnet över styrelseordförandens ansikte fördjupades, växte och bredde ut sig över bordet där journalisterna satt. Stefan Görner hade ställt in kikarsiktet och nu kramade han avtryckaren: ”I modern tidningsproduktion har en reporter full kontroll över sina artiklar. Han skriver texten, tar bilderna och färdigställer sidan, allt i sin bärbara dator som han kan ha med sig överallt.”
Adam tyckte att det susade i öronen. För nu gick budskapet från direktören upp för honom i hela sin vidd, redan innan Görner uttalat orden. Fotoavdelningen skulle läggas ner och sidverkstan, där redigerarna satt och skapade tidningssidor av texter och bilder, skulle försvinna … eller åtminstone koncentreras till en plats. Och med köttbenet nyss till annonsfolket skulle knappast också sidverkstan förläggas till Gårdinge.
”Vi kommer i förhandlingar med journalistklubben föreslå att ha endast en kategori av journalister här i Gårdinge.” Adam hörde direktörens röst som genom ett långt rör. ”Journalisten rör sig fritt ute på fältet och lägger in materialet på färdigmallade utrymmen på tidningssidan.
För större fotojobb köper vi in tjänster från en lokal bildbyrå.
Alla sidor skickas ner till en koncentrerad sidverkstad i Malmö där de kontrolleras. Alla tre tidningarnas förstasidor ska produceras där.
Det betyder att inga särskilda fotograf- eller redigerartjänster kommer att finnas kvar här på Gårdinge-Kuriren.”
Han var färdig. Och det blev knäpptyst i kafeterian. I några få blyertsstreck, tänkte Adam, hade Stefan Görner dragit upp riktlinjerna för koncernens fortsatta arbete. Med en snabb skiss hade han reducerat redaktionen i Gårdinge från en mångfacetterad levande organism till en multijournalistikfabrik som skulle leverera tidningssidor – likadana var och en; en stor box med en bild, en mindre box under och fyra snuttar i ena ytterspalten – till den stora men krympande modern i Malmö. Där skulle en stressad nattchef som kanske aldrig satt sin fot i norra delen av Skåne producera en förstasida och möjligen hinna kasta en snabb blick på de filer från multireportrarna i norr som spottades ut på hans dator.
Långsamt mötte Adam sina kollegors blickar. Och han såg sina dystra tankar speglade i deras ansiktsuttryck. De hade varit beredda på ett tufft besked, men inte på detta.
Den äldre av männen, koncernstyrelsens ordförande Nils Wilhelmsson, klarade strupen och tog ett steg framåt.
”Vi är medvetna om att detta besked, att de åtgärder som ledningen nu ser sig tvungen att vidta, kommer som en chock för många av er. Vi måste minska kostymen. Alla ni som sitter här är troligen inte kvar i företaget när den här förändringen är genomförd.”
Han fick allas uppmärksamhet. Plötsligt var han det lilla, svaga ljus som brann i mörkret, ett streck av vit färg i den mörka kompositionen, det enda de hade att klamra sig fast vid. Direktör Görner hade – temporärt – förflyttats in i skuggorna, där han låg och lurade som ett vilddjur som bara tillfälligt hindrats från att kasta sig över det redan förlamade bytet och göra slut på det.
”För att göra förändringen så … smärtfri som möjligt, har vi i koncernstyrelsen beslutat att all personal, på alla tre tidningarna, ska erbjudas ett avgångsvederlag.” Wilhelmsson rätade på ryggen och såg beslutsam ut. ”Det kommer att vara …” Han vägde sina ord på guldvåg. ” …så generöst som vi mäktar med. Det blir en stor kostnad för företaget, men vi känner ansvar för våra trogna anställda, och är beredda att ta denna kostnad.”
Som en drunknande som fått tag om yttersta ändan av ett rep som kastats till henne, och lyckats få näsan över vattenytan, sög personalen i kafeterian åt sig hans ord. Plötsligt fanns det åtminstone ett alternativ, även om villkoren inte specificerats ännu.
Stefan Görner kom fram i ljuset igen.
”Villkoren för detta avgångsvederlag kommer att finnas i ett meddelande på intranätet till er alla inom en timme efter detta möte. Principen är att ju längre man varit anställd, ju fler månaders avgångsvederlag får man. Det finns också en pensionslösning för dem som har fyllt 60. Vi vill ha ert besked angående avgångsvederlaget senast den 28 maj. Den som väljer att acceptera detta erbjudande lämnar sin anställning på företaget i månadsskiftet oktober–november. Sista arbetsdag blir för de flesta fredagen den 29 oktober. För den som jobbar helg blir det söndagen den 31oktober.” Ett snett leende lekte för ett ögonblick i hans mungipa. ”Jag önskar er en trevlig helg.”
Torsdag 27 maj
De åkte hem tillsammans. Det var inte varje dag det fungerade. Ibland jobbade Adrijana över. Hon var energisk och nitisk, vägrade lämna ifrån sig en artikel förrän den var så komplett, så genomläst och faktakollad som det bara gick.
Adam sneglade på sin hustru medan han väntade på grönt ljus. De turades om att köra, de dagar de samåkte. Hon brukade köra på morgonen – Adam var hopplöst morgontrött. Och efter en hel dag på jobbet brukade hon vara den tröttaste av dem.
Över en glänsande glasögonbåge såg han den bruna regnbågshinnan i hennes vänstra öga. Den rörde sig oavbrutet, ett tecken på att intensiv tankeverksamhet var igång där innanför pannbenet. Hans blick följde hennes markerade näsa, vars rygg, liksom konturen av kindbenet, lystes upp av den sena eftermiddagssolen.
De hade träffats på folkhögskolan där båda studerade journalistik. Redan första dagen den första terminen, när alla skulle kortfattat presentera sig, hade han lagt märke till henne – den där rakryggade tjejen som berättat att hon som tolvåring kommit med sin mamma och sina systrar som flykting från Jugoslavien. Som egentligen inte velat säga särskilt mycket mer om det, men på lärarens enträgna frågor ändå fortsatt berätta hur fadern, som varit journalist, skrivit artiklar vilka misshagat regimen, och hur han gripits under familjens flyktförsök och att hon inget visste om hans öde. Långt senare hade hon fått reda på den bistra sanningen.
Det var, om han skulle vara ärlig, inte i första hand hennes dramatiska historia som fångat honom. Det var hennes utseende, och den styrka som han kände hos henne. Smärt, välbyggd med långt blont hår och bruna ögon. Först hade han knappt vågat möta blicken i de där ögonen, för det fanns något värderande i den och han var inte säker på att han skulle klara testet. Men redan när de tittade på varandra den första gången märkte han att attraktionen var ömsesidig.
”Nå?” sa Adrijana medan han rattade söderut mot Höör. Hennes röst var lugn, nästan plågsamt lugn. ”Vad blir ditt beslut? Du stannar, eller?”
Han dröjde med svaret och han kände, fast han inte tittade på henne, att hon tolkade det dröjsmålet.
”Du … du menar väl inte att du slutar?” Plötsligt pratade hon fort, nervöst, som om det fanns mycket att få ur sig och lite tid att göra det. ”Jag vet att du har varit osäker, oroat dig för hur arbetsmiljön ska bli … och det har jag också, förstås! Men ändå. Det är ju trots allt ett jobb!”
”Min plats är borta.”
”Din plats?”
”Du vet själv att all redigering ska läggas i Malmö. All riktig redigering, alltså. Här uppe ska reportrarna bara slänga in skitet på sidorna bäst de kan och hinner.”
”Riktig och riktig. Jag vet inte hur mycket riktig redigering det blir i Malmö heller. De lär inte ha tid att sitta med något finlir där nere.”
”Precis. Ingenting blir som det har varit, varken här eller där. Det som var en fantastisk arbetsplats kommer att bli …” Han visste inte hur han skulle beskriva den framtid han såg för tidningsredaktionen, särskilt inte som han visste att hon skulle bli kvar.
”Jag tänker stanna!” Hon hade fattat sitt beslut och meddelat honom det redan två månader tidigare, medan han själv gått och vägt för och emot fram till sista dagen. Vägt och funnit att den ena vågskålen, den som betydde adjö till Kuriren, blivit tyngre och tyngre.
Egentligen hade han bestämt sig redan några veckor tidigare, efter det stora koncernmöte som hade hållits i en idrottshall i Malmö. Där hade direktör Görner lagt ut texten mer i detalj om framtiden och om vad som skulle hända, och vad som eventuellt kunde hända.
”Du hörde vad Görner sa på stormötet” sa Adam nu medan han svängde runt tre fjärdedelar av den stora rondellen i Höör. ”Det kan bli fler nedskärningar. Och då blir det inte tal om något avgångsvederlag. Det är nu eller aldrig.”
”Allt kan förstås hända” medgav Adrijana. ”Men det är inget vi vet. Kanske får vi ordentlig snurr på tidningen om alla jobbar hårt.”
”Nu låter du som en av cheferna, som antyder att alla inte har jobbat hårt hittills.”
”Det menar jag inte” svarade hon snabbt. Så fuktade hon sina läppar och tittade på honom. ”Men jag hoppas bli chef.” Han vred på huvudet med ett frågande ansiktsutryck. ”Jag ska söka tjänsten som redaktionschef i Gårdinge.”
Han vände blicken tillbaka till vägen.
”Lycka till.”
”Och vad ska du göra då? Jag menar, nio månader går fort. Du kan inte vänta tills avgångsvederlaget har klingat ut. Du måste börja söka något direkt!”
Han ryckte lite på axlarna.
”Jag har jobbat inom grafisk design tidigare. Jag kan undersöka möjligheten att bli … illustratör, eller något.” Han gjorde en kort paus. ”Skulle också vara roligt att ägna mig lite åt mitt måleri, det har jag alltid velat. Jag tänkte faktiskt anmäla mig till en kvällskurs i akrylmålning till hösten.” Så tillade han, som om det skulle spela en avgörande roll: ”ABF.”
Blicken han fick, som han ändå bara anade i ögonvrån, sa tydligt att hon inte var särskilt imponerad av hans svar eller hans planer.
”Och du tror att du, en man som fyller 50 om några månader, kan få jobb på reklambyrå?”
”Jag har nio månader på mig att försöka. Plus ett år med A-kassa.”
Han fick inget svar. Resten av färden hem stirrade Adrijana ut genom fönstret utan att säga ett ord.
Fortsättning i morgon >>>
Vill du köpa den tryckta boken
kan du göra det här i Anders Bokhandel >>>
Den tecknade serien från boken: Biggs Rockar fett >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>