Torsdag 3 mars
När Adam på kvällen kom hem från sin joggingtur var han förhållandevis oförberedd på kraften i det angrepp som snart skulle riktas mot honom från hans hustru.
Onsdagen hade varit bra. Han hade visserligen tvingats åka upp till Kristianstad för att delta i Trygghetsrådets workshop i konsten att skriva ett ceve och att bestämma till vilka internetbaserade databaser detta ceve skulle skickas. Adam hade lyssnat med ett öra medan han funderade över sin bild. Han hade jobbat på den på tisdagen och var spänd på vad Lorenz skulle ha att säga.
När han anlänt till målarkursen stod både Lorenz och Berit Ljungberg och tittade på det staffli där Britt-Marie Härdel hade ställt upp den målning hon höll på med. Det var ett landskap och Adam såg direkt, när han kastade en blick ditåt, att det var intressant. Han gick fram och anslöt till den lilla publiken.
Britt-Maries bild gick i övervägande vitt, grått och brunt. Det föreställde en flod som man, från en punkt i högre terräng, fick följa på dess väg ut till havet i fjärran. Det landskap genom vilket floden meandrade sig, verkade synnerligen kargt i sin gråbruna kulör. Mörkare partier såg ut att markera skogklädd terräng. Borta vid kusten reste sig en hög klippa. Havet var, liksom floden, målat i vitt och himlen ovanför horisonten i en gråskala från vitt till nästan svart. Endast i bildens förgrund fanns det någon annan färg; några blå fläckar i ett oregelbundet, horisontellt streck tolkade Adam genast som flodens små källor uppe i bergen.
”Jättefin, Britt-Marie!” berömde Lorenz och hans ögon lyste. ”Att ett landskap som är så … så dött, kan verka så levande. Och det har du uppnått genom att lägga de här små klarblå fläckarna.” Han tog ett par steg tillbaka och vände sig sedan mot Britt-Marie med ett leende. ”Som någon konstnär eller kritiker påstås ha sagt någon gång: ett streck till så är målningen förstörd.”
”Den är jättefin” sa Berit och lät som hon verkligen menade det.
”Verkligen bra” ekade Adam.
”Nu får det vara nog med landskap för ett tag” sa Britt-Marie och såg nöjd ut. ”Nu ska det bli människor!”
”Spännande” tyckte läraren.
Gunnel och Karita anlände och Lorenz inledde med att hålla en kort genomgång om perspektiv, och olika sätt att åstadkomma det i en målning. Därefter presenterade han en övning som kursdeltagarna var fria att göra om de så önskade; den som hellre ville måla på sitt eget fick göra det.
Adam gjorde snabbt undan övningen, det brukade vara hans taktik. Han tyckte att han ville göra dem, för han var övertygad om att han kunde lära sig något av dem. Men han la inte den tid på dem som han normalt gjorde i en skapandeprocess, för han ville så fort som möjligt kunna börja måla på det han höll på med.
”Se där!” sa Lorenz när Adam satt upp Jennifer Lopez på staffliet och betraktade tavlan. ”Här har det hänt saker. Javisst, ett helt annat ljus nu. Och mörkt på hennes vänstra sida. Jättebra, Adam.” Han la huvudet lite på sned. ”Där är något …”
”Munnen?” undrade Adam.
”Nja … munnen är bra, tycker jag. Får jag se förlagan?” Han tittade på det urklippta fotografiet. ”Lite blänk bara, ett par vita streck så är det fixat. Nej, vad jag tänkte på var … och det här är inte helt enkelt …” Han pekade på vissa delar av tavlan; ena armen, kinderna och hakan. ”Tänk på hur du gör penseldragen. Ska de vara horisontella eller vertikala? Ska de följa någon linje, som kindens här, kanske?”
Efter kursen hade Adam inte gått direkt hem utan stannat till hos Hermod för veckans genomgång av V75-kupongen och en kall öl. När han kom dit fanns Annemo där. Hon och Hermod satt i köket, i vanlig ordning, vid bordet.
”Din dotter är en blivande novellist” sa Hermod och tog upp ett papper som låg på bordet. Så tittade han på flickan. ”Får jag visa din pappa berättelsen?”
Hon ryckte på axlarna.
”Nu har du ju nästan tvingat honom att begära att få läsa den” konstaterade hon och, med en blick på Adam, fortsatte hon: ”Jag förväntar mig inte att du ska tycka om den, och speciellt inte mamma.”
Adams nyfikenhet var förstås väckt, och han tog papperet och började läsa.
Det var en dimmig morgon. Raden av rekryter passerade mannen i den långa blå rocken innan de gick uppför lejdaren och ställde upp sig på Svarta novembers däck. Kapten Mikromir Winckelsliep rörde inte en min när den unga flickan gick förbi honom som den näst sista i raden.
När alla var ombord såg kaptenen sig omkring. Han tuggade frenetiskt en stund, spottade ut en lång stråle svart tobak och äntrade själv sitt skepp. Långsamt gick han längs raden av de uppställda och stannade vid dess slut, intill en grupp av hans erfarna män som stod där och betraktade nykomlingarna.
Mikromir Winckelsliep hade en maläten röd hatt, svart lapp för ena ögat, en andedräkt som stank av tuggtobak och billig rom, och en sabel i bältet som blänkte lika klart som hans läderstövlar.
“Kapten.” Det var en av besättningsmännen, en svartmuskig, undersätsig karl. Han gjorde en gest mot de nya; mot flickan med det långa, mörka håret. “Det betyder otur att ta med en kvinna ombord.”
Utan ett ord drog Mikromir Winckelsliep sin sabel och rände den i veka livet på besättningsmannen.
“Vad var det jag sa?” stönade denne innan han föll död ner på däck.
“Kasta loss!” brölade kapten Winckelsliep och gick upp på kommandobryggan. Snart lättade Svarta november ankar och lämnade hamnen i Kota Ramakota.
Solina iakttog honom …
Adam tittade upp och mötte sin dotters blick. Han var inte säker på varför han tittade på henne, och hennes ansikte var uttryckslöst.
”Är du klar redan?” frågade Hermod.
”Nej. De har precis lättat ankar.”
”Visst är det genialiskt” fortsatte Hermod med ett stort leende. ” Och det blir ännu värre, Adam.”
”Jag trodde du skrev på boken om den där kvinnan som var gift med Hermods gamle viking?” sa Adam och tittade åter på Annemo.
”Ja, men det är mitt livsprojekt. Den här är bara för att hålla igång skrivandet medan jag funderar på den andra.”
”Och det finns fler små” sa Hermod entusiastiskt. ”Om du inte har läst den om familjen Felfri, Adam, så måste du bara göra det.”
Annemo reste sig abrupt medan Adam läste vidare.
”Jag går hem så länge” sa hon. ”Ni ska ändå bara prata hästar sen. Hejdå Hermod.”
… hon torkade av den blodiga kniven mot byxbenet. Så där ja, tänkte hon och förhärdade sitt hjärta. Sexton förgiftade, fyra med halsen avskuren och resten inlåsta av kaptenen. Nu, Mikromir Winckelsliep, är det dags att göra upp den personliga räkningen.
Hon fann honom i hytten. Han verkade illa till mods. Det ryckte i mustaschen, tobak rann längs hakan och blicken flackade.
Långsamt tog hon av sig kläderna.
“Det har varit en svår seglats, kapten” sa hon. “Jag tror vi båda behöver lite… tröst.”
Hon såg hans lystna blickar när hon stod där naken framför honom. Hon tog ett steg fram till honom, böjde sig ner och knäppte upp hans byxknappar.
“Det har varit en satans seglats” muttrade han. “Inget byte i sikte. Förgiftad mat. Myteri.” Hans ögon smalnade. “Barrabas kanske hade rätt – det betyder otur att ta en kvinna ombord.”
Men hon smekte hans nacke och snart slappnade han av. Hon tvingade sig att låta honom tränga in i henne, fast hon höll på att spy av blotta tanken. Han nådde sitt klimax och de låg kvar i kojen. Snart hörde hon hans regelbundna snarkningar.
Ytterst försiktigt, millimeter för millimeter, gled hon ner på golvet. Ljudlöst tog hon ner repet som hängde på en krok på väggen, fick fram kniven och skar av fyra lämpliga bitar.
När hon drog till den sista knuten, i den repstump som band hans högra handled vid britsgaveln, vaknade han. Det tog honom några sekunder att inse sin belägenhet och hans ögon öppnades i skräck när han såg uttrycket i hennes blick.
“Vem är du?” rosslade han.
“Mitt namn är Solina Singh.” Hon tog kniven i sin hand. “Jag kommer från fiskarbyn Kandamalu, om namnet är bekant.”
“Kandamalu…”
“En vacker vårmorgon stördes friden där av ett skepp med den svarta piratflaggan. Ett gäng banditer strömmade i land. De stal, brände, våldtog och mördade. Bland deras offer fanns en mjölnare och hans familj – hustru och tre flickor. Mjölnaren bakbands och tvingades se på medan hans hustru och döttrar våldtogs och mördades. Sedan dödades också han.”
Kapten Winckelsliep hade blivit kritvit i ansiktet.
“Men en fjärde flicka överlevde, eftersom hon gömde sig på vinden och inte hittades.” Hon strök med tummen längs kniveggen. “Den flickan, det är jag.”
Och knivbladet lades mot det nu slaka organet mellan skurkens ben, och hans sista skrik skar genom Malackasundet.
”Grymt! Eller hur?” sa Hermod och korkade upp var sin öl. ”Din dotter kan göra karriär som skräckfilmsregissör, Adam.”
Adam fuktade betänksamt sina läppar.
”Tror du hon är manshatare?” frågade han.
”Äsch!” Han gjorde en grimas, flackade lätt med blicken. ”Vi vet att hon är vänsterpartist och feminist, det försöker jag ta ur henne varje gång hon är här, men …” Han slog ut med armarna. ” …jag har inte varit särskilt lyckosam hittills. Men manshatare, nej det tror jag inte. Hon har bara kommit på en bra historia.” Han tog en klunk. ”Nu tittar vi på hästarna. Spik i sjätte? Ågårds Ludde?”
”Verkar vara en bra chans” medgav Adam.
När han kom hem hade Adrijana redan gått till sängs, och han kröp ner utan att störa henne.
* * *
Under hela tågresan ner till Höör, och på bussen sista biten till Bylilla, satt Adrijana och stirrade ut genom fönstret, utan att se något.
Det hade varit den värsta arbetsdagen sedan den nya organisationen, med henne som redaktionschef, sjösatts; hennes värsta arbetsdag hittills.
Det hade börjat redan på morgonen, hemma i villan, när hon tog in tidningen från postlådan och såg att nattchefen i Malmö förstört den viktigaste nyheten genom att vinkla rubriken helt fel. Och hon insåg att hon, på kvällen föregående dag, hade glömt ringa till Malmö för att stämma av med nattredaktionen. Onsdagen hade varit stressig. Två reportrar var borta – familjeredaktören Kristina var sjuk och Salomon Ståhl, en av sportkillarna, var hemma med sjukt barn. Det innebar dels att alla som var i tjänst, inklusive Adrijana, fick rycka in och göra extra jobb, dels att redigeringen blev ännu tyngre eftersom Salomon var en av dem som redan tidigare kunde redigeringsprogrammet och brukade assistera de andra.
Följaktligen hade Adrijana själv hastat ut under eftermiddagen på ett jobb till familjesidan, kommit tillbaka och skrivit grejen och sett till så den kom in på sidan. Hon hade inte varit klar förrän efter sju, och då så trött att det där obligatoriska samtalet till nattchefen fallit ur minnet.
Nästa slag hade levererats under morgonmötet. Ann-Christin Svensson pekade på ett uppslag i konkurrenttidningen, som hade en stor bildsatt artikel om en undersökning angående kvaliteten inom äldreomsorgen i Gårdinge kommun, där skarp kritik riktades mot såväl bemanning som rutiner.
”Varför har inte vi den grejen?” undrade Ann-Christin. ”Visste vi inte om att de skulle ha pressis?”
”Men …” Adrijana tyckte att stolen vek sig under henne och önskade för bråkdelen av en sekund att marken i så fall följde med så att hon kunde försvinna fullständigt. ”Jag såg det där i samvetet för några dagar sen. Men igår låg det inte där.”
’Samvetet’ var den korg, med mappar från 1 till 31, där kommande presskonferenser och andra bevakningsjobb placerades under rätt datum när redaktionen fick information om dem.
”Inte så lätt när man är ovan” sa Erling Andersson och hans röst var mjuk, men han tittade upp i taket när han talade, och budskapet var kristallklart.
Adrijana kände hur hon blev röd i ansiktet. Skulle inte förvåna mig om du har tagit bort det ur samvetet, din jävel, bara för att sabotera mitt jobb! Tanken fanns där men hon försökte slå bort den. Så kunde han väl ändå inte göra!
”Inget att göra åt nu” bestämde hon med en suck. ”Vi måste skriva om det till imorgon. Våra läsare måste få veta det. Tar du det, Anki?”
”Jag har både fritidsnämnden och kulturnämnden idag. Jag vet inte om jag hinner, faktiskt. Jag menar, det är ju en stor grej, det är inget man gör på en kafferast.”
”Nej, naturligtvis inte.” Hon bet ihop. ”Erling, då sätter jag det på dig. Prata med Johan Svensson, omsorgschefen, och hon som är ordförande i nämnden …”
”Jag tror jag vet vilka jag ska prata med” klippte han av.
”Och åk ut till något äldreboende och tala med någon som bor där, och gärna någon anhörig om du hittar någon” fortsatte hon utan att låtsas om hans ton.
”Vi är faktiskt tvåa på grejen” protesterade han.
Då la Adrijana pennan på bordet med en smäll och tittade på honom.
”Då är det väl dubbelt så angeläget att vi gör en bättre grej av det än vad de har gjort!” fräste hon och pekade mekaniskt på konkurrenttidningen på bordet.
Hon hade inte väntat sig att han skulle leverera något av kvalitet, och det hade han inte gjort heller. Chefstjänstemannen och nämndens centerpartistiska ordförande hade fått ’förklara’ varför bemanningen hade dragits ner, och hur detta förstås hade påverkat rutinerna fast personalen ”gjorde ett jättejobb”. En äldre dam på ett boende uttalade sig också i artikeln, där hon sa att ”De är så rara.” Det var det hela.
Adrijana hade då beordrat David Randau, som hade kvällspasset, att ringa upp en av oppositionspolitikerna i nämnden för att åtminstone få en kommentar därifrån. Det var allt hon kunde göra, tyckte hon.
Medan hon närmade sig hemmet, missmodig och trött, gled tankarna över på Adam. Han hade kommit hem sent på onsdagen och han luktade öl när han kröp ner i sängen. Och hon hade snarast varit tacksam att han inte låtsats om henne.
Den insikten skrämde henne. Och när den skrämt henne fick den henne att bittert konstatera att de började glida ifrån varandra, och det fanns ingen tvekan, tyckte hon, att det var hans fel.
Han, som bara gick hemma och latade sig, som tog dagen som den kom, medan hon slet som ett djur för att göra en bra tidning, trots idioter som Erling Andersson. Han hade mage att … att undvika henne, att stöta bort henne, att frysa deras sexliv. När han istället borde stötta henne, få henne att må bra åtminstone när hon var hemma och de låg i sängen.
Adam Angell, du är en jävla skit! tänkte hon.
* * *
Han kämpade sig fram de sista stegen längs Garvaregatan och stannade vid grinden till den egna trädgården. Den här gången gick han i mål via Annika Ekbloms hus. Beroende på vinden började han att springa rundan antingen åt vänster eller höger från huset. Han tyckte inte om att ha motvind de sista kilometrarna när han var som tröttast.
Han gick in på infarten, så långt att huskroppen blev till ett skydd mot den vassa vinden. Där stretchade han utan brådska mot muren till Enoks och Gerdas trädgård. Det pensionerade paret, bittra efter personliga motgångar, var undvikande i sina kontakter och Adam visste att det berodde på Adrijanas ursprung. På andra sidan om Enok och Gerda bodde familjen Mansour, som kommit som flyktingar från Libanon. Med dem hade Enok och Gerda ingen kontakt alls.
Adam gick in och satte träningsskorna i hallen. Han hörde att teven var på och stack in huvudet i vardagsrummet. Adrijana satt i soffan och tittade på något program.
”Hej” sa Adam.
Hon dröjde med att lyfta blicken och titta på honom.
”Hej.”
Tonen var kort, närmast frän, och han drog sig tillbaka.
”Jag går och duschar” meddelade han och gick in i badrummet.
Vad är det nu? frågade han sig medan han skruvade på vatten. Vad har jag nu gjort? Eller inte gjort? Mat har jag lagat, i alla fall.
Duschad och påklädd gick han mot vardagsrummet för att säga till henne att där fanns rester till kvällsmat. Men han tyckte sig känna kylan redan vid öppningen till rummet, och vände. Istället gick han uppför trappan och in i Christians rum. Sonen satt, förstås, vid datorn. Adam förhörde sig om hans läxa och sa att han skulle gå ner och äta.
Döttrarna var inte hemma, det visste han. Birgit var och repeterade med sitt band och Annemo var hos någon bekant i Lund.
Han värmde själv lite mat och satt i köket och åt den. Så småningom förkunnade ljudet av steg i en trappa att Christian var på väg. Adam la upp mat på en tallrik och satte in i mikrougnen.
”Du får väl träna lite inför matteprovet” sa han.
”Jag tror jag kan det, pappa. Matte är inga problem för mig.”
”Inga andra läxor?”
”Nej, det sa jag ju när du frågade mig där uppe.”
”Du sa att du hade nog inga andra läxor.”
Pojken ryckte på axlarna.
”Ja, jag har nog inga andra läxor.”
Christian åt sin mat och försvann upp igen. Adam gick in i sovrummet och hämtade en bok om impressionismen, som han lånat på biblioteket. Han studerade Monets, Cassatts och Renoirs ljusa, luftiga bilder men märkte att de inte tilltalade honom. Han visste att Adrijana tyckte mycket om Monet.
Men vi har inte samma smak när det gäller konst, tänkte han. Har vi egentligen samma smak när det gäller någonting? Musik? Tveksamt. Hon tycker mer om rytmiska, dansanta toner, inte tung rockmusik. Litteratur? Hon skulle aldrig läsa en fantasybok.
Adrijana stod i köksdörren. Adam tittade upp, sneglade på köksklockan. Den visade kvart över tio. Han hade sagt godnatt till Christian och återvänt till Renoir och Monet.
”Där finns mat som du kan värma” sa han.
Hon stod länge utan att säga något.
”Jag är inte hungrig” sa hon sedan.
Han ryckte på axlarna, kände sig plötsligt trött. Han slog ihop boken och reste sig.
”Jag går och lägger mig. Har varit ute och sprungit.”
”Så duktigt, då.” Hennes röst gjorde ett försök att vara frän, men den saknade ordentlig kraft att klara av det. Men avsikten var tydlig. ”Hur går det med Manpower och Monster och de andra databaserna? Har du registrerat dig där?”
Han suckade djupt. Inte nu igen.
”Det verkar vara det enda du tänker på” sa han. ”Arbetsförmedlingen, Trygghetsrådet och Monster.”
”Ja, du tänker ju uppenbarligen inte så mycket på det.” Kraften återkom i hennes röst. ”Du har tydligen ingen brådska att skaffa dig ett jobb.” Så var det som hon eggades upp av sin egen argumentation. ”Det räcker väl bra för dig att kladda lite med färg på en duk och sitta hos Hermod och dricka öl.” Innan han hann mer än öppna munnen och gapa fortsatte hon: ”Medan jag jobbar som en slav för att göra en bra tidning. Och när jag kommer hem och lägger mig i sängen och förväntar mig att du ska vara där, så vänder du dig på andra hållet!”
Han kunde bara stirra på henne. Han ville säga: Men jag har ju varit på arbetsförmedlingen, och jag har varit på Trygghetsrådet, och jag ska … snart … lägga upp mitt ceve på de där förbannade databaserna. Han ville säga: Jag lagar faktiskt mat här hemma och jag hjälper Christian med läxan, om han låter mig, och jag dammsög igår. Igen. Han ville säga: Kladda med färg? Är det att visa respekt för mig och mina intressen?
Men han kunde bara stirra på henne. Och hon kunde inte stoppa den giftiga fors av ord som strömmade ur henne:
”Och det är okej, Adam. Vänd du dig på andra sidan. Jag skiter i det!”
Han trängde sig förbi henne ut i hallen, fortsatte in i sovrummet där han tog sin kudde och en filt som låg över en stol. Utan ett ord till henne gick han in i vardagsrummet, slängde kudden i tevesoffan och drog av sig byxor och tröja.
Han tyckte sig höra ljud från hallen, eller köket, eller deras sovrum; ljud av någon som snyftade, eller grät öppet. Men han brydde sig inte om dem.
Fortsättning i morgon
Vill du köpa den tryckta boken
kan du göra det här i Anders Bokhandel >>>
Den tecknade serien från boken: Biggs Rockar fett >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>