Lördag 5 mars
Adam öppnade ögonen. Det tog honom ett par sekunder att inse var han befann sig någonstans, och varför han låg där ensam i sängen.
Så tittade han upp i snedtaket, det snedtak han tittat upp i under så många år i sin barndom. Till höger om sängen stod fortfarande skrivbordet, där han som liten suttit och ritat, gjort en och annan läxa, och tittat ut genom fönstret mot Farliga Gubbens trädgård.
Han hade bestämt sig redan natten till fredagen, när han låg där i tevesoffan och vred och vände på sig i en orolig sömn, men han hade inte sagt något till någon förrän på fredagseftermiddagen. Då var bara Christian hemma. Birgit var ute någonstans med Jimmy och Malin och Fredde, och Annemo hade ännu inte kommit hem från Lund.
”Crille, jag åker upp och hälsar på farmor. Hon har precis kommit hem från en resa och det var länge sen jag träffade henne.” Han nickade, med minst 75 procent av sin uppmärksamhet riktad mot datorspelet. ”Det finns rester på spisen, korv och potatismos, till ikväll. Jag kommer hem på söndag.”
Så rufsade han sonen i håret och lämnade huset.
Han hade tagit bussen in till Höör, därifrån tåg upp till Gårdinge och så buss igen ut till det lilla samhälle utanför staden där hans mamma fortfarande bodde i det hus där Adam växt upp.
”Adam! Vilken överraskning!” Birgitta Angell stod i dörröppningen. Hon tittade ut mot gatan, som om hon väntade sig att fler skulle vara på väg. ”Kommer du ensam?”
”Ja, jag tänkte bara titta upp över helgen och hälsa på dig.” Han gick in i hallen och hängde av sig jackan. ”Du vet, de andra har så mycket. Birgit repar med sitt band, och Christian håller på med sina datorspel. Och Annemo hon … ja, hon pluggar rätt mycket. Har nog tenta snart, tror jag.”
”Jaha. Och Adrijana då?”
”Hon bara jobbar. Det är mycket där inne nu, med så lite folk. Jaha, hur har du haft det? Var det Gambia du var i?”
”Tanzania.”
”Ja, just det. Jag visste väl att det var någonstans i Afrika” sa han medan han gick ut i köket med modern efter sig.
Han satte sig på sin gamla plats vid köksbordet och hon satte sig mitt emot och tittade forskande på honom.
”Det är ungefär 500 mil mellan Tanzania och Gambia.”
”Eh … okej. Ja, du har bättre koll på det där än jag. Hur var det då?”
”Mycket intressant. Jaså, de har det jobbigt på tidningen? Men då hade de väl behövt dig där inne?”
Han skrattade till, glädjelöst.
”Tror du inte jag gärna hade velat ha mitt jobb kvar? Men de flyttade ju all redigering till Malmö – den lilla som finns kvar överhuvudtaget. Du ser väl som tidningen ser ut nuförtiden? Ha!”
Han tyckte inte om samtalsämnet, hade inte tänkt sig att modern skulle komma in på just den biten så fort. Och det verkade som hon förstod att han inte kände sig bekväm.
”Jag kom hem igår så jag är fortfarande rätt trött” sa hon. ”Så jag ska snart gå och lägga mig. Men du kan ju se på teve, så pratar vi mer imorgon.”
Sängen var inte samma som han hade haft under sin barndom. När han och Adrijana permanentat sitt förhållande, och började åka hem tillsammans och hälsa på hos sina respektive familjer, hade Birgitta Angell köpt en ny, bredare säng och satt in i hans rum.
Adrijana tyckte om att sova i hans gamla rum. Hon tyckte om snedtaket, ville alltid sova innerst i sängen så hon nästan slog näsan i taket. Adam knep ihop läpparna vid tanken på alla de nätter de legat där tillsammans.
Modern bodde tvärs över övre hallen och barnen brukade få husera på nedervåningen under former som varierade från gång till gång. Det fanns tre sovrum där nere. Där hade Adam och föräldrarna sovit tills den dag, då Adam var tolv år, när modern bestämt att vinden skulle inredas. Där hade blivit två sovrum, en liten toalett och en hall. Hon hade tagit det ena sovrummet och Adam hade fått det andra. Nils Angell hade blivit kvar i sitt rum på nedre plan. Föräldrarna hade redan tidigare sovit i var sitt rum – Adam hade inget minne av när den ordningen infördes. Kanske, tänkte han ibland, speciellt när han blev äldre och förstod mer av deras märkliga förhållande, kanske har de aldrig sovit i samma rum.
När Adam var liten och någon gång frågade, som barn gör, hur hans mamma och pappa lärde känna varandra, hade han fått reda på att de hade träffats genom att pappa, Nils Angell, fått en tjänst som lärare på den skola där Adams morfar då var rektor. Tycke hade uppstått mellan den nyanställde läraren och rektorns dotter, och så småningom hade de gift sig.
Senare var han tvungen att erkänna att det där med att tycke hade uppstått, det hade nog inte ingått i redogörelsen, det hade han själv lagt till; antagit att så var fallet och sålunda sytt ihop de bitar han fått till en ganska rimlig historia. Rimlig, men av allt att döma inte sann. För senare under Adams uppväxt hade andra pusselbitar dykt upp, och han hade tvingats omvärdera den bild – ofullständig som den var – han hade om föräldrarnas relation.
”Det där med barn, man och barn, var inget som fanns med i mina planer när jag var ung.” Han mindes moderns ord, en kväll i köket många år tidigare. Och hur hon fortsatt: ”Din far och jag har aldrig haft någon… eldig relation. Jag har, för att vara helt ärlig, inte varit särskilt intresserad av det. Vi har haft en relation som har varit praktisk, för oss båda.” Och han mindes hur hon hade avslutat: ”Jag är rädd att det är du som har fått betala priset för den.”
Birgitta Angells tidiga barndom hade varit kaotisk. Hennes far, Adams morfar, var alltid fullt upptagen med sitt arbete som rektor.
”Det blev bättre med åren” hade Birgitta berättat. ”Men när jag var liten var han ung och färsk i tjänsten, och otroligt ambitiös, och livrädd för att inte ha kontroll över allting på skolan.”
Modern, som dog i lungcancer när Birgitta var 15 år, hade varit jazzsångerska. Hon hade visserligen under perioder arbetat som musiklärare, men aldrig trivts med det.
”Det var musikerlivet som hägrade för henne.”
Den enda bild Adam hade av sin för tidigt bortgångna mormor var några föremål som fanns på locket till pianot i det rum som Birgitta Angell tyckte om att kalla ’salongen’: ett porträtt samt ett antal fläckar – märken efter fimpar och aska som hamnat utanför det askfat som uppenbarligen alltid stått på pianot när salig Laura Gunnarsson hade haft instrumentet i sin ägo.
När Adam under skoltiden övade inför pianolektionerna i musikskolan brukade han dra med fingrarna under duken och känna de små ojämnheterna i locket, medan han betraktade porträttet. En ung Laura stod vid en imponerande flygel och log vackert mot fotografen. Hon bar en mörkblå uniform – jacka och kjol, samt vit skjorta. På flygellocket på fotot låg en hopvikt militärmössa.
”Den här bilden togs under beredskapsåren” hade modern berättat. ”Din mormor, som bara var tonåring då, drog sitt strå till försvarsstacken genom att åka ut till regementen och pigga upp den trista vardagen för manskapet med käcka melodier.”
Senare, när Laura gift sig och blivit mor, fick hennes lilla flicka ibland följa med när modern skulle ut och sjunga med bandet. De hade ingen annanstans att göra av henne om fadern var upptagen i sammanträde eller annat tjänsteärende.
”Jag avskydde de där kvällarna. Inte bara tvingades jag sitta i rökiga jazzbarer timme efter timme. Jag fick dessutom följa med bandet efter gigget, som de kallade sina spelningar, när de åkte till något hotell för efterfest.”
Hennes ögon smalnade vid minnena.
“Jag tvingades se på när grabbarna i bandet, och grabbarna som hjälpte dem att montera upp och ner utrustningen, och grabbar som de träffade i hotellbaren kladdade på mamma; kysste och smekte henne, grovhånglade med henne … Jag fick vänta i korridoren utanför medan hon och någon av dem gick in i ett rum och knullade!”
Modern tog inte upp frågan om Gårdinge-Kuriren vid frukosten – som var mer av en brunch, eftersom båda steg upp sent. Adam stekte ägg och bacon, modern stod för kaffe, rostat bröd och vita bönor.
”Ska du gå bort till Rigmor?” frågade hon medan de åt.
Adam funderade. Han hade inte bestämt någonting, bara flytt, mer eller mindre, hals över huvud från hemmet.
”Jaa … kanske det. Vill du följa med?”
Han var inte säker på vilket svar han hoppades på. Han var inte säker på vem han ville träffa, och i vems sällskap. Var det minst risk för obehagliga samtal med eller utan modern? Ville han ens träffa kusinen? Hade hon märkt … att allt inte var som det skulle i Bylilla?
”Jag ska ringa till din faster och höra om vi ska träffas allihop och dricka kaffe i eftermiddag” sa modern och reste sig från bordet.
Ett par timmar senare promenerade de genom samhället till det gamla trähus där Rigmor bodde med barn och barnbarn. Äldste sonen Simon hade flyttat till eget boende, men Marcus och Leonard, de två yngsta, bodde kvar, liksom förstås Sofie, barnbarnet. Vid något tillfälle hade Adrijana försiktigt frågat varför flickan inte flyttade hem till sin far, nu när han, Simon, hade fått ordnade förhållanden.
”Hon har väl vant sig vid att bo hos mig” svarade Rigmor lite fundersamt. ”Och hon kan ju träffa sin pappa när som helst.” Så log hon lite vemodigt. ”Jag skulle bli galen om hon flyttade!”
Det var den första riktiga vårdagen, visserligen med en frisk nordvästlig vind men temperaturen visade på sju plusgrader och det riktigt kändes hur snö och is drog sig tillbaka timme för timme.
”Välkomna!” hälsade Rigmor med ett stort leende när hon öppnade dörren.
Hon och Birgitta Angell kramade om varandra medan Adam upptäckte sin faster Herta längre in i hallen.
”Hej faster Herta” hälsade han och gick in och gav sin faster en kram.
”Hejsan Adam, det var länge sen. Hur är det med barnen?”
”Jotack, det är bra. Annemo pluggar fortfarande filosofi …” Han himlade lite passande med ögonen. ”Birgit jobbar extra på en grill i Hörby, annars är det mest musik som gäller för henne. Och Christian sitter framför datorn och spelar.”
”Precis som Leo” inföll Rigmor och kom fram till dem. ”När han är hemma, alltså.” Och det kändes för Adam som om kusinen medvetet valt att bryta in innan hennes mamma hann fråga något om Adrijana. Nej, jag inbillar mig, sa han sig. ”Hej” sa Rigmor, och där fanns en ocean av ömhet i det korta ordet, och hon slog armarna om honom.
Han besvarade gesten och kände hennes kropp intill sig, njöt av den. För en sekund slöt han ögonen och drömde sig bort från de senaste månadernas psykiska tortyr.
”Är pojkarna hemma idag?” undrade Birgitta.
Rigmor lösgjorde sig och log mot henne.
”De jobbar båda två, men Leonard kommer hem om ett par timmar. Så länge stannar ni väl?”
Innan någon hann svara dök Sofie upp från ett inre rum och tryckte sig affektivt intill sin gammelmormor Herta.
”Nejmen Sofie, så lång du har blivit!” utbrast Birgitta och rufsade flickan i det blonda håret.
”Nu går vi in och sätter oss” sa Rigmor. ”Kaffet är klart. Varsågoda!”
Adams blick mötte hennes. Han försökte tolka den, tolka det omfamnande leende som i vanlig ordning kom från hela henne; hon såg rakt igenom honom, visste allt om hans problem, log tröstande; nej, hon var bara vänlig och positiv som hon brukade vara. Han visste inte.
”Jag såg att ni kom till fots” sa hon. ”Vill du ha en whiskey?”
Han nickade.
”Hemskt gärna.”
”Då tar vi var sin!”
Han log mot henne. Hon var fortfarande tryggheten i hans liv.
Söndag 6 mars
Adrijana låg kvar i sängen tills klockan var så mycket att inte bara Christian hade gått upp – han brukade vara uppe först på helgerna, fixa sin frukost och därefter sätta sig framför datorn – utan även Annemo. Snart kommer de att undra vad det är med mig, tänkte Adrijana och tvingade sig att stiga upp.
Hon gick ut i köket, sa glättigt godmorgon till äldsta dottern som satt och åt havregrynsgröt, och satte på kaffet. Annemo drack alltid te på morgonen och Birgit hade ännu inte stigit upp.
”Jag går ut i trädgården en stund” annonserade Adrijana när hon ätit. ”Solen skiner och det är en vacker dag, ska passa på att räfsa undan lite gammalt gräs.”
Annemo betraktade henne ett par sekunder, och det tycktes Adrijana som om dottern övervägde om hon skulle säga något, exempelvis: Du verkar inte må riktigt bra, mamma. Eller: Hur är det egentligen mellan dig och pappa?
Men Annemo nöjde sig med att nicka och säga:
”Okej.”
Framsidan av huset är viktigast, det var Adrijanas principiella uppfattning. Det är där, från gatan, som förbipasserande och alla grannar ser hur en trädgård är skött. Baksidan kunde bara ses av tre grannar, och av ingen annan såvida de inte gick in i trädgården.
Men hon kände inte för att vara på framsidan, att kanske tvingas föra samtal med uppdykande grannar. Så hon började istället där bak.
En av anledningarna till att de köpt huset en gång i tiden var den mysiga, väl etablerade trädgården. Såväl längs gatan som längs en stor del av gränsen norrut, där det äldre och klart fientliga paret Enok och Gerda bodde, fanns syrenhäckar som var både höga och täta. Syrenhäcken mot Enoks och Gerdas tomt slutade vid carporten; framför denna gick en halvlåg mur mellan tomterna. På carportens södra sida klängde en rosenbuske som förgyllde högsommaren med klarröda blommor.
När Adam och Adrijana på allvar började leta villa, och så småningom hittade det gamla huset på Garvaregatan, fanns det bara ett problem: den höga räntan. Den fick dem att tveka. Och Adrijana kom fortfarande ihåg hur hennes svärmor, som då just lämnat riksdagen i besvikelse över att det högerpopulistiska missnöjespartiet Ny demokrati kommit in och socialdemokraterna förlorat makten, hade fnyst:
”Ha! Klart räntorna skjuter i höjden med en sådan regering!”
Och då visste hon ännu inte, reflekterade Adrijana och log mot sin vilja medan hon tog räfsan ur trädgårdsskjulet, att året därpå skulle räntan – tillfälligt, men ändå – komma att chockhöjas till 500 procent.
Lösningen uppenbarade sig i form av Mirjana. Adrijanas syster hade sparat ihop ett ansenligt kapital under sina framgångsrika år i New York och Paris. De pengarna hade hon tänkt använda till att bygga upp ett eget modehus i sitt gamla hemland. Men så utbröt oroligheterna på Balkan och hon tvingades skjuta upp sina planer. Adrijana var i behov av pengar och då var det självklart för Mirjana att hjälpa sin syster.
Huset kostade 750 000 kronor. Adam och Adrijana lyckades själva skrapa ihop till insatsen och Birgitta bidrog med 200 000. Resterande belopp lånade Mirjana ut med en synnerligen generös avbetalningsplan och noll ränta.
När de flyttade in i huset hade en stor bit av trädgårdens baksida utgjorts av ett trädgårdsland. Under de första åren hade de, eller i huvudsak Adrijanas mamma, odlat potatis och grönsaker och haft bärbuskar där. När Jadranka flyttade till Kroatien bestämde sig Adam och Adrijana att minska på det där landet – och efter ett par år sådde de gräs på alltihop. De behöll några hallon- och björnbärsbuskar, och de flyttade lite jordgubbsplantor till en koncentrerad bit mark, där dessa dock dog ganska omgående.
Vid gränsen till tomten bakom familjen Angells, där det gamla trädgårdslandet funnits, hade Adam planterat björkar, hassel och andra sorters träd och buskar, och en hel liten dunge hade vuxit upp där de inte brydde sig om att klippa gräset. Mellan träden kunde de ändå se in till Kent och Clara, det unga par som bodde där; om Adrijana kastade en blick dit nu kunde hon se mellanstadieläraren Clara njutande av vårsolen, vaggande omkring ute på gräsmattan med sin växande mage.
Enda sidan som var förhållandevis ren var den söderut, mot Annika Ekbloms tomt. Mer än en gång under somrarna hade Adrijana irriterat lagt märke till hur Adam kastade blickar över mot den solande, lättklädda, välbevarade grannen.
Hon hade kommit hem på fredagen, på mycket bättre humör. Lördagstidningen skulle bli bra! Inhopparen Lenny Fredriksson hade vid kommunkollen snubblat över något som han inte var säker på hur han skulle hantera. I postlistan låg en fråga till kommunstyrelsens ordförande från oppositionspolitikern Chandra Benjaloune, vänsterpartist, som ville veta vad posten Club 69 stod för, i redovisningen efter en tjänsteresa där ett antal höga politiker och tjänstemän besökt en vänort i Tyskland.
Adrijana hade genast vädrat en skandal, och hon hade haft rätt. Hon hade omedelbart frikopplat Ann-Christine Svensson att, tillsammans med Lenny, gå till botten med den där reseräkningen. Och resultatet hade inte uteblivit: ett generat moderat kommunalråd hade tvingats erkänna att han och ”några grabbar” under den där resan besökt en klubb med lättklädda värdinnor och någon hade varit klantig nog att sätta upp kostnaden på den nota som det offentliga, det vill säga kommunens skattebetalare, skulle stå för.
”Vi bara tog några drinkar där” hade kommunalrådet försäkrat. ”Men givetvis ska vi som var där betala det själva. Ett rent misstag.”
Chandra Benjaloune hade fått ryta till ordentligt över en halv sida, med nytagen bild och allt. Inte nog med att företrädare för kommunledningen hade den utomordentligt dåliga smaken att frekventera ett sådant ställe, sa hon, de försökte till och med lasta över kostnaden på kommuninvånarna. Och Adrijana visste att huvuden skulle rulla; inte kommunalrådets, men han skulle säkert spåra upp den stackars sate som råkat skriva upp klubbesöket på den offentliga räkningen, och den personen skulle knappast ha sitt jobb eller uppdrag kvar så länge.
Och det bästa av allt, hade Adrijana tänkt, var att av allt att döma hade konkurrenttidningen inte hittat grejen.
”Lägg inte ut den på webben förrän efter midnatt!” förmanade hon webbredaktionen i Malmö.
Hennes goda humör hade brutalt svepts undan när hon kom hem och fick reda på att hennes make gett sig iväg.
”Han sa att han skulle hälsa på farmor” sa Christian.
”Så där utan vidare? Och ensam?” Hon rynkade pannan. ”När kommer han hem då?”
Det visste inte Christian, sa han. Pappa hade stuckit in huvudet just när han höll på att slå ihjäl en boss, och han hade därför kanske inte hört precis allt som sagts.
”Gör något annat än att sitta vid den där förbannade datorn!” fräste Adrijana, plötsligt vild av ilska och besvikelse.
Hon hade gått ner i vardagsrummet, gått där fram och tillbaka och känt sig spyfärdig. I helvete heller har han plötsligt bestämt detta, rasade hon. Han vågade bara inte säga något till mig i morse.
Hon gick till barskåpet och tog med en halvfull flaska rödvin ut i köket. Där satte hon sig vid bordet och hällde upp ett glas. Hennes blick föll på tidningens familjesida, som råkade ligga frambläddrad. Dagens namn: Adrian, Adriana.
Han gör så här mot mig, på min egen namnsdag! Och hennes ögon fylldes av tårar.
”Vad är det, mamma?” Christian stod i dörröppningen och betraktade henne oroligt.
Hon suckade och riste lätt på huvudet, försökte le mot honom.
”Jag mår inte riktigt bra. Det går nog över snart.”
Hon såg att han tittade på vinglaset, och flaskan. Nej, fan heller, om han ska få se sin mamma sitta här som en alkis! bestämde hon. Hon reste sig och gick in och satte tillbaka flaskan i barskåpet.
”Det har varit en jobbig vecka på tidningen” sa hon till sonen. ”Men nu ska jag vila upp mig i helgen. Pappa kommer nog imorgon eller på söndag, ska du se.”
Med det lät han sig nöjas och återvände till sin dator.
Kapitlet fortsätter i morgon
Vill du köpa den tryckta boken
kan du göra det här i Anders Bokhandel >>>
Den tecknade serien från boken: Biggs Rockar fett >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>