Fortsättning från i går
Hon låg sömnlös det mesta av natten. Kommer han tillbaka på söndag? Eller … han kan väl inte ha stuckit för gott, som hans pappa gjorde? Lämnat mig? Lämnat sina barn?
Hon snurrade fram och tillbaka under lakanet, svettades och frös, kände sig sjuk. Varför gav han sig iväg? Naturligtvis var det efter deras gräl på torsdagskvällen, det insåg hon. Men vad i grälet var det som han upplevde som så upprörande att han var tvungen att åka?
Hon hade inte kunnat föreställa sig att detta skulle kunna hända. Att Adam, denne … temperamentsfattige man, denne glidare genom livet, som verkade låta vad som helst rinna av sig som vatten, skulle ta så illa vid sig att han flydde hemmet, flydde från henne. Känner jag honom så dåligt? frågade hon sig.
Men har jag inte rätt att ställa krav på honom? För det är ju så, att om jag inte är på honom, så händer det ingenting.
Hon kom ihåg när de satt i den lilla lägenheten och hade bestämt sig för att söka en större bostad, en villa. Först hade hon avvaktat och låtit honom hålla i det projektet, men ingenting hände. ”Har du pratat med någon mäklare?” frågade hon ibland. Nej, det hade han inte, det skulle han göra ”imorgon”. Till sist var det hon som hade fått ta de kontakter som krävdes för att hitta ett hus.
Och var det inte likadant när de hade slutat folkhögskolan och sökte jobb? Var det inte hon som hela tiden hade nosat upp arbetstillfällen, och så hade han hängt på och glidit in på ett bananskal? Till och med när de sökte och blev anställda på Gårdinge-Kuriren, i hans barndoms Skåne, var det hon som hade gjort allt jobbet.
Det är inte schysst, bestämde hon. Jag kämpar som en galning, som jag alltid har gjort. Han valde att lämna skutan och nu går han och drar benen efter sig. Visst, han har varit på arbetsförmedlingen, och efter mitt tjat har han också tagit kontakt med Trygghetsrådet. Efter mitt tjat. Och som tack drar han sig undan mig i sängen!
Under lördagen funderade hon minst tio gånger på att ringa till honom; till hans mobil, eller upp till sin svärmors nummer. Men hon tvingade sig att avstå. Nej min själ, jag tänker inte krypa ner på knä och be honom komma tillbaka!
”Varför drog pappa upp till farmor så där på en gång?” undrade Birgit.
Adrijana ryckte på axlarna. Men Christian kom till hennes räddning.
”Nu minns jag att han sa något om att farmor precis kommit hem från en resa, och han ville höra hur hon haft det.”
”Just det” sa Adrijana och log. ”Farmor är ju med i det där On the Spot, som försöker hjälpa barn i fattiga länder. Hon måste ju ha något att engagera sig i, nu när hon inte är politiker längre. Jag vill minnas att hon skulle till något land i Östafrika. Pappa var väl nyfiken på hur det var där nere.”
Hon ansträngde sig för att vara som vanligt under dagen; lagade mat och tittade på teve, försökte till och med slappna av. Kanske var det ändå så att han plötsligt hade kommit på att hans mamma precis återvänt hem, och han ville träffa henne. Han sa ju till Christian, han stack ju inte utan att meddela någon.
Men hon behövde bara minnas torsdagskvällen, hur han tagit sin kudde och stormat in i vardagsrummet för att sova där, för att de optimistiska tankarna skulle skingras för vinden. Det här var inte för Birgitta Angell, det var mot Adrijana Kovačić.
Natten till söndagen var hon så trött att hon lyckades somna till. Men sömnen blev orolig och hon vaknade ofta. Tänk om han inte kommer imorgon. Vad gör jag då? Vad säger jag till barnen?
Hon såg plötsligt, för sin inre syn, hennes tre barn sitta i någons rum och diskutera föräldrarna. Visst var det så att mamma och pappa varit rätt tvära mot varandra … de senaste månaderna. Har de problem? Tänker de skiljas? Och hon kunde se Christians skrämda ansikte och det plågade henne.
Någon gång tidigt på morgonen, när hon låg där och stirrade i taket, vars konturer började skymta i det gryende ljuset, hörde hon sin egen röst: Det räcker väl bra för dig att kladda lite med färg på en duk …
Hon satte sig upp i sängen, flämtande, genomsvett. Varför sa jag så? Varför gav jag mig på hans målande, som är det roligaste han vet? Klart han blev sårad. Det var som ett spjut rätt in i hjärtat.
Förlamad sjönk hon ihop igen i sängen och hatade sig själv. Men jag blev provocerad, försökte en del av henne säga. Han straffar mig för att jag försöker få igång honom. Det var därför jag tappade fattningen, gick över gränsen, sa sådant som jag inte borde ha sagt.
Spelar ingen roll, sa en annan del av henne. Du gjorde något oförlåtligt. Du slog honom långt under bältet. Du visade att du inte bryr dig om vad som är viktigt för honom. Klart att han stack. Han kanske verkligen inte kommer tillbaka!
Hon drog en stund med räfsan bland träden och buskarna i dungen närmast gränsen till Kent och Clara. Det blev några ordentliga högar ris och gråbrunt gräs. Så hämtade hon skottkärran och körde bort skräpet till komposten bakom carporten.
Hon satte sig på skottkärran och bara satt där en lång stund. Så stod hon inte ut längre. Hon gick in, satte stövlarna och tog den trådlösa telefonen från köket. Hon gick in i sovrummet och stängde dörren.
Hon slog siffrorna till hans mobiltelefon och märkte hur handen darrade, hur hela hon darrade, medan signalerna gick fram.
”Det är Adam.”
”Hej. Det är Adrijana.” Tyst i luren. Fort, innan han lägger på! ”Adam … jag ber om ursäkt. Jag ber om ursäkt för vad jag sa i torsdags kväll. Som … som det där om ditt målande … det var fruktansvärt dumt av mig.” Fortfarande tyst. ”Förlåt mig.”
Sekunderna gick och hennes hjärta bultade. Säg något då, för fan!
”Jag blev inte glad.” Hon hörde hur ostadig hans röst var.
”Nej, det förstår jag. Jag menade inte så, Adam. Jag vet hur mycket du tycker om att måla, och … det är klart du får måla så mycket du vill. Men … du vet ju att jag bara hoppas att du ska hitta ett nytt jobb.”
”Det vet jag. Du har liksom inte lyckats få mig att glömma det den här tiden.”
Hans röst fränare nu. Han var upprörd. Hur upprörd?
”Jag vet. Jag ska försöka att inte tjata så mycket.” Tyst. Hon klarade strupen. ”Jag tänkte laga fisksoppa till ikväll. Eh … när kommer du hem?”
Han dröjde med svaret. Hon kände det som om han satt och la vikter i de två vågskålarna, vägde för och emot. Hon slets mellan ilska och oro.
”Jag tar tåget som är i Höör kvart i sex.”
Adrijana andades ut.
Torsdag 10 mars
Adam låg på rygg i tevesoffan och stirrade i taket. Han hade legat där i två timmar redan, sedan han och Birgit ätit lunch och han hade lämnat avdukningen till henne. Och han hade ingen brådska upp. Kanske en kopp kaffe snart, tänkte han.
Han funderade på tavlan som höll på att ta form på en duk uppe i ateljén. Ja, den hade i huvudsak tagit form under onsdagskvällens målarkurs på skolan, men nu stod den på staffliet och han gick då och då och tittade på den.
Lorenz hade inte haft någon övning till dem denna gång, utan de hade fått måla fritt hela kvällen. Adam hade lagt de sista penseldragen till porträttet – som inte var särkilt likt, men det var inte meningen heller, sa han sig – av Jennifer Lopez. Därefter hade han suttit ner på sin stol och funderat på vad han skulle göra.
Ett kvinnoansikte till? Beyoncé? Alicia Keys? Jessica Almenäs? Motiven var många, och frestande. Men han kände inte för att påbörja ett nytt ansikte där, på kursen. Det kunde han göra i lugn och ro hemma, och sedan, när det började likna något, ta med det och låta Lorenz titta på det.
Ett landskap? Förvisso en outtömlig källa till målningar. Men han hade målat landskap i princip hela första terminen och var fortfarande en smula trött på sådana motiv. Stilleben? Nej, tack.
Så drog han sig till minnes övningen de haft föregående onsdag, med perspektiv. Då hade Lorenz bland annat visat hur man ritar och målar byggnader så att de ser naturliga ut. Raka, lodräta linjer, medan de vågräta skulle utgå från ett antal punkter längs en tänkt horisont.
Han hade tagit fram sin duk – första gången han skulle måla på duk – och med viss nervositet greppat blyertspenna och en lång linjal som fanns i salen. En horisontlinje och därefter ett antal linjer kors och tvärs över duken, vilka skulle bilda stomme för byggnaderna. Och så raka lodräta linjer.
Han hade ingen förlaga, den här urbana miljön kom direkt från hans fantasi. Ett par större hus, några mindre. Ett högre i bakgrunden. Mellanrum som skulle kunna vara gator.
”Det här ser spännande ut” tyckte Lorenz när han kom och tittade.
Karita Jalonen hade också kommit dit.
”Abstrakt?” frågade hon och såg förväntansfull ut.
”Nja … vi får väl se. En stad, kanske.” Han lutade sig nätt så hans vänsterarm nuddade vid hennes högra. Känslan spred sig i kroppen som en blixt och han var tvungen att fortsätta konversationen, hindra henne från att gå. ”Kan en stad vara abstrakt?”
”Vi skiljer mellan abstrakt och icke-föreställande konst” inflickade Lorenz. ”Abstrakt betyder att motivet är förenklat. En abstrakt bild av en stad, är en bild där du målar hus, gator och annat, men du förenklar dem mer eller mindre. Målar du den icke-föreställande, så finns där kanske inga synbara kopplingar alls till den traditionella bilden av en stad.”
Adam hörde vad läraren sa, men ändå inte, eftersom hela hans medvetade var inriktat på Karita intill honom. Nu öppnade hon munnen för att svara. Men innan hon talade drog hon sig, knappt märkbart, åt sidan så där blev en luftspalt mellan deras armar. Adam försökte att inte visa sin besvikelse.
”En stad kan absolut vara abstrakt” sa hon. ”Bara du vill att den ska vara det.”
Den ska inte vara abstrakt, tänkte han där han låg i soffan. Eller snarare, och här insåg han att han trots allt tagit in vad bildläraren sagt, den ska inte vara icke-föreställande. Man ska se att det är en stad. Men den ska inte heller vara realistisk, på det viset att varje liten tegelsten och varje liten buske mellan husen ska målas. Den ska vara … något annat. Kanske ska den vara just abstrakt, förenklad?
Plötsligt visste han bara att den stora byggnadskroppen i förgrunden skulle vara svart. Kolsvart. Död, skulle Lorenz förmodligen säga. Och Adam hade läst det i tillräckligt många konstböcker för att veta att det var en vanlig uppfattning bland konstvetare, att svart färg är död.
Det skiter jag i, tänkte han trotsigt. Den byggnaden ska vara svart. Svart som synden! Svart som helvetet!
Och han såg plötsligt hela tavlans idé för sitt inre: en kamp mellan det onda och det goda. Den höga byggnaden i bakgrunden skulle vara vit. Det skulle stråla omkring den, men strålarna skulle brytas tvärt när de närmade sig det svarta huset. Det skulle ha ett kraftfält där ingen godhet kunde tränga in.
Det hade inte varit självklart för honom att återvända hem till Bylilla. Inte att göra det på söndagen, åtminstone. Ett tag hade han tänkt, nästan bestämt, att vänta tills måndagen. Då, när Adrijana åkt till jobbet, skulle han i lugn och ro åka hem. Hon skulle få vänta hela måndagen, undra om han hade återvänt. Då skulle väl hans budskap nå fram till henne?
För hon hade sårat honom. Hennes tjat hade gått för långt, sa han sig. Nu attackerade hon blint, bortom all sans och alla regler.
Men så hade hon ringt, mitt på söndagen. Och hon hade bett om ursäkt. Hon hade speciellt bett om ursäkt för det där hon sagt om hans målande. Uppenbarligen var hon så pass mycket människokännare – eller kännare av sin man, åtminstone – att hon förstod att just den repliken hade tagit värst. Och hon hade låtit som hon menade vad hon sa, att hon var ledsen över de där orden.
Det hade föresvävat honom att hans ’flykt’ norrut över helgen var ett första steg mot en separation från Adrijana. Men tanken skrämde honom. Vad skulle det innebära, om de faktiskt skulle skiljas? Vad skulle det innebära för barnen? Visserligen var båda döttrarna myndiga nu och kunde, teoretiskt sett, flytta ut vilken dag som helst. Men Christian …
Tanken på sonen fick Adam att sucka djupt. Han älskade sina tre barn högt, han var övertygad om att de var det viktigaste i hans liv. Men han hade problem med Christian; visste inte, hade aldrig vetat, hur han skulle hantera honom, sysselsätta honom. Visst, när pojken några år tidigare hade provat på piano och gitarr var det Adam som hade övat med honom. Men Christian var inte intresserad. Han hade skickats iväg på olika sorters idrott, men där var Adam värdelös – han var lika dålig på fotbollsplanen som på brottarmattan.
Joggandet var något han hade satt igång med ett antal år tidigare efter att journalistklubben på Gårdinge-Kuriren haft besök av en entusiastisk konsult som talat om höga kolesterolvärden, om midjemåttet och om vikten av att genom motion arbeta upp en så hög tröskel som möjligt om något skulle inträffa i vardagen som frestade på organismen. Adrijana hade också hört föredraget och de hade tillsammans vandrat runt i terrängen utanför samhället och hittat en bra sträckning. Men efter ett par löpturer hade hon tappat intresset och hellre satt sig med en bok.
Adam joggade för att han visste att såväl hans arbete som hans övriga intressen på fritiden innebar mest stillasittande. Men något idrottsintresse kunde han inte uppbåda, inte ens för Christians skull.
Det är min egen värdelöse fars skull, tänkte han hårt. Han kunde se framför sig det brev han fått från fadern, Nils Angell, en tid efter att denne lämnat hemmet, lämnat Sverige och försvunnit till Asien. I brevet hade fadern försökt förklara varför han hade agerat som han gjort:
Om du anser mig vara en dålig pappa så har jag full förståelse för det. Jag är den förste att hålla med. Jag är tämligen säker på att jag inte var ämnad att bli pappa.
När jag var liten spelade min pappa – din farfar – fotboll med mig. Han tog med mig ut i skogen och lekte indianer, gjorde pilbågar och pilar till mig. Jag minns inte om jag uppskattade det. Men jag gjorde inget sådant för dig – jag skulle inte klara av att tillverka en pilbåge, jag är dålig i fotboll. Du frågade inte heller efter sådant när du var liten. Det var jag tacksam för.
Tyvärr har din mamma varit lika ointresserad av att vara förälder som jag. Du fick sköta dig mycket själv. Det smärtade mig ibland att se dig leka ensam. Men du gjorde det, och jag var tacksam för det.
Adam hade knycklat ihop brevet, nästan blind av de tårar av ilska och vanmakt som orden framkallade, och slängt det i papperskorgen.
En så jävla usel pappa har jag i alla fall inte varit, tänkte han.
Han hade åkt hem på söndagskvällen och han märkte att han blev välkomnad, inte minst av Christian. Adrijana hade sett lättad ut och försökt låtsas som allt var som vanligt igen. Och han, Adam, hade spelat med i det spelet. Han hade berömt hennes fisksoppa och det vita vin hon valt till den.
Men han visste, och han visste att hon visste, att det inte var som vanligt. Hans hemkomst betydde inte att problemen var lösta. Det var ingen fredsuppgörelse, det var bara vapenvila.
Han hade lagt sig i dubbelsängen på kvällen, bredvid henne. Han hade känt hennes närvaro starkare än på länge, och vid något tillfälle varit nära att sträcka ut armen och lägga den på hennes. Men något hade hållit honom tillbaka.
Hon hade inte heller gjort något försök att närma sig honom. Men hon hade sagt godnatt och han hade önskat henne detsamma.
Under dagarna som gick hade hon inte en enda gång berört ämnen som arbetsförmedlingen, Trygghetsrådet eller Manpower. Men de hade inte varit ensamma vid något tillfälle, utom när de lagt sig på kvällarna. Det var som om båda såg till att alltid ha något att göra; Adrijana hade suttit och läst mycket, och tittat lite på teve. Adam hade också läst, och så hade han vistats i ateljén.
Han kände att det var en situation som inte skulle hålla i längden. Det var som att sitta på toppen av en aktiv vulkan, förr eller senare skulle ett utbrott komma. Men han sköt iväg de tankarna och var tacksam för att han fick lite lugn och ro.
De åt kvällsmat tillsammans alla fem. Det hörde inte till vanligheterna mitt i veckan, men denna kvällen hade ingen någon aktivitet utanför huset.
”Hermod fyller år nästa söndag” meddelade Adam. ”Vi brukar ju bjuda honom på mat på hans födelsedag. Ska vi göra det i år också?”
Det var förstås i första hand Adrijanas reaktion han var intresserad av. Hon dröjde med svaret, tuggade sin kotlettbit omsorgsfullt.
”Hermods pappa var nazist” sa Christian.
Adam såg hur Annemo himlade med ögonen och hörde henne sucka tungt.
”Christian, har du fler nyheter att komma med?” snäste hon. ”Och förresten är det inte hans pappa vi ska bjuda!”
”Nej, det hade ju varit lite svårt eftersom han har varit död i 50 år eller något” insköt Birgit. Hon gjorde en ful grimas åt sin syster. ”Så snacka om att komma med nyheter. Hoppsan tjosan, Annemosan.”
Annemo flög upp ur sin stol och tog ett steg mot andra sidan bordet. Birgit var blixtsnabbt uppe med gaffeln i beredskap. Då for Adrijana också upp, med en kraft så hennes stol åkte baklänges in i stereobänken.
”Lägg av ni två, för helvete!” skrek hon och Adam såg att hon hade tårar i ögonen. ”Dag ut och dag in håller ni på och bråkar med varandra. Räcker det inte med att …”
Hon avbröt sig, gav Adam ett snabbt ögonkast och marscherade sedan från bordet utan att äta upp. De hörde hur hon smällde igen dörren till sovrummet.
Det blev tyst kring bordet. Annemo gick bort och hämtade Adrijanas stol och satte den på plats. Birgit sjönk ner på sin stol.
”Alltså …” Adam slöt ögonen och visste inte hur han skulle ta hand om situationen. ”Mamma är trött” försökte han. ”Hon har det tufft på jobbet. Det behövs inte mycket just nu för att trigga igång henne.”
”Inte för att trigga igång Annemo heller” sa Birgit utan att titta upp.
”Sluta nu” bad Christian och såg nästan rädd ut.
”Det finns en person som hela tiden gör sitt bästa för att trigga igång andra” sa Annemo. Hennes röst var behärskad och inte heller hon tittade upp.
”Nu tar vi och skärper oss allihop” sa Adam men hörde själv hur fullständigt tom på auktoritet hans röst lät. Han gjorde ett nytt försök. ”Här vill jag bara ta upp en diskussion om ifall vi ska bjuda hit Hermod nästa helg, och så …” Han visste inte hur han skulle fortsätta, och avslutade mitt i meningen.
Men Annemo reste sig och gick ut i hallen. De andra hörde hur hon knackade på en dörr.
”Mamma. Förlåt. Var snäll och kom ut och ät upp din mat.”
Det kändes som hon stod där en evighet. Så hörde de att dörren öppnades. Svåridentifierade ljud sipprade in i vardagsrummet och så kom Adrijana och Annemo, hand i hand, gående in och fram till bordet. Adrijana satte sig och strök en hårslinga ur pannan. Hon plockade upp sina bestick, tittade snabbt på Christian och Birgit, och så på Adam.
”Klart vi ska bjuda hit Hermod på hans födelsedag. Det gör vi ju alltid!”
Fortsättning i morgon
Vill du köpa den tryckta boken
kan du göra det här i Anders Bokhandel >>>
Den tecknade serien från boken: Biggs Rockar fett >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>