Lördag 26 mars
Adam vaknade till av att Adrijana gled ur sängen och försvann ut i hallen. I halvslummer noterade han att hon återvände till sovrummet … men inte kröp ner i sängen. Hon stökade omkring med något och försvann därefter igen. Så hörde han hur ytterdörren öppnades och stängdes.
Vad håller hon på med? frågade han sig och vred sig först till ena sidan, sedan till andra. Så la han sig på rygg och, med en suck, öppnade ögonen. Han var på dåligt humör.
Det hade kommit successivt de senaste två veckorna. Säkert en reaktion på allt som har hänt på tidningen, funderade han. Och så de där hopplösa döttrarna som bara bråkar med varandra. Om ändå en av dem kunde flytta ut! I nästa ögonblick visste han att han inte ville bli av med vare sig Annemo eller Birgit, det skulle kännas hemskt tomt den dag någon av dem skaffade sig eget boende.
Eller är det för att det går så dåligt med hästarna? Inte en vinst på flera månader. Hästar som på papperet verkade helt chanslösa gick och vann. Upploppsstriderna slutade hela tiden med att hans och Hermods häst stack nosen förbi mållinjen en halv sekund efter en annan häst. Spikarna galopperade som galningar i starten. Suck.
Fast det var inget nytt, att det gick dåligt på travet. Och inte brydde han sig så mycket om det heller, egentligen. Att spela V75 var en kul grej, lite spänning ett par lördagstimmar och sedan var det inte mer med det.
Stress inför utsikten att faktiskt inte lyckas hitta ett nytt arbete? Insikten att hans goda meriter från tidningsvärlden inte automatiskt gjorde honom åtråvärd på arbetsmarknaden. Insikten att så många andra där ute hade precis lika bra referenser, och att de kanske var tio, femton år yngre; i ett land där arbetsgivarna skoningslöst ratade alla över 45 om där fanns en 30-åring som sökte jobbet – och det fanns där alltid. Senast några dagar tidigare hade en undersökning presenterats, som visade just det, hur åldersdiskrimineringen slog hårt mot personer i Adams ålder.
Men det fanns ingen större anledning till oro för honom. Han hade fortfarande kvar drygt fyra månader med avgångsvederlag, och om de skulle gå utan att han lyckades få ett arbete, så var han därefter berättigad till A-kassa under ett år. Och han hade ju faktiskt hittills bara sökt ett enda arbete …
Nej, orsaken till hans dåliga humör var något helt annat, och längst där inne visste han precis vad det var. Men han ville helst inte erkänna det.
Det hade börjat på målarkursen veckan innan. Karita Jalonen, den söta finskan med de blå ögonen och det mörka håret, och den härligt kurviga kroppen, hade stått bredvid honom och beundrat hans målning. Det var den där staden, med byggnader längs en gata som bara anades; den där staden som var centrum för en våldsam kamp mellan det onda och det goda.
”Den är kraftfull!” hade Karita sagt med känsla i rösten.
”Tack.” Och så, utan att han egentligen visste varför: ”Du har inspirerat mig.” Han såg frågan i hennes ögon. ”Du sa att den kunde vara abstrakt. Och det är den väl, på sätt och vis. Jag menar, husen är ju inte särskilt detaljrika. Inga takpannor, inga fönsterrutor. Det är kraften som jag känner strålar ut från dig som jag har fångat upp i tavlan.”
Han hade låtit sin blick ligga kvar på henne. Men hon hade vikt undan, lett lite mekaniskt och dragit sig därifrån. Och han hade stått kvar där och undrat vad i helvete han hade svamlat om.
Du är kåt på henne, sa han sig. Så enkelt är det. Men hon är inte intresserad av dig. Inte ett dugg. Och varför skulle hon? Du, en 50-årig arbetslös gubbe. Varför skulle hon falla för dig?
Ett minne från barndomen dök upp inom honom. Ett minne av en klasskamrat – en fantastiskt vacker flicka.
Lotta, hette hon. Han hade dyrkat henne i hemlighet. Han hade fantiserat om henne; i hans fantasier var han en superhjälte som gång på gång ryckte ut och räddade henne ur klorna på de onda – Elake Emil, Stygge Steve och Läbbige Lasse.
Verkligheten hade varit en annan. Som den dagen, efter skoldagens slut, när alla niondeklassarna skulle susa hem på sina mopeder och han inte fick igång sin maskin av det där obskyra lågprismärket som fadern lyckats inhandla till honom. Han stod där och försökte kickstarta den och ingenting hände. Och Lotta hoppade upp bakom en leende Emil, la armarna om hans midja och åkte iväg på hans moppe.
Och så balen sista dagen i nian, när Adam klätt upp sig i skjorta och pressade byxor, och under flera timmar samlat mod för att slutligen bjuda upp Lotta; han hade stått framför henne och stammat något om ”Ska vi dansa?”, men det var precis som om han inte fanns där, som hon varken såg eller hörde honom. Kallt och lugnt hade hon vänt på huvudet och konverserat med sin kompis som satt intill. Och han hade gått ut ur balsalen, ut i sommarkvällen och i hans tankar hade hans superhjälte just den kvällen slängt sig framför ett tåg.
Likadant hade det varit på gymnasiet. Madeleine, Mad Madde, hade varit en bra kompis och visat att hon uppskattade honom. Men i slutändan var det Thomas Hedman som fick krypa ner till henne i sängen, inte Adam Angell.
Rigmor! Hon hade hela tiden varit ljuset i hans tillvaro. Ibland undrade han hur han överhuvudtaget skulle ha orkat med sin uppväxt om hon inte funnits. Det fanns tillfällen då han nästan trodde att han skulle ha gjort av med sig, som superhjälten gjorde, utan henne. Och samtidigt kunde han inte tänka på henne utan en besk eftersmak av ångest.
Det var Solveig Sultahn, denna demoniska kvinna, som hade förvandlat honom. Under de cirka två år han befunnit sig under hennes inflytande hade han förändrats i riktning mot den person han nu var. Hon hade, på sätt och vis, skapat honom; i hennes välutrustade privata gym hade han byggt upp sig och fått en attraktiv kropp, från att tidigare ha varit en tanig, hållningslös yngling; under attackerna från hennes viljestyrka och sprudlande energi hade hans naturliga blyghet försvunnit och en form av självkänsla växt fram; under hypnosen från hennes person och hennes perfekta, mogna kvinnokropp, samt de droger hon senare försåg honom med, hade han upptäckt vinklar och vrår av sexualiteten som tidigare varit fördolda – och som i flera fall mått bäst av att aldrig se dagens ljus. Månaderna hos Solveig hade slutat med en katastrof, och eftersmaken av henne var tusenfalt värre än den efter Rigmor.
Och nu, de senaste kvällarna, när han hade känt sig mer avslappnad i Adrijanas sällskap – när hon inte längre höll på att tjata på honom om arbetsförmedlingen och Trygghetsrådet och fan och hans mormor – och han hade sträckt ut händerna mot henne i sängen, då hade hon dragit sig undan.
Vad är det som händer? undrade han. För det var nästan som om hon vore svartsjuk. På vad? Hon kan ju omöjligt känna till mina små, misslyckade flirter med Karita Jalonen.
Han hörde ytterdörren öppnas och stängas, och han tyckte sig höra ansträngd andhämtning i hallen. Någon pysslade med något … och så kom Adrijana in i sovrummet. Hon var klädd i träningsoverall, röd i ansiktet av vind och fysisk kamp, och svetten blänkte på hennes panna – kort sagt, hon företedde alla tecken på att just ha varit ute och sprungit.
”Har du varit ute och sprungit?” Han hörde själv hur klentrogen han lät, och han väntade inte heller på hennes svar. ”Jag menar … hur många år har det gått sen det hände senast?” Och så, utan att han egentligen tänkte säga det: ”Är det femtioårskrisen?”
Hon stelnade till, nästan mitt i ett steg. Över den friskhet som lyst från hennes ansikte – han hade snarare tänkt säga till henne hur sexig hon faktiskt var i den där färska svetten – la sig, blixtsnabbt, en hinna av is. Och blicken när hon tittade på honom blev kolsvart.
”Dra åt helvete!” fräste hon, grep tag i sin handduk och försvann ut mot badrummet.
Adam suckade tungt och sjönk tillbaka i sängen. Fan ta henne! Jag bara skojade ju. Tål hon inte ett skämt längre?
De undvek varandra resten av förmiddagen. Han retirerade till sin ateljé där han i frustration klämde ut en massa röd, blå och gul färg på en duk och smetade ut alltihop till en brun gegga. När han, för att hämta andan, tog två steg tillbaka och betraktade kaoset på duken såg han till sin förvåning att den där bruna geggan lyste och glimrade på ett nästan magiskt sätt.
Ur sin skrivbordslåda med fotografier han hade sparat för att kanske en dag måla av, plockade han fram en bild på en kungsfiskare, som han rivit ur en naturtidskrift. Fågeln, skimrande i alla sina nyanser, satt på en trädgren. Nästan som i trans drog han med penselskaftet konturerna av kungsfiskaren, dess enda synliga öga, ett par klor, ett par vingpennor och så grenen.
Shit! Den är ju nästan färdig! ropade han åt sig själv och undslapp sig ett leende. Överflödet av färg gav en reliefverkan åt bilden – det gjorde också, insåg Adam, att det skulle ta betydligt längre tid än normalt för färgen att torka innan han kunde finputsa bilden.
Adrijana stod i dörröppningen.
”Förlåt för det där ’dra åt helvete’” sa hon. ”Det var dumt sagt.” Hennes anlete var extremt neutralt men där fanns en lätt darrning på rösten.
Adam flackade med blicken.
”Det var ett skämt. Det där med femtioårskrisen.” Han fäste blicken på sin målning, det var lättare än att titta på henne.
”Åh. Okej.” Så, som i förbifarten, innan hon försvann: ”Häftig målning!”
Hon var borta innan han hann säga tack.
Men det lilla replikskiftet gjorde ändå att de kunde sitta vid samma bord och äta lunch, tillsammans med Birgit och Christian.
”Jag sticker hem till Matte sen” meddelade Birgit. ”Jimmy fyller år. Ja, han fyller inte förrän på måndag men vi ska fira det ikväll.”
”Och varför ska ni vara hemma hos Matte då?” frågade Adrijana.
Birgit ryckte på axlarna.
”Det passade bra.”
”Han har FF, antagligen” gissade Christian och fick en ilsken blick av sin syster till svar.
”FF?” undrade Adrijana.
”Min älskade lillebror menar antagligen föräldrafritt” gnisslade Birgit.
”Jag hoppas att … ”Adrijana artikulerade överdrivet: ” … Ottomannen inte är inblandad.”
”Klart han inte är. Varför skulle han vara det?” Hon reste sig snabbt och log soligt mot modern. ”Tack för maten, mamma. Det var jättegott!”
Så var hon borta. Adam harklade sig och började duka av.
”Jag sticker bort till Hermod ett tag. Eh … vi hade liksom redan bestämt att titta på hästarna tillsammans.”
Adrijana nickade, ansiktet neutralt som vattenytan på en stilla damm.
”Jag går och hämtar var sin pilsner” sa Hermod när han släppt in Adam och de gått in i rummet där teven stod.
”Ta hela sexpacket” sa Adam.
Hans vän höjde lätt på ögonbrynen.
”Något som trycker dig?”
Adam funderade på hur han skulle formulera sig. Hermod försvann mot kylskåpet och återkom med två ölflaskor som han satte på bordet.
”Jobb?” undrade Hermod.
”Neej …”
”Nej, jag tänkte väl det. För det löser sig på något sätt.” Han rynkade pannan. ”Gurgel med tanten?”
Adam suckade och Hermod visste att han hade rätt.
”Låt mig gissa” sa han. ”Hon tycker att du gör livet lite för lätt för dig?”
”Hon kunde inte förstå varför jag valde att sluta på tidningen. Och hon tror inte att jag kommer att lyckas hitta ett nytt jobb.” Han förställde sin röst, för att försöka härma hustrun: ”Och du tror att du, en man som fyller 50 om några veckor, kan få jobb på reklambyrå?” Han tittade på Hermod som inte kunnat hålla tillbaka ett gapskratt. ”Och ända sen november har hon hållit på och tjata om arbetsförmedlingen och jobbdatabaser och kurser och Trygghetsrådet och helvete vet allt.”
Hermod tog en klunk öl och snurrade flaskan mellan fingrarna.
”Din hustru är en mycket ambitiös kvinna” sa han. ”Ambitiös och framgångsrik, och hårt arbetande. Därför tycker hon att alla andra ska vara likadana som hon. Och nu, när det där hände på tidningen, har sakerna ställts på sin spets. Eller hur?”
”Hon fattar inte att tidningsbranschen är körd! Om ett år eller så kommer cheferna i Malmö att säga upp ännu fler personer, och då får ingen nånting. Jag fick i alla fall nio månader!”
”Ja, ja, ja. Så är det. Men du får försöka lugna henne lite. Sök lite jobb. Släng in papperen! Så kan hon inte säga att du inte gör något.”
”Senaste veckorna har hon liksom slutat tjata … slutat prata överhuvudtaget.” Han tömde ölflaskan. ”Hon går omkring i huset som om jag inte var där.”
Hermod reste sig och hämtade två nya flaskor.
”Kvinnor är underliga varelser” konstaterade han när han satt dem på bordet. ”Du vet, en man, som du och jag, går rakt fram.” Han sköt fram armen i en talande gest. ”Men en kvinna, hon går …” Han gjorde en böljande rörelse med samma arm. ” …i sicksack, runt och runt, i svårtydbara mönster.” Han tittade på Adam. ”Vi kommer aldrig att kunna förstå dem, Adam. Det bara är så. Vi får helt enkelt försöka navigera så försiktigt att vi inte stör deras komplicerade själsliv mer än nödvändigt.”
Adam lutade sig tillbaka i soffan och begrundade de visa orden.
När han kom hem framåt kväll satt Adrijana i tevesoffan och slötittade på någon amerikansk komedi. Annemo hade dykt upp. Hon satt också i vardagsrummet, i en av fåtöljerna vid dörren till uterummet, och läste en bok vid golvlampans sken. Ljud uppifrån indikerade att Christian satt vid sin dator.
Maten fanns på spisen – resten av familjen hade redan ätit. Adam värmde sin portion i mikrougnen och konsumerade den, så långsamt han kunde, ute i köket. Han drack vatten till och kände hur ölets effekt på hans huvud successivt ebbade ut.
När maten var uppäten satt han kvar länge där, i sin ensamhet. Han kände sig rådvill. Han visste inte var han skulle bli av. Helst skulle han velat gå upp i ateljén, eller till och med gå och lägga sig. Men samtidigt kände han att han kanske skulle försöka börja bygga någon sorts bro över till sin hustru. Så till slut gick han in i vardagsrummet, gjorde en omständlig lov kring matbordet, tittade länge ut genom fönstret mot den tomma gatan, och satte sig slutligen i soffan bredvid henne – inte så nära att de nuddade vid varandra, men nära nog för henne att överbrygga den lilla distans som han lämnat, om hon så ville.
Men det gjorde hon inte. De satt där, Adam och Adrijana i soffan och Annemo i fåtöljen. Ingen av dem sa någonting på en lång stund. Komedin tog slut och ett avsnitt av en amerikansk polisserie började. Adrijana gjorde ingen ansats att byta kanal, fast amerikanska polisserier normalt var något av det sista hon skulle valt att titta på. Hon bara satt där, som en stenstod. Till slut började Adam skruva på sig.
”Eh … vill du ha ett glas vin?” frågade han och tittade snabbt på henne.
Hon ryckte nästan till när hans ord sprängde ett hål i tystnaden.
”Jaa … det …”
Hon avbröts av att ytterdörren slängdes upp och Birgit kom in, ända in i vardagsrummet, utan att ta av varken skor eller jacka. Hon var strimmig i ansiktet och till och med Adam såg att det inte var något försök till en annorlunda make-up.
”Vi satt hemma hos Matte och … och drack lite …” Hon stod mitt i rummet, tittade på alla och ingen. ”Så sa Jimmy att vi skulle sticka in till Höör och festa vidare där. Malin sa till honom att han inte kunde köra för han hade druckit. Då sa han att han bara hade druckit två öl, och den ena var flera timmar sen. Och jag ville hänga med till Höör, men …” Hon körde fingrarna genom håret. ”Men jag tyckte som Malin, att han borde inte köra. Och jag sa att jag tänkte minsann inte följa med, och jag sa att han inte skulle köra. Men de körde i alla fall. Han och Fredde. Och sen körde Matte och de andra i en annan bil efter. Och jag och Malin gick hem till henne …” Hon sjönk ner vid tevebordet och stirrade på sina föräldrar. ”Och nu ringde Matte hem till Malin från polisstationen i Höör och sa att …” Tårar började fylla hennes ögon och rinna ner på kinderna. ” …att Jimmy har kört av vägen, och Fredde …” Hon kunde knappt få fram orden. ”De säger att Fredde är död!”
”Nej, gode gud!” utbrast Adrijana.
Hon for upp ur soffan och runt bordet, och Adam kom från andra sidan, och de sjönk ner intill sin dotter som nu grät hejdlöst. Och Annemo kom från sin fåtölj och slog armarna om sin syster.
”Hur är det med Malin?” frågade Annemo när Birgit hade hämtat sig något.
”Hon är förstörd.”
”Ska vi gå bort till henne en stund?” Birgit verkade överväga vad som var bäst. Så nickade hon stumt och Annemo tittade på Adrijana. ”Kommer du med, mamma?”
”Javisst.” Hon vände blicken till Birgit. ”Har polisen varit där och bekräftat … det här med Fredrik?”
”Jag vet inte.” Birgit började snyfta igen. ”Matte berättade det i telefon, och sen ringde Vincent på min mobil och sa det. Malin är helt knäckt.”
Adrijana tittade på Adam.
”Jag går upp och berättar det för Christian” sa han och detta accepterades av hans hustru och döttrar.
Medan Adrijana och Annemo tog med Birgit in i badrummet för att hon skulle kunna tvätta av sig lite gick Adam uppför trappan.
”Jävla idiot!” hörde han nerifrån – Birgits röst. ”Jag sa ju till honom att han inte skulle köra. Och Malin sa det också. Fan, jag vill aldrig se den jäveln mer i mitt liv!”
Fortsättning i morgon
Vill du köpa den tryckta boken
kan du göra det här i Anders Bokhandel >>>
Den tecknade serien från boken: Biggs Rockar fett >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>