Fredag 1 april
Christian försökte mota ut de där tankarna ur sitt huvud – tankarna på att det där som hänt helgen innan, det där förskräckliga som hänt, faktiskt hade gjort att det kändes bättre där hemma nu.
Jag får inte lov att tänka så! sa han sig om och om igen. Stackars Fredde, och stackars hans familj. Och Jimmy … som visserligen inte blivit allvarligt skadad, men som skulle bli ställd inför rätta; förmodligen, hade mamma gissat, skulle han bli åtalad för både rattonykterhet, vårdslöshet i trafik och vållande till annans död. Och dessutom vara avskydd i hela byn för att han hade haft så dåligt omdöme att han körde påverkad och i det tillståndet hade kört ihjäl sin kompis. Ja, även om ingen i byn skulle säga ett enda ord om det, så skulle Jimmy förstås bära det med sig resten av sitt liv. Ja, det var synd om Jimmy också.
Men ändå … och nu kom de där tankarna igen. Den tragiska händelsen hade fått familjen Angell att sluta sig samman. Mamma och pappa pratade plötsligt med varandra så som de hade gjort innan det där jobbiga hände på tidningen. Det där som deras äckliga chefer hade bestämt, att massor av folk skulle bort, och som hade gjort att mamma blivit sur på pappa och att pappa till sist blivit sur på mamma också, och man kunde inte veta när de skulle ryka ihop.
Till och med Annemo och Birgit verkade försöka vara mer vänliga mot varandra än … än de någonsin varit. Tänk om det kunde få bli så för alltid!
Familjen och hemmet var det viktigaste i Christians liv. Det var där, bland de andra familjemedlemmarna, som han kände sig trygg.
De behövde inte vara i samma rum, de behövde inte ens prata med honom. Bara vissheten att de fanns där räckte. Att de fanns där, och att de skulle komma att finnas där även i framtiden, så långt det gick att se.
När det hade varit som värst mellan mamma och pappa hade han fruktat att en av dem skulle flytta. Den där fredagen, då pappa plötsligt åkte upp till farmor och mamma, då hon fått reda på det, blivit helt konstig, då hade Christian känt sig så illa till mods att han varit som förlamad. Han hade suttit framför sin dator, med spelet igång och David i andra ändan av Skypelinan, men han hade bara rört fingrarna på sin datormus mekaniskt, svarat David i sitt headset utan att veta vad han sa.
Bråken mellan systrarna var i och för sig jobbiga, men de låg på en annan nivå – det var inte sannolikt att de skulle resultera i att en av dem flyttade ut. Och även om Annemo eller Birgit skulle göra det, så skulle den andra finnas kvar. Inte för att de var mycket till sällskap, men de fanns åtminstone i hemmet.
Hoppas Annemo flyttar om någon av dem ska göra det, tänkte Christian medan han la ner fysikboken i skolväskan och låste sitt skåp. De hade fysikprov veckan därpå och han ville skriva MVG om han kunde. Fysik var tillsammans med matte och biologi hans favoritämnen.
Nej, Annemo var definitivt den han skulle sakna minst om hon försvann. Hon hade aldrig visat något intresse för honom, hade alltid varit den där kyliga storasystern som möjligen nedlät sig att betrakta honom från ovan någon gång. Visst, hon hjälpte honom med läxor då och då, men han hade hela tiden känslan av att hon såg det som en plikt, det var inget hon gjorde för att hon tyckte om honom.
Birgit var den som hade lekt med honom när han var liten. Hon hade tagit med honom när hon och Malin gick till lekplatsen, gungat honom och hjälpt honom uppför stegen till rutschkanan. Han hade också fått vara med när flickorna, med Malins lillasyster Melinda, lekt indianer och krigsmålat sig.
Så det var klart att han hade tagit Birgits parti i systrarnas gräl, åtminstone förr. Åtminstone fram till Birgit hade lagt sig till med den stil hon nu hade; tuff brud med svarta kläder och munnen full av svordomar. Christian tyckte inte riktigt om de där grabbarna som hans andra syster umgicks med. Jimmy och Fredde var väl okej. Men de där andra i gänget som hon och Malin hängt med under högstadiet och senare – Ekrem, Mattias, Henrik och Vincent. De hårda killarna som gick runt på rasterna och skrämde upp andra elever, som luftade cykelhjul och som tog folks mössor på vintern och slängde upp dem på taken.
Och Henrik hade en lillebror, Tobias, som gick i Christians klass. Och han var precis lika elak som sin storebror. Flera gånger hade han varit på Christian och retat honom, hållit fram sin jättelika knytnäve framför Christians näsa och sagt hotfulla saker. Tobias, som hade rakad skalle och tatueringar på armarna.
Ja, det var förvisso inte bara Christian som utsattes för Tobias och hans kompis Oscars attacker. Andra klasskamrater fick sin beskärda del.
Men en dag hade det bara slutat. Tobias och Oscar hade plötsligt blivit helt ointresserade av Christian, lämnat honom i fred helt enkelt. Han förstod inte vad som hade hänt. Någonstans i sitt undermedvetna hade han en bild av att Hermod, pappas märklige vän som ju var vaktmästare på skolan, hade stått i en korridor, och Tobias och Oscar hade tittat med … respekt på honom. Men skulle Hermod ha något med saken att göra? Hermod … med sin långa hårpiska och sina skarpskurna ansiktsdrag, med sitt lite burdusa sätt, med sitt mörka förflutna.
När Christian varit liten hade han sovit kvar i föräldrarnas sovrum längre än någon av systrarna. Inte förrän han var tre år hade det gått att flytta honom till rummet intill, och Adam eller Adrijana fick under lång tid sitta vid hans säng tills han hade somnat.
Så hade de försökt få honom att flytta upp på andra våningen – där fanns ju tre sovrum, planen var att alla barnen skulle sova där. Men Christian ville inte, han kände sig trygg i närheten av mamma och pappa.
När han var sex år hade de ändå gjort ett försök att flytta honom och hans saker till det lediga rummet där uppe. Det hade inte alls fungerat. Han hade gråtit och sprungit upp och ner i trappan tills Annemo bad föräldrarna att för guds skull flytta ner honom igen.
Året därpå hade de försökt igen, men inte heller då hade han klarat av flytten. Då hade Birgit – vid den tiden fortfarande hans favoritsyster – gjort sin hjältinneinsats: Christian hade fått sova i hennes rum. Och inte ett knyst hade hörts från honom ens den första kvällen.
Några veckor senare kunde han flytta in i det lediga rummet intill.
Han skyndade sig genom korridorerna och ut från skolan. Det var nästan otroligt, tänkte han när han gick över skolgården fram mot Storgatan, han hade klarat av första april utan att råka ut för något dumt skämt. Men det hängde nog också ihop med att Tobias och Oscar av någon anledning bestämt sig för att lämna honom i fred.
Han hade ingen riktigt bra kompis i klassen, det hade alltid varit så. Visst, han stod ibland på rasterna och pratade med Peter Fransson och Joakim Björkman, satt ibland med någon av dem på lektionerna. Men oftast var det Peter och Joakim som satt tillsammans. De var bästa kompisar, Christian hade alltid varit i dörröppningen till deras gemenskap, aldrig riktigt kommit in. På mellanstadiet hade både Peter och Joakim börjat spela fotboll. Det hade Christian också, men slutat lika fort som han börjat. Det var inte roligt och han var dessutom bollrädd. Så då hade avståndet mellan honom och de andra två växt ytterligare.
Nu, i slutet av grundskolan, hade de kommit varandra lite närmare. De spelade samma datorspel och kunde alltid diskutera det. Men nu hade Christian mindre behov av dem. David fanns på samma gata och Christian tyckte bättre om honom. Det kändes ganska bra att David var ett par år äldre – det kändes nästan som att ha en extra beskyddare om det skulle behövas.
Det var faktiskt datorns förtjänst att han hade fått denne vän. Sedan Christian fått en egen dator på sin 13-årsdag, på höstterminen i sjunde klass, hade han lärt sig den utan och innan. Successivt hade han märkt att han hade lätt för att förstå hur datorer och deras beståndsdelar och mjukvara fungerar. Skolkamrater hade börjat fråga honom till råds, för första gången i sitt liv kände han att han besatt en kunskap som inte alla andra hade, och det stärkte honom.
Det var också i sjuan som han och David blivit kompisar. David hade då gått i nian och vid något tillfälle hade Christian råkat stå i närheten när David och en annan pojke diskuterade ett datorproblem. Christian hade – och han förstod knappt att han vågade – öppnat sin mun och berättat för dem hur de skulle göra för att lösa problemet. Då hade David, en smula klentroget, bett Christian komma hem till honom efter skolan och visa. Det hade Christian gjort och därefter hade de börjat prata datorspel och börjat spela olika spel tillsammans.
David hade också visat honom hur man kunde dryga ut veckopengen. En dag hade kompisen plötsligt haft ett alldeles nytt spel, ett som kostade över 500 kronor.
”Mamma och pappa har en burk i köket” berättade han. ”Där lägger de alla växelpengar de får i affären. Och …” Han ryckte lätt på axlarna. ” … om man lånar en femkrona då och en tia då, så märks det inte.” Han log. ”Det de inte vet har de ju inte ont av.”
Christian kände instinktivt att det var fel, det där som David gjorde. Och för den delen fanns det ingen skrammelburk i familjen Angells kök. Men ibland var det frestande att köpa ett nytt spel, eller förstärka sin figur i något av online-spelen. Och Christian hade hittat ett annat sätt.
Tänk om det är för att jag … Tänk om de bråkar för att jag … Tanken hade slagit honom en kväll när han satt i sitt rum, och han vågade inte ens tänka den klart, rädd att den skulle fortplanta sig i huset och göra allting ännu värre än det redan var.
”Hej Christian!”
Han var på väg över Marknadstorget när han hörde den ljusa flickrösten ropa hans namn, och han kände omedelbart igen den. Det var Ester Mansour, hans klasskamrat och granne. Hon kom just ut från pizzerian och vinkade på honom.
Familjen Mansour flyttade in två hus från Angells det året Christian skulle börja första klass. Ester, äldsta barnet i familjen, hamnade i samma klass som Christian. Makarna Mansour hade köpt pizzerian vid torget och tog över driften under sommaren det året. Då hade Ester två yngre bröder, och året därpå föddes en flicka till.
Yousef och Mariam Mansours pizzor blev snabbt populära i Bylilla och affärerna gick strålande. Baksidan av medaljen var den, att eftersom båda makarna var strängt upptagna i restaurangen hade de inte så mycket tid att se efter barnen. Dessa fick klara sig mycket på egen hand och de två pojkarna var riktiga vildbasare.
Snart blev de ökända på gatan eftersom de sprang ut och in i trädgårdar och hittade på alla möjliga hyss. Enok och Gerda Persson, det äldre par som bodde i huset mellan Angells och Mansours, hade aldrig hyst några varmare känslor för invandrare, och pojkarna Mansour gjorde inte saken bättre. Flera gånger de första åren ringde Enok efter polisen när Hussein och Elias sparkade fotbollen genom en fönsterruta, eller pallade körsbär och äpplen i paret Perssons trädgård, eller kastade hårda snöbollar på den plasthäger som stod intill Enoks och Gerdas lilla fågelbad framför huset.
Storasyster Ester fick vara den som efter bästa förmåga såg efter pojkarna, men det var ingen lätt uppgift och den blev inte lättare av att lille Tobias Henriksson i villan mitt emot Angells blev kompis med bröderna Mansour och med liv och lust deltog i deras upptåg.
”Hej” sa Christian när Ester kom fram till henne.
”Vill du ha?” Flickan hade en kartong med några pizzabitar i handen och bjöd Christian med ett leende. ”De är alldeles nybakade!”
”Tack.” Han höll blicken fäst på pizzabiten, vågade inte riktigt titta på Ester Mansour.
De började långsamt gå över torget. Christian hade för avsikt att gå hem, men Esters steg ledde dem snarast bort mot det lilla monument i västra hörnet av den öppna platsen, som var uppfört på den plats där Sankta Magnhilds källa funnits.
På lågstadietiden hade Christian och Ester ofta haft sällskap till skolan. Adrijana hade tyckt det var en utmärkt idé. Hon hade snabbt blivit god vän med makarna Mansour, speciellt Mariam, Esters mamma.
Vissa dagar hade Christian och Ester gjort sina läxor tillsammans. Om mamma Mariam var hemma brukade de vara hos Ester, även om Christian tyckte hennes bröder var outsägligt jobbiga. Om Mariam jobbade i restaurangen satt de istället hemma hos Christian.
Sedan kom en tid när han tyckte umgänget med henne var lite jobbigt. Det sammanföll med att några av pojkarna i klassen började tråka henne för att hon var invandrare. Christian hatade de där pojkarna – det var förstås Tobias och Oscar som var ledande i gänget – men han hade inte styrka nog att försvara Ester. Ibland tyckte han att det var jobbigt att hans egen mamma kom från ett annat land, även om hon talade fläckfri svenska och enbart namnet avslöjade att hon hade annat ursprung.
Den tredje fasen i Christians relation till Ester tog sin början när han var tolv år.
Han kom fortfarande ihåg den där sommaren, innan han skulle börja sjunde klass, när han klängt uppför en av de tunna björkarna längst nere i trädgården och plötsligt kände en så underlig, fantastisk känsla mellan benen att han bara ville hänga kvar och trycka sig intill den där björkstammen. Och när han smög sig ner där för andra gången, och återigen klämde ihop sig runt den där trädstammen, och slöt ögonen, då var det Esters söta ansikte han såg framför sig.
För hans kompis hade utan att han förstod hur det hade gått till utvecklats till en otroligt vacker flicka. Hon var välväxt – vid det laget fortfarande klart längre än Christian, och fick tidigt kvinnliga former. Och även om mamma Mariam vägrade låta sin dotter klä sig lika utmanande som en del av de infödda nyblivna tonårsflickorna, så var det svårt att dölja Esters behagfulla kurvor och linjer.
Christian noterade med intresse hur kamraten förvandlats från ett litet barn till en tonårsflicka. Men det var ändå hennes ansikte som han såg framför sig där, nere i trädgården, eller när han låg på sin säng och stirrade i taket. Hennes ljusbruna ögon verkade ha oändligt djup och värme, näsan var finmejslad och leendet bländande. Hon hade oftast det långa håret i en stram fläta och han tyckte det var det vackraste han sett. Han tyckte om att titta på hennes fina öron med de stora örsnibbarna, och han skulle gärna velat röra vid dem. Han var helt enkelt vid 13 års ålder dödligt förälskad i Ester Mansour.
Snart tre år hade gått sedan dess och hans känslor hade inte förändrats. Men inte en enda gång hade han vågat tala om för henne vad han kände. För det första var han för blyg, det var helt uteslutet att han skulle öppna munnen och säga till henne att han var kär i henne. För det andra var han livrädd att hon skulle bli arg, och inte längre vilja vara vän med honom.
Vid några tillfällen under högstadiet hade det verkat som om hon gillade någon annan pojke på skolan, och då hade han blivit nästan ifrån sig av svartsjuka. Men som tur var hade det varje gång antingen visat sig vara falskt larm, eller något som snabbt gått över. Då hade Christian kunnat andas ut.
Nu stod de framför fontänen där det förmodade medeltida källvattnet porlade. De mumsade på sina pizzabitar och Christian tyckte att livet kändes ganska bra.
”Vet du att det går en vattenledning härifrån in till pizzerian, så att det vatten som våra kunder dricker, det kommer härifrån” sa Ester.
”Wow! Häftigt! Slår vad om att ni är den enda pizzerian som har vatten från en medeltida källa.”
”April april, din dumma sill!” sa Ester och log strålande mot honom.
Och Christian Angell hade aldrig njutit så mycket av att bli lurad någon gång.
Fortsättning i morgon
Vill du köpa den tryckta boken
kan du göra det här i Anders Bokhandel >>>
Den tecknade serien från boken: Biggs Rockar fett >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>