Tisdag 5 april
Adrijana stirrade på meddelandet i sin epostlåda. Hej. Två personer har anmält förhinder till kursen ’Webben – hot eller möjlighet för tidningen?’ 11–15 april. Det finns därmed en plats till dig. Var vänlig meddela snarast om du kan komma. Med vänlig hälsning, Rose-Marie, FoJo.
Hon fuktade läpparna, kastade en snabb blick runt lokalen – ingen verkade ha sin uppmärksamhet riktad mot henne, och varför skulle någon ha det?
Hon kunde knappt tro att det var sant. Hon ville väldigt gärna gå den där fortbildningskursen – frågan hur en papperstidning skulle förhålla sig till publicering på Internet var ständigt aktuell. Hur mycket skulle läggas ut? När skulle det läggas ut? Skulle det vara gratis eller skulle man försöka ta betalt? Frågorna var många och som redaktionschef var hon synnerligen berörd av dem.
I ögonvrån kunde hon ana Erling Anderssons ryggtavla där han satt vid datorn i sitt arbetsrum. 11–15 april, en hel arbetsvecka.
Tänk att slippa Erling, och Gunnar, i en hel vecka! Det var nästan för bra för att vara sant.
Och inte nog med det. Hennes födelsedag skulle infalla under den veckan. I normala fall skulle det ha inneburit ett bekymmer, att inte vara hemma, för födelsedagar var näst intill heliga – såväl i familjen Kovačić som i familjen Angell. Men denna vår var inget normalt fall och hon hade gått och funderat en del på hur Adam skulle hantera hennes födelsedag. Hon visste inte. Hon visste inte ens hur hon önskade att han skulle hantera den, denna speciella vår.
Efter chockbeskedet om bilolyckan, som krävt Fredrik Karlssons liv, hade förvisso familjen slutit sig samman. Inte ett ont ord hade yttrats i hemmet på flera dagar. Men det betydde inte att allt var frid och fröjd mellan Adrijana och Adam, det kände hon tydligt.
Ingenting hade egentligen ändrats på grund av olyckan. Det hade bara lagts åt sidan, under mattan, att redas ut senare … eller aldrig. På kvällen efter beskedet kommit, när de båda hade – för första gången på 19 år – suttit vid Birgits säng tills hon somnat, hade de gått och lagt sig samtidigt. För första kvällen på länge hade de båda lagt sig på sidan så att deras ansikten var vända mot varandra. Och för första gången på länge hade Adam sträckt ut sin hand och rört vid hennes kind.
Hans gest hade varit trevande och inte känts självklar, knappast ens naturlig. Men hon hade lyft sin hand till svar och lätt lagt den på hans. Sedan slöt hon ögonen. Hon visste inte om det skulle bli något mer, hon visste inte om hon ville att det skulle bli något mer, och därför ville hon inte se vad som hände.
Det hade inte blivit något mer. Efter en liten stund hade han, sakta men säkert, dragit till sig sin hand och vänt sig på andra sidan. Ville han inte mer? Eller trodde han att hon inte ville?
I början av veckan hade Adam meddelat att han varit hos sin coach på Trygghetsrådet och fått ”en massa bra tips” på hur han skulle skriva sitt ceve och sitt personliga brev när han sökte jobb.
”Det låter ju bra” hade Adrijana svarat. ”Då hoppas jag att det finns några jobb att söka också.”
Hon tyckte själv att hon sagt orden i ärlig mening och utan någon som helst underton. Men han hade inte kommenterat det vidare, bara ryckt på axlarna och gått upp till sin ateljé.
Han vill nog ha ett jobb, tänkte hon och bemödade sig om att försöka analysera honom neutralt. Han vill ha ett jobb, för han inser att det ger mer pengar än om han inte har något. Men det är också enda anledningen. Någon längtan efter att göra karriär, eller ens att bli uppskattad för att ha gjort ett bra jobb, det finns inte hos honom. Hade han fått pengar utan att jobba då hade han helst suttit ute i trädgården och druckit öl. Och det kan han ju göra nu! I fyra månader till. Plus ett år med A-kassa.
Hon suckade. Svenskar. Bortskämda! Det är vad decenniers socialdemokratiskt styre har gjort med det här folket, tänkte hon. Samtidigt är det gjort i all välvilja, sa en annan del av henne. Folkhemmet, en vacker tanke. En plats där alla kan vara trygga, oavsett klass, uppväxt, förutsättningar.
Det var det klassiska socialdemokratiska Sverige som tog emot oss, mamma och vi flickor, när vi flydde, och gav oss en ny start, påminde hon sig. Det var människor som Birgitta Angell, Adams mamma, som stod för den generösa politiken. Goda människor.
Men världen förändras, och det måste också Sverige göra. Och det vet min svärmor, tänkte hon. Hon inser att man inte kan föra samma politik hela tiden, den måste anpassas till omständigheterna. Världen har hunnit ikapp Sverige och då gäller det att bita ihop och hugga i. Det förstår Birgitta Angell. Men frågan är om hennes son förstår det.
Hon tryckte på Svara och en liten box kom upp på skärmen. Hon skrev: Hej Rose-Marie. Tack för ditt mejl. Jag vill jättegärna ha en av de lediga platserna på kursen. Det ska bli hemskt spännande! Mvh, Adrijana Kovačić Angell.
Hon tittade på sitt namn, sekunden innan epostmeddelandet gick iväg och den lilla boxen försvann. Hur skulle det vara att plötsligt bara heta Adrijana Kovačić igen? frågade hon sig och ryste till över att hon faktiskt tänkt tanken. Om det fortsatte så här, spänt, glädjelöst, mellan henne och Adam, hur länge skulle deras äktenskap kunna hålla?
Men vad skulle hända om de skildes? Vem skulle flytta ut? Var skulle barnen bo? Barnen … ja, Christian, alltså. De två andra var redan myndiga och enbart det faktum att de inte hade en inkomst hindrade dem från att flytta ut. Strängt taget kunde Annemo ta studielån och bo i Lund. Och Birgit hade ju en deltid på grillen, visst skulle hon kunna få mer jobb där om hon ville? Om hon hade varit lika intresserad av jobbet som av musiken. Men Christian. Vad skulle det bli av honom? Hon kände en klump i magen och navigerade bort från de där tankarna.
Lättare var det att tänka på att hon snart skulle vara en hel vecka på kurs, på FoJo, journalistförbundets fortbildningsanläggning, i Kalmar. I Kalmar, där Hans bodde. Hennes hjärta började genast banka lite snabbare medan hon funderade på när hon skulle berätta för honom på Facebook att hon skulle komma till hans hemstad.
Hon kastade en blick i artikelmodulen i det redaktionella system som tidningen använde. Där kunde hon följa när reportrarnas artiklar blev klara.
Utskänkningstillstånd återkallas. Vad var det för något? Hon tittade efter reporterns signatur i systemet: ERAN. Det stod för Erling Andersson. Hon visste att han varit på presskonferens med socialnämnden. Vad var det han hade fått reda på där?
Hon klickade på artikeln för att öppna och läsa den. Och hon spärrade upp ögonen när hon ögnade igenom vad Erling skrivit. Vid sitt sammanträde på måndagen beslöt socialnämnden att återkalla utskänkningstillståndet för restaurangen Orient i Gårdinge, sedan ägaren grovt åsidosatt sina skyldigheter i samband med servering av alkoholhaltiga drycker.
Hon var på väg att resa sig, springa in till Erling och ta strypgrepp på honom. Men hon tvingade sig att först läsa vidare. Orient! Skulle Nasir ha åsidosatt sina skyldigheter? Vad är det som har hänt?
Det var under det så kallade Långlördagsmys i slutet av februari som incidenten på Orient inträffade. Som visades av alkoholinspektörens utredning hade restaurangägaren under en stor del av kvällen lämnat lokalen utan tillsyn. Endast en tillfälligt anställd person fanns där, och detta var dessutom en ung flicka utan vana från restaurangarbete.
Gäster på Orient beställde under kvällen in starköl i sådana mängder att de vid 23-tiden i fyllan och villan raglade ut och började bråka med några personer som passerade platsen. Två personer skadades och fick föras till sjukhus, vilket Gårdinge-Kuriren kunde rapportera om. Polis fick kallas till restaurangen för att bringa ordning bland slagskämparna.
Adrijana blinkade. Artikeln var slut där. Hon kände igen händelsen. Hon hade läst om den på måndagen efter den där långlördagen. Men … det måste ju finnas mer att skriva, tänkte hon. Var fanns frågorna till politikerna? Och var fanns Nasirs version av historien? Fast den höll Erling kanske på med? Eller? Erling …
Nu reste hon sig och gick bort till hans rum. Han vred på nacken och tittade på henne när hon kom fram till dörröppningen. Hon kunde inte tyda hans ansiktsuttryck.
”Jag läste just din artikel från socialnämnden.”
”Jaha.”
”Jag saknar lite uppföljande frågor till ledamöterna.”
”Jaså.”
Hon andades in långsamt och ut igen, för att behålla lugnet.
”Ja. Jag menar, det är en oerhört drastisk åtgärd att dra in utskänkningstillståndet för en krögare. Du inser väl vad det kommer att betyda för honom?”
”Han förtjänade väl det. Det ser du om du har läst artikeln.”
”Det handlar om en incident, en enda, vid ett enda tillfälle. Jag kan tycka att nämnden borde gett honom en varning först. Du ställde inte den frågan?”
”Jag tyckte att deras presentation av ärendet var tillfyllest. Men om du vill kan jag hänvisa till det exakta lagrummet de åberopade.” Lojt sträckte han sig efter ett papper på skrivbordet och började läsa: ”Alkohollagen, kapitel nio, paragraf 18. En kommun ska återkalla ett serveringstillstånd om, i punkt två, det har förekommit brottslig verksamhet på serveringsstället eller i anslutning till detta utan att tillståndshavaren har ingripit …”
”Men han …”
”Eller” fortsatte han utan att släppa in hennes protest ”i punkt tre, tillståndsinnehavaren har brutit mot denna lag eller vad som i övrigt gäller för tillståndet.” Han tittade kallt på henne. ”Den där turken har uppfyllt såväl punkt två som punkt tre. Inte mycket att diskutera, tycker jag.”
Återigen tvingades Adrijana kämpa för att hålla sig lugn. Den där turken … Han provocerar mig nu, medvetet, den jäveln!
Med en snärtig rörelse ryckte hon papperet ur hans hand. Hans fettdrypande ögon vidgades.
”Vad i helvete …”
”Läs hela texten, Erling Andersson” bet hon av och han pressades tillbaka i stolen av intensiteten i hennes röst. ”Punkt två: Om det med tillståndshavarens vetskap har förekommit brottslig verksamhet. Så vitt jag minns från den artikel vi hade när händelsen var aktuell, så var Nasir inte på plats när det hände. Alltså kunde han inte ha vetskap om saken.”
Han log, elakt.
”Må så vara. Men det innebär bara att hans handlande faller in under vad som står i punkt tre. Han har brutit mot lagen, närmare bestämt …” Han sträckte sig efter ett annat papper. ”… kapitel åtta, paragraf 18. Där står det tydligt att tillståndshavaren eller av denne utsedd serveringsansvarig person ska ha tillsyn över serveringen och vara närvarande på serveringsstället under hela serveringstiden.”
”Du har själv skrivit att det fanns en anställd där under den tiden då Nasir själv var ute” invände hon, men kände sig inte lika säker längre.
”En ung flicka, ja. En 20-årig tös, tillfälligt anställd, utan vana från den sortens arbete. Hur skulle hon kunna säga nej till de där sluskarna när de krävde att få köpa mer pilsner?” Han märkte att hon tvekade. ”Nej du, det är nog inte mycket att snacka om. En sån som han ska inte ha något tillstånd.”
Adrijana kände hur adrenalinet rann till igen, men visste inte hur hon skulle komma åt honom. Hon ruskade lätt på huvudet för att klara tankarna.
”Du måste i alla fall låta Nasir få berätta sin version.”
Han tittade med demonstrativ tydlighet på sin klocka.
”Hinner jag tyvärr inte idag. Såvida du inte beordrar övertid?”
Han vet mycket väl att vi är tillsagda att vara extremt restriktiva med övertid, tänkte hon.
”Nåja, då får vi följa upp det imorgon” sa hon och gick därifrån. Och det är inte du, din fan, som ska göra det jobbet, bestämde hon direkt.
Inte förrän hon kom bort till nyhetsdesken upptäckte hon att hon fortfarande höll hans papper med delar av lagtexten i handen.
Onsdag 6 april
Vilket märkligt sammanträffande, tänkte Adam, att Adrijana ska åka iväg på FoJo-kurs just nästa vecka. Just den veckan hon fyller år, just detta år när saker och ting är som de är. Det är nästan som ett gudaingripande i de klassiska grekiska dramerna.
För han hade gått och funderat en del på den där födelsedagen, hur han skulle handskas med den. Det var ett delikat problem. Att helt ignorera den var otänkbart – inte minst för barnens skull. Det skulle vara en klar, knallröd signal att krisen är ett faktum. Naturligtvis hade barnen märkt att allt inte var som vanligt, men ingen av dem hade ställt en direkt fråga – inte till Adam åtminstone – om problemet. Alla verkade tycka att det var enklast att inte prata om det.
Å andra sidan, att fira Adrijana som om inget hade hänt, det kändes inte heller möjligt. Så goda skådespelare var varken han eller hon, att de skulle klara av det inför barnen. Och inte bara barnen, Birgitta Angell skulle förstås komma, och kanske även Rigmor och något av hennes barn eller lilla Sofie. Problemet var i högsta grad påtagligt, och allt mer akut.
Det hade varit krystat och besvärligt nog redan vid hans egen 50-årsdag förra hösten, erinrade han sig med en grimas. Redan då hade händelserna på tidningen kastat sin mörka skugga över jubileet.
Om allt varit som vanligt skulle en 50-årsdag varit anledning nog för en ordentlig utlandsresa – kanske ner till Kroatien! Och på våren hade Adrijana ställt frågan till honom, vart han ville åka på sin födelsedag. Eftersom han då redan bestämt sig för att anta avgångsvederlaget, men ännu inte berättat det för henne, hade han svarat undvikande. När hans beslut blev officiellt hade den åstundande födelsedagen på något vis försvunnit i ett töcken, och inte nämnts förrän Christian vid kvällsmaten en dag i början av september anmält att farmor ringt och undrat hur pappas födelsedag skulle firas.
”Vi behöver inte göra något speciellt” hade Adam sagt och försökt låta lättsam. ”Det är väl inget att fira, att man blir äldre! Köp någon liten grej … penslar och akrylfärger, kanske … så blir det bra.”
Adrijana hade inte öppnat munnen.
Men Birgitta Angell gav sig inte så lätt, och hon fick understöd av Rigmor och faster Herta. Klart 50-åringen skulle firas ordentligt! Och Rigmor ordnade en övernattning med stor middag på ett hotell i Gilleleje norr om Helsingør för hela klanen. Både Adam och Adrijana drack för mycket den kvällen, gick och la sig och somnade utan att så mycket som röra vid varandra, och var under hela resan över Sundet synnerligen tillgjort glättiga.
Så Adrijanas bemärkelsedag hade legat som en tidsinställd bomb i Adams medvetande och han hade inte haft en aning om hur den skulle desarmeras.
Nu hade lösningen uppenbarat sig som genom ett trollslag, eller åtminstone hade problemet skjutits på framtiden. Nu kunde alla få veta att tyvärr kunde inte Adrijanas 49-årsdag – jäkla tur att hon inte fyller 50, åtminstone! tänkte Adam – firas just nu, eftersom hon skulle iväg på fortbildning.
Saken hade klarats av inför barnen på några rappa sekunder i samband med kvällsmaten på tisdagen. Adrijana hade meddelat att hon helt överraskande fått plats på en kurs som hon hemskt gärna ville gå.
”Men hur blir det med din födelsedag?” frågade Birgit.
Och för en gångs skull fann han, Adam, sig snabbt och svarade:
”Den firar vi sen, när mamma har kommit tillbaka från Kalmar.”
Sen, lagom obestämt. Och ingen hade ställt några följdfrågor. Ärendet var avfört från dagordningen för tillfället.
Den gångna helgen hade vårvädret slagit till med full kraft. Termometern hade sökt sig upp mot 15-gradersstrecket och det fanns liksom ingen ursäkt att inte gå ut i trädgården. Så hade Adam och Adrijana också gjort, och de hade kunnat se att i princip alla grannarna var ute med räfsa, sekatör, skottkärra och andra den tidiga vårens tillbehör.
Som genom en tyst överenskommelse hade de delat upp arbetet mellan sig, Adam och Adrijana, så att var och en kunde sköta sin del utan att de kom i närkontakt med varandra.
Medan Adam klippt bort fjolårsfröställningar på syrenerna vid gränsen mot Enok och Gerda hade Adrijana räfsat bland träd och buskar på framsidan. Hon hade därefter hämtat vatten, duk och skrapa och putsat fönstren på uterummet. Under tiden hade Adam gett sig på syrenerna vid gatan, samt tagit bort de gamla, avblommade skotten på hallonbuskarna i bortre hörnet av ägorna.
Ewa, grannfrun tvärs över gatan, hade också varit ute och vårstädat i sin trädgård. Som vanligt hade hon sin bror Jan till hjälp, för trädgårdsarbete, hade Ewa skrattande erkänt mer än en gång, var inte det roligaste hon visste.
”Passar på denna helgen” sa hon när Adam mitt på söndagsförmiddagen gjorde en paus och gick ut på gatan för att prata lite, ”när killarna är hos sin pappa. Och Janne är snäll och kommer och hjälper mig som vanligt.”
Adam kom ihåg hur äktenskapet mellan Ewa Henriksson och hennes make Per under gräl för mer eller mindre öppen ridå hade gått mot sin upplösning några år tidigare. Jag och Adrijana har åtminstone inte börjat skrika åt varandra offentligt, tänkte han bistert. Han visste att det inte skulle hända heller. Det låg i bådas natur att hålla problemen inom familjen, innanför stängda dörrar.
”Du har slutat på tidningen, hörde jag” sa brodern, Jan, och tittade lite frågande på honom.
Adam log snett.
”Ja. Tiderna förändras. Och nu fick jag en chans att göra något annat, så jag tog den.” För att inte uppmuntra till mer ingående frågor tillade han: ”Så får vi ser vad som händer.”
Nu satt han på tåget på väg hem från Malmö. Det hade till hans förvåning visat sig att damen på Trygghetsrådet haft något mer att erbjuda honom än databaser och cevetjafs. Hon hade undrat om det fanns någon kurs, exempelvis i något datorprogram, som han tyckte att han kunde ha behov av. Och då hade han nämnt att jo, det hade ju varit bra att lära sig Indesign, det redigeringsprogram som höll på att konkurrera ut Quark Xpress från marknaden.
Det var med förtret, nästan sorg, han tvingades konstatera detta faktum. För Quark var ett program som Adam hade förälskat sig i vid första ögonkastet, och kärleken hade aldrig försvunnit. Men redan innan han slutade på Gårdinge-–Kuriren hade han förstått att Indesign vann terräng, och när han under de senaste månaderna tittat på en del platsannonser där desktop-redigering ingick, hade bilden blivit allt mer entydig: det var Indesign som gällde.
Han hade kommit med på en tvådagarskurs i Malmö och triumferande berättat för Adrijana att han nu skulle bredda sig. Fast när han tänkte efter, så hade där inte funnits så mycket av triumf i rösten när han meddelade sina planer. Han hade torrt sagt att han skulle gå en datorutbildning under två dagar. Och Adrijanas reaktion hade varit precis lika känslofattig. ”Det var ju bra” hade hon sagt och låtit som om hon var någon helt annanstans i tankarna.
Han kände att något hade hänt i sättet som de förhöll sig till varandra; från mer eller mindre hetsiga repliker – angrepp från hennes sida, försvar från hans, som han såg det – till en ton som, om han försökte analysera den, låg farligt nära likgiltighet.
Kapitlet fortsätter i morgon
Vill du köpa den tryckta boken
kan du göra det här i Anders Bokhandel >>>
Den tecknade serien från boken: Biggs Rockar fett >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>